9789180504669

L ivet som aldrig var mitt

Översättning

Annika Sundberg

Tidigare böcker av Nikola Scott: Min mammas hemlighet (2017)

Sommaren hon aldrig glömde (2019) Alltid vid din sida (2021)

Historiska Media

Bantorget 3

222 29 Lund

historiskamedia.se

info@historiskamedia.se

© 2023 Nikola Scott

The right of Nikola Scott to be identified as the Author of the Work has been asserted by her in accordance with the Copyright, Designs and Patents Act 1988. First published in 2023

by HEADLINE REVIEW

An imprint of HEADLINE PUBLISHING GROUP

Originalets titel: The Life I Stole

Svensk utgåva © Historiska Media 2024

översättning Annika Sundberg

omslag Becky G/Lönegård & Co

omslagsbilder © George W. Johnson/Getty Images (bron), Bondart Photography/Shutterstock (trappan), Marie Carr/Arcangel Images (kvinnan) och bogumil/Shutterstock (himlen)

tryck

ScandBook AB, Falun 2024

tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9

isbn 978-91-8050-466-9

1London, 1950

”Nu springer vi, snabbt!”

Tunga droppar slog mot marken och ett åskmuller förebådade ännu mer regn. Med Isobel rusande efter mig slingrade jag mig fram i folkmyllret på Fleet Street och fortsatte runt ett hörn, mot de mörka trädörrarna till Finley & Smith’s Bank. I den svagt upplysta och folktomma vestibulen ställde vi oss en stund för att hämta andan och ruska av oss regnet.

”Vi har lite ont om tid”, sa jag medan jag strök bort några fuktiga hårtestar från ansiktet och försökte stoppa in dem under hatten igen. ”Visa dem papperen, berätta om dina föräldrars bilolycka …”

Isobel hade just fällt ihop sitt paraply, men nu pressade hon samman läpparna och kastade en blick över min axel, in mot banklokalen som syntes otydligt genom glasdörrarna. ”Å Agnes, jag tror inte att jag klarar det här”, sa hon kvävt. ”Jag tycker fortfarande att det är svårt att prata om dem utan att …” Tårarna vällde redan upp i hennes ögon. ”Alla kommer att titta på mig och …”

”Ingen kommer att titta på dig”, sa jag lugnande. ”Folk kommer hit och hämtar saker ur sina bankfack hela tiden.”

Isobel höll hårt tag i den blöta biten av svart spets som hon använde som näsduk, men plötsligt sken hon upp. ”Agnes, du kan ju göra det i mitt ställe. Säg bara att du är jag. Du är mycket bättre på sådant här.”

Jag betraktade oss i den gamla spegelväggen. Vid första anblicken var vi faktiskt ganska lika: båda var spensliga och ljushåriga, båda var dystert klädda av hänsyn till Isobels färska sorg. Men Isobel var blyg, prydlig och söt, medan jag var mager och lite tilltufsad efter flera års ransonering och spring i trapporna med kolhämtaren. Och även i spegeln såg man att Isobel bar en fin, rutig bomullsklänning med ett smalt skärp och till den praktiska men välgjorda läderpumps, medan jag hade på mig en enkel, mörkgrå klänning och en kofta som passade den tjänsteflicka jag var.

Isobel skruvade oroligt på sig och gav mig en vädjande blick. Hennes ögon var insjunkna och omgivna av mörka skuggor.

”Jaja, då”, sa jag snabbt. ”Ge mig dina handskar, snabbt innan någon kommer, och din kappa. Sätt på dig min ordentligt så att din klänning inte syns. Så där ja, perfekt.”

Några sekunder senare hade jag dragit åt skärpet på Isobels fina kappa runt livet, knäppt hennes handskar och rättat till min egen kappa, som nu satt på hennes smala gestalt. Jag granskade oss bägge rutinerat och gav henne ett lugnande leende. Det här hade vi gått igenom många gånger de senaste veckorna medan vi packade ihop mr och mrs McIntyres bohag, genomled begravningen och skötte mängder med andra, smärtsamma uppgifter. Isobel, som var blyg och snäll och fullkomligt förkrossad av sina föräldrars död, plågades av att bli påmind om dem och var ständigt nära gråten.

