9789180504836 by Smakprov Media AB

Innehåll

Förord

”Det går inte att skriva Tysklands historia”, sade en tysk historiker till en svensk kollega. Efter att ha kämpat med detta några år är jag böjd att hålla med. Svårt i varje fall.

Varför är det så svårt? Ja, ett skäl är att det länge – till senare delen av 1800-talet – inte fanns någon nation–stat som hette Tyskland. Länge gällde att invånarna inte heller kallade sig för tyskar; det var omvärldens påhitt. Vad och vilka skall man skriva om?

Den brittiske konsthistorikern Neil MacGregor, som i en beundransvärd bok skildrat Tyskland genom dess efterlämnade artefakter, pekar på att redan mängden av olika sorters mynt, som under lång tid präglades av olika småstater, visar hur svårt det är att skildra en tysk historia: alla dessa platser har sin egen historia, som satt sin prägel på ekonomi, kultur och historiskt medvetande och som fortfarande gör sig gällande, också politiskt. Men det är omöjligt inom ramen för en framställning av ”tysk” historia att skildra alla dessa stater och hertigdömen, mindre eller större.

Ett annat problem är närmast motsatsen: genom att ”kejsarriket” – romerskt? heligt? tyskt? – omfattade stora områden långt utanför Centraleuropa blir den ”tyska” historien ofrånkomligen också en europeisk historia med förgreningar in i många krig, territorier, folk, kulturer och furstar. Vad är den ”tyska” historien i allt detta?

Den tyska historieskrivningen är också voluminös, överväldigande, bitvis lysande, bitvis helt enkelt för mycket. Det finns många berättelser. Vad skall presenteras för en svensk publik?

Konflikterna om hur olika skeenden i den tyska historien skall skildras och tolkas har varit många och djupgående, ofta med en krok till 1900-talets traumatiska tyska historia med dess fruktansvärda följder. Kampen om hur historien skall tolkas är också en del

av historien. Därför är det en viktig del av den här boken. Det är som ett minfält, det gäller att inte trampa fel.

Nåväl, här är i alla händelser ett våghalsigt försök. En tysk historia. Det finns fler.

Jag börjar min tyska historia med tidigt 900-tal men har i ett förspel antytt förhistorien, folkvandringar och germaner, Karl den stores rike, dess sönderfall och nya splittrade maktförhållanden. Min skildring slutar vid det förenade Tyskland 1989/90. Den nationsfråga (Vad är Tyskland?) som plågat den tyska historien under så lång tid får då, som vi kan förmoda, sin bestående lösning. Det är logiskt att sluta där. Då börjar en ny tid som blir nutidshistoria. Gränsen mellan dagsrepotage och historia blir hårfin. Jag skrev en bok om denna nya tyska tid för ganska många år sedan (Berliner Republik, 2011) och den är redan delvis föråldrad – även om där också finns tankar och texter som jag kunnat utnyttja här.

Jag vill tacka Historiska Medias förre förlagschef och ägare Erik Osvalds för att han övertalade mig att ge mig in i detta utmanande projekt. Ansträngande, ja, men också roligt och lärorikt. Jag vill tacka förlagets medarbetare för att de så tålmodigt väntade på ett försenat manus och Hugo Nordland som gjort ett jättearbete med manuskriptet. Ett varmt tack till professor emeritus Tore Janson, vars råd och anvisningar angående germanerna varit till stor hjälp. Jag framför även mina hyllningar och tack till min nestor, professor Sverker Gustavsson, som följt mina mödor och kommit med kloka och inspirerande påpekanden och idéer. Jag tackar den alltid lika hjälpsamma som kunniga personalen på Kungliga biblioteket och Riksdagsbiblioteket. Och många andra för berikande samtal.

Till sist vill jag hylla min hustru Carin som stått ut med detta mitt författarliv under lång tid och alltid kommit med synpunkter, understöd och uppmuntran när jag varit på väg att ge upp.

Stockholm 2024 Carl Tham

Tyskland – men var ligger det?

Deutschland, aber wo liegt es? Ich weiß das Land nicht zu finden. (Schiller 1796)

(Tyskland? Men var ligger det? Jag kan inte hitta landet; ur Xenien, Schiller I, s. 298)

Friedrich Schiller var inte den förste som ställde frågan om var Tyskland ligger, och än mindre den siste. Den hade varit obesvarad i många sekel, och i Schillers tid bestod detta Tyskland av ett område med många hundra statsliknande konstruktioner, de flesta små, regerade av kungar, prinsar, hertigar, kyrkofurstar och grevar, insvepta i den ofta tandlösa kejsarmakten.

