9789180503358

Anna-Lena Lodenius

Spionjakt

Ett

i folkhemmet

halvsekel med IB-affären

HISTORISKA MEDIA

Historiska Media

Bantorget 3

222 29 Lund

historiskamedia.se  info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Anna-Lena Lodenius 2023

Sättning: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle

Omslag: Pär Wickholm

Omslagsbilder: TT

Baksidesbild: Wikimedia Commons

Illustration: Lönegård & Co

Tryck: ScandBook AB, Falun 2023

Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

ISBN: 987-91-8050-335-8

Förord

Sveriges historia är full av ”affärer”. Kejneaffären, Haijbyaffären, Geijeraffären (även kallad bordellhärvan) och Ebbe Carlsson-affären, för att nämna några. Att efteråt rekapitulera vad som egentligen hände är oftast inte lätt, det rör sig om komplicerade skeenden och mycket har utspelat sig i det fördolda. Ändå lever affärerna kvar i människors medvetande och framhålls, rätt eller fel, som bevis för att det ständigt finns makter i samhället som styr på ett sätt som gör att sanningen inte kommer i dagen.

Affärerna säger mycket om sin tid. Den hemliga organisationen IB (bokstäverna ska förmodligen utläsas Informationsbyrån eller möjligen Inhämtning Birger) skapades under 1950-talet, en period präglad av kalla krigets polariseringar och kommunistjakt. Avslöjandena 1973 skedde i en tid då en vänstervåg svepte över världen som utmanade och ifrågasatte, vilket skulle leda till ett mindre auktoritärt och öppnare samhälle. Vänstervågen innefattade allt från dödlig terror (minns till exempel tyska Rote-Armee-Fraktion och italienska Röda brigaderna) till fredliga protester mot USA:s krigföring i Vietnam. Det finns ingen anledning att ifrågasätta att underrättelsetjänsten följde utvecklingen inom vänstern. Frågan är snarare om den agerade på ett sätt som är acceptabelt. Besluten kring IB fattades aldrig på demokratisk väg i svensk riksdag och få utanför den inre kretsen var informerade.

Grunden till IB var att det fanns en gemensam uppfattning inom delar av socialdemokratin och försvaret att polisen inte klarade av att sortera mellan reella hot och fredliga former av vänsterpolitik och aktivism. Försvaret tog därför initiativet till att utnyttja partiets mångåriga kunskap från politiska och fackliga strider med kommunister till att bygga upp en egen kunskapsbas vid sidan av Säpo. En hemlig

allians som nog bara var möjlig i ett samhälle med ett så stort, starkt och närmast statsbärande parti som styrt landet i princip ända sedan rösträttens införande.1 IB spionerade på svenska kommunister och vänsterorganisationer men också på grupper och individer i andra länder som uppfattades som ett säkerhetshot mot Sverige. Det senare skedde i så nära samverkan med utländska underrättelsetjänster att det finns anledning att ifrågasätta den svenska neutraliteten.

Förnekelsen från de ansvariga var inledningsvis total. Ändå hade nog inte artiklarna om IB fått den betydelse de fick om inte journalisterna straffats så hårt och i mångas ögon orättfärdigt. Först då blev IB-avslöjandet en affär. Den haltande rättsprocessen blev ett kvitto på att det låg något i kritiken även för delar av den traditionella högern som inledningsvis känt en misstro mot vad som publicerats i en relativt ny vänstertidning som Folket i Bild/Kulturfront.

Att granska IB-affären är att skåda genom ett kalejdoskop som vartefter det vrids åt olika håll visar diametralt olika bilder av vad som hände och framhäver olika aspekter av historien. Tiden har gått och minnet påverkas, historier har berättats förr och de förändras gradvis, medvetet eller omedvetet. Jag försöker i största möjliga mån ge människor rätt till sin berättelse om den inte direkt motsägs av skriftliga källor och uttalanden från tiden. Men självklart är det oundvikligt att jag ibland måste dra egna slutsatser.

