9789180275682

Lev Lvovitj Tolstoy

Brev från Sverige till Ryssland kring sekelskiftet 1900

Omslag till den ryska utgåvan av L. L. Tolstoys Det samtida Sverige (Slöjdlektion i en svensk folkskola)

Lev Lvovitj Tolstoy

Brev från Sverige till Ryssland kring sekelskiftet 1900 ÖVERSÄTTNING Per Nettelbladt och Nikita Tolstoy (trettonde brevet)

Omslagsbild: Foto på Karl den XII:s staty i Kungsträdgården.

PDM. Armemuséums arkiv. Identifikationsnummer AMA. 0002255.

Baksidesfoto: Ilja Repins porträtt av Greve Leo Lvovitj Tolstoy (1905).

P.D. Wikimedia Commons. http://www.rulex.ru/rpg/portraits/25/25350.htm Grafisk form: Per Nettelbladt Typsnitt: Garamond © 2022 Nettelbladt, Per Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-8027-568-2

Översättarens förord Den som kör till Saxtorp i Skåne och fortsätter förbi kyrkan ut på den skånska landsbygden passerar så småningom genom Tågarp och en backe med en skylt som det står Sireköpinge på. Om vår resenär svänger av till höger mot Sireköpinge kommer hen så småningom till en vacker lantkyrkogård.

Kyrkan i Sireköpinge Foto: Per Nettelbladt

Om hen går uppemot ingången till den romanska kyrkan från 1100talet och vänder ryggen mot denna och följer en smal gång kommer hen fram till en gravsten. Den som ligger där är Leo Tolstoy, andra barnet och son till den världsberömde ryske författaren Leo Tolstoj (Det ryska ordet ”Лев” transkriberas Lev. Ordet betyder lejon men kan också vara ett ryskt förnamn. Leo är ett latinskt namn som kommer från det grekiska ordet leon (λεων) och betyder lejon. I texten används Lev/Leo Lvovitj, ö.a.). Hur kommer det sig att han har han hamnat där?

5

I den innehållsrika boken Hemma hos Tolstoj skriver författaren Ben Hellman: ”Det var en beundransvärd sida som Tolstojs son Lev Lvovitj visade upp under hungersnödsåret 1892, då han uppoffrande och osjälviskt verkade bland de svältdrabbade i Samara. Priset han betalade blev dock högt: det övermäktiga arbetet rubbade hans fysiska och psykiska hälsa. En allmän svaghet och en ständig huvudvärk tärde på livsenergin och tvang honom att söka hjälp i Moskva, i Cannes, i Paris och i – Hangö.

LEO TOLSTOY JASNAJA POLJANA *1863 †1945 Foto: Per Nettelbladt

Det var i Finland han på höstsidan 1895 fick höra av Jonas Stadling (Jonas Stadling (1847-1935) var en svensk journalist och filantropiskt sinnad baptist som hade kontaktat Tolstojs nödhjälpsverksamhet, ö.a), sin svenska bekant från våren 1892 i Samara, om doktor Ernst Westerlund i Enköping och hans effektiva

6

kur mot neurasteni (Hellman, Ben. Hemma hos Tolstoj. Nordiska möten i liv och dikt. 2017. Stockholm: Appell Förlag, sid. 110).”

Hellman fortsätter: ”En vistelse i Sverige var för Lev något av en dröm. Sverige såg han som sitt urgamla fosterland, eftersom farmoderns Volkonskij-släkt sades härstamma från varjagen Rurik.

Han beundrade den svenska samhällsordningen och landets kulturella nivå, och mötet med Sverige endast stärkte hans övertygelse om att det var en mall också för Ryssland. Själv kunde han här frigöra sig från det ryska kaoset och faderns livsåskådning som han nu började känna som en belastning. Viktigast av allt var dock att doktor Ernst Westerlunds regimterapi hade önskad effekt.

Redan efter några månaders behandling hade Lev fått livslusten tillbaka. Samtidigt som han kurerade sig enligt doktorns recept – motion, fysiskt arbete, mycket sömn, fem måltider per dag, orubbligt sinneslugn – började han också studera svenska (Idem, sid 110-111).”

