9789180504140

världens dramatiska historia

Peter den store

Tomas Blom

Historiska Media

Bantorget 3

222 29 Lund

historiskamedia.se

info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Tomas Blom 2024

Sättning: Typ & Design

Omslag: Lönegård & Co

Omslagsbilder: Porträtt av tsar Peter I av Ryssland, oljemålning av Jean-Marc Nattier, Wikimedia Commons

Statyn Bronsryttaren i Sankt Petersburg, Wikimedia Commons

Tryck: Latgales Druka, Lettland 2024

Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

ISBN: 978-91-8050-414-0

Prolog

”Död åt förrädarna!” ekar det över torget.

Pojken är tio år och har nyss blivit utsedd till Rysslands tsar av en folkmassa som samlats utanför palatset och ropat hans namn, ”Peter”. Massans val hade stått mellan honom och hans halvbror Ivan och det stod genast klart vem folket föredrog. Pojken Peter har i hast blivit krönt till härskare över detta väldiga land och nu står han högst uppe på den Röda trappan som leder till palatsets port. Vid hans sida står hans mor, Natalja Narysjkina, och bredvid henne Ivan, den bortvalde halvbrodern. Det vidsträckta Katedraltorget nedanför dem är till trängsel fyllt av ännu en folkmassa. Den består uteslutande av män som alla bär vapen, spjut, hillebarder och klubbor, och ur deras strupar stiger ett samfällt vrål:

”Död åt förrädarna! De har dödat tsarevitj Ivan! Slå ihjäl familjen Narysjkin!”

Peters mor griper hans hand och kramar den hårt. Hon tar ett par steg ut på trappavsatsen så att hon blir synlig för folkhopen, som sakta tystnar. Så ropar hon så högt hon förmår:

”Här är Hans Höghet tsar Pjotr Aleksejevitj. Och här är Hans Höghet tsarevitj Ivan Aleksejevitj. Tack vare Gud är de välbehållna och har ej lidit någon skada för förrädares hand. Det finns inga förrädare i palatset. Ni har blivit lurade.”

Nu stiger sorlet igen, men långt ifrån lika hotfullt. Ett par karlar tar sig uppför trappan, alltjämt med vapen i hand.

”Är du verkligen Ivan?” frågar en av dem och får ett tyst ”Ja” till svar från Peters halvbror som darrar av skräck. Beskedet tycks lugna ner den hotfulla hopen. Många sänker sina vapen och börjar samtala sinsemellan, tydligen utan att kunna bestämma sig för vad som ska ske.

Sakta drar sig Natalja in i palatset med sin son och styvson. Det verkar som om faran är över och de nyss så vildsinta männen lyssnar till hur Nataljas rådgivare, den gamle Artamon Matvejev, stilla förmanar dem. Han påminner dem om att de är streltser, alltså tsarens främsta soldater som alltid har beskyddat sin herre, men nu har blivit lurade att göra uppror mot honom.

Det verkar som om streltserna är beredda att ge upp, men så händer något lika oväntat som ödesdigert. En av deras egna befälhavare har börjat skälla ut dem och hota med straff, och hans eder och förbannelser väcker åter hopens vrede.

Nu kan inget stoppa den stormflod av ursinniga män som väller uppför Röda trappan. De griper sin befälhavare, spetsar honom på sina spjut och så rusar de in i palatset med dragna svärd, åter uppfyllda av hat och hämndlystnad. Inför ögonen på Peter och hans mor kastar de sig över Matvejev. Natalja försöker förtvivlat att skydda den gamle med sin kropp, men våldsverkarna knuffar undan henne, griper sitt offer, släpar ut honom på trappan och kastar ner honom mot de väntande spjutspetsarna. Detta är bara början på en orgie i våld som kommer att pågå i flera dagar. En rad medlemmar av den hatade familjen Narysjkin letas upp och mördas, och deras kroppar släpas ut och läggs i högar på Röda torget. Den unge tsar Peter skonas men det är sannolikt att han för all framtid kommer att präglas av att ha bevittnat vad brutalt våld kan åstadkomma, en lärdom som han själv inte underlåter att ta intryck av.

Släkten är värst

Tsar Aleksej Michajlovitj, den andre av ätten Romanov, regerade mellan 1645 och 1676 och framstod för sin omgivning som sinnebilden av en självhärskare, upphöjd och halvt gudomlig. En imponerad engelsk beskickning ger denna ögonblicksbild: ”Lik en lysande sol utsände tsaren de kostbaraste strålar, sittande i synnerlig prakt på sin tron, med spiran i handen och kronan på huvudet.” Under de tjugoett år som tsar Aleksej var gift med Maria Miloslavskaja föddes inte mindre än tretton barn, fem söner och åtta döttrar. Modern avled dessvärre under en svår förlossning av ytterligare ett barn. Man kan alltså tycka att behovet av en manlig tronföljare var tillgodosett, men det visade sig att pojkarna var så klena till hälsan att endast två av dem överlevde sin tidiga barndom.

