9789180502665

Kelly

bowen

Den övergivna trädgården

Översättning

Annika Sundberg

Historiska Media

Bantorget 3

222 29 Lund

historiskamedia.se info@historiskamedia.se

Copyright © 2023 by Kelly Bowen

This edition published by arrangement with Grand Central Publishing, New York, New York, USA. All rights reserved.

Originalets titel: The Garden of Lost Secrets

Svensk utgåva © Historiska Media 2023

översättning Annika Sundberg

omslag Anders Timrén

omslagsbilder iStock, Shutterstock, Figurestock

tryck ScandBook AB, Falun 2023

tryckning

isbn 978-91-8050-266-5

”Föräldrar kan ge sina barn goda råd eller leda dem på rätta vägar, men bildandet av personligheten ligger slutligen i deras egna händer.”

Anne Frank

Till mamma och pappa, som har delat med sig av sin klokskap och sitt villkorslösa stöd – vilken väg jag än har valt – men som framför allt har krävt att jag ska ta ansvar för mina livsval. Det är jag evigt tacksam för.

Kapitel 1 Stasia

8 juni 1935

Rouen, Frankrike

Den döde mannen hade inget på fötterna.

Hans nakna, smutsiga tår pekade rakt upp mot skuggorna i den smala gränden, och det var åsynen av dem som fick Stasia Neimic att tvärstanna med ett hårt grepp om cykelstyret. Hon hade förstås sett döda människor tidigare, men de hade varit lika älskade i döden som i livet och hade behandlats därefter. Den här mannen var inte älskad. Han var bortkastad, en insikt som var outhärdligt ledsam.

Mannen låg med huvudet lutat mot en söndervittrande tegelvägg, omgiven av bråte och glasskärvor. Det var svårt att gissa hans ålder, men att döma av de grå stråna i hans toviga skägg och stripiga hår måste han ha varit minst lika gammal som hennes far. Han hade på sig resterna av en tjugo år gammal soldatuniform. Den blå kappan gick knappt att känna igen: den hade tappat knapparna och tyget hade förvandlats till smutsgrå trasor.

En liten skara med människor, fullastade med korgar och

påsar från torget, skyndade förbi Stasia och ökade farten när de passerade grändens mynning. Antingen struntade de medvetet i den döde mannen eller också blundade de automatiskt för honom. Stasia öppnade munnen för att ropa på dem, men stängde den igen, osäker på vad hon skulle säga. Vad hon skulle be dem om. De döda var det ingen som kunde hjälpa. Men hon kunde inte bara gå därifrån.

Stasia ställde cykeln i början av gränden och närmade sig försiktigt liket medan hon försökte att inte bry sig om stanken av ruttnande sopor och urin. Hon satte sig på huk och såg att mannens kloliknande fingrar fortfarande höll tag om halsen på en ginflaska, trots att han var död. Innehållet i flaskan, och säkerligen i hundratals flaskor som föregått den, hade förhärjat hans insjunkna och utmärglade ansikte, som var blekt och orörligt under skägget.

Hon borde åtminstone lägga något över honom. Hans kappa, kanske, tills hon hittade någon som kunde hämta honom. Eller det fanns kanske något i gränden som hon kunde använda för att …

”Gå undan. Rör honom inte.”

Befallningen morrades fram, och Stasia reste sig hastigt och snubblade bakåt.

En pojke som inte kunde vara mycket äldre än femton, som Stasia själv, trängde sig förbi henne och satte sig på huk vid liket i hennes ställe. Han var lång och smal, och under de trådslitna skjortärmarna, som var uppkavlade över armbågarna, såg hon hans senigt muskulösa underarmar. Hans hår var ljusblont och mycket kortklippt, hans ansikte uttryckte både bitterhet och ilska.

”Rörde du vid honom?” Han naglade fast henne med sina kalla, grå ögon.