Leo Tolstoy gifte sig med doktor Westerlunds dotter Dora (Dorothea) 1896. De fick 10 barn. Deras förstfödde son dog i hjärnhinneinflammation. År 1916 lämnade han Dora och barnen (Idem, sid.118-125). Släkten Tolstoy var då etablerad i Sverige.

Leo Lvovitjs vidare öden ligger utanför denna framställning.

Noteras kan dock att han under åren 1909–1910 studerade skulptur i Paris. År 1911 föreläste han om sin far i USA. Fr.o.m. 1918 levde han i exil. År 1922 skilde han sig officiellt från Dora och gifte om sig med Marianna Nikolajevna Solskaja, som han fick en son med och lämnade år 1923. Fr.o.m. 1936 bodde han hos sin son Peter utanför Helsingborg. Den 18 oktober 1945 dog han i ett slaganfall (http://tolstoy.ru/life/family/children/lev-lvovich-tolstoy/).

Endast ett fåtal verk av Leo Lvovitj har översatts till svenska: Den blå dagboken. Ett motstycke till Kreutzersonaten (Stockholm: Bonnier, 1894), Förförelsen i Ryska novellister. Första samlingen (Stockholm:

7

Beijer, 1895), Chopin-preludium (Stockholm: Bonnier, 1901), Frestelsen (Stockholm: Bonnier, 1901) och Tolstoj intime (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1923). Däremot finns hittills den år 1900 i Moskva utgivna Sovremennaja Sjvetsija (Det samtida Sverige) bara på ryska.

Leo Lvovitj skriver i förordet till sistnämnda bok att större delen av innehållet har publicerats de senaste två åren som följetong i ”Sankt Petersburgsposten (S. Peterburgskie Vedomosti)” under rubriken ”Brev från Sverige (Pisma iz Sjvetsija)”.

På gravstenen står inristat ”Jasnaja Poljana” som kan översättas med ”Den Ljusa Gläntan”. Jasnaja Poljana ligger cirka 12 kilometer sydväst om staden Tula i guvernementet Tula. Staden Tula ligger vid floden Upa cirka 190 kilometer söder om Moskva (Wikipedia).

Jasnaja Poljana är namnet på familjen Tolstojs släktgods där Leos far Leo Nikolajevitj Tolstoj föddes 1828 och bodde under större delen av sitt liv och ligger begravd. I Ben Hellmans ovannämnda bok ges en utomordentligt livfull och sakkunnig beskrivning av de mer eller mindre prominenta berömdheter som besökte Jasnaja Poljana och den världsberömde författaren till Anna Karenina och Krig och Fred för att få råd eller stöd för sin sak (Hellman, Ben. 2017.

Hemma hos Tolstoj. Nordiska möten i liv och dikt. Stockholm: Appell Förlag).

Det var på Jasnaja Poljana som Leo Lvovitj tillbringade sin barndom och dit han återvände under livet tillsammans med sin svenska familj och efter år 1916 ensam då han lämnat Dora och barnen (Idem, sid.125.

Att det kan ha sina sidor att växa upp med en världsberömd fader och välja samma levnadsbana som fadern framgår av titeln på den ännu ej till svenska översatta ryske litteraturhistorikern Pavel Basinskijs bok om Leo Lvovitj: Lev v teni Lva (Lev i skuggan av Lev. Basinski, Pavel. 2015. Moskva: Redaktsija Eleny Sjubinoj).

8

Jasnaja Poljana (Savin. PD, Wikimedia Commons)

Titeln är mångtydig, då den kan översättas ”Lev i skuggan av Lejonet/Lev i skuggan av Leo (= fadern Leo Tolstoy, ö.a.)”. På svenska har Ben Hellman helt nyligen presenterat en utomordentligt läsvärd och inträngande skildring av Lev Lvovitjs liv (Hellman, Ben. Son till Tolstoj. Berättelsen om Lev Lvovitj Tolstoj. 2021. Stockholm: Appell Förlag).

