LATIN
handbok i odödlighet
karin westin tikkanen
historiska media
denna bok har tillkommit tack vare bidrag från:
Stiftelsen Ingrid och Torsten Gihls fond för Svenska Institutet i Rom
Stiftelsen Harald och Tonny Hagendahls minnesfond
Åke Wibergs Stiftelse
Historiska Media
Bantorget 3
222 29 Lund historiskamedia.se
info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Karin Westin Tikkanen 2024
Omslag: Mikael Engblom
Omslagsbild: Vergilius med musorna Klio och Melpomene, mosaik från 200-talet, Bardo National Museum, Tunis.
Sättning och tidslinjer: Gyllene Snittet bokformgivning AB
Kartor: Lönegård & Co
Tryck: ScandBook, Falun 2024
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
ISBN: 978-91-8050-557-4
Denna
bok tillägnas
Lennart Thorslund som satt vid katedern
när min kärlek till det latinska språket väcktes på S:t Mikaelsskolan i Mora en tisdag i september
1997
Laetus id magister audivit
INNEHÅLL
HANDBOK I ODÖDLIGHET
Enchiridion immortalitatis. En handbok i odödlighet. Seriöst?
Instruktioner för hur man ska bete sig om man inte vill dö? Nja, fullt så bokstavligt behöver du inte läsa det. Tänk dig det mer som en filosofisk betraktelse kring koncept och idéer som visat sig vara bestående över tid. Latinet är en sådan idé. Det började som ett litet språk i ett myller bland många andra och växte till att talas över hela den då kända världen – i varje fall så som romarna betraktade saken. När romarriket var som allra störst sträckte det sig över enorma ytor, från de brittiska öarna i väster till Mesopotamien i öster, och från Rhen och Donau i norr ned till Saharaöknens övre gräns. Under de sekler imperiet varade påverkade romarna många miljoner människor, med sina lagar, sin armé, sin litteratur och sitt språk, och när väldet föll isär fortsatte människor ändå att både tala, skriva och läsa latin. Latinet frigjorde sig med andra ord från både imperiets döda kropp och sina modersmålstalare och blev ett språk som många andra kunde använda sig av.
Latinet finns på många sätt kvar hos oss än idag, mer än ett och ett halvt millennium efter det att romarriket föll, och det
i ungefär samma form som i det forna Rom. Den litterära kanon som etablerades i Rom omnämns ännu idag som urtypen för en kanon, och författarna och poeterna som verkade då – Cicero, Caesar, Catullus, Horatius, Ovidius, Livius – ger fortfarande upphov till nya tolkningar och efterföljare. Latinet lever vidare men inte på samma sätt som våra vanliga, moderna språk. Latinet uppnådde snarare någonting annat, närmast en form av odödlighet.
Somliga skulle kanske vilja kalla latinet ”evigt”, lingua aeterna, det eviga språket, men då måste man komma ihåg att en sådan evighet inte innebär oföränderlighet. Latinet har tvärtom förändrats en hel del genom seklernas lopp, om än inte i samma takt som vi väntar oss av naturliga språk. En liten grupp användare lyckades tidigt etablera en form av språket som inte riktigt motsvarar hur det faktiskt talades, och som därför gav sken av att stå utanför tid och rum. Ändå förändrades språket, och det i skeden då människorna började använda det på ett nytt sätt. Man skulle kunna säga att latinet ömsade skinn, på så sätt att språkets yttre justerades, som en anpassning till människors nya behov. Om vi väljer att kalla språket ”evigt” är det också ett försök att hävda att latinet per definition kommer att existera i all tid och evighet, och frågan är – i den här filosofiska diskussionen om odödlighet – om vi verkligen vill hålla fast vid den tanken.