”Perfekt.” Jag rufsade till hennes hår så att det såg mindre propert ut och försökte därefter snygga till mina egna bångstyriga lockar.

”Vad tror du finns i bankfacket?” viskade hon. ”Mor pratade aldrig om det. Det är kanske bara en massa meningslösa gamla papper.”

”Eller en skatt.” Jag rättade till min hatt en sista gång och gav henne en liten uppmuntrande knuff. ”Tänk bara, det kanske är fullt av guld och fantastiska diamanter.”

Det skulle vara såväl praktiskt som fantastiskt, tänkte jag, för Isobels arv var minst sagt blygsamt. Själv fick jag i alla fall lön fram till slutet av sommaren. Sedan skulle jag bli tvungen att hitta en ny plats. Isobel hade för sin del tillgång till fondmedel som skulle bekosta hennes utbildning – en sommarkurs i Frankrike och sedan en plats på King’s College i Durham till hösten – men efter det måste hon försörja sig på något annat sätt.

”Vänta, min väska”, viskade hon. Inför livet som student hade Isobel fått en rejäl skinnväska av sin mor, märkt med hennes initialer, IAM. Jag hängde den över axeln, gav Isobel min egen slitna handväska och sträckte mig efter dörrhandtaget. Hon hejdade mig genom att försiktigt lägga sin nätta hand på min arm. ”Tack”, sa hon. ”För allt du har gjort för mig. Jag är medveten om att de senaste veckorna … Jag har inte direkt varit till någon större hjälp.”

”Du har varit storartad, Iz, och det har inte varit lätt.” Jag kramade hennes hand och rätade sedan på ryggen med ett myndigt leende. ”Vad säger du, ska vi lägga beslag på den där skatten åt dig?”

”Jag beklagar sorgen, miss McIntyre.” Banktjänstemannen såg först på mig och sedan på den lilla svarta nyckeln och papperen som jag spridit ut på hans skrivbord.

Jag märkte att Isobel automatiskt lutade sig framåt när hon hörde sitt namn, men jag sparkade henne i smyg på smalbenet och nickade högdraget. ”Tack, mycket vänligt.” Jag såg till att tala med en sval och avmätt röst, och utplånade alla spår av dialekt som fortfarande kunde leta sig in i mitt tal, trots att det hade gått många år sedan jag lämnade East End. Jag tyckte själv att jag skötte mig riktigt bra – jag hade i alla fall roligt – men något med vår uppenbarelse verkade väcka tjänstemannens intresse, för han tittade länge och forskande på mig.

”Ni hittade alltså det här bland era föräldrars ägodelar? Det står ’Bellingdon’ här.”

”Ja, Bellingdon var namnet på … öh … min mors familj.” Jag bytte ställning i ett försök att sätta mig på ett elegantare sätt i Isobels kappa, som var lite rymligare än min. Till min förtret kände jag att jag rodnade inför hans granskande blick. Jag försökte strunta i att den torra och fnasiga huden runt mina naglar fastnade i det mjuka fodret i Isobels handskar. I stället uppammade jag den frostiga överlägsenhet som jag hade sett Isobels mor uppvisa mot såväl varubud som pianolärare och butiksinnehavare, och härmade hennes kyla när jag spände blicken i honom. Jag hade stått öga mot öga med sådant som var värre än den prudentlige, medelålders mr Bristow, som hade kammat några hårtestar över flinten och nu bläddrade igenom papperen för tredje gången.

”Ni kan kanske skynda er lite. Vi har ganska bråttom.”

Utan att vänta på svar reste jag mig och gjorde tecken åt Isobel att hon skulle göra detsamma. Bakom oss hörde jag att mr Bristow slutligen samlade ihop papperen och skyndsamt reste sig. Jag unnade mig ett litet leende.

”Det är ett av våra äldre fack”, sa han när vi gick längre in i banken. ”Trappan är brant, miss McIntyre, så se er för.” Nu lät han mer förekommande, och jag njöt lite av att bli behandlad med en hövlighet som jag annars aldrig fick uppleva. ”Er tjänsteflicka …” Han gav ifrån sig en liten, diskret hostning åt Isobels håll. ”… ska kanske vänta här?”

”Verkligen inte”, sa jag korthugget. ”Hon följer med oss.”