Den äldste av dem var Fjodor, som inte heller var särdeles stark, och hans yngre bror Ivan var behäftad med ett allvarligt talfel och dessutom nästan blind. Alltså fanns det anledning för deras far att överväga ett nytt äktenskap för att säkra tronföljden, något som väckte oro hos den avlidna hustruns släktingar, den mäktiga klanen Miloslavskij. Att söka en ny hustru utomlands var otänkbart för Rysslands självhärskare eftersom hans undersåtar betraktade alla länder utom sitt eget som hemvist för kätteri och ogudaktighet. Tsaren borde alltså vara hänvisad till att söka bland tillgängliga kvinnor ur den ryska adeln, men fann sin tillkommande på ett ganska oväntat ställe, nämligen hemma hos sin förste minister och nära vän Artamon Matvejev.

Den unga kvinna som väckt tsarens intresse hette Natalja Narysjkina. Hennes far, en godsägare långt från Moskva, hade skickat henne till Matvejev för att uppfostras i hans hem och få ökad kunskap och vidare vyer. Detta hade uppenbarligen lyckats, eftersom hon gjorde ett starkt intryck på tsar Aleksej, som utsåg henne till sin andra hustru. För att han inte skulle bryta mot urgammal sed, genomförde han den ceremoni som innebar att en rad giftasvuxna kvinnor skulle låta sig besiktigas av tsaren innan han gjorde sitt val, det vill säga Natalja som han redan bestämt sig för. Detta väckte vrede hos klanen Miloslavskij, som anklagade Matvejev för att ha framkallat tsarens åtrå med hjälp

av örter, något som kunde vederläggas efter nio månader av utredning. Tsaren och Natalja vigdes till sist och nu fick alltså den tidigare så mäktiga klanen stå tillbaka för den nya tsaritsans släktingar, Narysjkins, som inte var sena att utnyttja sin ställning.

Tsar Aleksejs innersta önskan besannades när en son föddes den 30 maj 1672. Pojken, som fick namnet Peter, var både frisk och välskapt, och hans födelse firades med klockklang och kanonsalut. Den lille utvecklades tidigt, kunde gå vid sju månaders ålder, och hans barnkammare fylldes av presenter. Det blev snart uppenbart att hans favoritleksaker alla hade militär anknytning. Han dunkade gärna på trummor och lekte helst med leksakssvärd och pistoler. Tsaren tog ofta med sin livlige lille son på utflykter omkring huvudstaden och Peter visades ibland upp i offentliga sammanhang i en egen liten gyllene vagn dragen av fyra dvärgponnyer.

De sista åren av tsar Aleksejs liv blev de lyckligaste, men tyvärr avled han redan vid fyrtiosju års ålder. Efter att som traditionen bjöd ha medverkat vid den årliga vinterceremonin att välsigna Moskvaflodens vatten, ådrog han sig en förkylning som allvarligt förvärrades och ledde till hans död. Nu blev Peters och hans mors ställning vid hovet i grunden förändrad. Tronen ärvdes av Fjodor, den äldste överlevande av tsarens söner med Maria Miloslavskaja, och det betydde att ätten Miloslavskij återfick sin forna makt på Narysjkins bekostnad.

Dess huvudman, Ivan Miloslavskij, ersatte Matvejev som förste minister, lät fängsla sin rival och sände honom långt från Moskva. Natalja och Peter fick däremot stanna i Kreml och levde de närmaste åren i relativt lugn medan den lille så småningom började undervisas av sin informator Nikita Zotov, en man som Peter fäste sig vid och länge behöll i sin närhet. Zotovs huvudsakliga uppgift var att lära pojken att läsa och skriva men Peter visade sig snart vetgirig och nyfiken på en rad områden. Helst angående ting som han själv visade intresse för, som hjältar ur den ryska historien och – med hjälp av en väldig jordglob – hur världen var beskaffad.

Tsar Fjodors första hustru hade visserligen fött honom en son, men avled själv i barnsäng, tätt följd av den nyfödde. Ivrigt uppmanad av Miloslavskijklanen beslöt han att gifta om sig, och fastnade för Marfa Apraksina, en vacker fjortonårig flicka som råkade vara guddotter till den förvisade Matvejev. För att gå med på att gifta sig med tsaren krävde hon att hennes gudfar skulle återupprättas, något som också skedde, men två månader efter vigseln var tsar Fjodor död, utan att ha utsett någon tronarvinge.