Latinet är ett dött språk i den bemärkelse vi vanligtvis talar om döda språk: det finns inte några modersmålstalare kvar i världen. Ingen lär sig idag språket under uppväxten i en familj, med hjälp av godnattsagor och vaggvisor, eller småprat över frukosten. Latinet lever inte men det är inte heller ”dött” i den bemärkelsen att det har begravts och försvunnit från vårt medvetande. Tvärtom finns latinet kvar i alla de mängder med
texter som skrivits under årens lopp, med olika redskap och på olika material – på papyrus, pergament och papper, men också på metall, sten, keramik och i väggputs, och på datorskärmar. Som någon en gång sa: Latin is not dead. It has merely ceased to be mortal. Latinet är inte dött, det har bara upphört att vara dödligt. Gör det språket odödligt? Inte nödvändigtvis. Den ”odödlighet” det handlar om här är mer efemär än så. Du kan kalla den en tankekonstruktion som används för att gestalta den situation som uppstår när frågan om liv och död inte längre spelar någon roll. Latinet är inte ”odödligt” på så vis att det aldrig kommer att dö (det är ett dött språk), utan det har snarare passerat den punkt där det är relevant att tala om språkets existens på det sättet.
Och varför enchiridion, en handbok? Under första århundradet efter vår tideräknings början verkade den grekiske filosofen Epiktetos (ca 50–135). Epiktetos var stoiker och förespråkade läran om självkontroll som ett sätt att uppnå lycka och välmående. Han skrev själv inga böcker, men precis som Sokrates hade han en efterföljare, Arrianos, som samlade filosofens tankar i skriftform. Boken Enchiridion, ”Handbok i livets konst”, var en manual om hur man uppnår mesta möjliga lycka och glädje i sin tillvaro. Denna bok är en enchiridion immortalitatis, en handbok i livets konst med fokus på odödlighet. Vad krävs för att ett språk ska genomgå samma utveckling som latinet? Enchiridion tar läsaren på en resa genom ett femtiotal korta stycken med uppmaningar som ”Tig så ofta du kan”, ”Undvik måltidsinbjudningar” och ”Om du efter moget övervägande anser att något bör göras, så gör det”. I denna enchiridion immortalitatis kommer vi att följa latinets utveckling genom seklerna i fem lektioner – i runda slängar cirka 700 år per
lektion – som summerar det vi kan kalla latinets lärdomar genom de olika perioderna.
Med det sagt är det här inte en historiebok. Det handlar inte i huvudsak om romarriket eller varför det gick under (den frågan har sysselsatt ett otal forskare i mer än tusen år), men självklart är det svårt att tala om latinets långa existens utan att glida in i det historiska berättandet. Latinets historia är knuten till staden Roms framväxt, men språkets placering i tid och rum överskrider stadens yttre gränser med marginal. Latinets långa och skiftande historia är en berättelse om maktutövning, men också om långsam framväxt, och om århundraden av utveckling, förhandling och omdaning. Förutom berättelsen om latinet som språk och den latinska litteraturhistorien kommer vi att möta västvärldens idé- och vetenskapshistoria, såväl som kristendomens historia –men boken gör inga anspråk på att vara en heltäckande redogörelse. Se det hellre som en serie subjektivt valda betraktelser av ett händelseförlopp som sträcker sig över mer än 2 500 år, där det förenande elementet är det latinska språket.
Det här är inte heller en lärobok i latin. Du kommer inte att få lära dig någonting alls om kasus eller om hur man böjer verb. Det är berättelsen om latinet som idé och koncept, och om dess olika former och skepnader under seklernas lopp. Här och var finns också exempel på texter på latin. Avsikten är inte att presentera en komplett antologi med latinska texter från varje tidsperiod, utan mer om att ge små smakprov på hur latinet har använts, och förändrats, genom seklerna. På samma sätt nämns inte heller samtliga författare som någon gång varit verksamma i det forna Rom, eller under senare perioder – det skulle bli en alltför diger katalog som riskerar att dra blicken bort från det övergripande berättandet.
En avgränsning till kan vara på sin plats: fokus i berättandet ligger på det språkinnehåll som traderats, och det som skapats under senare perioder, i form av olika typer av litterära texter – dikter, brev, pjäser, språkfilosofiska traktat och vetenskapliga utläggningar. Vi kommer inte att behandla inskrifter förutom precis i början och lite i förbigående en bit in i berättandet. Den latinska epigrafiken, studiet av inskrifter av olika slag, är ett gigantiskt område. Bokprojektet Corpus Inscriptionum Latinarum (CIL) startade 1853 med målet att publicera samtliga kvarvarande latinska inskrifter, och omfattar idag mer än 180 000 objekt. Samtidigt finns det tusentals inskrifter som inte kommit med i den katalogen. Det särskilda med inskrifter är att de bevaras i precis den form de ursprungligen skrevs. Därmed blir fältet så väldigt stort eftersom en rad olika detaljer kan bli relevanta när man försöker tolka texten: placering av texten på och utformning av stenen (eller vad inskriften nu sitter på), delar av inskriften som gått sönder och försvunnit, hur skrivtecknen ser ut, vilket redskap som användes för att skriva, och så vidare. Av den anledningen lägger vi här epigrafiken åt sidan – hur spännande den är!