Vad finns det då för anledning att åter diskutera IB-affären? Det självklara är förstås just att det gått femtio år och att mycket fallit i glömska eller är okänt för nya generationer. Dessutom finns det ett värde i att försöka lägga ett pussel där alla de viktigare händelserna och omständigheterna både kring avslöjandet och organisationen

IB finns med. Mycket har blivit känt först senare.

Det som hände har fått förnyad aktualitet i och med den förändrade

säkerhetspolitiska situationen och vår strävan att bli medlemmar i Nato. Min ambition är att skicka en påminnelse om de risker som finns i tider av krigshot och visa på vad som kan gå förlorat om vi väljer att alltid sätta säkerheten främst utan att fundera över konsekvenserna för demokratin och yttrandefriheten.

Boken har fokus på själva affären och följer den inledningsvis tämligen kronologiskt. Men senare i boken finns fördjupningar kring vissa inslag i IB:s historia och socialdemokratins roll i det hela. Längre bak i boken finns även en tidslinje, förklaringar på olika förkortningar samt ett organisationsträd som visar hur det som blev IB växte fram.

Att utmana makten med journalistik

Det är någon i rummet! Insikten kommer långsamt smygande till honom i rymden mellan vakenhet och sömn. Hans första förvirrade tanke är att de har kommit för att döda honom. Han kalkylerar snabbt över att lägenheten ligger på bottenvåningen och om han kastar sig ut är det högst en och en halv meter till marken. Sedan kommer han på att han är naken under filten och tanken på att skära sig på glaset får honom att avstå.

Författaren och journalisten Jan Guillou har övernattat i ett kollektiv efter en lyckad kväll när han och kollegan Peter Bratt deltagit i ett välbesökt möte på Akademiska Föreningen vid Lunds universitet. Bratt tog nattåget hem medan Guillou valde att gå på efterfest på Smålands nation med politiska debatter till långt in på nattkröken. Han har sovit dåligt som så ofta efter sådana här kvällar med mycket alkohol. Hjärnan fortsatte länge att gå på högvarv medan han rannsakade argumentationslinjer, slipade formuleringar och försökte komma på nya komiska poänger, innan sömnen till sist övervann motståndet och kastade honom ut i en drömlik dvala. Nu ligger han på magen med en kudde under sig, och trots det svaga gryningsljuset kan han skymta något han först tror är inbillning: ett antal skobeklädda fötter som närmar sig på golvet. De ser inte ut att tillhöra någon student, snarare medelålders män, och ovanför de rejäla herrskorna skymtar grå byxor med pressveck. Stegen styrs rakt emot honom.2

Det är oktober 1973 och Jan Guillou och Peter Bratt har några månader tidigare avslöjat den dittills hemliga svenska spionorganisationen IB i vänstertidningen Folket i Bild/Kulturfront, vilket uppmärksammats brett, och det var detta som mötet kvällen innan handlade om. Publiceringen utmanade rättsväsendet och den tidens lagar, men de har just fått beskedet att det hot om åtal som hängt

över dem nu är undanröjt. Den här mannen kan alltså inte vara en vanlig polis, resonerar han för sig själv, men var kommer han ifrån?

I dörren syns nu Peter Larsson, en av de boende i kollektivet i det medeltida kvarteret Kulturkvadranten nära domkyrkan. Han har väckts av högljudda röster i rummet intill och hamnar oförberedd mitt i en diskussion mellan Jan Guillou och en man i brun trenchcoat som, visar det sig, trots allt är utskickad av den svenska kriminalpolisen. De har uppenbarligen räknat med motstånd för det finns fler poliser i rummet, kanske så många som fyra till, och ytterligare några vaktar ytterdörren och ingången från gatan. (Eventuellt finns också en beväpnad polis på taket till huset mitt emot, men på den punkten går vittnesmålen isär.)3