Stasia återfick talförmågan. ”Nej, jag bara …”

” Tog du något från honom?”

Stasia stirrade på pojken. ”Jag var på väg att lägga något över honom. Tror du verkligen att jag skulle stjäla från en död människa?”

Pojken vände bort huvudet och rotade i sin slitna axelremsväska. Han tog upp något som var inslaget i papper. ”Han är inte död”, mumlade han.

”Vad sa du?”

Pojken lade paketet i mannens knä och sträckte sig efter tomflaskan som han höll i sin livlösa hand. ”Han är inte …”

Mannen som Stasia hade trott var död vaknade till liv med ett ryck, slog upp ögonen i blind panik och öppnade munnen i ett ljudlöst skrik. Han svingade vilt med ginflaskan och träffade pojkens huvud med ett dovt, ihåligt ljud. Flaskan gick sönder. Pojken föll åt sidan och mannen i kappan tog sig ostadigt upp på fötter, men stapplade två steg åt sidan och föll ihop igen.

Under en sekund stod Stasia kvar som förlamad, andlös och alltför rädd för att göra något. Mannen låg och jämrade sig, hopkurad på marken med händerna runt huvudet. Pojken hade lyckats pressa sig upp på alla fyra. Det blödde ymnigt från ett djupt sår över hans vänstra öga, och kragen och oket på hans skjorta hade fått den sortens dramatiska, klarröda fläckar som sår i huvudet brukar leda till. Han hade knipit ihop ögonen och knutit nävarna, och svor nu halvhögt för sig själv.

Stasia brydde sig inte om mannen utan gick fram till pojken. ” Titta på mig.”

Pojken kände på tinningen med handen och öppnade ögonen för att granska sina blodiga fingrar. ”Fan också”, stönade han.

Hon lade handen på hans axel. ” Titta på mig”, sa hon med den röst som hennes morfar alltid använde när han talade med besvärliga patienter. Tydlig och bestämd, men inte otrevlig.

Pojken tittade upp. Ögonen som mötte hennes var vakna och arga. ”Rör mig inte”, fräste han och slet sig undan.

När hon hade försäkrat sig om att han inte hade kommit till någon allvarlig skada reste Stasia sig, backade och såg forskande på såret över hans öga. ”Du behöver få det sytt”, sa hon. Och det stämde. Hon hade sytt mindre allvarliga sår än så på sina morföräldrars bångstyriga valack.

Han brydde sig inte om henne utan ställde sig långsamt upp medan han pressade skjortärmen mot såret.

”Hörde du vad jag sa? Du behöver få det s…”

”Jag behöver ingenting och sannerligen inte av dig. Det här är ditt fel.”

”Jag försökte bara hjälpa till …”

”Jag behöver inte mer av din hjälp”, snäste han. ”Du har gjort mer än nog.” Han tittade på skjortärmen och grimaserade när han såg blodfläcken. ”Fan också”, muttrade han igen.

Stasia vände sig mot mannen som fortfarande låg hopkrupen på marken. Mycket långsamt satte hon sig på huk bredvid honom och talade lågmält, som om han var ett vettskrämt barn. Försiktigt lirkade hon loss den trasiga flaskhalsen ur hans grepp och lade den åt sidan så att han inte skulle skada sig själv eller någon annan igen.

”Kan ni sätta er upp?” frågade hon mannen med samma röst som hon hade använt när hon pratade med pojken.

När mannen hörde hennes röst slutade han att gnälla, lyfte på överkroppen och drog sig undan från henne. Han darrade och slog händerna för öronen. ”Jag hör dem”, mumlade han.

”Hela tiden. Alltid, alltid. Snart kommer de igen. Flygplanen.”

”Här finns inga flygplan”, sa Stasia till honom.

”Jag sa ju att du inte skulle röra vid honom.” Pojken hade kommit fram och placerade sig mellan dem. Han vände sig mot henne så att hon tvingades backa. ”Gå härifrån och lämna oss i fred.”

