

Ingmar Karlsson
Folket som inte fick finnas Palestiniernas
Historiska Media
Bantorget 3
222 29 Lund
historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Ingmar Karlsson 2023
Sättning: Stilbildarna i Mölle, Frederic Täckström
Omslag: Pär Wickholm
Omslagsbild: Palestinska flyktingar 1948. Wikimedia Commons
Baksidesbild: Rawpixel/Creative Commons
Kartor: Carl Åkesson (s. 93, 135), Lönegård & Co (s. 255)
Tryck: ScandBook AB, Falun 2023
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
ISBN: 978-91-8050-255-9
Förord
År 1917 lovade den brittiska regeringen, utan att ha förfoganderätt över området, att ett ”nationellt hem” för det judiska folket skulle upprättas i Palestina. Den arabiska befolkningen, som utgjorde över 93 procent, betecknades som ”de icke-judiska befolkningsgrupperna”.
Ben Gurion, Israels förste premiärminister, pekade på vad han kallade den ”fundamentala realiteten”:
Jag förstår inte Din optimism … Varför skulle araberna sluta fred? Om jag var en arabisk ledare skulle jag inte göra upp med Israel. Det är naturligt. Vi har tagit deras land. Visst, Gud lovade det till oss men varför skulle de bry sig om det? Vår Gud är inte deras. Vi kommer från Israel, det är sant, men det var för 2 000 år sedan och vad betyder det för dem? Det har funnits antisemitism, nazisterna, Hitler, Auschwitz men var det deras fel? De ser bara en sak: Vi har kommit hit och stulit deras land. Varför skulle de acceptera det?1
Det är som bekant segrarna som skriver historien. Trots Ben Gurions konstaterande har slagordet att Palestina var ”ett land utan folk för ett folk utan land ” haft stor
genomslagskraft. Det tidiga palestinska motståndet mot koloniseringspolitiken kunde därför avfärdas som terrorism. Efter ockupationen av Västbanken 1967 mötte den folkrättsvidriga bosättningspolitiken och Israels vägran att acceptera upprättandet av en palestinsk stat förståelse med argumenteringen att en sådan oundvikligen skulle bli en pistol mot Israels hjärta.
Den palestinska befrielseorganisationen PLO avfärdades som en terrororganisation, uppfunnen och helt beroende av fanatiska arabregimer utan folkligt stöd eller politisk representativitet. I verkligheten har den palestinska befrielserörelsens historia från början också präglats av en kamp mot påstådda arabiska bröders hårdhänta försök att ta kontroll och göra den till ett instrument för sina egna intressen. Den förste palestinske gerillasoldat som stupade föll för en jordansk kula. Samtidigt har terrordåd och interna palestinska motsättningar genom åren försvårat strävandena att skapa en förståelse i omvärlden för den palestinska kampen för en egen stat.
I dag, drygt 100 år efter det brittiska löftet om ett judiskt hemland i Palestina, uppgår befolkningen mellan Medelhavet och Jordanfloden till omkring 15 miljoner. Av dessa är 48 procent judar, en siffra som på grund av befolkningsutvecklingen väntas ha minskat till 45 procent när staten Israel fyller 100 år 2048.
Israel har blivit en stat med fyra kategorier av invånare:
judarna i det egentliga Israel som har de rättigheter och skyldigheter som karaktäriserar en demokrati, araberna i Israel som visserligen får delta i allmänna val men vars rät-
tigheter blivit inskränkta på en rad områden, bosättarna på Västbanken som har alla rättigheter men inga skyldigheter samt slutligen palestinierna i de ockuperade områdena som lever i ett rättslöst apartheidliknande tillstånd och dagligen utsätts för övergrepp av bosättare.
I regeringsförklaringen den 29 december 2022, för den mest högerextrema regeringen i Israels historia, fastslog premiärminister Benjamin Netanyahu: ”Det judiska folket har en exklusiv och obestridlig rätt till alla delar av Eretz Israel. Regeringen kommer att främja och utveckla bosättning i alla dess delar – i Galileen, Golan, Judeen och Samarien” (en sionistisk beteckning för Västbanken).
De våldsamma incidenterna har därefter avlöst varandra och frågan är snarare när och inte om ett uppror – en tredje intifada – med oöverskådliga konsekvenser kommer att bryta ut. På båda sidor finns det starka krafter som verkar för en sådan utveckling.