Han småpratade artigt på vägen nedför trappan, som var brant och dunkel och långt ifrån lika flott som den marmorklädda banklokalen. De mörka väggarna täcktes av ett spindelnät av sprickor, varav de större hjälpligt hade fyllts med murbruk. Detta kom kanske inte som någon överraskning med tanke på att halva London fortfarande var i förfall efter blitzen. Jag råkade snudda vid en bit puts som satt löst. En liten kaskad med grus regnade ner över trappan och fick honom att avbryta sig mitt i en mening. Jag kämpade mot en plötslig och instinktiv impuls att vända om och rusa tillbaka upp i ljuset. Ett minne gjorde sig påmint om min allra sista natt i London, då min mor och jag satt hukade i ett annat underjordiskt utrymme, med ansiktena vända uppåt medan vi lyssnade efter tyska plan och ryckte till för varje nedslag.

Ännu en bit puts gled nedför trappan och landade på golvet med en hög smäll. Hjärtat slog hårt i bröstet. Min mor hade avskytt det allmänna skyddsrummet, så vi gick sällan dit. Det är inget stort anfall, Agnes. Vi är för obetydliga för att tyskarna ska bry sig om oss, jag lovar. Hon hade sytt ett särskilt täcke åt sitt arbetsbord, så att det blev till ett stort tält med ett bo av filtar. Hon brukade leka med mig i det sammetsmjuka mörkret, sjunga och berätta historier för att hålla mullret och skrällarna borta. Ibland upptäckte luftanfallsvakten oss i tid. Han tvingade ut oss på gatan och knuffade omilt ner oss i det trånga skyddsrummet medan sirenen tystnade.

Gruset gled under mina fötter. Mr Bristow väntade på oss nedanför trappan. Hans ögon var blanksvarta i det flackande ljuset från lampetten på väggen. Nådde hans blick ända in till den mörka, förbommade platsen i mitt huvud? Såg han hur mamma och jag motvilligt gick till det minst åtråvärda hörnet i skyddsrummet på Bell Street, hur min mor log sitt mest strålande leende mot den snokande grannfrun mrs Hayes medan vi trängde oss förbi fötter som snabbt drogs undan från den där flickan Crawford och hennes odugliga mor?

Men när jag kom ner till honom och ställde mig åt sidan så att Isobel fick plats bakom mig, såg jag att Bristows blick var fäst vid sprickorna i väggen och att en liten svettdroppe glänste på hans överläpp.

”Var försiktiga”, sa han när han slutligen slet blicken från väggen och visade oss längre in. ”De äldre facken ligger ända in, är jag rädd.”

Isobel gick redan lydigt vidare, men jag tvekade.

”Det väcker vissa minnen till liv, eller hur?” sa han.

”Det kan man verkligen säga.” Jag tvingade mig att röra på benen. Jag var inte tio år längre, jag satt inte längre och kurade i mörkret bredvid min mor. Jag var tjugo, och kriget låg långt bakom oss. Ljusen från lampetterna fladdrade och skapade stora, ryckiga skuggor på väggar och tak. Jag gick snabbt förbi Bristow och Isobel, längs väggar fulla av bankfack och vidare in i ett valv. Om bara några minuter skulle vi vara uppe i dagsljuset igen, förhoppningsvis med Isobels skatt i tryggt förvar. Jag blinkade och vände mig om. Förvirrad undrade jag om min hjärna spelade mig ett spratt och förflyttade mig tillbaka i tiden till de vrålande fiendeplanen och smattret från luftvärnsartilleriet, sammanflätat med min mors röst. Men nej, nu hörde jag det igen, ett underligt, lågt muller, ett underjordiskt stönande, som om själva marken vaknat till liv.

”Agnes!” Isobels röst var gäll av rädsla. ”Herregud, Agnes! Vad är det som händer?”

Vad det än var gick det mycket snabbt, i samma stund som jag vände mig mot henne, osäker på vart jag var på väg eftersom det inte längre gick att bestämma riktningen. Hela utrymmet – ja, själva valvet – rörde sig. Ljusskenet svängde våldsamt fram och tillbaka när väggarna skakade och skälvde. Sedan träffade något mig i ryggen, så hårt att jag slungades de sista meterna in i valvet. Jag skrek. Jag låg där på golvet och skrek oupphörligt, bara för att känna luften i lungorna, för så länge jag gjorde det var jag fortfarande vid liv, jag var fortfarande kvar, jag var …

Mörker.