När Jan Guillou förs bort noterar han att gatan spärrats av genom att en patrullbil står parkerad snett över gatan. Inuti sitter en polis som talar i polisradio. Guillou förpassas till baksätet på en civil grå bil. Upplägget känns överdrivet, tänker han. Varför har de inte bara ringt och bett honom komma upp till polishuset i Stockholm? Han hade gjort det, definitivt, och tagit med tandborsten också om så erfordrades. Operationen gick fort, Peter Larsson säger i TV-nyheterna samma kväll att det hela var över på tio–tolv minuter.4

Lika oförberedd är Peter Bratt när han samma morgon anländer med nattåget till Centralstationen i Stockholm. Något sömndrucken passerar han genom svängdörrarna som leder till den underjordiska gången till tunnelbanan. Då blir han varse att någon smyger obehagligt nära honom. Plötsligt är han omringad av tre medelålders och något kraftigt byggda poliser som närmar sig från olika håll. De verkar spända samtidigt som de har ett kallt och likgiltigt uttryck, kanske inställda på att möta ett motstånd som uteblir. En av dem visar ett ID-kort med ett polisemblem och meddelar Bratt att han är anhållen för spioneri. En av de andra poliserna, ska han senare få veta, hade följt med på tåget ända från Lund.

Peter Bratt säger att han måste ringa sin hustru som väntar honom hem när som helst och kanske blir orolig om han inte dyker upp, men får det föga lugnande svaret: ”Det är inga problem. Vi tar hand

om henne. Det är några man där och gör en husundersökning.” I nästa stund sitter han i en ny grön Volvo och innan de rullar i väg mot polishuset tar en av poliserna upp en mikrofon och förklarar: ”001, på väg mot Kungsholmen.” Peter Bratt tänker: Det är som om jag befinner mig mitt i en dålig film.5

Händelsen har omskrivits av både Guillou och Bratt i deras böcker, den har blivit en del av myten och historien. Allt som rör IB har blivit historia, frågan om minnet och verkligheten måste ställas men det var säkert ungefär så här det gick till. Peter Larsson som bodde i Lund drar ner något på antalet poliser i rummet och menar att samtalet inte var så förfärligt högljutt, kanske inte ens att betrakta som ett gräl. Han säger också att polisen bara hade öppnat ytterdörren och gått in, den stod olåst. Så kunde det vara på sina håll även i en relativt stor stad som Lund på 1970-talet.

Journalisterna bakom avslöjandet

Peter Bratt hämtar mig med bil vid tåget i Katrineholm. Vi har ställt in några gånger, först fick han en segdragen influensa, sedan var det ryggen som protesterade på grund av ischias, men nu sitter vi här. Många av dem jag skulle ha velat träffa för att prata om IB är borta. Ett återkommande tema i mina kontakter med tilltänkta personer att intervjua – Peter Bratt är självklart en av de första på listan – är att de som var unga då idag uppnått en ålder då de är mer känsliga för vinterhalvårets infektioner och virushärdar.

Men just idag skiner solen över ett sörmländskt vinterlandskap. Vi färdas mot Lundby där Peter Bratt numera är bosatt. Det var hans farfar som köpte den vita länsmansgården, vackert belägen på en slänt ner mot sjön Yngaren, som numera disponeras av hans syskon. Själv bor han i ett äldre rött trähus strax intill och snett bakom ligger hans barns sommarbostäder. En bild av en idyll full av människor som vill vara nära varandra. Men den som läser hans memoarer, som kom 2007, inser att det också har funnits mycket som varit allt annat än enkelt i de brattska släktrelationerna.

Fadern, SAF-direktören Lennart Bratt, framstår som frånvarande och i boken berättar Peter Bratt om att relationen också komplicerades av att han i många år levde ett dubbelliv med en älskarinna. Farfadern, den liberale politikern Ivan Bratt som är mest känd för Brattsystemet (ett annat namn för motboken) och sitt korståg mot det utbredda alkoholmissbruket, var en så stor man att Peter Bratt som ung upplevde att hela familjen levde i skuggan av honom. Med åren har han fått en större respekt för farfaderns gärning och därtill själv fört en kamp mot alkoholberoende, något han berättat öppet om.