Stasia skakade på huvudet, förvirrad av pojkens reaktion. Hon hade förväntat sig ilska gentemot mannen som slagit till honom. Om inte annat borde pojken ha försvunnit från platsen, men i stället hade han stannat kvar. Han hade struntat i att han var skadad och gått emellan mannen och Stasia, som om det var hon som utgjorde ett hot. ”Det var inte meningen att …”

”Gå härifrån.” Pojken lät desperat och hon tystnade.

Och gick.

Stasia stannade till där hon hade ställt cykeln men fortsatte inte vidare. För tillfället tänkte hon respektera hans vilja, men hon ville inte överge honom. Inte förrän hon kände sig säker på att han skulle klara sig. Och att han skulle få sitt sår omsett. För han hade inte haft helt fel när han lade skulden på henne.

Hon iakttog pojken, som hjälpte mannen att sätta sig upp med ryggen mot väggen och talade lågmält med honom. Till synes omedveten om blodet som fortfarande rann från såret såg pojken sig om efter paketet som hade rullat iväg i tumultet. Han hittade det, tog av papperet och tryckte innehållet i händerna på mannen, som slog det ifrån sig. Pojken höjde argt rösten. Det såg ut som en kakbit, tyckte Stasia. Eller kanske ett stycke bröd, men det var svårt att se på avstånd.

Hon bet sig i läppen. Den här mannen var inte bortkastad,

trots allt. Hon visste inte vad han hade för relation till pojken, och hon kände inte till omständigheterna som hade lett honom hit just nu, men trots allt hade han någon som brydde sig om honom. På sätt och vis gjorde den tanken henne ännu ledsnare.

Samtalet pågick ett tag, tonläget i ordväxlingen eller bråket steg och sjönk i takt med pojkens axlar. Till slut reste han sig och slängde upp händerna i luften. Mannen på marken skrek något obegripligt åt honom, vred på huvudet och gled längre ner utmed väggen. Pojken vände sig om med en uttryckslös min, stel hållning och blicken fäst vid marken. Han styrde stegen mot Stasia och stannade först när han blev varse hennes närvaro. Det blödde inte längre lika kraftigt från såret över hans öga, men huden började redan bli blå och svullen.

”Så du kunde inte hålla dig borta?” sa han med ett hånleende. ”Ville kanske inte missa föreställningen?”

Stasia blinkade. ”Jag förstår inte vad du menar …”

”Jag sa ju att du skulle lämna oss i fred.”

”Någon måste titta till ditt sår.”

Pojken grymtade något och gick vidare. Hon lät honom få ett litet försprång och tog sedan cykeln som stått lutad mot väggen och följde efter honom till fots. Han var på väg västerut, bort från butikerna och kaféerna, rakt över Boulevard des Belges, i riktning mot Hôtel-Dieu. Bra. Någon på sjukhuset kunde ta hand om skärsåret.

Fast det verkade inte som om han var på väg att söka upp en läkare. I stället gick han med raska steg förbi sjukhusets grindar och fortsatte rakt fram medan han torkade bort blodet från kinden med skjortärmen. Två vackert klädda kvinnor i sommarklänningar och högklackade skor sneddade över kullerstenarna för att undvika honom. Båda höll handväskan

hårdare under armen, men om han märkte det var det inget han låtsades om. Stasia rynkade misstroget ögonbrynen och blev arg på kvinnornas hjärtlöshet. De såg väl att han var skadad? Någon måste väl ändå bry sig?

Pojken svängde och gick vidare längs sjukhusets nordvästra sida. Han stannade först när han var framme vid en sliten serviceingång i den långa byggnaden. Mot stenväggen strax intill den fanns högar med bråte som såg ut att vara trasig utrustning. Han började leta efter något bland de bortkastade föremålen. Stasia stod på andra sidan gatan och såg oförstående hur han slet åt sig en lång bit metalltråd som låg längst upp i den ena traven, virade ihop den ordentligt och lade den i väskan.