Kapitel 2

Jag kvicknade långsamt till. Armarna och benen försökte vakna innan min hjärna gjorde det och mina händer rafsade bland spillrorna. Damm överallt. Mina ögon kändes grusiga … mina ögon … Jag försökte blinka, till en början trögt, sedan snabbare, men blicken kunde inte tränga igenom den solida muren av mörker.

I den stunden mindes jag det med en våldsam tydlighet: mullret, som om jordens innandöme krystade och pressade ur sig stenblock och tegel, puts och metall.

Paniken, en skarp syra i min upprörda mage, slogs mot instinkten att kämpa, att tränga upp till ljuset. Med en kolossal ansträngning tvingade jag mig att ligga stilla och känna hjärtat slå. Nu var allt lugnt, så stilla att tystnaden ringde i öronen. Men jag kunde höra och jag kunde röra mig, jag kunde vicka på tårna, vilket betydde – jag lyckades sätta mig upp – att benen fungerade. De var bara fastklämda under något. När jag grep tag om remmen på Isobels skinnväska, som absurt nog låg kvar över min axel, kände jag stickigt ylletyg mot benen. Mr Bristow låg slapp och helt orörlig, till

och med när jag trevande grep tag om hans handled. Först då mindes jag.

”Isobel!” ropade jag medan jag slet bort fingrarna från mr Bristows obefintliga puls. Jag drog åt mig benen, som legat under honom. ”Är du där? Är det någon där? Hjälp, HJÄLP!” Mörkret slöt sig runt mitt rop och slukade det omedelbart.

Sedan ett knappt hörbart stönande, bara någon meter bort.

”Jag kommer, ligg kvar.” Jag förde armarna från sida till sida för att hitta henne bland bråten. Det var som om omgivningen levde och fladdrade – papper, insåg jag. Och metallföremål, kanske bankfack eller – jag gav ifrån mig ett skrämt ljud när jag stack mig på något spetsigt – en gaffel? Vilka märkliga saker rika människor förvarade i bankvalven.

”Sträck upp handen och rör på den.” Jag förde händerna hastigare över golvet. Något som kändes som pärlor rullade bort från mig.

”Jag tror inte att det går.” Nu hörde jag henne svagare, men samtidigt närmare. Jag kröp snabbare framåt. ”Något har fallit ner på mig och … det är i mig …” Hennes röst avbröts av en våldsam hostattack.

”Nu är jag här.” Yr av lättnad trevade jag över hennes kropp, hittade en hand och kramade den. ”Jag är här. Oroa dig inte. Det ordnar sig.”

Hon hostade kvävt en gång till, och jag förstod genast att det inte alls skulle ordna sig.

”Mr Bristow, har han … Vad hände?”

”Han är död.”

Hon flämtade av fasa och jag böjde mig över ljudet. ”Huset måste ha kollapsat, eller en del av det. Jag läste i tidningen att det fortfarande händer då och då. Byggnader som skadats under kriget, ingen vet vilka … Men Izzy, säg var det gör ont.”

”Överallt”, sa hon med viss svårighet.

Jag klappade henne lugnande på axeln och höll tillbaka en flämtning när jag kände en metallbit sticka ut ur sidan på henne. Hon ryckte till och jämrade sig när jag råkade stöta till den.

”Det ligger något runt min hals”, sa hon hest. ”Ta bort det, Agnes, ta bort det …”

Jag kände mig fram till hennes hals. ”Det är din scarf. Ligg stilla.” Med hennes hand i ett stadigt grepp tog jag upp den lilla kniven som alltid låg i innerfickan på min klänning och skar med sågande rörelser sönder tyget. Jag försökte hitta styrka i den varma och betryggande känslan av knivens metall mot fingrarna och stoppade sedan ner den i fickan igen.

”Så där ja. Det var bättre.” Jag ansträngde mig för att låta lugn på rösten. ”Nu måste vi bara vänta tills de gräver upp oss.”

”Men kommer de verkligen att göra det?” sa hon med liten röst. ”Stackars mr Bristow.”