I centrum för berättelsen om avslöjandet av IB står två journalister som händelsevis är födda samma år: 1944. Båda kom från högborgerlig miljö men hade tagit ställning för vänstern, Jan Guillou växte till största delen upp i den burgna villastaden Saltsjöbaden och Peter Bratt på Östermalm, höginkomsttagarnas favoritstadsdel i Stockholms innerstad. Adresser säger nu inte allt och medan Bratts familj tycks höra till en mer traditionellt borgerlig och bildad elit framstår Guillous familjeförhållanden som mer turbulenta.

Det överflöd som Jan Guillou upplevde under delar av sin uppväxt, med tjänstefolk och pigor, härrörde från en norskfödd morfar som var byggmästare. Men han har också gått i skola bland arbetarbarnen i Norrköping under en period då hans styvfar, som egentligen var musiker, med stöd av släkten fått en position som direktör för ett kritbruk strax utanför staden. (Enligt Jan Guillou, som också vid olika tillfällen anklagat styvfadern för att ha misshandlat honom vilket tillbakavisats av hans mor och syster.)6 Hans biologiske far hade försvunnit tidigt ur hans liv men hann ge honom hans franskklingande namn, han är döpt till Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou, och det franska medborgarskap som han behöll långt upp i vuxen ålder. Att Jan Guillou fortfarande var utländsk medborgare vid avslöjandet av IB fick vissa konsekvenser eftersom han antogs kunna ha lojaliteter mot främmande makt.7

Ingen väljer sin bakgrund. Jan Guillou skriver självkritiskt i sina memoarer att han känt en slags motvilja, närmast att likna vid

genans, mot sin klasstillhörighet och den unge mannen som han var på 1960-talet: ”Det har till viss del att göra med hans brist på engagemang för annat än sig själv, hans nedlåtande syn på andra människor och hans världsbild som helt och hållet präglades av den gamla överklassens syn på tillvaron. Man kan inte välja sina föräldrar, det är sant. Jag kan inte gärna anklaga honom för att vara född i en klass vars värderingar i allmänhet jag inte delar.”8

Anknytningen till Frankrike finns även i Peter Bratts familj. Hans

Peter Bratt och Jan Guillou medverkar på studentafton på Akademiska Föreningen i Lund i maj 1973 efter avslöjandet av IB i Folket i Bild/Kulturfront.

farfar lämnade alla sina uppdrag i Sverige 1928 vid femtio års ålder och blev vd på kullagerkoncernen SKF:s dotterbolag i Frankrike. Han köpte också ett hus i Houjarray, knappt fem mil väster om Paris, som han bosatte sig i. Det såldes senare till Jean Monnet, initiativtagare till EU:s föregångare Kol- och stålunionen, och är idag museum. Peter Bratt skickades själv till Frankrike redan i tonåren för att lära känna landet och fick bo hos olika familjer för att tillägna sig språket. På en tennisbana i Bretagne träffade han sin blivande hustru Philippe, en fransyska uppvuxen i Senegal som han levde tillsammans med från att de var unga ända till hennes bortgång.9

Att Jan Guillou gick på internatskolan Solbacka, efter att ha blivit relegerad från Vasa Real, har knappast undgått någon. Han har skrivit om pennalism och aga både i artiklar och skönlitterär form (i romanen Ondskan kallas skolan Stjärnsberg). Peter Bratt gick på en privatskola på Östermalm de första åren för att därefter fortsätta till Östra Real som på den tiden var en gammaldags pojkskola, och Peter Bratt har också skrivit om sina erfarenheter av omild kamratfostran.