Leo Lvovitjs författarskap nådde aldrig faderns höjder, men han kunde dra nytta av sitt släktskap och initierat skildra och kommentera faderns liv och skriftställarskap. En i Sverige relativt okänd sida är hans journalistiska ådra, något som hans Brev från Sverige till Ryssland kring sekelskiftet 1900 vittnar om och som nu föreligger på svenska för första gången. Den med fotografier illustrerade boken är ett värdefullt kulturhistoriskt dokument som ger en utomordentligt intressant och levande bild av hur förhållandena var i Sverige och i Ryssland kring sekelskiftet 1900.

I det första av de 21 breven i den med 64 fotografier och illustrationer försedda boken skildrar Leo Lvovitj resan från Tula till

9

Stockholm med tåg och ångbåt. På Finlandsstationen i Sankt Petersburg, den sista utposten före inresan i Storfurstendömet Finland, som var en del av det ryska imperiet åren 1809–1917, njuter han av svenskt smörgåsbord och stöter på dryga ryssar som är på väg till sina sommarstugor i Finland. Han skildrar sedan infarten till Stockholm som är beläget på skogsklädda öar och halvöar. Han ger sakkunniga beskrivningar av byggnader och minnesmärken i Stockholm som sätts in i sitt historiska sammanhang. Han uttrycker sin sympati för Oscar den II som varje år måste vistas i Kristiania, de bekymmerslösa norrmännens huvudstad (Åren 1814–1905 var Sverige i union med Norge, ö.a.). Han låter sig imponeras av Elevatorn (Katarinahissen, ö.a). och konstaterar att det finns en telefon i varje affär och på skrivbordet i de flesta hotellrummen. Han vill hugga av Karl den XII:s vänstra arm som pekar österut för att en gång för alla få det svenska folket att sluta betrakta ryssarna som de hemska barbarer och fiender som de var en gång. Han noterar att det svenska folket nuförtiden känner stark medkänsla med det hungrande Ryssland och skickar hjälpsändningar dit. Han nämner framstående svenska översättare av rysk litteratur. Han nämner Stadling som skrivit om hungersnöden i Ryssland och reste till Sibirien för att söka efter André. Han slår fast att hans fader, Leo Nikolajevitj Tolstoj, åtnjuter stor popularitet i Sverige.

Leo Lvovitj reser vidare till Uppsala där universitetslivet ges en ingående beskrivning. Han noterar att kvinnor får studera vid universitetet. Geijer och Linné hyllas. Lunds universitet och Tegnér, som jämförs med Pusjkin, och den ryska matematikern Sofia Kovalevskaja omnämns. Han uttrycker sin beundrar för Gustav Vasa och påminner oss om bröderna Olaus och Laurentius Petri som införde protestantismen i Sverige.

Han lägger märke till att taken i Sverige är klädda med tegelpannor och inte som i Ryssland med dödsbringande halm som varje år ger

10

upphov till milliontals eldsvådor. Att man inte har tegelpannor på taken i Ryssland hänger samman med att ”byalagen” i Ryssland inte som i Sverige har ersatts med personligt ägande. Han påpekar att den inte jordägande befolkningen i Sverige och Finland får arbete i fabrikerna och om det behövs också understöd från de s.k. ”fattigvårdsmedlen”. I Sverige blomstrar skogsbruk, järnbruk, hemslöjd, ja all slags manufaktur.

Leo Lvovitj besöker Dannemora järngruva i Uppland. I besöksboken har den ryske tsaren Alexander den II skrivit sitt namn då han fortfarande var tsarevitj. Han påminner oss om att Peter den store omskolade de tillfångatagna svenskarna till bergsingenjörer och att den dåvarande generalguvernören i Sibirien skrev till Peter att ”utan de svenska utlänningarna skulle bergshanteringen ha stått stilla”.

En annan framstående näring som Leo Lvovitj uppmärksammar är hemslöjden. Den kustnära hemslöjden gör fisknät och korgar.