För Friedrich Schiller och hans samtida var det en i högsta grad aktuell och naturlig fråga just då, på 1790-talet, när den nya franska republiken och nationen steg fram i historien. Var fanns då Tyskland?

Schiller, som efter franska revolutionens excesser tvivlade på mänsklighetens godhet och folkets styre, ansåg nu att det splittrade Tyskland kunde enas och räddas bara genom konsten, tyska språket och ”tyska värden”. Tidigare hade han skrivit en text (Deutsche Grösse) där han besvarade sin egen fråga, var finns Tyskland?

Sie ist eine sittliche Größe

Sie wohnt in der Kultur

Und im Charakter der Nation die von ihren politischen Schicksalen unabhängig ist.

Det är en moralisk storhet / det lever i kulturen / och i nationens karaktär / som är oberoende av dess politiska öden. (Schiller I, s. 556)

Idén att det var språket och kulturen som skapade nationen låg i tiden och hade energiskt formulerats av den unge filosofen Johann Gottfried von Herder som skrev om det tyska språkets unika uttrycksfullhet och passion – det skapade oss tyskar, var hans tanke. Samma tankegång utvecklades av bröderna Grimm som i sin Deutsches Wörterbuch hävdade att språket har sin egen inre logik som formar människorna och samhället, liksom dess sagor och berättelser. Det konstituerar Tyskland. Det var ett budskap som också var riktat mot Napoleon och den franska övermakten i Tyskland vid 1800-talets början, ett motstånd mot erövraren. Diskussionen om ett framtida Tyskland var dagens ämne.

Schiller så att säga backade ut från problemet genom att hävda att Tyskland egentligen var en kultur, bortom politiken. Men efter Napoleonkrigen och i nationalismens århundrade höll inte det. Kulturen måste ha ett hem, en nation. Det blev huvudfrågan. Paradoxalt nog blev den Schillerska estetiska idealismen särdeles populär i samma ögonblick – 1800-talets senare del – då det moderna riket Tyskland skapades av Bismarck genom ”blod och järn”, alltså raka motsatsen till kulturella värden.

Under Tysklands nationalistiska epok från tidigt 1800-tal till 1945 blev frågan om Tysklands tillblivelse brännande inte bara för historieskrivningen. Den återkom gång på gång också i den politiska retoriken. ”Germanerna” förvandlades till urtyskar. Man letade febrilt efter tilldragelser, gärna fältslag, som kunde anses vara grunden för ”Tyskland” och högtidlighållas på en ”nationaldag” eller kungar som kunde hyllas som ”Tysklands grundare”. Till detta fogades olika teser om hur Tyskland hade sett ut eller nu borde se ut – ingen ofarlig fråga för grannarna. Den skulle ladda den tyska nationalismen i över 100 år och i sin mest aggressiva form ledde den fram mot nazismens Stortyskland.

Modern historisk forskning avvisar själva idén om att det finns en

tyskland – men var ligger det?

särskild tilldragelse, eller än mindre någon särskild kung, som skapade Tyskland – vilket för övrigt också gäller många andra nationer.

Medeltidshistorikern Johannes Fried (Fried, s. 955 ff.) har gett ett i nationalistiska öron vanvördigt men rimligt svar på frågan när

Tyskland uppstod: ”Tyskarna åkte kana in i sin nationella existens (Dasein), utan att märka det och utan att eftersträva det. Deras ’etniska dop’ pågick under flera århundraden, från 800-talet till 1100-talet.

Varken det tyska folket eller det tyska riket kan fira någon födelsedag … och något enigt folk var det minst av allt; de var i första hand bayrare, sachsare, kölnare och så vidare.” I andra delar av Europa började dessa människor så småningom börjar kallas för ”Deutschen”, de som talar tyska. Det skulle dröja länge innan ”tyskarna” började identifiera sig som ”tyskar”. ”Det tyska folket … är en förhållandevis sen blandning av olika etniska tillhörigheter, där det germanska elementet bara är en av olika likvärdiga delar”, skriver historikern Veit Valentin (Deutsche Geschichte, s. V).

