MITT LIV SOM SKRÄPSKRIVARE Kathie Hagstedt
© 2022 Kathie Hagstedt Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland Omslag: Lotta Björkman och Amanda Borgström ISBN: 978-91-8027-694-8
Mitt liv som skräpskrivare Jag har en förhårdnad på höger långfinger, på nedre delen av långsidan, den som vetter mot pekfingret. Det är där pennan ligger emot när jag håller den mellan pekfingret och tummen. I och för sig skriver jag numera mest på datorn men den lilla knölen har blivit ett permanent minne av mitt idoga och stundtals hysteriska skrivande genom åren. Ända sedan barndomen har jag älskat att skriva. Jag var väldigt intresserad i småskoleklasserna att lära mig denna konst. Det beredde mig stort nöje att forma ord och tankar på pappret och jag ville samtidigt att det skulle se fint och prydligt ut. Jag kommer ihåg att jag sällan var nöjd med min insats, tyckte att jag skrev fult. Hur som helst har jag fortsatt genom åren och det har visat sig vara precis det som jag tycker är allra roligast. Att skriva. Jag önskar med denna bok samla mina kåserier, både de som blivit skrivna tidigare och de som vartefter dyker upp ur hjärnans vindlingar, där de legat och skvalpat under tiden som jag sysslat med annat. Nu sätter jag även dessa på pränt. Jag kommer att berätta än det ena, än det andra i en salig blandning för att sedan tvinga mina nära och kära att läsa boken. Naturligtvis önskar jag också att en och annan utomstående kan finna ett litet nöje i att läsa den.
7
Som Romeo och Julia Maken är en romantiker av stora mått, det finns ingen hejd på hans fantasi när det gäller uppvaktning. Det är bara ett aber, han försöker hela tiden motverka denna drift. Ja, förtränga den. När jag nu för 27:de året i rad påminner honom om bröllopsdagen, blir han alltid lika förvånad. Först blir han tyst för att vinna tid men så kommer frågan: ”Vad vill du ha”. Ja, vad skall jag välja tro, det måste bli något som vår gemensamma kassa klarar av. Vad har vi råd med? Nåja, jag skall inte klaga, tanken är fin och det slutar för det mesta med en oplanerad matbit ute på stan. Jämställdhet när den är som bäst, den ena bjuder den andra, med medel ur vår gemensamma ekonomi. Hålla handen, jodå det gjorde vi ofta. Förr alltså. Tillsammans vandrade vi, i både regn och solsken, hand i hand i många år. Vi gick med absolut jämna steg och det var en fröjd i sig. Men åren gör något med kroppar i allmänhet, och i synnerhet med steglängden. En vacker dag för ett antal år sedan, fanns ingen symmetri i våra steg längre. Makens steg blev allt kortare medan min steglängd inte minskade i samma takt. Vi fick företa våra promenader med några meters mellanrum hädanefter och jag fick, lite då och då stanna till och invänta mitt sällskap. När vi sedan skaffade hund blev det ännu svårare eftersom Eddie saknade en del av den följsamhet som krävs för att göra sina ägare belåtna. Dessa strävade ju åt olika håll och i olika hastighet. Med hunden kryssande framför våra fötter gick det allt sämre att hålla takten. Vi fick turas om att gå våra hundpromenader helt enkelt. Men så en kväll framför teven föll så lusten på, jag ville hålla makens varma hand en stund. Jag sitter alltid i soffhörnet och maken i fåtöljen bredvid. Ett avstånd på en halvmeter skiljer oss alltså åt. Jag trevade med handen mot honom där han som alltid, satt med tv-kontrollen i knät. Han sneglade frågande, ja faktiskt lite misstänksamt åt mitt håll. Men så lyser han upp, han har förstått. Kastar till mig tv-kontrollen och ser så nöjd ut. Kommunikationen har äntligen nått fram, lättnaden är enorm. Hustrun ställer inte några större krav, fjärrkontrollen kan hon väl få låna, åtminstone för en liten stund. Så tänker min make när han är på riktigt romantiskt humör… Ps Numera är det jag som har hand om fjärrkontrollen här hemma, även om maken hela tiden försöker återta kontrollen över kontrollen. Ds
