Det
värsta som kan Hända Helena Karlsson
Det
värsta som kan Hända av Helena Karlsson
Inte ens hej då
Jag orkar inte. Orkar inte gå på fest. Orkar inte stå i centrum. Vara glad. Bli full. Orkar inte vara den som fixar. Som städar upp efter festen. Orkar inte göra som Oskar säger. Orkar inte göra allt han säger. Orkar inte längre. Inte mer.
3
Oskar svarar direkt när jag ringer. Rösten låter mjuk och glad. – Tja, säger han. Jag tänkte precis på dig. Jag harklar mig. Hjärtat dunkar i bröstet. Min hand kramar hårt om mobilen. – Jo, säger jag. Det var en sak jag skulle säga. Jag drar efter andan. Blundar. Jag är glad att han inte kan se mig. – Jag vill inte ses mer. Det blir tyst i luren. – Hallå, är du kvar? frågar jag. – Ja, säger han. Ja, okej då. Det klickar till. Oskar har lagt på. 4
Oskar har lagt på. Han sa inte ens hej då. Han frågade inte varför jag vill göra slut. Lättnaden sprider sig genom kroppen. Var det så enkelt? Plötsligt inser jag hur orolig jag har varit inför samtalet. Orolig för att Oskar skulle bli ledsen. Eller arg. Säga något taskigt. Jag ser hans ögon framför mig. Hur de liksom blir svarta när han inte får som han vill. Om någon säger emot honom. Det gör inget att han bara la på luren. Det är tvärtom skönt. För första gången på länge känner jag mig lugn. 5
Jag kan göra vad jag vill. Nu ska jag göra vad jag vill igen.
6
Knappast en vän
Jag minns hur det var i början. När vi blev ihop. Allt var spännande. Oskar var äldre än jag. Gick på gymnasiet. Han var snygg. Och kanske lite farlig. Men jag kommer inte riktigt ihåg varför vi blev ihop. Jag minns inte att jag blev kär, så där på riktigt. Jag valde inte riktigt själv. Det bara hände. Han valde mig. Och jag bara följde med. 7
Jag vet inte riktigt när han började bestämma. Kanske var det redan från början. Jag som alltid varit stark. Valt själv. Gått min egen väg. Allt gick så fort. För fort. Plötsligt var det Oskar som sa vad jag skulle göra. Vart vi skulle gå. Vilka vi skulle vara med. Jag vet inte riktigt varför. Men jag bara gjorde som han sa. Jag gjorde allt han sa.
8
Från början ville jag det själv. Det var spännande. Jag kände mig vuxen, lite vild. Jag hade redan festat en del. Smakat cider och öl. Men nu drack vi sprit. Oskar rökte gräs. Jag också. Varje helg var det fest. En kväll hade Oskar med sig små blå tabletter. De låg i en påse. Egentligen ville jag inte. Ändå tog jag en. Svalde. Efteråt mådde jag dåligt. Jag visste att det var fel. Och jag tyckte inte om den jag blev. Inte den han blev. 9
Ibland önskade jag nästan att pappa skulle märka något. Att han skulle säga att jag inte fick gå ut. Att jag skulle vara hemma på kvällarna. Att jag inte fick ha fest. Men pappa sa inget. Han hade fullt upp med sitt jobb. På helgerna var han med Emma. Emma var pappas flickvän. Hon hade nyss flyttat in hos oss. Hon var snäll. Det var ju pappa också. Men de hade inte riktigt tid med mig.
10
– Kul att du har kompisar, sa pappa. Och att du har roligt. Då nickade jag bara. Tänkte att kompisarna inte var så många. Egentligen nästan inga alls. Oskar var ju ingen kompis. Kanske en pojkvän. Men knappast en vän.
11
Alice är trött på sin kille Oskar. Hon gör slut och allt känns genast mycket bättre. Tills det en dag börjar spridas bilder av henne på nätet. Nakenbilder. Alice får panik. Tänk om hennes pappa ser bilderna? Det får bara inte hända. Alice bestämmer sig för att hålla tyst. Fortsätta som vanligt. Trots att ingenting känns som vanligt längre … Fjärde boken i den spännande ungdomsserien 16.
Art nr 084369
www.hegas.se