9789180278904

KULLE 230

O.G.V

KULLE 230 En berättelse om Djävulens Division

Skriven av: Milton Hagerblom Sjöquist & William Weber

FÖRSTA UTGÅVAN

© 2023 Milton Hagerblom Sjöquist Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-8027-890-4

“Jag har skapat Guds skräck. Han har bara ett syfte, och människor kommer gömma sig för honom. Ingenting kommer vara jämförbart med det intensiva hat som den här soldatens många fiender kommer frukta inför. Hans oändliga ilska kommer sätta outplånliga spår i de som upplevt den.

Han är ondskan och döden. Förkroppsligad. Han föraktar allting förutom krig och död. Han är ondsint, brutal, rå och illsint, men framför allt: utsvulten.”

- Edward Schenström, 2044

INNEHÅLL

Del 1. Krig för fred Del 2. Mannen, soldaten, tyrannen Del 3. En mörk och tröstlös himmel Del 4. Djävulens division

7

öden, något inte ens den starkaste man kan undkomma. Något som gömmer sig i det mörkaste av alla hörn och de mest oåtkomliga av platser. Jag kan se hur fanan står i brand. Hur lågorna från elden slukar tyget. Jag kan se flertalet ansikten plågas av raseri och djup besvikelse.

Andra förvridas i förskräckelse och fasa. Jag kan se de gulröda flammorna röra sig likt vågor mot folkmassan, alltmedan skräck och förtvivlade rop förintar dem. Jag kan höra hur brinnande ord slits loss från sina meningar. Och på andra sidan, bortom en vag hetta, kan jag se dödens änglar och kroppar ta varandras händer. Och precis då grep en främling tag om min underarm med sin sönderbrända hand. Mitt i allt inferno. “Snälla.” Hans röst liksom bet tag i mig, som om den hade haft tänder.

Han pressade in den i min hud och den smärta den åsamkade kändes likt rakblad mot min själ. Sedan försvann hans röst likt så många andra in i det mörker som kallas döden.

I infernot kunde man ej urskilja människor. Bara skräck och förtvivlan. I infernot hördes inte människor. Bara hur elden knaprade på molnen ovan. Herregud, de var så många. Det var så många par döende ögon och släpande fötter. Mina ögon var stängda. Kvar i en syn.

Det skulle ha varit bättre att ha ögonen öppna, men jag kan verkligen inte förmå att se på det som sker framför mig. Det var som om mina ögon sov. Som ett oskyldigt barn vars tankar inte innefattar världen utanför. Men ögonen vaknade med ett ryck av att en bomb nådde 8

marken. Det chockade mig verkligen. Det var i samma stund som jag knäböjde vid min kamrats sida och slöt hans livlösa ögon. Först var han varm. Men han blev snart kall igen, och först när jag bar upp honom var hans kropp sval, som luften. Jag kunde känna hur han började stelna i mina armar. Han blev stel och kall likt vinterns is. Jag gav honom all min värme, den allra sista gnuttan jag hade kvar. Och vilsen stod jag där.

Till slut nådde bomberna marken, och snart skulle molnen brännas likt kropparna runt omkring mig.

Regndroppar skulle förvandlas till ånga. Hett stoft skulle dala ner över oss. Men bomberna siktade inte på oss, utan på fienden. Hus skvätte från den ena sidan av kullen till den andra. Vet Gud om det? Jag darrar när jag minns det - medan jag försöker overkliggöra det. Jag blåser varmluft i mina händer för att värma dem. Men det är omöjligt att hålla dem varma när själen jag bär fortfarande skälver. Helvete. Jag säger alltid det ordet när jag tänker på det här. Helvete. Två kanske tre gånger säger jag det. Jag säger namnet på platsen där djävulen bor i ett fåfängt försök att förstå. “Men inte är det ditt jobb att förstå.” Det är jag själv som svarar. Djävulen säger aldrig något. Tror du att du är den enda som han aldrig svarar? “Ditt jobb går inte ut på att…”, och där slutar jag lyssna på mig själv. Det här gör mig alldeles trött. När jag börjar tänka på det sättet blir jag alltid tröttare. Om jag bara hade haft begåvningen att ge efter för trötthet. Jag tror inte jag kommer klara av det här.

Men jag är tvungen att fortsätta, för även om det inte gäller varenda person på slagfältet gäller det den stora majoriteten - vem vet hur länge döden orkar vänta, och 9

om han nu gör det brukar han inte vänta särskilt länge.

Längre bort lade jag ner hans kropp, tillsammans bland de andras. Den andra personen jag bar upp var nära klassrumsdörren. Jag tog av honom sin hjälm, hans ögon hade redan börjat anfrätas av brutaliteten i hans tidigare blick. Hans läppar hade stelnat halvöppna, förmodligen i formen av ett oavslutet skrik. Hans själ liksom skenade, sedan gick den över till gång. Han dog.