I en annan hög hittade han diverse småsaker som Stasia inte kunde identifiera. Allt försvann rutinerat och effektivt ner i hans axelremsväska. När han kom fram till den sista traven hejdade han sig först och tog sedan en liten plåtburk som var inkilad mellan skräphögen och huset. Han vände och vred på den med ett brett leende, även om det nästan genast förvandlades till en grimas. Han rörde vid sin panna.

Utan förvarning slängdes den ena dörren upp med en smäll, och pojken snurrade runt och hoppade skickligt åt sidan. En korpulent man kom utsnubblande, vrålade och hötte med näven. Stasia hörde inte vad han sa, men hans vrede var helt uppenbart riktad mot den blödande pojken, som nu klämde väskan mot överkroppen med armen medan han rusade iväg. Utan att se sig om rundade han en tidningsförsäljare och hans tidningstravar och kom utan problem undan den flåsande mannen som försökte springa ifatt honom.

Stasia hoppade upp på cykeln och fortsatte att följa efter honom tills han slutligen sprang långsammare och, fri från sin

förföljare, började gå söderut utmed Seines långa krök. Som hastigast undrade hon om hon helt enkelt borde låta honom vara. Han hade varit tydlig med att han inte var det minsta intresserad av hennes hjälp eller sällskap. I nästa ögonblick visste hon att hon inte kunde – inte ville – lämna honom. Han var skadad, delvis på grund av henne, och han gick till och med i riktning mot hennes morföräldrars gård. Efter att ha övertygat sig om att hon inte behövde mer anledning än så cyklade Stasia ut på vägen.

Det var inte svårt att följa efter honom, även om hon var glad att hon hade cykeln eftersom hon annars kanske inte hade kunnat hålla samma tempo som den långbente pojken.

När de lagt hamnen bakom sig körde hon om honom och såg hur floden till vänster om henne gnistrade som diamanter i den starka junisolen. Nu när han var på väg ut mot landsbygden rev hans fötter upp små dammoln som förflyktigades med vinden och spred en svag lukt av krita omkring sig. Luften doftade redan kraftigt av den frodiga, jordiga grönskan utmed floden. Stasia cyklade långsammare tills de kom jämsides med varandra, och väntade sedan på att han skulle uppmärksamma henne.

Det gjorde han inte.

Nu när Stasia hade kommit närmare såg hon att det blödde från såret igen. Svullnaden hade förvärrats så mycket att hon inte trodde att han såg särskilt mycket på det ögat längre. Det torkade blodet hade bildat kokor i hans ljusa hår och ovanför ena örat. Om såret gjorde ont var det inget han visade, men Stasia förstod att det måste dunka för varje steg han tog.

”Du behöver verkligen sys”, sa hon till slut.

Pojken sa ingenting utan gick bara vidare med snabbare steg.

”Det tar inte lång tid”, fortsatte Stasia. ”Och på det sättet läker det fortare.”

”Stick härifrån.” Han sparkade undan en sten på vägen. ”Lämna mig i fred.”

”Nej”, svarade hon vänligt.

” Tänker du alltså bara följa efter mig?” Han hade fortfarande inte tittat på henne.

”Ja. Tills du går med på att få såret omsett.”

Han skrattade till, hårt och glädjelöst. ”Av vem då? Dig?”

”Ja.”

Det verkade fånga hans uppmärksamhet. Han vände sina kalla, grå ögon mot henne, men effekten förtogs något av att det ena nästan var helt igenmurat. ”Visst. För du är läkare.”

Påståendet var mättat med hånfull misstro.

Det var något som Stasia var van vid. ”Inte än.”

”Vad menar du med det?”