Längre in i landet gör man billiga möbler och allehanda snickeri och svarvprodukter. På skolschemat är speciella timmar avsatta för träoch syslöjd. Till köpingen Nääs på västra Gotland reser lärare och lärarinnor under sina sommarferier för att lära sig att undervisa i handarbete. I hemmen syr, broderar eller sitter de svenska kvinnorna sedan barnsben vid spinnrocken och i varje boning finns det kvinnoarbeten. Vidare växer fabrikerna upp som svampar ur jorden. I fabrikerna produceras svenska tändstickor, svenska telefoner med stämpeln ”Stockholm”, jordbruksmaskiner, lokomobiler, separatorer, Laval-radiatorer, sånings- och slåttermaskiner, tyg, papper, fönster, velocipeder, gevär och slipade gatstenar av granit. Sverige är en stor exportnation som exporterar taktegel, maskiner, tändstickor, telefoner, malm, men också skog, fisk, skinn, jordbruksprodukter, ost och t.o.m. bröd. Sedan år 1881

11

har importen av spannmål var större än exporten på grund av den kolossala boskapsuppfödningen i landet.

Kommunikationerna i Sverige är enligt Leo Lvovitj utmärkta.

Järnvägen, telegrafen och telefonen har ersatt postdiligensen.

Dessutom finns det en mängd kanaler av vilka de viktigaste är: Göta kanal som sammanbinder Östersjön med Vättern och Vänern med Vättern, Trollhätte kanal som sammanbinder Kattegatt med Vänern, Södertälje kanal som är farbar från Mälaren till Östersjön. Ångbåts- och järnvägstrafiken har också utvecklats storartat i Sverige. Varje stad, varje liten ort som ligger vid vattnet, i synnerhet i norra och mellersta Sverige, har en ångbåtsförbindelse. Men ångbåtstrafiken är inte lika betydelsefull som järnvägen. Sverige har i förhållande till sitt invånarantal det längsta järnvägsnätet i Europa.

På den svenska million befolkningen går det 15 000 km järnväg.

Vänstertrafiken på Stockholms trottoarer och gator känns ovan.

Antalet velocipedister i Stockholm är cirka 30 000. På en av de mest befolkade gatorna finns en så kallad automat: det är ett matställe där man efter att ha stoppat mynt i en automat på en husvägg automatiskt får maträtter som kaffe, te, mjölk, choklad, smörgåsar, kotletter, fisk och piroger genom en lucka i väggen.

Medellivslängden i Sverige är högst i Europa, 48,5 år för män och 51,5 år för kvinnor. I Ryssland är den lägre än 30 år. I ungefär var tjugonde till var trettionde gård bor det gamlingar i de ryska byarna.

I Sverige finns det gubbar och gummor i nästan vartenda hus.

Dryckenskapen har minskat på grund av det s.k. ”Göteborgssystemet” som innebär att enskilda handlare, krögare, självägande storbönder och bodbetjänter inte får sälja sprit.

Däremot får aktiebolag i staden och på landet sälja sprit med förbehållet att vinsten kommer namngivna aktiebolag till del. Och bolagen använder dessa vinster från spritförsäljningen för att bekämpa dryckenskapen.

12

Leo Lvovitj framhåller hur viktig utbildningen är och har varit för att bekämpa dryckenskapen, höja folkets moral och skapa en grund för ett framtida arbetsliv. Inte bara folkskolorna utan också s.k. högre kurser för den vuxna befolkningen bidrar till detta. Han ger en livfull beskrivning av lektionerna i skolan i Funbo där pojkar och flickor mellan 9–14 år undervisas. Funbo ligger 4 kilometer från Lev Lvovitjs bostad och 14 kilometer från Upsala.

När det blir rast springer barnen ut i i skolträdgården där man hade anlagt en liten mönstergill fruktplantering och en köksträdgård.

Framför allt på våren undervisar läraren barnen i grönsaksodling och grunderna i trädgårdsskötsel. Förutom äpplen, potatis, kål och andra grönsaker finns det hallon och vinbär och andra bärbuskar.

På väg hem efter ett skolbesök ser Leo Lvovitj en student som sitter på huk vid en runsten och fyller i runorna med krita för att tydligare kunna skriva ner dem i sin anteckningsbok. Han träffar också på, lågt räknat, minst fem, sex grindar som han måste passera och konstaterar att hela landet är inhägnat av hundratusentals stängsel i syfte att inhägna boskapen, sädesfälten och ängarna.