Gränser

Allt från första början var Tysklands gränser osäkra eller oklara och de som fanns var allt annat än stabila – och så förblev det i över 1 200 år, in i våra dagar. Av det nuvarande Tysklands många gränser i alla väderstreck är det bara den till Schweiz, i söder, som varit stabil i mer än 70 år. De tyska gränserna har gång på gång ändrats i historiens vind (Müller & Steinfeld, s. 7 ff.). De löper också kors och tvärs inom det stora område i Mellaneuropa som jag här inledningsvis kommer att kalla för Ostfranken, sedermera Tyskland, för enkelhets skull. Gränserna gick ursprungligen mellan folkgrupper som inte alltid var fryntliga mot varandra. Så småningom drogs gränserna istället mellan olika härskare i maktsystemet; de kommer, som vi ska se, att spela en mycket stor roll för den tyska utvecklingen. Att Tyskland mycket länge var splittrat tillhör den europeiska historiens självklarheter.

Själva begreppet ”gräns” är inte alldeles självklart. Det kan vara

en linje, uppdragen eller accepterad som en överenskommelse eller ett resultat av strider och fred. Men ofta nog och långt in i modern tid var gränsdragningarna oklara. Gränsen kunde vara ett område, också som en säkerhetszon mellan till exempel olika byar, men också mellan olika landskap eller språkområden och framför allt släkter eller dynastier. Ingenmansland skulle vi kanske säga. Sådana områden fanns det gott om och de kallades för marker; viktiga personer inom högadeln kunde vara just markgrevar.

Gränser är inte bara linjer som artificiellt delar landskap. De är ofta geografiska rum: höga berg, dalgångar, skogsområden och inte minst floder. Alperna och deras förgreningar har genom årtusendena varit det rum som delat Europa och som länge var sydgränsen för de germanska rikena. I sydöstra Tyskland ligger alltjämt stora skogar, som Bayerischer Wald som sedan övergår i Böhmischer Wald, vilka avgränsade de germanska områdena i denna del från de slaviska, som sedan blev Tjeckoslovakien. De stora skogarna fick en särskild plats i det tyska medvetandet och under romantiken från 1800-talets början blev skogarna konstens och litteraturens favoritområden.

Floderna är mycket betydelsefulla och de stora floder som rinner genom Tyskland – främst Rhen, Elbe, Oder och i söder Donau – har spelat en central roll i den tyska historien, ekonomin, konsten och den kulturella självförståelsen.

Rhen och Donau (i Tyskland fram till 1700-talet kallad Tonach eller Donaw) – var delar av de romerska limes, det vill säga gränserna mellan det civiliserade romarriket och folken som kallades för barbarer, och blev så småningom viktiga delar av Europas politiska och kulturella karta.

Rhen, 1 324 kilometer lång, rinner upp i en schweizisk källsjö, Lai da Tuma, och ringlar sig via Konstanz och Basel genom hela västra Europa fram till hamnarna i Nederländerna. Rhen har präglat Europas kultur, skriver Nina Burton i sin resa efter floden och dess historia och många städer. ”Den har förenat söder och norr, medan den burit sagor och språk, erövrare och handelsmän, rivalitet och förbund” (Burton, s. 126). Rhen fick redan från början en särskild plats i den

tyska historien eftersom den blev skiljelinjen i uppdelningen av Karl den stores rike: öster om Rhen avtecknar sig Ostfrankiska riket. Genom olika dynastiska arrangemang kom ostfrankiska väldet tidigt att omfatta områdena väster om nedre Rhen, inklusive Aachen, Karl den stores centrum och kröningskyrka. Det blev en viktig länk för det tyska kejsardömet. I den nyare tidens historia utkämpades bittra strider om olika regioner öst eller väst om Rhen och där formades nationella positioner och anspråk både i Tyskland och Frankrike.

Den tysk-franska gränsen har under århundraden, som följd av större eller mindre krig, flyttats fram och tillbaka över Rhen.

Rhen var självfallet tidigt en central transportled och alltsedan romartiden en betydelsefull ekonomisk region som överlevde de svåra seklen 500–800. De romerska städerna dog aldrig; de blev tidigt knutpunkter för den segrande kristendomen, mäktiga biskopsdömen och därmed också ekonomiska centra, när den västeuropeiska handeln får fart igen på 900-talet.