”De har säkert redan börjat gräva och flytta undan stenblocken. Antagligen hade vi tur som befann oss här nere när det hände. Fundamentet skyddade oss. Och han skrev mitt namn – eller jag menar ditt namn – i liggaren, visst? Och så måste de ta vara på alla skatter som finns här nere!” Jag ledde hennes fingrar till gaffeln. Hon gav ifrån sig ett nästan roat ljud, och plötsligt tyckte jag det var skönt att jag inte såg skadorna på hennes kropp, för i övrigt verkade hon må bra och skulle kanske klara sig om de bara hittade oss snart.

”Hallååå! Hallååå! Hjälp!” skrek jag. ”Här nere, här …” Jag tystnade när jag med ens insåg att jag använde upp dyrbart syre som vi troligen skulle behöva om undsättningen dröjde.

”Tänk bara, Iz.” Jag smekte henne över armarna för att hon skulle sluta huttra. ”Tänk bara på allt spännande som händer i morgon! Frankrike, här kommer vi!”

”Frankrike”, sa hon svagt.

Hon skulle gå en sommarkurs där innan hon påbörjade läkarutbildningen uppe i norr. Allting hade anordnats av mrs McIntyre, som hade sett fram emot sin dotters akademiska framtid så mycket att det nästan var outhärdligt ironiskt att hon aldrig skulle få se den förverkligas. Efter olyckan hade Isobel inte haft någon särskild lust att resa överhuvudtaget, men hon gjorde som hon alltid gjort och tillmötesgick sin mors önskemål.

Men några dagar efter begravningen sa hon till mig: ”Jag vill att du följer med mig till Frankrike. Annars reser jag inte.”

”Var inte dum nu, kursen är redan betald”, sa jag. ”Och jag måste hitta en ny tjänst.”

”Det är illa nog att vi kommer att skiljas åt efter sommaren”, sa hon med den envishet som blyga människor kan ge prov på när man minst anar det. ”Att jag ska ge mig av till universitetet medan du stannar kvar här, på något trist jobb. Du följer med.”

”Ingen annan kommer att ta med sig sin tjänsteflicka”, protesterade jag. ”Vad ska jag göra där?”

”Du är inte någon tjänsteflicka på riktigt. I alla fall inte på det sättet. Så du kan sola. Bada. Läsa. Hjälpa mig med organisk kemi.”

Det kanske skulle vara nyttigt för mig, hade jag tänkt när jag packade ihop sakerna i huset som paret McIntyre hyrt på skolans område. Jag skulle få tid att fundera på min egen framtid. Jag hade flyttat in hos familjen McIntyre som tioåring, då jag evakuerats från East End under Londonblitzen, och bott kvar när min mor blev dödad i ett bombanfall. Isobel hade gått på den privatskola där hennes far undervisade för tillfället, medan jag själv gick i den lokala skolan. Alla de andra tjänsteflickorna jag kände hade slutat skolan

när de fyllt femton, men mrs McIntyre satte stort värde på utbildning, och jag hade fallenhet för naturvetenskap – jag mindes allting utan att behöva anstränga mig. På min sista skola hade den snälla miss Lewis till och med föreslagit att jag skulle söka universitetsstipendium. Naturvetenskap eller lärarutbildningen. Det hade låtit som rena drömmen: ett liv med böcker och dessutom den avskildhet jag behövde för att hinna läsa dem. Jag skulle inte längre vara ömsom tjänsteflicka, ömsom sällskapsdam, jag skulle inte längre bo hos en familj jag fått till låns. I stället skulle jag skapa mig en egen plats i tillvaron. Kanske var det bara en önskedröm eftersom jag saknade pengar och familjeband, men vad jag visste var det fortfarande fullt tillåtet att drömma.

”Agnes?” Isobel viskade svagt och liksom fuktigt.

”Vin och stiliga fransmän som charmar alla och envar.” Jag pratade snabbt för att förtränga oron som väsningen hade väckt hos mig. ”Allt kommer förstås att gå anständigt till –något annat skulle din mor aldrig ha gått med på – men du kommer ändå att känna dig glad och söt i den där rödbruna klänningen hon köpte åt dig. Och så …” Jag gjorde en konstpaus. ”… studentlivet. Du delar en lägenhet med några andra flickor, ni pluggar inför tentor tillsammans, ni går på föreläsningar och …”

”Får jag erkänna en sak, Ag?” Jag avbröts av Isobels svaga viskning. ”Jag har aldrig varit … särskilt pigg på det. Det var mor … Hon ville det … mer än jag, tror jag.”