8
Milda makter, inte nu igen… Får jag ställa en liten fråga till er läsare? Hur ofta svimmar era makar? Min make har bara svimmat tre gånger under våra år tillsammans men i gengäld har han forslats i väg med ambulans alla trenne gångerna. Nej jag ljuger, en av gångerna befann vi oss redan på sjukhuset så då behövde han bara åka bår per hiss ner till akuten. Jag måste även tillägga att svimningstillbud inte har fattats under dessa år. Hotet har alltid lurat bakom hörnet de gånger maken hastigt rest sig från bordet helt oförhappandes. Det är väl så jag uppfattar situationen efter den tredje svimningen, den svimning som blev mest dramatisk av dem alla. Men nu tar jag det från början. Första gången detta hände var vi alldeles nykära då maken passade på att helt utan förvarning försvinna in i dimmorna. Eftersom maken, som då ännu inte var min make, med ett gurglande ljud och rullande ögonvitor plötsligt försvann in i medvetslösheten trodde jag ju verkligen att jag blivit änka redan innan vi var gifta. Ganska snart visade det sig att så inte var fallet. Han levde, tack och lov, för han vaknade nämligen upp precis när jag uttalade orden i telefonluren, orden som vittnade om att jag ville ha en ambulans på momangen, ja i rödaste rappet och absolut utan dröjsmål. Maken hörde orden uttalas och undrade ett ögonblick varför jag skrek efter ambulans, var det någon som blivit sjuk!? Den gången blev det hastig färd till sjukhuset. Det blev blåljus, syrgas och inläggning av min käresta, lagom till Lucia. Jag fick sitta på passagerarplats i framsätet medan en ambulanssjuksköterska skötte om maken där bakom. I famnen hade jag hans 45;or och ytterkläder medan jag stilla grät. Diagnosen var njurstensanfall och det var ruskigt smärtsamt. Han hade svimmat på grund av de häftiga smärtorna helt enkelt. Det blev akut operation och efter ett förhållandevis snabbt tillfrisknande kunde vi fira vår första jul tillsammans. Ps Jag återkommer senare med makens andra och tredje svimning. Ds
9
Barn av sin tid Jag är barnvakt hemma hos barnbarnen i Valbo och mamman har lagt fram köttfärs i kylen, i och för upptining. Troligtvis har hon tänkt att vi skall äta spagetti och köttfärssås men eftersom detta inte är farmors favoriträtt kommer jag överens med tjejerna att jag kan steka köttbullar i stället och till det göra potatismos. Som en kompromiss lovar jag att de skall få tomatketchup till. Jag, för min del, vill ju ha lingonsylt. Så fort vi rådslagit om detta, med en för mig positiv utgång, sätter jag fart. Vi är ju hungriga. Jag tar fram de ingredienser som är av nöden för att göra goda köttbullar och gör i ordning en smet. Börjar rulla bullarna medan största tjejen dukar. Nu kommer den minsta sättande för att titta vad jag håller på med och hon gör stora ögon. ”Vad gör du farmor?” ”Jag rullar köttbullar, vill du hjälpa till?” ”Så där gör man inte”, säger nu barnbarnet självsäkert. ”Inte? Men jag brukar alltid göra så här”, envisas jag. ”Hur brukar du göra då?” Då hämtar den lilla etterpirran en stol, som hon drar fram till frysen. Hon är riktigt upprörd, nu skall hon allt visa farmor hur det går till. En gång för alla. ”Så här gör mamma köttbullar”, säger hon. Stående på stolen, prasslar och letar hon en bra stund i det kalla skåpet, innan hon får tag på det hon söker. En påse djupfrysta köttbullar visar sig. ”Men du,” säger jag” det är precis sådana där jag håller på att laga nu. De där är tillverkade i fabrik och sedan köper man dem förpackade i påsen. De där är klara att bara värma”. ”Lägg tillbaka de där i frysen nu”, fortsätter jag. ”Du skall se att de här blir lika goda”. Barnbarnet ser på mig med viss tvekan och ett utstuderat missnöje, det kan väl inte vara så att farmor har rätt? Hennes köttbullar ser då inte alls så fina ut som de mamma brukar göra. De här är ju olika stora, ojämna och bleka. Kan de verkligen vara goda…
10