Liksom de flesta andra stora floder har Rhen förändrats enormt genom regleringar och hamnbyggen. Ännu på 1700-talet var Rhen ett vindlande lagunlandskap med tusentals öar och översvämningsskogar och det var först mot seklets slut och 1800-talet som floden i stort fick sitt nutida utseende. Rhen omvandlades och tämjdes för industrialismens transportbehov och så har det fortsatt. Översvämningar i modern tid – också i Donau och i Elbe – har inte bara sina orsaker i klimatförändringen utan också i den hänsynslösa exploateringen av floderna, som ökat vattenflödet och begränsat våtmarkerna.

Rhen blev inte bara en gräns utan också en del av den tyska mytologin, förbunden med Nibelungensagans hjältar, Siegfrid, den germanska renheten, ädelmod och ära, medan Donau däremot hade en symbolisk antitysk atmosfär, Attilas och hunnernas rike, som i slutet av Nibelungensagan med list betvingar den germanska tapperheten. Det är ändå främst på 1800-talet som Rhen börjar upplevas – och marknadsföras – som själva inkarnationen av det tyska. Det är då man i nationell anda utropar att Rhen inte är en gräns utan en flod i Tyskland – där fick Frankrike – och det är om Rhen man sjunger

de nationella sångerna, främst ”Die Wacht am Rhein” eller ”Rheinlied” med musik av Robert Schumann: ”Sie sollen ihn nicht haben!”

Donau var också en gränsflod, mot syd och sydost, främst mot de slaviska folken och magyarerna (Ungern) men för Tysklands del inte lika nationellt laddad som Rhen. Den stora floden var självfallet en viktig transportled och ekonomisk resurs. Dess historia kom dock främst att prägla det habsburgska riket och gjordes av den habsburgska myten och dess utvecklade österrikiska ideologi till en symbol för en mångfaldig och övernationell blandkultur, ”riket vars härskare tilltalade undersåtarna ’mina folk’ och vars nationalsång sjöngs på elva olika språk”. Donau symboliserade det tysk-ungersk-slavisk-romansk-judiska Mellaneuropa i polemisk kontrast till det germanska Reich (Magris, s. 31).

Gränsen norrut, mot vad som sedan blev Danmark, utgjordes till en början av floden Eider, där Karl den store stannat sina erövringståg. Längre norrut på det smala näset upp mot Jylland hade danska härskare låtit uppföra en försvarsmur, Danevirke, i syfte att förhindra anfall från frankerna. Det är osäkert om den någonsin kom till användning före kriget 1864 men den hindrade i alla händelser inte de i många hundra år pågående konflikterna mellan Ostfranken/ Tyskland och Danmark om Schleswig-Holstein, som sträckte sig från nuvarande Hamburg upp mot Jylland. Gränserna och maktförhållandena har flyttats ett antal gånger i olika riktningar och det är först i nutid som de har kommit till slutlig vila (får man förmoda).

Gränserna österut var än mer diffusa. Elbe och Oder utgjorde en sorts underförstådd gräns mot det närmast okända och hade ingen mytisk makt som Rhen – här fanns inga magiska floddöttrar. Det betraktades under Karl den stores tid som ett avlägset territorium, bortom vilket de vilda och hedniska slaverna höll till. De hade under århundraden spridit sina bosättningar och odlingar från Östersjön och ned mot Svarta havet. Modern forskning visar att deras samhällsbildningar alls inte var så primitiva som de oftast utmålades i de frankiska och senare tyska bilderna. Bondekulturen var starkt organiserad.

tyskland – men var ligger det?

Men de till stor del okända områdena i öst och den slaviska närvaron lämnade frankerna ingen ro. Redan under tidig karolingisk tid förekom räder och skärmytslingar över gränsområdena (markerna) mellan Ostfranken och de slaviska bygderna. De frankiska böndernas pressade situation och den ständiga undernäringen drev på jakten efter nya odlingsbara områden och senare ansträngningar att varaktigt erövra västslavisk mark. Det var inledningen till en närmare tusenårig historia, då de sedermera tyska germanerna och slaverna bekämpade varandra för att behärska de bördiga jordarna i Sachsen, Schlesien, Böhmen och Poznan, eller för att kunna utnyttja stränderna, sjöfarten och fisket vid Östersjökusten, för handeln med timmer, pälsar och bärnsten från Pommern och Prußen (Preussen), ja, också för att kontrollera rutterna till Donau och Svarta havet. Kampen tog sin början redan under 900-talet. Makten över de slaviska områdena och folken i öst blev med tiden en destruktiv besatthet i den tyska nationalismen och kulminerade i Hitlers utrotningskrig.