Burseryd våren 2023
Ingmar Karlsson
Den historiska bakgrunden
Spåren av mänsklig bosättning i Palestina går tillbaka till äldre stenåldern. Under bronsåldern (3000–1200 före Kristus) hade en stadskultur, präglad av mesopotamiskt inflytande, vuxit fram, buren av en befolkning som fått samlingsnamnet kananéer. Om dessa folk och deras ursprung
är föga känt. Även ordet Kanaans etymologiska betydelse
är oklar. År 2000 före Kristus tycks det ha varit ett samlingsbegrepp för befolkningsgrupper som inte var knutna till några fastlagda gränser.
När Abraham enligt Bibeln passerade Jerusalem omkring 1900 före Kristus, det vill säga 900 år innan kung David intog staden, hade den under lång tid varit en helig plats och ett kulturellt centrum. Enligt den judiske historikern Josephus Flavius (troligen 37–100) grundade kananéerna
Jerusalem. ”Men den som först byggde staden var en mäktig man bland kananéerna och han kallades på vårt tungomål Melchsedek, den rättfärdige kungen, ty sådan var han. Han var Guds förste präst och byggde först ett tempel där och han kallade staden som tidigare hette Salem för Jerusalem.”
I Första Mosebok 14:18–20 berättas att Abraham välsignas av den jebusitiske konungen i Salem och att han gav denne tionde. Redan på 1800-talet före Kristus förekommer Ur-Shaleem i egyptiska texter. Från mitten av 1600-talet före Kristus kontrollerades stora delar av området från Egypten. I de så kallade Tel al-Amarna-tavlorna, som upptäcktes 1887, återfinns korrespondens från 1400 före Kristus mellan farao och prinsarna och konungarna i Kanaan. Några av dessa innehåller böner om hjälp från konungen av Ur-Salem till farao för att motstå attackerna från habiru som plundrade landet.
På dessa attacker finns även anspelningar i Josuas bok och i Gamla Testamentet. I Josua 16:63 sägs ”men jebuséerna som bodde i Jerusalem kunde Juda barn icke fördriva”. I Domarboken sägs vidare (19:11–12): ”Kom låt oss ta in i denna jebuséstad och stanna där över natten. Men hans Herre svarade honom. Vi skola icke ta in i en främmande stad där inga israeliter bo.” Ordet Israel förekommer för första gången som en inskrift i en gravvård över farao Merenpath som dateras till år 1213 före Kristus. Israel betecknar där en befolkningsgrupp och inte ett territorium. Det israeliska riket var en bräcklig skapelse som endast höll samman i omkring 70 år. Enligt Bibeln delades det år 928 före Kristus i rikena Juda och Israel som låg i ständiga krig med varandra. Det nordliga Israel, där tio av de tolv stammarna bodde, omfattade på 700-talet före vår tideräkning stora delar av våra dagars östra Jordanien och Syrien men kontrollerade bara en liten del av Medelhavskusten. Under åren 732–721 erövrades Israel av de assyriska kung-
arna Tiglatpileser den tredje och Sargon den andre som tvångsförflyttade delar av befolkningen. De deporterade ersattes av andra inflyttade folk, som blandade sig med den lokala befolkningen.
Det sydliga kungariket Juda undgick erövringen genom att underkasta sig det assyriska väldet men när den assyriska huvudstaden Nineve år 621 erövrades av den babyloniska hären under Nebukadnessar II förstördes templet i Jerusalem. Befolkningen deporterades till den babyloniska
fångenskap som kom att få stor betydelse för judiskt religiöst liv, språk och kultur. De erövrade områden där judar fortfarande levde kvar blev en del av den babyloniska provinsen Eber-Nari, landet på andra sidan floden, det vill säga Eufrat, där det tidigare kungariket Juda utgjorde ett distrikt, Yehud.
Efter de persiska akemenidernas seger över Babylon 539 tilläts de judar som befann sig i den babyloniska fångenskapen att återvända och bygga upp det förstörda templet. Under det andra templets tid torde judar ha utgjort majoriteten i provinsen Yehud. Under det sjätte till fjärde århundradet före Kristus uppskattas deras antal till mellan 11 000 och 17 000.