”Jag menar att min mor dog av polio när jag var sex. Och så fort jag har åldern inne tänker jag ansöka till läkarutbildningen på universitetet och lista ut hur man förhindrar andra mödrar, systrar, fäder eller söner att dö på samma sätt.”

Han stängde munnen och vände bort blicken.

Den reaktionen var Stasia också van vid. Genom åren hade hon lärt sig att det var bäst att vara rättfram när hon berättade det här. Folk undrade hur som helst alltid, och på det här sättet slapp hon i alla fall de vanliga spydiga kommentarerna om sina ambitioner.

”Under tiden har jag lärt mig några grundläggande färdigheter. Till exempel att sy sår som annars skulle ge fula ärr.”

Hon cyklade runt en grästorva på vägen för att inte skaka om paketen i korgen.

Bredvid hennes axelremsväska låg ett paket med träknap-

par, klädnypor, cigarettpapper och två tobaksburkar, ett kilo socker och tre tvålar med lavendeldoft. Alltihop hade stått på inköpslistan som hennes morföräldrar hade gett henne. Och alltihop skulle ha kommit hem till dem mycket fortare om den hårdnackade pojken hade varit lite medgörligare.

”Jag heter Stasia”, sa hon. ”Vad heter du?”

”Du vet inte vem jag är.” Det var på en gång ett påstående och en fråga, färgad av misstänksamhet.

”Borde jag det? Är du en prins eller vad då?” Hennes tonfall var lättsamt, men hon såg plötsligt framför sig de två kvinnorna som jäktat undvek honom och mannen på sjukhuset som jagade bort honom.

”Du kommer uppenbarligen inte härifrån.”

Hon fnös. ”Drog du den slutsatsen utifrån att jag inte vet vem du är? Är det inte förfärligt drygt av dig? Tydligen är du verkligen en prins.” Hon sänkte rösten och viskade konspiratoriskt. ”Eller kanske politiker.”

Pojken stirrade ut över floden. ”Kanske drog jag den slutsatsen för att du inte talar franska tillräckligt bra för att lura mig.”

”Jag har inte försökt lura någon.” Stasia ansträngde sig alltid för att förbättra sin franska, för hon hade aldrig nöjt sig med att vara ganska bra på något. Däremot uppskattade hon inte påminnelsen om att hon inte behärskade språket till fulländning. ”Jag kommer från Rotterdam. Jag bor hos mina morföräldrar på somrarna. Monsieur och madame Moreau. Vet du vilka det är?”

”Nej.” Han slet blicken från floden och fäste den vid henne igen. Stasia försökte att inte reagera. Svullnaden runt hans öga blev bara värre för varje sekund som gick.

”Var då?” frågade han.

Stasia viftade vagt med handen mot den täta skogen längre bort utmed flodkröken, bara en mörk fläck på så här långt avstånd. ”På andra sidan skogen. De har en bondgård. Vete och grönsaker. Kaniner. Några mjölkkor och två dussin grisar.”

”Varför bor du hos dem?”

”Min pappa ritar och förestår hamnanläggningar. Han bor i Rotterdam men besöker hamnar i hela världen i sitt jobb. Ibland följer jag med honom, men på somrarna åker jag hit. Mina morföräldrar behöver hjälp.” Hon gjorde en paus. ”Det här är faktiskt inte rättvist. Nu har jag berättat en massa om mig själv och du har inte ens sagt vad du heter.”

Han gav ännu en sten en våldsam spark, utan att säga något.

”Vem var mannen du försökte hjälpa?” frågade hon utan omsvep. ”Och som jag trodde var död?”

Han var fortfarande tyst.

”Du var så snäll mot honom. Trots att han slog dig.”

Pojken gav ifrån sig ett kvävt ljud men svarade inte.

Stasia räknade till tjugo och suckade sedan uppgivet. ”Jaha. Då kallar jag dig väl för Thomas.”

”Va?”