Tysklands gränser blev, som vi ska se, en evig del av den tyska historien. För den som berättar ”Tysklands historia” är det knepigt att klargöra vad man egentligen talar om när man skriver Tyskland, ett stort och skiftande område i Mellaneuropa som ju länge inte heller kallades för Tyskland. Det ”heliga” kejsarriket hade också diffusa och skiftande gränser. Det var först med det nya kejsarrikets grundande 1871 som nationalistiska historiker och ideologer triumfatoriskt kunde slå fast: detta rike är Tyskland, den tyska historiens mening. Men efter 75 år var både detta rike och dess efterföljare krossade och vad som nu egentligen var Tyskland bestämdes av de segrarmakter som drog gränserna. Det faktum att det nu existerade två tyska stater gjorde en del eftertänksamma: återigen, vad är nu egentligen Tyskland? Vad har det varit? De frågorna blev en del av Tysklands efterkrigshistoria och svaren var inte självklara.

Det tyska landskapets förändring är också en del av historien. Det var, när min tyska historia börjar, ett vilt och delvis svårgenomträngligt land och floderna var alls inte de trivsamma eller vackra vattenfåror som idag ringlar sig genom landskapen. De väldiga,

lågt liggande markerna i norra Tyskland var till del stora träsk och sumpmarker, svårforcerade, tillgängliga bara med flatbottnade små båtar. Det var en motspänstig natur och det är först på 1700-talet som de tyska furstarna, främst Fredrik den store av Preussen, börjar omforma landskapet, dikar ut, fyller igen, bygger dammar, rätar ut floder och skapar helt nya områden för bosättning, jordbruk och industri. Det är en kamp som pågår under lång tid.

Den amerikanska historikern David Blackbourns bok The Conquest of Nature ger ett viktigt, ofta förbisett perspektiv på Tysklands historia: landet skapas i nyare tid inte bara av de dramatiska politiska händelserna eller ens industrialismen utan även av denna väldiga omdaning av landskapet, som också är basen för den estetiska upplevelsen – i konst, i litteratur, i musik, i drama – och inte minst i politik.

I landskapen finns på många ställen också påminnelser eller lämningar efter en lång, tidvis våldsam historia. Överallt finns det borgar, från början rena försvarsanläggningar för att skydda sig mot vikingar, magyarer och andra inkräktare. Senare kom kungaborgar som markerade den kungliga makten, och ännu senare från 1100talet och framåt uppförde de mäktiga släkterna och biskoparna borgar som maktcentra. I landskapen finns också påminnelser om hur krig, missväxt och sjukdomar har härjat och ödelagt hela bygder. På tyska kallas de för Wüstungen och markeras här och där med kors (Müller & Steinfeld, s. 131 ff.).

Allt detta – floderna, skogarna, gränserna och grannarna, landskapets kraft och påminnelser om krig och ödeläggelser – är grunden för den historia som här ska berättas. Alldeles på slutet kommer, får man hoppas, det slutliga svaret på Schillers frågor.

Förspel

Romare och germaner

Det är Caesar som kallar folket på andra sidan Rhen för germaner i sin bok De bello Gallico. Det är först nu detta namn dyker upp i historien och det var romarnas påhitt. Germanerna var entusiastiska och skickliga krigare som ställde till besvär för Caesar och hans legionärer, men de drog sig till sist i huvudsak tillbaka öster om Rhen. Caesar gjorde då och då räder också på denna sida av floden men de gav inga större resultat och var dessutom besvärliga; germanerna gjorde motstånd. Men romarna gav inte upp och fortsatte sina härjningståg för att en gång för alla krossa det germanska hotet. Det gick inte enligt planerna och en hel romersk här, tre legioner med kanske 25 000 man, gick in i ett listigt bakhåll och blev förintade av germanerna i slaget i Teutoburgerskogen år 9 e.Kr. Det var ett av romarnas största militära nederlag genom tiderna och väckte bestörtning och oro i Rom. Efter några decennier upphörde de romerska räderna över Rhen.