Inhägnaderna går tvärs över vägarna vilket gör det nödvändigt att ha grindar.

Grindarna är alltid stängda och varje förbipasserande måste själv öppna och stänga dem. Systemet är likadant vid järnvägsövergångarna. När kusken närmar sig dem, hoppar han ned från kuskbocken och låter passageraren hålla tyglarna medan han springer och öppnar grinden. Ibland står torparnas, arbetarnas, böndernas barn eller nigande flickor vid grinden och då förväntar de sig att du ger dem ett kopparmynt.

Leo Lvovitj tar upp de fyra friheterna i Sverige: 1) skydd av person och egendom

13

2) likhet inför lagen 3) samvetsfrihet 4) tryckfrihet Tankefriheten hos varje svensk och i synnerhet hos allmogen beror på folkskoleutbildningen och Magnus Eriksons, den tidens Alexander den II, upphävande av livegenskapen på 1300-talet, nästan 6 sekler tidigare än i Ryssland.

Anmärkningsvärd är också den yttre och inre ordentlighet som kännetecknar svensken, ja t.o.m. bonden. Svensken är inte bara ärlig och bildad, han är värdig, lugn och just ordentlig – egenskaper som är svåra att definiera. Naturligtvis tar man i hand då man hälsar på en tjänare eller arbetare, för att inte tala om en bonde. Man måste alltid tacka hyrkusken eller kusken. Man får aldrig glömma att de som gör tjänster åt dig är jämställda med dig. I Sverige går det inte, till skillnad från hos oss, att muta konduktören med en silverrubel för att få en bättre tågkupé.

Efter att ingående redogjort för det svenska försvarets uppbyggnad finner Leo Lvovitj det anmärkningsvärt att Sverige som i nästan 90 år har varit förskonat från krig rustar, inte minst med tanke på svenskarnas kristliga sinnelag. Och, resonerar han vidare, kanske är det folkets kristna sinnesstämning och utvecklingsnivå som gör att Sverige så intensivt engagerar sig i fredskonferenser.

Den svenska stats- och inrikesförvaltningen jämförs med den ryska. Leo Lvovitj konstaterar att om så bara ett ringa självstyre infördes i Ryssland skulle landet kunna förse världen med ett överflöd av bröd och allahanda produkter inom 25 år. Dessutom är obligatorisk och allmän undervisning, som redan har förverkligats här, fortfarande bara en avlägsen dröm i Ryssland. Många reser från Ryssland till Sverige för att sätta sig in i skolväsendet.

14

I fråga om all sorts industri har svenskarna alltid varit våra läromästare, säger Leo Lvovitj. De har försett oss med telefoner, tändstickor, maskiner, lärt oss lägga gatsten, rest till Petjora för att avverka våra skogar, utvunnit vår olja i Kaukasus. Nyligen reste ryska tekniker till Stockholm för att utbilda sig. Sven Hedin kartlade vägen genom öknen till Tibet. Nordenskiöld fann Nordostpassagen.

Svenskarna arbetar ständigt och jämnt för oss, utan att vi själva är medvetna om det, fortsätter att undervisa oss trots att vi inte kan sluta tänka att ”vi själva vet bäst”.

I Sverige, Norge och Finland är naturen vacker med olika turistmål som Marstrand, Visby, Saltsjöbaden, Vaxholm, fjällen med Storlien, Ånn och Åre. Många besöker samerna och deras boplatser. I fjällen har man byggt turistpaviljonger där turisterna kan övernatta under sina exkursioner. I Sverige finns det en turistförening (Svenska Turistföreningen, ö.a.) som ger ut publikationer, album och har sina agenter och medlemmar, sina båtar, föreningar och villor.

I skolorna har sport och gymnastik fritt spelrum. Vintertid beger sig ofta läraren i städernas skolor till skridskobanan med hela klassen. Man kan kanske beskriva Andrés försök att flyga över nordpolen som någon sorts sport som bara kan existera hos ett folk som från skolåldern vant sig vid alla slags övningar. Tyvärr råder det knappast något tvivel om att André och hans unga kamrater för länge sedan har omkommit och att duvan som har flugit hit med hans brev under vingarna var det sista livstecknet från dem (fotografier av såväl duvan som duvposten finns i boken).