För enkelhetens skull: i denna bok används termen ”latin” om ett på det hela stora taget föränderligt språkligt uttryck. Språkförändring är en långsam och utdragen process, från en generation till nästa – uttal förändras, människor börjar uttrycka sig på andra sätt, uppfinner nya tekniker och skapar nya ord. Det går med andra ord inte att ange ett specifikt datum när människor vaknade, slog upp sina fönsterluckor och utbrast: ”Aha, nu låter latinet så här!” Tvärtom går förändringen så långsamt att den är närmast omärkbar. Det är först i efterhand, många år
senare, som vi kan jämföra de texter som skrivits och försöka gruppera dem i ungefärliga tidsperioder. Däremot kan människor alltid ha synpunkter på hur andra talar vid en viss tidpunkt. Romarna hade själva synpunkter på hur latinet skulle låta och se ut, och de synpunkterna har etsat sig fast i beskrivningen av språket.
Det sätt varpå latinets olika faser har benämnts och kategoriserats har också förändrats över tid. När biskop Isidor av Sevilla (ca 560–636) betraktade latinets historia urskiljde han fyra olika faser, som han kallade prisca, ”uråldrigt latin”, latina, ”latinskt latin”, romana, ”romerskt latin”, och mixta, ”blandat latin”. Prisca, berättar Isidor, var det allra äldsta latinet, medan latina var det språk som talades när den mytiske kung Latinus regerade i Latium (båda varianterna föreställs ha talats innan staden Rom grundades). Romana var det latin som talades under det romerska imperiets höjdpunkt, och mixta, ”blandat latin”, var en språkblandning av det klassiska språket och senare varianter, det som Isidor själv talade.
Eftersom vi nu lever ett och ett halvt millennium senare än Isidor är vårt perspektiv på historien mer utsträckt. I den här boken används därför andra benämningar: fornlatin (motsvarande Isidors prisca och latina), klassiskt latin (romana), senlatin (mixta), men också medeltidslatin och nylatin. Från den punkt där vi befinner oss idag kan vi se tillbaka på latinets förändringar och urskilja skillnader sett till hur människor skrev språket och hur de kan ha uttalat det. Det finns också lexikon och grammatikböcker för de olika tidsperioderna. Till detta kommer studiet av hur latinet talades i andra samhällsskikt än överklassen, det latin som kallas vulgärlatin, och det kan också handla om en viss terminologi eller en specifik målgrupp, som
kristet latin eller medicinskt latin. I grunden är det ett och samma språk, fast utsträckt över en väldigt lång tid och använt på olika sätt, och det är egentligen det perspektivet som står i fokus – det vill säga processen efter det västromerska rikets fall då latinet förlorade livskraften av att vara ett vanligt talat språk och istället omvandlades till en kulturell artefakt som speglar idén om det klassiska latinets beständighet.
Och på samma sätt som olika kategoriseringar av latinet förhåller sig till varandra spelar också olika tideräkningar in i bilden. I romarriket räknades åren från staden Roms början, som ab urbe condita, ”från stadens grundläggning”, förkortat auc. Från och med kejsare Claudius (på tronen 41–54) firades stadens födelse som en del av den kejserliga propagandan, och när Rom fyllde 800 år firades detta storslaget. Så också på stadens 900-årsdag, under Antoninus Pius. Roms födelsedag firas än idag traditionsenligt den 21 april.