Vi ska återkomma till detta slag som blev mytiskt i den tyska nationalistiska historieskrivningen. Limes

Väster om Rhen och söder om Donau och runt hela Medelhavet låg det väldiga romerska riket med sin organiserade samhällsstruktur, ett utvecklat språk i tal och skrift, arméer, lagar, städer, arenor, vattenförsörjning, varma bad, vägar och hamnar. På andra sidan floderna låg vad som ur ett romerskt perspektiv var vilt och

farligt: barbarer, trähus, inga städer, vilda djur och vilda seder, mjöd och inte vin.

De krigiska germanerna ansågs också vara ett ständigt hot mot de romerska områdena. Längs med den sammanlagt 4 000 kilometer långa flodgränsen Rhen-Donau byggde romarna befästningar som senare blev viktiga städer: Köln, Bonn, Koblenz, Mainz, Strassburg, Konstanz, Ulm, Regensburg, Passau, Wien och många andra mindre orter. Det var då svårt, närmast ogörligt, för germanerna att i större enheter från andra stranden ta sig över dessa mäktiga floder.

Det fanns dock ett gap: Rhen och Donau hade ingen förbindelse med varandra och för att trygga besittningarna lät de romerska kejsarna bygga en försvarsmur, limes, en gräns på cirka 500 kilometer, som förband Rhen med Donau. Bygget pågick under lång tid och blev så småningom en av flera liknande försvarslinjer, allteftersom det romerska väldet började vackla och behovet av befästningar ökade. Inte heller de stora floderna var helt pålitliga som barriärer. Germanerna lärde sig med tiden att ta sig över i båtar, i mindre kontingenter. Den ovanligt kalla vintern 406 frös Rhen och germanerna strömmade över isen och in i det sönderfallande imperiet.

Vilka var då dessa germaner?

I själva verket vet vi ganska litet trots omfattande arkeologisk och språkvetenskaplig forskning. De mer eller mindre samtida skildringar som finns är skrivna av romare eller greker. De visste inte så mycket de heller och åtskilligt var fria fantasier. Den kändaste och viktigaste skildringen, utöver Caesars, är den romerske historikern Tacitus, som år 98 e.Kr. skrev De origine et moribus Germanorum (Om germanernas ursprung och seder). Verket var länge okänt. Det hittades på 1400-talet i en handskrift och kom snabbt ut tack vare den nya boktryckarkonsten. Det är en blandning av sannolikt korrekta iakttagelser och historiska skrönor. I Tacitus tappning framställs germanerna som sedliga kontraster till förfallet i Rom –hederliga, kyska, modiga etcetera. Just därför blev boken, när den

väl återuppstått i slutet av 1400-talet, utnyttjad i en agitation för det ”germanska” och än värre blev det några hundra år senare. Vi får återkomma till det (om germanerna, se Janson).

Det var inget enhetligt folk med en gemensam samhällsstruktur, snarare grupper eller stammar, större eller mindre, med dialektala skillnader och de var spridda i hela Central- och Nordeuropa. Stora grupper flyttade tillsammans, ofta långa sträckor, gång på gång. Orsakerna är okända. Det måste ha funnits någon form av gemensam ledning för varje grupp som kunde organisera dessa folkvandringar.

Människor levde på åkerbruk och boskapsskötsel och deras bostäder var enkla trähus. Romarna och folken runt Medelhavet levde i stadskulturer, men germanerna byggde inga städer och hade heller inga stora handelscentra även om handel var vanlig; sannolikt mest byteshandel, också med romarna. Germaner rekryterades även till den romerska militären.

Många av de germanska stammarna har lämnat spår i historien genom sina namn: vi talar om Sachsen i Tyskland, frankerna blir Frankrike, langobarderna återfinns i namnet Lombardiet i norra Italien, i Tyskland finns en region som heter Schwaben (sveberna) och så vidare. Men det är namnen som finns kvar, de som lever eller har levt där i historisk tid har inget att göra med de ursprungliga folken.

Språken

Germanernas språk tillhörde den indoeuropeiska språkstammen, liksom så många andra europeiska och även asiatiska språk. Forskarna anser att det fanns ett ursprungligt gemensamt germanskt språk omkring 500 f.Kr. Ett tidigt skriftsystem är runorna; det äldsta runfragmentet är från senare delen av 100-talet e.Kr. Gotiska är också ett germanskt språk, känt från 300-talet. Den berömda Silverbibeln som finns i Uppsala universitetsbibliotek är från 500-talet och den är skriven med ett eget alfabet.