Valet stod nu mellan den sextonårige Ivan, son till Maria Miloslavskaja, och den tioårige Peter, son till Natalja Narysjkina. Det var upp till bojarerna, alltså den ryska högadeln, att fatta beslutet. Eftersom Ivan var äldst, borde han ha varit den självklara kandidaten.

Problemet var att den unge mannen var nästan blind och hade talsvårigheter medan Peter var frisk och väl utvecklad för sin ålder. Dessutom måste konsekvenserna av släktfejden mellan de två mäktiga klanerna vägas in. Om man fastnade för Ivan, skulle Ivan Miloslavskij bli rikets ledare, medan ett val av Peter skulle gynna Matvejev. Efter lång diskussion kom man till sist fram till att ”folket” skulle få avgöra. Om allt skulle gå rätt till borde i så fall ett riksmöte samlas med representanter från hela riket, men nu var det bråttom. Alltså fick den stora mängd människor som samlats på torget nedanför Röda trappan gälla för ”folket”.

Till ljudet av klockklang trädde patriarken, biskoparna och bojarerna ut genom palatsets port och patriarken ropade ut över folkmassan: ”Tsar Fjodor Aleksejevitj, salig i åminnelse, är död. Han efterlämnar inga arvingar utom sina bröder, tsarevitj Ivan Aleksejevitj och tsarevitj Peter Aleksejevitj. Till vilken av de båda furstarna ger ni makten?”

Inom kort hördes ropen på Peter överrösta allt annat och patriarken fann att valet var gjort. Nu ställdes frågan till den tioårige nyvalde, om han i alla ortodoxa kristnas namn ville bli deras tsar. Först tvekade han, han var för ung och hans bror vore mer lämpad. Men patriarken envisades och när Peter tigit en lång stund bestämde sig de församlade för att hans tystnad skulle tolkas som ett ja. Den unge Peter var Rysslands tsar,

hans mor skulle fungera som regent tills han nådde myndig ålder och Artamon Matvejev skulle styra landet. Så blev det nu inte, eftersom en av tsar Aleksejs döttrar, tsarevnan Sofia, hade andra planer.

Trots sin upphöjda ställning tvingades tsarens döttrar i likhet med många kvinnor ur de högsta samhällsskikten att leva ett liv i total isolering. Från tidiga år skulle de vistas i de särskilda rum som kallades terem. Dit fick inga män komma med undantag för tsaren själv, patriarken eller de allra närmaste släktingarna. I terem förutsattes kvinnorna ägna sig åt bön och broderi, och till gudstjänst fördes de genom särskilda gångar för att sedan bevista den bakom röda sidendraperier för att inte nås av manliga blickar. Om någon kvinnlig medlem av tsarens familj behövde färdas i vagn skulle dess fönster nogsamt täckas av gardiner. Ingen fick se tsaritsans eller tsarevnornas ansikten och för den händelse att någon av dem behövde en läkares omsorger måste undersökningen äga rum i ett mörklagt rum och hennes kropp täckas av florstunt tyg för att inte beröras av mansfingrar.

Orsaken till att dessa kvinnor ur tsarens familj hölls inspärrade var givetvis att det inte var möjligt för någon av dem att gifta sig på grund av att deras höga börd gjorde dem oåtkomliga för alla ryska män. Lika orimlig var tanken på att låta dem söka sig en make utomlands eftersom utlänningar per definition var otrogna och

kättare. Alltså var tsarens döttrar från födseln dömda till ett liv som inte skilde sig nämnvärt från klostrets, något som i varje fall en av dem kämpade för att slippa från. Tsar Aleksej hade åtta döttrar, av vilka sex överlevde. Den tredje i ordningen var Sofia. I likhet med sina syskon tillbringade hon sin tidiga barndom i terem, men lyckades få sin far att tillåta henne att delta i den fyra år yngre brodern Fjodors lektioner. Hennes lärare fann att hon var ”en ytterst begåvad jungfru” och det stod snart klart att Sofia inte tänkte finna sig i det undanskymda livet i terems kvinnovärld.

När hennes bror Fjodor efter faderns död utsågs till tsar, började hans syster engagera sig i regeringens arbete. Hon deltog i bojarernas möten, något oerhört för en kvinna, och uppmuntrades av sin morbror Ivan Miloslavskij och förste ministern Golitsyn, som såg hennes kapacitet. Tsar Fjodor dog alltså ung och när det visade sig att hennes halvbror Peter utsetts till hans efterträdare blev Sofia mycket upprörd och besviken. Detta skulle ju betyda att klanen Miloslavskijs inflytande försvann och med det hennes egen roll i rikets affärer. Hon klagade hos patriarken och hävdade att valet borde fallit på hennes bror Ivan, men beslutet var fattat. Sofias ursinne ledde henne till att sprida rykten om att Narysjkins förgiftat hennes bror och hon började genast i skymundan verka för att hennes ätt skulle återfå makten.