Stasia pekade på den lilla burken som pojken hittat vid sjukhuset och fortfarande höll i handen. Det var en blå och guldfärgad tobaksburk med texten Usines Thomas Phillipe, Culdessarts på framsidan.

Pojken hon kallade för Thomas grymtade bara.

De fortsatte under tystnad i kanske tre kilometer. Thomas låtsades inte om Stasia, som långsamt rullade vidare medan hon iakttog honom. Hon undrade om de kunde ta sig ända till Le Havre på det här sättet – Thomas för envis för att låtsas om henne och Stasia för envis för att lämna honom …

Utan förvarning rusade han in på en övervuxen stig vid vägen och försvann i en snårskog av träd och buskar som var i stort behov av tuktning. Stasia följde efter och undrade varför hon aldrig hade sett stigen tidigare, men hennes funderingar avbröts tvärt när hon tvingades hoppa av cykeln för att inte bli halshuggen av de låga, utstickande grenarna. Hon ledde hastigt cykeln framåt. Grenar och klängväxter grep tag om hennes smalben och fastnade i kjolen. Andra stigar förgrenade sig in i skuggorna, men ingen av dem förrådde vart Thomas hade tagit vägen. Hon muttrade för sig själv, säker

på att han skulle vara långt borta när hon väl hade tagit sig igenom den här övervuxna hinderbanan. Vilket säkert hade varit själva tanken.

Hon ökade takten så gott det gick och valde den väg som var mest lättframkomlig med cykeln. Efter ett tag snubblade hon ut ur de täta trädkronornas skugga och blinkade i det plötsliga, bländande solskenet.

Och insåg att hon stod öga mot öga med en ängel.

För alltid fastfrusen i tiden hade ängeln fångats i flykten på en hög stenpelare. Bakom sin graciösa kropp hade hon vecklat ut vingarna mot himlen. Ett sorgset skulpterat ansikte blickade nedåt, stenhänderna var utsträckta efter något som hon aldrig skulle få fatt i. Skulpturen var på en gång kuslig och vacker, och Stasia tänkte att hon aldrig hade sett något så anslående tidigare. Särskilt med tanke på den fantastiska trädgården som ängeln befann sig i.

Det här var något helt annat än hennes mormors prydligt anlagda köksträdgård. Platsen omgavs av söndervittrande, gräddvita stenmurar, täckta av lysande, violetta blommor som bröt fram ur ett smaragdgrönt täcke. Höga häckar stack upp över ett överflöd av blommor i alla regnbågens färger och kas-

tade sina skuggor över ett myller av mystiska stengångar. Här och där gav de vika för små öar av starkt solsken, som den hon själv just stod i. En del av växterna kände Stasia igen –solbrudarna i djärvt röda och orange nyanser och de genombrutna blålila salviablommorna – eftersom hennes mormor också hade planterat dem, men där fanns många hon aldrig hade sett tidigare. I ett hörn av trädgården stod en liten stenbyggnad i samma färg som muren, inklämd mellan kronorna på två vresbokar. Rosten från det tunga järnhandtaget hade gjort bruna streck i nedre delen av den blekta dörren, medan envisa fläckar av gammal koboltblå färg fortfarande syntes på dess kanter.

Stasia bestämde sig för att än en gång lämna cykeln. Hon lutade den mot en skrovlig trädstam, tog sin väska från korgen och hängde den över axeln. Som hypnotiserad letade hon sig längre in i trädgården. Hon passerade två gigantiska stenurnor som var spruckna och kantstötta men såg ut att kompensera bristerna med sin yppiga grönska. På andra sidan trädgårdsmuren reste sig träden – en ogenomtränglig fond av skog, full av sval skugga.