Efter hand – och som en följd av kristendomens utbredning –började man skriva germanska med latinska bokstäver; först skedde

detta i England på 600-talet och senare även i nuvarande Tyskland. De olika germanska folken påverkades under många hundra år av romarna och så småningom sökte sig latinska ord in i deras språk. I de områden där romarna hade härskat användes länge latinet som administrativt språk. Det hade sammanhang med den politiska organisation som blev ett arv efter romarna. Så småningom utvecklades olika talspråk ur det latinska, bland andra franska och italienska (romanska språk), och de fick med tiden också skriftspråk. Det språk germanerna talade hade ingen politisk organisation som den romerska. ”Det gemensamma språket före och under romartiden bidrog av allt att döma inte till att skapa någon gemensam germansk identitet. Inte förrän flera århundraden efter Västroms fall, när benämningen ”germaner” hade försvunnit sedan länge och det talade språket hade utvecklats åt olika håll i olika områden, blev nya språk med namn och skrift [t.ex. tyska, engelska, svenska eller danska] viktiga för etnisk tillhörighet och för avgränsning mot andra språk och folk eller stater” (Janson, s. 215 f.).

Romarrikets fall och folkvandringarna

Mot slutet av 300-talet blir folkvandringarna alltmer omfattande. Ett skäl var att folk från öst tryckte på, främst hunnerna, ett tidigare okänt ryttarfolk som spred fruktan genom sin krigföring och, enligt senare utsago, hemska utseende. De besegrades till sist vid Katalauniska fälten, nära Châlons-sur-Marne öster om nuvarande Paris, och deras ledare Attila dog kort tid därefter (453). Väldet upplöstes tämligen snabbt och försvann ur den politiska historien, men inte ur den kulturella. Attila är en välbekant ikon och han och andra hunner dyker upp i olika berättelser, framför allt i Nibelungenlied (se nedan) och även i den nordiska Eddan.

Delvis som en följd av hunnerna men också av andra skäl blev det en väldig rörelse bland folken i Central- och Östeuropa, ofta i riktning söder-väster in i östromerska riket. Till sist föll västromerska riket också ihop genom yttre tryck och inre splittring. Den siste västromerske kejsaren dog 476.

Ett av dessa folk som vi kommer att stöta på i den kommande kejsarhistorien är langobarderna – vars ursprungliga hemvist är oklar men sannolikt någonstans i nordöstra Europa – som började röra sig söderut ned mot Friuli och Poslätten. De som bodde där flydde ut till ett träskliknande landskap som låg i havet, en lagun.

De bosatte sig på dessa små öar, byggde hus, kanaler och kyrkor; det var början till den mäktiga handelsstaten Venedig.

Langobarderna stannade i norra Italien och skapade snabbt ett välorganiserat rike som dock kuvades av Karl den store i slutet av 700-talet.

Västromerska riket föll alltså. Men östromerska riket, som ofta kallas för Bysans, var förhållandevis stabilt och mäktigt. Riket hade sitt säte i Konstantinopel och makt över alltjämt stora områden. Det var en påfallande utvecklad civilisation: urbaniserad och välorganiserad med en betydande central skatteuppbörd som gav härskarna – kejsarna – möjlighet att ha stående arméer och flottor.

Genom romarrikets fall och de stora folkvandringarna blev 400–600talen en våldsam och omvälvande tid. Den politiska och ekonomiska makten spreds till ett otal småfurstar, eller kanske snarare maffia- eller klanledare, städerna förföll liksom de romerska transport- och vattensystemen, läskunnigheten minskade och det gemensamma språket utarmades och förlorade sin sammanhållande kraft. Mängder av människor rörde sig kors och tvärs i Europa, härskardömen uppstod och försvann. I hela området från Italien till Flandern, västerut till Atlanten och österut till Polens och Ungerns osäkra gränser, fanns det hundratals självständiga härskare, inbegripna i en nära nog oavbruten kamp om makten över territorier och därmed rikedom. Det skulle dröja lång tid, många sekel, innan kungar kunde skapa våldsmonopol och verkligen behärska sina territorier (efter Charles Tilly).

Under denna period, med början från 300-talet, sker även en annan världshistorisk process: kristendomen breder ut sig, förvandlas under kejsar Konstantin den store till statsreligion i det dåvarande romarriket, vars fall den överlever. Kyrkan och alla dess påvar, biskopar och andra befattningshavare skapar nya maktstrukturer. Språk och kultur förändras. Kloster skapas först i Italien, senare i andra delar av det gamla romerska riket, och blir kulturbärande institutioner.