Redan under denna persiska tid inleddes en grekisk kolonisering utmed Medelhavskusten men när Alexander den store (356–323) erövrade området talade majoriteten av befolkningen förmodligen inte grekiska utan arameiska. Under Antiochus IV Epifanes (cirka 215–174 före Kristus) inleddes en hellenisering. Han lät omvandla templet i Jerusalem till ett tempel för Zeus och förrättade där offer
som judarna betraktade som orena. Dessutom förbjöds firande av sabbaten och religiösa seder som brännoffer och omskärelse. Följden blev ett uppror med Judas Mackabaios (190–160 före Kristus) som ledare och en tid av viss frihet men präglad av interna maktkamper. Denna varade till år 63 före Kristus då området erövrades av den romerske fältherren Pompejus (106–48 före Kristus).
Under Herodes den store (37–4 före Kristus) var provinsen Judeen autonom. Åren 66–70 och 132–135 efter Kristus inträffade två uppror. Det första så kallade seloterupproret slutade i katastrof. Förutom Jaffa, Lydda och andra städer förstördes även Jerusalem. År 70 brändes templet ned. Bara en del av den västliga muren stod kvar och fick sedan en stor religiös betydelse som Klagomuren. År 73 begick de sista upprorsmännen kollektivt självmord i fästningen Masada som i dag är ett nationellt monument i Israel.
År 132 utbröt ett nytt uppror under ledning av Simon bar Kokhba (död 135). Det utlöstes av att romarna anlade en koloni i det förstörda Jerusalem och förvandlade tempelplatsen till en romersk kultplats. Upproret slogs ner med svåra konsekvenser för den judiska befolkningen. Jerusalem byggdes åter upp som den romerska kolonin Aelia Capitolina. På tempelplatsen, över Jesu grav och på Golgataklippan byggdes romerska tempel med gudastatyer. Judar och till kristendomen omvända judar förbjöds med dödsstraff att besöka staden och icke-judar flyttade in.
Romarna betecknade området som Palaestina, en benämning som härrörde från det grekiska Palaistiné som i sin tur kom från Philistia, det namn som Bibelns filistéer hade
gett sitt hemland. Det delades upp i tre områden: Palaestina Prima som omfattade Judeen och Samarien, våra dagars Västbanken och södra delen av området söder om Jordanfloden, Palaestina Secunda som omfattade östra och centrala Galileen, Jordandalen och norra delen av området öster om Jordan samt Palaestina Tertia omfattande södra delen av våra dagars Jordanien, Negevöknen och Sinai.
Tyngdpunkten för det judiska religiösa livet förflyttades till Galileen med Tiberias som centrum fram till den muslimska erövringen på 600-talet. Redan på 400talet var en majoritet av befolkningen i Jerusalem kristna medan judarna omkring år 300 bara utgjorde en fjärdedel av befolkningen i hela provinsen och bodde i kompakta bosättningar i Galileen.
Efter den arabiska erövringen 636–638 behölls den existerande administrativa indelningen. Inom ramen för den syriska provinsen (Ash-Sham) blev områdena väster och öster om Jordanfloden (Palestina Prima) militärdistriktet Jund Filastin, först med Lydda och sedan det nygrundade Ramla som huvudstad. Områdena norr om Jund Filastin, det tidigare Palaestina Secunda, blev Jund al-Urdun (militärdistriktet Jordanien) med Tiberias som huvudstad medan Palaestina Tertia i söder upplöstes och stod under olika muslimska härskares kontroll.
Efter det att korsfararna erövrat Jerusalem och anställt ett blodbad på befolkningen uppstod under åren 1099–1291
på nytt självständiga politiska enheter i Palestina och längs den libanesiska kustslätten. Det heliga landet blev för en tid det latinska kungariket Jerusalem. Efter att 1187 ha
återerövrats av Saladin (1138–1193) kom Jerusalem och Galileen inklusive Nasaret under åren 1229–1244 än en gång under kristet herravälde under den tysk-romerske kejsaren Fredrik Hohenstaufen (1194–1250).
När det sista korsfararfästet Akko fallit 1291 styrdes Palestina under 1400- och 1500-talen av de i Kairo residerande ayyubidiska och mamlukiska dynastierna och delades upp i distrikt som fick namn efter sina huvudstäder som till exempel al-Quds (Jerusalem). Under deras välde delades Jund Filastin upp i ett antal distrikt som ingick i provinsen Damaskus.
Mellan 1516 och 1918 låg det område som sedan skulle bli mandatet Palestina under osmansk överhöghet. Den administrativa indelningen av området ändrades ständigt av olika politiska och ekonomiska skäl och delades upp i distrikt (sancak/sandjak) och provinser (vilayet) som var knutna till enskilda städer som Damaskus, Beirut, Sidon, Latakia och Akko.