Hon gick närmare ängeln och rörde sig runt den i en långsam cirkel. Trädgården var den sortens plats där Stasia genast tänkte sig att vackra prinsessor i böljande, silverfärgade klänningar promenerade jämte magiska enhörningar med böljande, silverfärgade manar. Hon föreställde sig att älvor och andra sagoväsen fladdrade omkring i den här dolda, solkyssta världen, och om Stasia spetsade öronen tyckte hon sig höra det spröda ljudet av deras vingar, trots binas surr bland blommorna och lärkornas sång i träden. Det kliade i fingrarna av lust att ta upp pennorna ur väskan och föreviga bilderna som dansade i hennes huvud …

En låg svordom slet upp henne ur hennes drömmar. I sin hänryckning hade Stasia inte lagt märke till Thomas, som satt i stenängelns skugga, nästan osynlig i det höga gräset. Han svor en gång till och bröt förtrollningen helt och hållet, och sedan såg hon att han koncentrerade sig på nytt med huvudet böjt över något.

Stasia iakttog honom under tystnad och förstod efter en stund att han lutade sig över den stulna tobaksburken och försökte rulla en cigarett. Efter att obemärkt ha betraktat honom i ett ögonblick till insåg hon att det här var något han aldrig hade gjort tidigare.

”Om du vill kan jag visa dig hur man gör”, erbjöd hon.

Thomas ställde sig upp med ett ryck. Papperet fladdrade iväg och tobaken regnade ner på marken som oregelbundna, bruna snöflingor. ”Herregud”, morrade han.

”Nej, det är bara jag.”

”Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Vad måste jag göra för att slippa dig?”

”Om jag får ta hand om ditt sår så ger jag mig av sedan.”

”Jag sa ju att jag inte behöver eller vill ha din hjälp. Inte med något.” Han flyttade sig längre bort från henne.

”Jag struntar faktiskt i vad du tror att du inte behöver”, svarade Stasia och tog upp en liten tygpåse ur väskan.

”Vad fan är det där?”

”Första hjälpen-utrustning. Jag kan tvätta och sy ditt sår här och nu.”

”Du är helt dum i huvudet, vet du det?”

Stasia brydde sig inte om hans otrevliga kommentar. ”Min morfar var bårbärare under kriget”, berättade hon. ”Vården han gav soldaterna ute på slagfältet innan han bar dem till ambulanserna innebar ofta skillnaden mellan liv och död.”

”Jag är knappast dödligt skadad”, fräste han.

Stasia brydde sig inte om honom den här gången heller.

”Numera bär han med sig den här sortens påsar överallt, för säkerhets skull. Han lärde mig att göra detsamma. Du kan inte ana hur ofta dum förvandlas till hjälpsam.” Hon tog ett steg närmare honom.

”Du ska ge fan i att röra vid mig”, morrade han och backade ännu mer. Han liknade ett sårat djur som var på väg att fly.

Stasia stannade. Sedan stoppade hon mycket långsamt ner den lilla påsen i väskan igen. ”Låt gå. Jag ska inte röra vid dig.” Hon ställde sig längre bort. ”Och jag ska snart gå härifrån. Men inte förrän jag har ritat av ängeln.”

”Förrän du har gjort vad då?”

Hon pekade över huvudet på honom. ”Ritat av ängeln.”

”Varför det?”

”Jag tycker om att teckna. Och skriva berättelser”, sa hon lättsamt. Han pratade fortfarande med henne, vilket betydde att han inte hade flytt. Hon ville att det skulle förbli på det sättet.

”Om stenänglar?”

”Om allt möjligt. Och den här ängeln ser ledsen ut.”

”Den är gjord av sten”, sa han surt. ”Stenar har inga känslor.”

Stasia gick runt skulpturen och letade efter den bästa vinkeln. Hon stannade när hon fick syn på ett skiffertak och en rad med uttryckslösa, rektangulära fönster över den ymniga grönskan. ”Oj”, utbrast hon. ”Vi är bakom Château de Montessaire.”

” Tur att du tänker bli läkare och inte detektiv”, sa Thomas syrligt, och Stasia skrattade, något som verkade överraska dem båda.