Den kristna tideräkningen som utgår från det tänkta årtalet för det år då Jesus från Nasaret föddes inrättades först år 532 (år 1286 auc). I denna bok används den kristna tideräkningen, f.v.t. (”före vår tideräknings början”) respektive v.t. (”vår tideräkning”), men den romerska tideräkningen auc finns med i kapitelrubrikerna så länge det sättet att räkna åren fortfarande var i bruk, och även i tidsaxlarna. Romarna räknade ju inte ned åren till en (hypotetisk) händelse i framtiden, utan de utgick från stadens grundande och räknade åren framåt, in i en tänkt evighet.
Göteborg
a.d. Kal. Iun. MMXXIV
LEKTION
IAbsorbera så mycket som möjligt av det som finns i din närhet, och kopiera allt sådant som är värt att återanvända och ha kvar. Se till att du får en form som inte helt motsvarar hur dina människor använder dig när de talar – det kommer att göra att de anstränger sig lite extra. Och bygg vägar!
753 f.v.t.
Rom grundas (enligt legenden) av tvillingarna Romulus och Remus.
600-talet f.v.t. De första latinska inskrifterna.
500/400-talet f.v.t.
Publika inskrifter på latin. Lapis niger (mitten av 500-talet), Castor och Pollux-inskriptionen (sent 500-tal), Lapis satricanus (tidigt 400-tal).
450-talet f.v.t. De tolv tavlornas lag.
509 f.v.t.
Roms siste kung, Lucius Tarquinius Superbus, avsätts. Rom blir republik.
396 f.v.t. Romarna förintar den etruskiska staden Veii.
387 f.v.t. Goterna skövlar Rom (sacco di Roma).
343–341 f.v.t. Första samniterkriget.
326–304 f.v.t. Andra samniterkriget.
312 f.v.t. Arbetet med Via Appia inleds.
240-talet f.v.t.
Livius Andronicus översätter Homeros Odysséen till latin.
298–290 f.v.t. Tredje samniterkriget.
280–275 f.v.t. Kriget mot kung Pyrrhus.
264–241 f.v.t.
Första puniska kriget. Sicilia, Sardinia och Corsica övertas från Karthago och blir romerska provinser.
218–202 f.v.t. Andra puniska kriget.
149–146 f.v.t. Tredje puniska kriget. Africa blir romersk provins.
ca 86–82 f.v.t.
Rhetorica ad Herennium skrivs. Författare okänd.
58–52 f.v.t.
Caesar leder invasionen av Gallien och skriver Commentarii de Bello Gallico
54 f.v.t. Poeten Catullus dör.
ca 53 f.v.t.
Poeten Lucretius dör. Hans lärodikt De rerum natura, ”Om tingens natur”, förblir oavslutad.
ca 38 f.v.t.
Eclogae, Vergilius första diktsamling, en serie herdedikter.
35 f.v.t. Saturae, ”Satirer”, Horatius första diktsamling.
ca 19 f.v.t.
Heroides, Ovidius första diktsamling, en samling kärleksbrev från mytiska kvinnor.
91–87 f.v.t. Bundsförvantkriget.
49 f.v.t. Caesar tågar mot Rom. Inbördeskriget mellan Caesar och Pompeius Magnus inleds.
44 f.v.t. Caesar mördas.
31 f.v.t. Slaget i Actium.
27 f.v.t. Augustus på tronen.
ORIGINES. ALLTINGS BÖRJAN
1–608 auc
(753–146 f.v.t.)
rem tene, verba sequentur
”Håll dig till saken, så kommer orden av sig själva.”
cato den äldre
Staden Rom växte inte fram ur ingenting, ur ett ensamt frö som av sig självt hade kraften att bli det imperium det senare blev. På samma sätt är det med latinet som språk: det uppstod inte ur ingenting, med förmåga och kraft att bli ett världsspråk. Latinet började som en liten dialekt i ett myller av andra språk på den halvö som långt senare skulle komma att bli det land vi idag kallar Italien.
Det allra tidigaste latinet kallas fornlatin, och det finns bevarat i bara en handfull inskrifter. De första århundradena av vår berättelse blir därför i hög grad en fråga om Roms tidiga historia, och om hur staden kom att etablera sin makt över halvön, genom krigföring och kolonisation.
De flesta stora städer har någon sorts begynnelsemyt, en berättelse om stadens ursprung, varför den kom att placeras just där den ligger, vem som pekade i marken och sa: ”Här ska staden
ligga …”, som Gustav II Adolf sägs ha gjort med Göteborg.