De präglades båda av den vänstervåg som svepte över världen under 1960- och 70-talen och tog starkt intryck av Vietnamkriget och andra händelser i världspolitiken. Kritiken mot USA som global aktör var en övergripande fråga som triggade det allmänna motståndet mot krig och imperialism i delar av en generation. Men trots likheter på ett ytligt plan framstår de två IB-avslöjarna som diametralt motsatta personligheter och hade tidigt i processen svårt att dra jämnt.

En återkommande punkt i Jan Guillous beskrivning av Peter Bratt har varit att kritisera hans brist på politisk medvetenhet. Jan Guillou var uppenbart betydligt mer politiskt styrd i sitt agerande, och är så fortfarande när han analyserar det som hände. Vid tiden för IB-avslöjandet var han maoist och medlem i Sveriges kommunistiska parti, SKP, samt en stor beundrare av den ofta kontroversielle författaren Jan Myrdal som också stod långt ut på vänsterkanten.

Peter Bratt växte upp i vad han beskrivit som ett ”liberalt hem”, vilket han menar innebar att han uppmuntrades till självständigt tänkande och kritisk analys, och även under läroverkstiden domi-

nerade de liberala strömningarna. Det var först i samband med en resa till Spanien som han började intressera sig för de socialistiska idéerna. Han gick först med i det socialdemokratiska partiet. Vid tiden för IB-affären såg han sig som någon form av oberoende socialist, trots att han inte gick i demonstrationståg och hade svårt för den kollektivism som omhuldades i vänstern.10

Jan Guillou syntes mest efter avslöjandet, vilket handlade om att han var bekvämare med att ta plats i rampljuset och inte duckade för hårda angrepp från olika håll. Han har senare medgett att detta inte avspeglade hur stor del han hade i processen som ledde fram till artiklarna, Peter Bratt arbetade heltid med researchen medan han själv bidrog när det övriga arbetet som anställd på tidningen tillät det.11 Men några av de mer uppmärksammade delarna av avslöjandet var Jan Guillous verk, framför allt de texter som rörde Mellanöstern, där han hade nytta av sin bakgrund i Palestinarörelsen. (Palestinarörelsen blev aldrig lika stark som Vietnamrörelsen och mötte betydligt mer motstånd i den svenska opinionen. Fram till 1975 fanns det endast runt fem lokalorganisationer i landet. Åren efter Vietnamkriget ökade antalet till runt femtio.12)

IB-avslöjandet upptog mycket av Peter Bratts tankar även för trettio år sedan då jag träffade honom för första gången. Det gällde en intervju i Dagens Nyheter i samband med en av mina första böcker och efteråt skjutsade han mig någonstans i sin bil, vart vi skulle har jag glömt. Men jag minns tydligt att den orättvisa arbetsfördelningen kom på tal. Dessutom ville han prata om att han tyckte att hans vän, den tidigare IB-agenten Håkan Isacson, som serverade stora delar av historien och riskerade så mycket för att sanningen skulle komma fram, inte fått den respekt han förtjänade.

Under mitt besök i Lundby frågar jag honom om det finns något han ångrar kring IB-avslöjandet. Han funderar en stund och kommer sedan till slutsatsen att nej, han är fortfarande stolt över allt de gjorde. Det enda han kan komma på är att han involverade Jan Guillou. Det känns ju hårt att inte kunna släppa gamla oförrätter med tanke på att de två gemensamt skapade vad som med rätta betraktas som

ett av 1900-talets stora journalistiska avslöjanden. Men det ligger, som jag blir varse under arbetets gång, en rad olika faktorer bakom. Konflikterna staplades på hög och stegrades framför allt under rättsprocessen när Peter Bratt inte överklagade tingsrättsdomen med risken att få straffet förlängt, trots hårda påtryckningar, inte minst från tidningens nestor Jan Myrdal. Det är möjligt, som Jan Guillou hävdar, att det fanns en medvetenhet i hur olika de hanterades av rättssystemet. Han själv som var mer hårdnackad och sågs mer som ett politiskt hot genom sitt engagemang i Palestinarörelsen och medlemskap i SKP fick en tuffare behandling.