Ett väsentligt intresse för de osmanska härskarna i Istanbul var att säkra pilgrimsvägarna via Damaskus till Mecka och Medina. Den administrativa indelningen var viktig för ett fungerande skattesystem, för rättsväsendet och för att ta upp tullavgifter för handeln. För befolkningen var emellertid kulturella, familjära och religiösa band viktigare som identitetsgivare och de sträckte sig oftast utöver de administrativa gränserna. Samhällena var sammanbundna genom familje-, klan- och stamrelationer, handel och ekonomiska kontakter, patron–klientrelationer och religiösa gemenskaper som de olika kristna kyrkorna
och de muslimska sufiordnarna. Den kyrkliga hierarkin följde inte de osmanska förvaltningsgränserna. Detta gällde såväl den ortodoxa patriarken i Jerusalem som det protestantiska biskopsdömet Jerusalem som grundades 1841 och det katolska patriarkatet i Jerusalem som grundades sex år senare.
Omkring år 1800 hade Palestina mellan 250 000 och 300 000 invånare, således en bråkdel av de mellan 25 och 32 miljoner som var undersåtar i det Osmanska imperiet.
Majoriteten levde som bofasta bönder. Antalet beduiner uppskattas till 16 000 medan stadsbefolkningen utgjorde 20–25 procent vilket jämfört med dåtidens Europa innebar en hög urbaniseringsgrad.
Byarna varierade i storlek mellan några dussin invånare upp till flera hundra och var baserade på en stark klantillhörighet. De större städerna som Jerusalem, Akko, Gaza och Nablus hade mellan 8 000 och 10 000 invånare medan antalet i Nablus, Safed och Hebron låg mellan 5 000 och 6 000. Betlehem, Nasaret och Haifa var närmast att betrakta som större byar med 1 000–2 000 invånare.
Endast omkring en tredjedel av jorden var odlingsbar med den tidens metoder men jordbruket var ändå den ekonomiska basen med vete, oliver och vindruvor som viktigaste produkter, kompletterade med mandlar, fikon, vattenmeloner, dadlar och andra frukter samt sesam, tobak och bomull. Tvål, bomull och tobak var de viktigaste exportvarorna till Egypten, Syrien och Libanon men också Europa, en export som huvudsakligen gick över hamnen i det gamla korsfararfästet Akko.
Jorden var indelad i tre kategorier som längre fram i historien skulle få betydelse i samband med den israeliska konfiskeringen av arabiskt land, nämligen statligt ägd mark (miri), privat mark (mulk) och mark ägd av religiösa stiftelser (waqf).
Större delen av marken var sedan den muslimska erövringen miri som kunde brukas och arrenderas av privatpersoner med statens tillstånd, men aldrig omvandlas till stiftelse- eller privatägd mark. Miri-land som inte brukades under en viss tid – vanligtvis tre år – återgick till staten samtidigt som mark som brukats under en treårsperiod inte kunde konfiskeras. Den privata jorden mulk bestod uteslutande av frukt- och vingårdar inne i byarna eller i deras omedelbara närhet.
Även i städerna tillhörde större delen av marken liksom alla byggnader och inrättningar kategorin waqf som för evig tid överförts i Allahs ägo och därför inte kunde hyras ut, arrenderas, konfiskeras av staten eller säljas. I stället förvaltades den av särskilda religiösa stiftelser. Inkomsterna från hyror, hantverksverksamhet, avgifter för de offentliga baden, marknadsstånd med mera tillföll dessa stiftelser och användes sedan för allmännyttiga ändamål som sjukhus, fattigvård, hem för föräldralösa och driften av moskéerna.
Begreppet Filastin levde kvar bland befolkningen i detta av turkarna eftersatta och misskötta område. Den israeliske historikern Yehoshua Porath (1938–2019) skriver till exempel:
Vid slutet av den osmanska perioden var begreppet Filastin allmänt spritt bland den utbildade arabiska allmänheten och avsåg då antingen hela Palestina eller endast sanjaket Jerusalem. Staden Jerusalems helighet för muslimer och kristna, upprättandet av den administrativa enheten Filastin av de arabiska erövrarna, denna enhets överlevnad i olika former under muslimskt styre och sancaket/sandjaket Jerusalems växande status efter 1800-talets första hälft – alla dessa faktorer bidrog till att utveckla Filastin till ett begrepp med geografisk och religiös betydelse.