Tro mig när jag säger att jag bar upp varenda kropp den dagen som om den var nyfödd. Jag lyssnade till deras sista brännande skrik. Deras brinnande ord. Jag tittade på deras förtröstande blickar och befriade dem från sin rädsla. Jag tog dem med mig allihop, ingen kunde lämnas kvar ensam. Och om det någonsin funnits en tid där jag behövt någon som avledde mina tankar, så var det då.

I fullständig hopplöshet såg jag på himlen ovan.

Försökte finna polstjärnan, men dagen var ännu inte över. Jag såg på den koboltblå himlen när den övergick från blått till grått. Hur det klarblå himlavalvet fylldes av regn likt tårarna från de mödrar som förlorat sina söner.

Till och med molnen försökte fly undan, liksom alla andra häromkring. Men vad vet jag om att fly? Ibland föreställde jag mig hur allting tedde sig ovanför de där molnen, och visste tveklöst att solen endast var en punkt på den ändlösa atmosfärens karta vars början inte har något slut. Där finns kartor som sägs kunna rymma ens största drömmar och djupaste känslor. Men här och nu, vet jag ingenting om känslor. Ty allt inom mig är dött liksom allting annat här på KULLEN.

10

11

12

DEL 1

KRIG FÖR FRED november 2045

13

14

KAPITEL 1 Koboltblå himlar Motorn på den bepansrade bilen brummade rytmiskt i takt med den öde landsvägens ojämnheter. De åtta Agsoldaterna såg ut över det öppna och öde landskapet. Det de såg var en karg och ogästvänlig öken av aska och damm. Vägarna kantades av saker som lämnats kvar under flykten från staden av dess forna invånare. Nu var allt som fanns kvar ruiner. Spillror av det som en gång varit, och vad som hade kunnat bli. Barnvagnar, bröllopsklänningar, fotografier och koffertar låg utspridda längs med denna dödens väg. Men de människor som hade flytt var de som skulle skatta sig lyckliga. Ty även om deras liv nu krossats, kunde de fortfarande påbörja kampen på nytt. Men det kunde inte de som hållit sig kvar vid hoppet om att kriget inte skulle sluka dem med. Vilket gjort att de genom sin naivitet signerat sin egen dödsdom. Ty de som vågat sig kvar hade förvandlats till aska och stoft. Deras hem hade förvandlats till ruiner vars stommar nu tycktes rikta sig mot himlen likt ett par kalla döda fingrar.

När man tänker på det, är det ofta svårt att förstå hur sådana saker kan ske. Hur livet kan slitas från en oskyldig, vänlig människa inom en bråkdel av den tid det tog att skapa det. För när kriget kommer, ödslas en stilla tår på de barn som skrikande slukats av dess våld. Men vad kan en stilla tår göra för den som inte längre finns?

Hur ska du stilla den smärta som den personen kände i samma stund den blev ett offer? Hur ska den personen 15

få känna sig lycklig när möjligheten försvann i ett eldhav.

Det här är de frågor som kriget medför men aldrig besvaras. Det är de frågor som plågar de levande, ty kriget är bara över för han som i sin slutgiltiga stillhet funnit friden i graven.

Männen som tittade ut genom de smutsiga fönsterna visste detta allt för väl. De visste vad smärta var, hur den kunde bita sig fast i ens kropp och likt en igel tömma en på det som möjliggjorde för en att existera. Ingen av dem berördes av de syner som de såg. Ingen kände minsta stygn av sorg när bilen passerade koffertar med barnkläder eller förkolnade kroppar, oavsett storleken på dem. Inte en enda av dem vände på huvudet i chock när de såg hur armar stack fram under nedfallna väggar, eller när man kunde se blodiga fotsteg i det svarta dammet.

Dessa män kände ingenting, inte minsta gnutta glädje eller sorg. Javisst kunde de vara nöjda, upprymda, glada eller sorgsna, men dessa känslor kunde inte leva kvar särskilt länge. Det var som om de likt blommor på våren slog ut med all sin prakt bara för att sakta försvinna i takt med sommarens och höstens falnande ljus. Stämningen i den bepansrade bilen var neutral, varken munter eller sorgsen. Men detta var föga iögonfallande för en person som hade observerat dessa män förut. Männen satt i tysthet och tittade ut på den regnbåge av misär som hade färglagt landskapet. Kontrasterna mellan skalorna av svart och grått avbröts ibland av de bråte och tillhörigheter som kantade vägarna, och bidrog på så sätt till att skapa ett landskap som kunde liknas vid det mörka himlavalv som lystes upp av stjärnor.

Allteftersom de närmade sig sin resas mål började männen gå igenom sin utrustning. De satte på sig de 16

9 789180 278904