Ivan IV, den förste ryske regent som antog namnet ”tsar”, grundade vad som skulle bli Rysslands första regementen av yrkessoldater. De kallades ”streltser”, vilket helt enkelt betyder ”skyttar” och hade som sin huvudsakliga uppgift att vakta Kreml och tsaren. De kännetecknades av sina granna uniformer och var beväpnade med hillebard, stridsyxa och musköt eller hakebössa. Mot slutet av 1600-talet fanns 20 regementen av streltser med 1 000 man i varje, förlagda i en särskild stadsdel av Moskva i Kremls omedelbara närhet. I fredstid var dessa elittrupper undersysselsatta och soldaterna hade tillstånd att idka handel, något som gjorde många av dem förmögna eftersom de slapp skatt. I övrigt präglades streltserna av en ingrodd misstänksamhet mot nyheter, reformer och utländska officerare och slog envetet vakt om den ortodoxa tron och sina privilegier.

Knappt hade Peters mor Natalja installerats som regent förrän hon tvingades ta ställning i en konflikt mellan streltserna och deras officerare. Ett antal regementen anklagade sina överstar för att ha undanhållit deras sold och missbrukat dem till tvångsarbeten. Bojarerna i rikets ledning var väl medvetna om att soldaterna måste blidkas för att inte deras ursinne skulle urarta i våld och till sist lät sig Natalja övertalas att

degradera överstarna, låta soldaterna dela på deras förmögenheter och döma ett par av dem till offentligt prygel med knutpiska. På så vis hade hon åstadkommit raka motsatsen till vad hon önskat. I stället för att soldaterna blidkats hade de väckts till ökad medvetenhet om sin makt. Det låg alltså nära till hands för regimens motståndare att utnyttja den slumrande vreden hos streltserna och deras benägenhet att tro det värsta om dem som de betraktade som sina fiender.

En sammansvärjning tog form riktad mot Narysjkinpartiet och den unge tsaren. Under ledning av Ivan Miloslavskij spreds rykten bland soldaterna om att tsar Fjodor hade förgiftats och att Ivan, den rättmätige tronföljaren, hade manövrerats bort till förmån för Peter. Den yttersta avsikten bakom detta skulle vara att ge utlänningar ökat inflytande över armén, att angripa den ortodoxa kyrkan och att utsätta streltserna för hårda straff. Ingen vet i vilken grad tsarevnan Sofia låg bakom denna sammansvärjning men sannolikt betraktades hon som den enda ättling till tsar Aleksej som vore möjlig som ny regent.

I början av maj 1682 återvände äntligen Artamon Matvejev till Nataljas lättnad från sin exil, beredd att ta plats vid hennes sida som förste minister och rikets verkliga regent. Han välkomnades av bojarer och utländska ambassadörer och uppvaktades till och med av streltserna, för vilka han tidigare varit befälhavare.

Alltså bör vad som hände bara några dagar senare ha kommit som en fullständig överraskning för både honom och Natalja.

Händelsekedjan tycks ha börjat med att ett par beridna soldater slog larm bland streltserna om att klanen Narysjkin hade mördat tsarevitj Ivan och uppmanade dem att storma Kreml för att rädda de återstående av tsarfamiljen. Uppenbarligen var detta ett besked som de misstänksamma streltserna mer eller mindre väntat sig och inom kort samlades hundratals beväpnade män för att tåga mot palatset. Till ljudet av stridstrummor marscherade de den korta vägen mot Kreml och kom fram långt innan de trupper som bevakade murarna hade kommit sig för med att stänga portarna. En stor del av dessa anslöt sig också till angriparna som snart fyllde Katedralstorget och högljutt krävde att förrädarna som dödat Ivan skulle straffas.

Till sist insåg Natalja att hon var tvungen att visa streltserna att de var offer för ett missförstånd. Med Ivan och Peter på ömse sidor vågade hon sig ut på avsatsen högst uppe på Röda trappan, vägen in till palatset. Vid åsynen av den högst levande tsarevitj Ivan tystnade hopen och Natalja gjorde klart att inget förräderi hade begåtts. När streltserna hade förvissat sig om att den förskrämde unge mannen verkligen var Ivan och dessutom hört Matvejev vädja till dem att inte glömma sin ärorika historia av trohet mot tsaren, tycktes