Även utanför regionen betraktades Palestina som en geografisk enhet. 1851 publicerade till exempel författaren och fotografen Maxime du Camp (1822–1894) en reseberättelse med titeln Egypt, Nubie, Palestine et Syrie. Baedeker gav 1876 ut en reseguide som hette Palestina och Syrien, och sionismens fader Theodor Herzl (1860–1904) använder i sin korrespondens med sultan Abdul Hamid II (1842–1918) om upprättandet av ett judiskt hemland konsekvent beteckningen Palestina.
Under den nästan tretusenåriga perioden mellan Davids erövring av Jerusalem och staten Israels upprättande 1948 fanns ett enhetligt judiskt kungadöme endast under en period av 73 år. De därpå följande kungadömena Israel och Juda var inte av större betydelse än övriga stadsstater i det område som senare kom att kallas Palestina.
Det judiska styret över Jerusalem sträckte sig från 1006 till 587 före Kristus. Under större delen av denna tid stod
staden i ett vasallförhållande till stormakter som avlöste varandra och endast under Davids och Salomos tid kan den sägas ha varit helt oberoende. Denna period kan jämföras med persernas mer än tvåhundraåriga herravälde, grekernas över 300 år långa styre, romarnas 700 år samt osmanernas muslimska styre från 1517 fram till första världskrigets slut.
Vägen till mandatet Palestina
Det osmanska styret i Istanbul använde framgångsrikt principen söndra och härska för att säkra makten över sitt imperium. I strategin ingick att kalla personer som kunde misstänkas för sviktande lojalitet till Istanbul, ett erbjudande som inte kunde avböjas utan risk för repressalier.
Detta öde drabbade sharif Hussein bin Ali (1854–1931) i Mecka, som varit osmansk vasall i provinsen Hijaz i den nordvästra delen av Arabiska halvön. Han blev ett uppskattat inslag i metropolens sällskapsliv medan sonen Feisal (1883–1933) kom i kontakt med arabiska nationalistiska organisationer som al-Fatat och al-Ahd och deras idéer. Efter revolutionen 1908 beslöt det nya ungturkiska styret att låta Hussein återvända hem med sin familj och återinsatte honom i rollen som vasall. Återkommen till Hijaz blev han utsatt för hårt tryck från den turkiska guvernören som försökte återinföra ett turkiskt direktstyre. Sharifens missnöje med situationen förstärktes av att hans störste konkurrent om makt och inflytande på Arabiska halvön, Ibn Saud (1875–1953), gavs betydligt större autonomi i sitt område Najd i de mer isolerade centrala delarna.
I februari 1914 besökte Husseins son Abdullah (1882–1919) Kairo. Han träffade där sir Ronald Storrs (1881–1955), rådgivare till den brittiske styresmannen (the British Agent) lord Kitchener (1850–1916), för att sondera förutsättningarna för ett brittiskt stöd om hans fader inledde en revolt mot Osmanska riket. Hans uppdrag hade inte sin grund i arabiska nationalistiska strömningar utan var ett led i spelet om makten på Arabiska halvön och ett resultat av en konflikt mellan en familj som åberopade direkt härstamning från profeten och ansåg sig vara den rättmätiga förvaltaren av detta arv och osmanska försök att på nytt centralisera makten.
Abdullah fick ett avböjande svar. London betraktade Osmanska riket som en vänligt sinnad makt och fruktade att sultanen som ett motdrag, till stöd för sharifens dynastiska ambitioner, skulle uppmana världens muslimer att starta ett jihad (heligt krig) mot britterna. Därmed skulle inte bara Suezkanalen, landvägen till Indien och de stora oljetillgångar som 1908 upptäckts i Persien hotas utan även imperiets juvel med tanke på de miljontals muslimerna i Indien. I den diplomatiska korrespondensen mellan det brittiska styret i Delhi och London åren före kriget presenterades panislamismen som det stora hotet. Sepoyrevolten i Indien 1857 fanns i färskt minne och stärkte farhågor för att osmanerna skulle uppmana muslimerna i Indien att gå ut i ett jihad om ett krig skulle bryta ut mot dem.
När Osmanska riket i november 1914 gick in i kriget på Tysklands sida ändrades därför den traditionella brittiska politiken att hålla ”Europas sjuke man” under armarna för