Frankerna, merovingerna

och Karl den store (år 500–814)

På 200-talet när romarriket var starkt försvagat gjorde germaner, som romarna kallade för franci, franker, räder över Rhen in i området som nu är norra Frankrike och Belgien. De etablerade så småningom bosättningar; många män rekryterades till romerska legioner. Med tiden blev de starkare och fler, utökade sina arealer och kuvade till sist de galler och romare som de tidigare hade tjänstgjort under. På andra sidan Rhen fanns också frankiska kungar, kristna sedan 500-talet, som behärskade stora områden mellan Rhen och Elbe. De uppmuntrade missionen; kristendomen spred sig. En för eftervärlden känd och ledande missionär var munken Winfrid, som inrättade bland annat klostret i Fulda och biskopsdömen; senare tog han sig det romerska namnet Bonifatius.

Merovingerna

Släkten merovingerna – de långhåriga – ryckte fram i ledningen och tog kungamakten i Västfranken. Den förste kände är Childerik som levde i mitten på 400-talet, en framgångsrik krigsherre med bas i området mellan Loire och Seine. Han är främst känd genom sin rikt utrustade grav som hittades 1653. Hans son Clovis (tyska Klodvig, 465–511) besegrade den siste av de gallisk-romerska härskarna och blev grundaren till den merovingiska maktdynastin.

Clovis övergick till kristendomen – Jesus föreföll mer segerrik än de gamla gudarna – och efter ett framgångsrikt slag 496 lät han döpa sig; hans män följde efter. Riket vidgades och omfattade vid Clovis död 511 en stor del av vad vi nu kallar Frankrike.

I Frankrike uppstod senare en nationell historieskrivning som ville se merovingerna som någon sorts urfäder. Franska härskare uppträdde gärna med smycken som hittats i Childeriks grav (ofta kopior), till exempel Napoleon, vars kröningsmantel var smyckad med kopior av de gyllene bin som hade funnits där.

Trots en intensiv historisk spaning vet man i själva verket lite om

vad som hände under alla dessa år. Men det territorium som från 500-talet och framåt behärskades av frankiska kungar och släkter kan inte förstås som ett enhetligt samhälle och ännu mindre som någon etniskt präglad ”nation”.

Med tiden försvagades dock den merovingiska kungasläkten och makten gled över till vad man kan kalla chefen för förvaltning och hären, maior domus. Här fanns ett utrymme för de skickliga och maktlystna. Ur gyttret av strider mellan de olika härskarna och deras blodiga uppgörelser med varandra reste sig så småningom Pippin den äldre (död 639). Han var också maior domus och anses vara stamfadern till vad som senare kom att kallas karolingerna, uppkallade efter Karl Martell (686–741), Pippin den äldres sonson. Han är mest känd för eftervärlden som härförare vid slaget vid Poitiers 732 i Frankrike, där arabernas framryckning söderifrån stoppades av frankerna och deras allierade.

Karl Martell dog 741 och efterträddes efter sedvanliga strider av sonen Pippin, som avsatte kungen, klippte av honom håret och själv satte sig på tronen. Han lät sig krönas och smörjas med olja efter biblisk förebild, ett maktpåhitt som fortsatte genom Europas historia och som markerade att kungen var helig. Kröningen skedde i Aachen (i nuvarande Tyskland) som blev en kungastad. Han kastade sig genast in i ett antal i huvudsak segerrika fälttåg och efter hans död valdes hans son Karl (742–814) till ny kung 771.

Karl den store och hans tid

Nu stundade en tid av ekonomiska framsteg men också närmast oavbrutna fälttåg. Krigen fördes i alla riktningar och mot alla tillgängliga folk: slaver, lombarder, saracener, avarer, vikingar och sachsare. Krigen bedrevs med stor hårdhet men även om Karl var känd för sin brutalitet var han knappast värre än sina fiender. Han var framgångsrik och till sist härskade han, i varje fall i princip, över ett jätterike på en miljon kvadratkilometer som omfattade ungefär nuvarande Frankrike, delar av Spanien, större delen av Tyskland

9789180504836

Carl Tham TYSKLAND

HISTORISKA MEDIA