”Vad menar du?” Jag vände mig förvånad mot hennes röst. ”Det är klart att du ville det, Iz, och du har arbetat så hårt.”

”Det är väl typiskt mig”, sa hon lite bittert. ”Flitig in i det sista …” Hon hostade med möda. ”Jag visste inte hur jag skulle förklara det för henne.”

Jag försökte smälta det hon sagt och mindes alla underbara

timmar då vi hade suttit lutade över hennes böcker, sida vid sida. Jag behövde inte kunskaperna för min egen skolgång, som var mycket mer anspråkslös än hennes, men hon hade uppskattat hjälpen och jag älskade studierna. Jag var bättre än hon i naturvetenskap, medan hon tyckte om etik och filosofi och var väldigt bra på latin. Hela tiden hade vi lyssnat efter hennes mors steg ute i korridoren. Till en början hade mrs McIntyre verkat tycka någorlunda bra om mig – hon hade till och med varit imponerad av mina skolresultat. Men i takt med att jag blev äldre hade hon betett sig alltmer ombytligt och oförutsägbart, till och med barskt mot mig. Och hur det än var satte hon allt sitt hopp till Isobel – tunga, ogenomträngliga förväntningar som inte lämnade utrymme åt något annat än eftergivenhet. Inte ens om man hade velat det hade man kunnat stå emot mrs McIntyres planer.

”Jag tror att hon … Mor skulle gärna ha … Min morfar var ju läkare, och hans far också, här i London. Hon sa alltid att det låg i blodet … Det var vår plikt att …” Hon avbröt sig och andades stötigt och ansträngt. Jag höll hårdare i hennes hand.

”Varför har du aldrig berättat det här?” sa jag för att distrahera henne.

Hon var tyst och sa sedan, förläget och hackigt: ”Jag har alltid … Jag menar … Så otacksamt att inte, när du … så gärna ville … och hade passat in. Jag försökte övertala mor att hjälpa dig, men pengarna … De skulle inte ha räckt och …”

Hennes fingrar gled ur mitt grepp och jag släppte taget om dem. Jag stirrade framför mig i mörkret och mindes dagen då Isobel hade fått sitt antagningsbesked från King’s College. Mrs McIntyre hade varit ovanligt trevlig och skålat med alla i rummet. Den här stunden kommer jag aldrig att glömma så länge jag lever, sa hon gång på gång, och jag visste att jag också skulle minnas den för alltid. Doften från blommorna

på bordet, champagnen som man sparat under hela ransoneringstiden men som nu pärlade i glasen jag delade ut, blyga Isobel som placerats i rampljuset, våldsamt rodnande.

Senare hade jag samlat ihop glasen och faten i den tomma salongen. När jag fick syn på antagningsbrevet, som låg på hedersplatsen på sidobordet, kände jag något brusa i mig, något som ville bryta fram och ropa att det inte bara tillhörde Isobel utan mig också, den där flickan Crawford, ett stackars evakuerat barn som bodde i någon annans hem, i utkanten av en tillvaro som inte riktigt var hennes. Och om världsalltets stora maskineri hade kalibrerats bara en aning annorlunda skulle det kanske ha varit jag som hade fått det där brevet.

Det förvånade mig att glasen på brickan inte krossades av mina framvällande känslor, som jag önskade hade varit generositet och stolthet å Isobels vägnar. Jag var glad för hennes skull, det var jag faktiskt. Hon hade jobbat hårt. Men känslorna var fulare än så, gemenare – jag var avundsjuk och arg över hur lönlöst allting var. Hur hopplöst. För det var klart att namnet på brevet hade betydelse, precis som det hade betydelse vem jag var.

”Jaha … jag är inte … på väg någonstans.”

Jag ryckte till när jag hörde den hesa väsningen. Isobel var min vän. Hon hade smugit in på mitt rum när vi nåtts av budet om min mors död, hon hade pratat med mig och lyssnat, hon hade aldrig hållit mig utanför och aldrig någonsin behandlat mig som en tjänare.