Ibland kan myten baseras på påstådda överenskommelser om markägande, som skrönan om hur holländska handelsmän köpte ön Manhattan från den ursprungliga lokalbefolkningen för 60 gulden.
När det gäller städer som Rom, där grundandet ligger så långt tillbaka i tiden att det inte finns några historiska dokument att luta sig mot, blir det istället frågan om andra typer av berättelser.
Rom började med ett syskongräl.
stadens ursprung
Legenden om tvillingbröderna Romulus och Remus, och varginnan som diar de två pojkarna, är en del av själva märgen i berättelserna om Rom. Legenden i sig innehåller alla de grundläggande beståndsdelar man kan vänta sig av en riktigt bra begynnelsemyt, och många delar kan man känna igen från andra sagor.
• Ett kungligt DNA : Brödernas mor, Rhea Silvia, var dotter till kung Numitor i staden Alba Longa, en mytisk stad i Albanerbergen söder om Rom.
• Tragik : Kung Numitor avsattes av sin bror Amulius, och för att vara säker på att ingen ättling skulle kunna komma och kräva att få tillbaka kungamakten tvingade han Rhea Silvia att bli vestal, det vill säga en kysk prästinna.
• Gudomligt påbrå : Guden Mars våldtog Rhea Silvia och gjorde henne gravid.
Legenden om Roms grundande har inspirerat till många avbildningar. Statyn La Lupa Capitolina, ”Den kapitolinska vargen”, i brons antas vara tillverkad omkring år 500 f.v.t., men de två diande tvillingarna Romulus och Remus är ett tillägg gjort på 1400-talet. Den kan idag skådas i Museo Nuovo i Palazzo dei Conservatori, Kapitolinska museerna, Rom.
• Hot om död: När tvillingsönerna fötts ville Amulius ta livet av dem, men den underhuggare han befallde att utföra dådet veknade och satte istället ut barnen i skogen.
• En sagolik räddning : Barnen hittades av en varginna som gav dem av sin mjölk och därmed räddade livet på dem. De växte sedan upp i en bondefamilj i trakten.
• Hämnd: När bröderna blivit unga män gjorde de uppror mot Amulius och återinrättade sin morfar som kung.
• Belöning : Numitor gav bröderna en bit land vid Tiberfloden och tillät dem att grunda en egen stad.
Syskongrälet bestod i att bröderna inte kunde komma överens om vem av dem som skulle ha sista ordet när det gällde att styra över den nya staden. Eftersom de var tvillingar kunde ju ingen av dem åberopa åldern som argument. För att reta sin bror hoppade Remus då helt sonika över Romulus nybyggda stadsmurar. ”Då for Romulus”, berättar den romerske historikern Titus Livius, ”i vredesmod ut mot honom med orden: ’Så må det hädanefter gå envar som hoppar över mina murar!’ och dödade honom. Så blev Romulus ensam härskare; efter grundläggningen fick staden namn efter grundaren.” Livius version av sagan skrevs i början av 20-talet f.v.t. och har blivit den idag mest lästa.
Livius berättar vidare att Romulus var angelägen om att den nya staden snabbt skulle få fler medborgare. Han slog därför upp portarna för människor som inte var välkomna på andra håll – småtjuvar, brottslingar och annat löst folk som drivits bort från sina egna hemman. Dessvärre kom så gott som enbart män, och för att råda bot på problemet lät Romulus bjuda in en folkstam i trakten, sabinerna, på festliga spel, för att de två folken skulle lära känna varandra. Traditionen var den att alla kom obeväpnade till festspelen, men när sabinerna anlänt, med hustrur och barn, rusade plötsligt Romulus och hans anhang fram, beväpnade till tänderna, och rövade bort allt kvinnfolk de kunde hitta.
Sabinerna blev så klart mäkta upprörda och begav sig hemåt för att hämta sina vapen, men när de väl återvände hade de sabinska kvinnorna hunnit gifta sig och få barn med sina kidnappare. När de två skarorna av män gjorde sig redo att drabba samman kastade sig ett par sabinskor fram mellan härarna och bönade och bad sina fäder, bröder och äkta makar att inte gjuta