Jan Guillou bor, i likhet med Bratt, sedan länge på landsbygden i ett hus utanför Östhammar i Roslagen. Men han och hustrun och förläggaren Ann-Marie Skarp har också en lägenhet på Östermalm nära Strandvägen och Djurgårdsbron. Eftersom jag inte längre har bil är det där vi bestämmer oss för att ses när jag ska intervjua honom. Jag ringer på porttelefonen och blir insläppt till en vacker våning med stora fönster, öppna ytor och mycket konst på väggarna.

Det var hit jag skickade brevet, adressen fanns på nätet och jag antog att det stämde som jag läst någonstans att Jan Guillou helst undviker moderna kommunikationsformer. Så ett gammaldags hederligt undertecknat brev som läggs på brevlåda fick det bli. Idag vet jag att ryktet om hans teknikfientlighet är överdrivet. Efter intervjun har jag till och med ställt vissa frågor över mejlen och han svarar, ofta ganska fort, även om han emellanåt klagar över teknikens bångstyrighet och försvunna textavsnitt som han fått skriva om.

Jan Guillou nämnde aldrig IB-affären under en period då vi satt i rummen intill varandra på programmet Kalla fakta i TV4, vilket bör ha varit ungefär samtidigt som jag först träffade Peter Bratt. Faktum är att jag inte såg till honom särskilt ofta på redaktionen, vår enda kontakt var när jag någon enstaka gång hjälpte honom med mindre researchuppdrag. Ett av dessa var att ta fram information om den hemliga motståndsrörelsen Gladio (kallas även ”stay behind”)

i samband med att TV4 hade köpt in en italiensk TV-serie som Jan Guillou fått i uppdrag att presentera för tittarna (företeelsen har,

vilket jag återkommer till längre fram, en viss koppling till IB). En måndagsmorgon anlände Jan Guillou från en lyckad jakthelg med en välfylld sportbag med kött som han delade ut. Han släppte då en plastpåse med en rådjursstek på mitt skrivbord och gav mig en muntlig instruktion om hur jag skulle tillreda den.

Varken Bratt eller Guillou är pacifister, vilket är viktigt att påpeka med tanke på att vapenvägran var så utbrett vid den här tiden. Men de som hörde till de revolutionära delarna av vänstern trodde knappast att en samhällsomvandling skulle kunna genomföras utan strid och ville skaffa sig kunskaper inför kampen (Försvarsmakten gjorde vad den kunde för att mota bort dem från känsliga uppdrag under värnplikten). Jan Guillou skulle senare skriva Hamiltonböckerna där han inhämtade mycket av informationen från anställda i det svenska försvaret, något han serverar livfulla berättelser om under min intervju med honom. Guillous erfarenheter av att göra värnplikt är omgärdad av myter och historier, vissa producerade av honom själv. Han blev trots sitt utländska medborgarskap inkallad till mönstring och uttagen till underofficersutbildningen i flottan. Därefter kallades han in till att göra lumpen i Karlskrona vilket han skrev en artikel om i herrtidningen FIB-aktuellt som ledde till att han blev hemförlovad, som det heter.13

Bratt skrev redan 1973 i Dagens Nyheter: ”Jag är inte pacifist och har aldrig varit det. I nuvarande situation anser jag det vara befogat med ett svenskt försvar. Jag är själv värnpliktig löjtnant inom den legala underrättelsetjänsten, och jag anser också att det är befogat att Sverige håller sig med en underrättelsetjänst.”14

Vägen till drömyrket

Under den här perioden var journalistik något av ett drömyrke för många. Tiden talade om stora omvälvande samhällsförändringar och få yrken ansågs ge sådana möjligheter att bistå i detta som just journalistiken. Ändå var vägen till målet krokig för både Bratt och Guillou.

Jan Guillou ser i en av sina böcker tillbaka på den han var kring