”Jo då.” Jag lutade mig fram och letade upp hennes hand igen. ”Visst, vi struntar i Frankrike och du får ligga på sjukhus ett tag. Men jag kommer att hälsa på dig stup i kvarten och smuggla in småkakor och vindruvor, och läsa högt för dig, någonting underhållande ur Gray’s Anatomy för att muntra upp dig …”

”Agnes!” Plötsligt hade hennes grepp om min hand hård-

nat, överraskande starkt, och hennes rosslande röst hördes tydligare. ”Du ska åka. Du ska åka i mitt ställe … Ta min plats på universitetet.” Hon tvingade raspigt fram orden.

”Vad då? Hur skulle jag kunna göra det? Du kommer ju att vara där.”

”Prata inte strunt”, sa hon hest. ”Då är jag död sedan länge … men om du klarar dig … så ska du åka.” Hennes röst var svag, inte mer än en mjuk utandning.

”Isobel, du är galen. Det kan jag verkligen inte göra. Och förresten kommer du att klara dig. Hör du det? Du kommer att klara dig.”

”Gör det”, sa hon, och om man bortsåg från dammet och gruset och det nästan fysiska molnet av skräck som omgärdade oss lät det nästan som om hon faktiskt skulle klara sig. ”Det förtjänar du. Du har varit … Vi var alltid … Du och jag …” Hennes röst blev allt svagare.

”Isobel, nej!” Nu skrek jag. ”Snälla, stanna kvar, lämna mig inte, snälla …”

Panikslaget kände jag på hennes bröstkorg och hals med händer som var klibbiga och varma av hennes blod. Jag letade efter andetag, en fladdrande puls. Med en kvävd flämtning kröp jag hastigt bakåt, bort från hennes döda kropp. Att hon, som alltid försökt vara en god människa, skulle dö så här och att hon skulle lämna mig här nere, instängd, ensam …

”Hjälp!” vrålade jag. ”Hjälp! HJÄLP! ”

Den likgiltiga muren av mörker slukade mina ord och även min vrede och skräck, tills det enda som återstod var en underlig känsla av tomhet. Jag kröp fram till henne igen, drog ett djupt andetag och kände försiktigt på hennes kinder med fingertopparna, borstade bort damm och grus och slöt till sist hennes ögon. Det dånade i öronen av rädsla och sorg, och jag grep tag i hennes hand för att inte bryta ihop.

”Hjälp”, viskade jag. ”Snälla.” Och så, med högre röst: ”SNÄLLA!”

Tystnad. Jag satt länge i det underliga utrymmet mellan liv och död, utan att kunna släppa taget om Isobels hand. Jag tänkte på henne och på oss, på vårt gemensamma förflutna, på min framtid, på hennes framtid som aldrig skulle bli av.

Ta min plats. Du ska åka i mitt ställe.

Jag rynkade ögonbrynen och skakade på huvudet som om hon kunde se mig. ”Du är galen, Izzy”, sa jag lågt. ”Det skulle aldrig fungera.” Sedan rätade jag på ryggen och ropade på hjälp, om och om igen, och ju mer min röst slukades av dammet och gruset, desto högre skrek jag, som för att försöka övertyga tomheten om att jag vägrade ge upp.

Och då hörde jag det. Ett svagt mummel.

”Hallå? Är det någon där nere? Hallå? Mr Bristow? Miss McIntyre?”

”Vi är här!” ropade jag medan jag hoppade upp på fötter och viftade med Isobels väska mot taket. ”Jag är här. Hjälp, hjälp mig, snälla ni.”

Kapitel 3

London, 1953

De senaste tre åren hade London fyllts av liv och rörelse, nästan på samma sätt som tv-apparaterna hade dykt upp i alla butiksfönster och nu drog till sig skaror med tittare. Trots det såg jag bombhål och husbyggen överallt när bussen krypkörde förbi en delvis hoprasad byggnad i slutet av en rad med hus. Mjölkört växte runt stenblocken, som stack upp likt trasiga tänder. Jag trängde undan ett skälvande minne, vände bort blicken från sprickorna i fasaden och tittade på klockan för tionde gången.

”Ursäkta, men varför har vi stannat?” frågade jag konduktören.