Ett helt kapitel är sedan tillägnat doktor Westerlund och hans patienter. Föga förvånande är Leo Lvovitj idel lovord om doktor Westerlund som ju var den som till slut botade honom och med vars dotter han gifte sig.

I Stockholm besöker Leo Lvovitj det främsta statliga klassiska gymnasiet Högre latinläroverket på Norrmalm/Norra

15

latinläroverket och blir vederbörligen imponerad. Då han nu utförligt har redogjort för den svenska folkbildningens tre steg – folkskolan, gymnasiet och universitetet – går han över till fostran i hemmet: ”Fostran i hemmet i Ryssland – och jag avser då inte undantagen – finns i själva verket överhuvudtaget inte, men det finns ett klemande, ett hemmets fördärv och daltande med barnen. Återigen kan detta tyckas vara alltför hårda ord, men tänk på någon familj som du känner, en rysk läkarfamilj, en tjänstemannafamilj, en militärfamilj. I de flesta fall är barnen redan från två års åldern nyckfulla och bortskämda, ofta moraliskt fördärvade, inte ute i friska luften och tillåtna att göra vad som faller dem in, olydiga, egensinniga och ofta halvsjuka.

Fostran i Sverige – trots den så kallade feminismen, den svenska kvinnans emancipation, den ständigt pågående kampen för hennes rättigheter gentemot mannen – betyder att modern står fast vid sin huvuduppgift: att själv amma och fostra sitt barn. Hon tillåter inte att hennes plats i hemmet intas av någon annan, om så bara en guvernant, som så ofta i Ryssland. Frisk luft så mycket som det bara är möjligt från födseln och mat i överflöd, ja barnet får allt som det behöver från den tidigaste barndomen. Med åren kommer sedan uppgiften att inte förvekliga och skämma bort barnen. Från sina första år är barnet tvunget att lyda.”

Leo Lvovitj nämner tre specifika drag som karakteriserar den svenska litteraturen: allvar, anspråkslöshet och hederlighet. Så är det inte i Norge där avsaknaden av anspråkslöshet kommer till uttryck i de monument av Björnson och Ibsen som uppförs i Kristiania under deras livstid.

En svensk författare som inte är anspråkslös är den oöverlagde, obetänksamme och obalanserade Strindberg. Han är gift för tredje gången och har skilt sig från de två första fruarna. Hittills tycks han själv anse att det är hans fruar som är orsaken till hans olycka och

16

Boken Brev från Sverige till Ryssland kring sekelskiftet 1900 är en översättning av Lev Lvovitj Tolstoys i Moskva år 1900 utgivna bok Sovremennaja Sjvetsia (Det samtida Sverige).

I förordet till boken skriver författaren: Större delen av innehållet i denna bok har de senaste två åren publicerats som följetong i Petersburgsposten (S.- Peterburgskie Vedomosti) under rubriken Brev från Sverige (Pisma iz Sjvetsia). I denna utgåva presenteras texten i stort sett utan ändringar som brev eller skisser som beskriver olika sidor av livet i Sverige men den tidigare texten har kompletterats med ytterligare några brev och fotografier för att vi ryssar skall lära känna detta för oss okända, men ovanligt kulturella land, som kan lära oss mycket.

Skolväsendet, välgörenheten, det allmänna välståndet i Sverige, utvecklingsnivån, klokheten, de demokratiska och frihetliga grundvalarna för att nämna några exempel är liksom Anna Retzius och Elsa Borgs intressanta och självuppoffrande verksamheter lärorika. Jag har också tidigare redogjort för doktor Westerlunds arbete som nu publiceras i brevform. Det är en glädje att för varje år lära känna Sverige allt bättre. Det är min förhoppning att denna bok skall leda till en ökad kunskap om den svenska kulturen.

L. L. Tolstoy (12 maj år 1900)

9 789180 275682