”Jo, det är den unga drottningen i egen hög person”, sa han muntert. ”Vi kan inte gärna kräva av kungligheterna att de ska vänta in oss.”

”När tror ni att vi är framme vid Thamesbury Hospital?”

”Vi borde snart vara på väg igen, fröken. Var inte orolig, det är inte besökstid riktigt än. Jag var där själv i går och hälsade på min mamma, och …”

Bussen körde framåt med ett ryck och konduktören tap-

pade balansen i mittgången. Hans biljettmaskin slog med en skräll i ett säte när han kämpade för att återfå fotfästet. Jag reste mig och ställde mig längst bak, beredd att hoppa av så fort jag såg sjukhuset.

Jag skulle inte besöka någon, förstås, även om jag förstod varför han trott det. Han kunde inte gärna veta att jag var på väg till min första arbetsdag som läkare. Eller noga räknat som läkarstudent, knappt halvvägs i utbildningen, men inte desto mindre på god väg att bli läkare. Om bussen någonsin kom fram, vill säga. Jag stack ut huvudet och kände vinddraget slita i mina lockar. Till sist syntes sjukhuset längre bort, gigantiskt bakom de utsmyckade grindarna i smidesjärn.

”Fröken!” Konduktören ropade upprört till mig. ”Gå genast tillbaka in.”

Men enligt schemat skulle vi för första gången få vara med på en rad operationer den morgonen, och det fick jag inte missa under några omständigheter.

”Förlåt!” ropade jag över axeln och hoppade av.

Hans ilskna reaktion tystnade när jag landade på trottoaren och började springa.

Portvakten pratade i telefon, men han vinkade menande åt mig från sin stuga och pekade åt höger. ”Skynda er”, viskade han. ”Två trappor upp och sedan till höger. Operation 4.”

”Tack, jag vet!” Jag vinkade åt honom när jag rusade förbi. Jag hade lagt större delen av den föregående dagen på att lista ut hur byggnaden hängde ihop. Universitetssjukhuset Thamesbury var stort och fullt av folk redan till att börja med, men det hade blivit mycket svårare att hitta bland alla korridorer, avdelningar och operationssalar sedan huvudbyggnaden hade blivit kraftigt bombad under kriget. Precis som överallt annars i staden hade återbyggnaden gått långsamt,

vilket betydde att flera avdelningar hade slagits samman och ibland tvingades dela salar med varandra. Det var ont om rum åt läkare och sjuksköterskor, och alla möjliga skrymslen användes som förråd och funktionsutrymmen.

Jag vek undan för en grupp med hantverkare som bar stegar mot Tomeyneflygeln, som nästan hade blivit totalförstörd under ett bombanfall och fortfarande var dold av byggnadsställningar. Trots att jag hade bråttom tillät jag mig ett ögonblick av ren, oblandad förtjusning vid åsynen av läkarna, sjuksköterskorna och biträdena som skyndade hit och dit under entréhallens glaskupol. Från och med i dag skulle jag vara en del av det.

Jag hade en minut till godo när jag hittade korridoren som ledde till Operation 4. Jag sladdade runt hörnet och sprang nästan in i en liten grupp med människor bakifrån. De var uppenbarligen på väg till samma sal. I spetsen för dem gick en ganska bastant man, vars kala huvud kontrasterade mot hans tufsiga, gråsprängda skägg. Doktor Everett Carlisle. Jag hade sett ett foto på honom i  The Lancet och visste att han var en av sjukhusets mest berömda specialister inom kirurgi. Han åtföljdes av, gissade jag, sin underläkare och sjukhusets kirurg, en anestesiläkare och en eller två av de äldre studenterna. Sist gick en lång och mörkhårig ung man.

Jag gjorde en bedömning av avståndet mellan mig själv och dörren till operationssalen, där jag egentligen redan borde sitta och vänta tillsammans med de andra studenterna, och insåg att det bara fanns en sak att göra. Efter att ha stuckit in en förlupen hårnål ökade jag takten och gjorde diskret gruppen sällskap längst bak. Överraskad av mitt plötsliga uppdykande rynkade den långe, unge läkaren på pannan och gjorde uppenbarligen ett försök att placera mig. Jag hann bara se att hans ögon var ovanligt grönblå under den rufsiga, mörka