Irene Ivarsson
FÖRLÖST
IRENE IVARSSON FÖRLÖST
Tillägnad mina älskade barn
”Så skall världen varje morgon skapas på nytt, förlåten – i dig, av dig”. Dag Hammarskjöld i Vägmärken
© Irene Ivarsson, Ny omarbetad upplaga 2021 Omslagsbild: Villu Haavasalu Omslagsutformning: BoD – Books on Demand Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-8007-581-7
FÖRORD När jag fick min diagnos, utbredd skelettcancer, kände jag en väldig brådska att skriva ner mitt livs berättelse. Första delen blev en bok med titeln: Hon som går raskt. En berättelse om mig och familjens liv under åren 1970-83 i missionstjänst i Kongo Brazzaville och Centralafrikanska Republiken. Det var oerhört viktiga år både för oss vuxna och våra fyra barn. Vi fick en vidare världsbild och bättre förståelse för olika kulturer. Denna bok är en direkt fortsättning, men kan läsas separat. Det var inte helt lätt att komma tillbaka till Sverige efter så många år i den fattiga världen. Vi fick en sorts omvänd kulturchock och det tog tid att anpassa oss. Visserligen hade vi varit i Sverige under så kallade viloperioder, men nu skulle vi bygga oss en framtid och etablera oss på riktigt i vårt eget land. Mitt behov av att vidareutbilda mig för att kunna fortsätta att arbeta inom vården, ledde till att jag utbildade mig till barnmorska. Under utbildningstiden gjorde HIV sitt intåg i Sverige och jag skriver om hur sjukvården, kyrkan och samhället reagerar och hanterar mötet med de drabbade. Barnmorskans breda kompetensområde och etiska frågeställningar, om abortgränser, samvetsklausul, omskärelse av barn, är varvade med verkliga händelser och samtal. Det är med stor vånda och tveksamhet boken har värkt fram. När #metoo rörelsen trädde fram med kraft, fick jag inspiration och styrka att skriva ner den här berättelsen. Ty en barnmorska får inte bara vara med i födelsens underbara värld och stödja de nyblivna föräldrarna, utan också ta del av många tragiska livsberättelser om övergrepp och trasiga relationer, också mitt i den kyrkliga världen. I bokens andra del sänds jag ut på barnmorskeuppdrag till Somalia och möter könsstympningen med alla dess konsekvenser.
5
Stort tack till min man och bästa vän Villu, som inspirerat mig att skriva ner, som minutiöst granskat och kommenterat mitt manus. Din kärlek och omsorg hjälpte mig att bli frisk! Birgitta hur ska jag kunna tacka dig som fick förmedla helande krafter till min kropp i en hisnande kraftström. Gunilla, tack för dina händer som masserade mig så varsamt samtidigt som du lovade att gå med mig tills jag skulle bli frisk. Tack till vänner som jag kunnat intervjua för att minnas mitt liv. Tack kära kollegan Charlotte som faktagranskat och tack till Gerd min kusins fru, för alla dina kloka råd. Tack bror Erling, väninnan Elisabeth och flera lektörer som villigt granskat det jag skrivit. Min mormor hette Matilda Åhs. Mamma sa alltid att jag var mycket lik henne. Att detta stämmer kan jag se på foton som finns, men jag fick aldrig en chans att lära känna henne eftersom hon dog innan jag fyllde två år. Mormor kom från Sörmland och var utbildad finsömmerska. Förmodligen träffade hon min morfar Gustaf Åhs, när han gjorde militärtjänst i hennes stad. Hans far i sin tur hade varit grenadjär i kungens livregemente och hade därför fått knektnamnet Åhs. Morfar blev byggmästare i sin hemtrakt Ydre kommun i Östergötland. Han byggde ett gediget hus åt Matilda och sig i Rydsnäs, med en egen snickarverkstad, ladugård och stall för hästen, som behövdes för att dra virket från skogen till byggprojekten. På den tiden ritade en byggmästare själv och beräknade vad som behövdes för ett bygge under vintern, såg ut raka träd i skogen, högg ner dem och lät hästen dra de stora stockarna från skogen när det var snö, staplade dem sedan i den stora ladan där de skulle ligga på tork under 2 år för att användas under sommartid. Stockarna sågades upp till plankor och användes vid min morfars olika byggprojekt. Det var ett riktigt tungt hantverk att vara byggmästare. Morfar fick tapperhetsmedalj av Kungliga Patriotiska sällskapet 1929 och fick mottaga den ur Kung Gustav den V s hand. Hans insatser i hemvärnet under andra världskriget var betydande och han var en betrodd medlem i kyrkofullmäktige under många år. Mormor födde sex barn, varav en liten pojke som dog vid tre års ålder. Pojken fick namnet Harald. Jag själv råkar vara född på dagen när 6
Harald har namnsdag, och jag tänker att mormor blev extra glad att få ett barnbarn just den dagen. Jag lånar mormors namn Matilda, för att slippa använda jagformen i boken. Alla berättelser och personer finns i verkligheten, men en del av namnen är fingerade och berättelserna omgjorda av hänsyn till personerna i boken. Läs boken som en roman.
7
1 Hemkomst
Det är 1983 och familjen återvänder till Sverige. Nu skulle ett nytt kapitel i börja. När de landade på Kastrups flygplats såg ett av barnen för första gången en hiss och rulltrappor. – Vad är det för ett rum som går upp och ned? Kan vi gå dit igen? Spännande! Det var som en dröm att komma hem till det välordnade Sverige. Så rent allting var! Både inne i husen och på gatorna. Sopbilar sopade gatorna varje dag. Dammsugare och tvättmaskin istället för hushjälp och barnflicka. Inga ormar, skorpioner eller kackerlackor! Inga malariamyggor! Inget behov av att använda myggnät eller att ta tabletter varje dag till skydd mot malarian. Att köra på motorvägen kändes som att flyga. De hade levt ett liv i den fattiga världen i många år och under tiden hade levnadsstandarden i Sverige bara ökat. Kvinnor hade intagit arbetsmarknaden utanför hemmen, barnomsorgen byggts ut och många familjer hade två bilar för att få vardagen att fungera. Det var som en tävlan att skaffa sig bättre villa och flottare bil och att resa på semester till utlandet. För Matildas familj var alla bekvämligheter den stora skillnaden. Tänk bara vilken lyx att ha el dygnet om, att skruva på en vattenkran och få drickbart vatten och varmvatten. Att kunna ringa till släkt och vänner precis när man önskade. Att skicka brev som kom fram till adressaten dagen efter. Att finna välfyllda butiker där allt man kunde önska sig fanns i stora mängder och urval. Kunna gå ut på gator på kvällen och känna sig trygg. Bo nära föräldrar, syskon och vänner och 8
enkelt bara titta in på en kopp kaffe. Allt detta som räknas som självklar standard, var lyx för dem. När Matilda kom till domkyrkan och hörde de mäktiga tonerna från den stora piporgeln, brast det för henne. Tårarna bara rann när hon hörde denna himmelska musik. Matilda blev medveten om att hon särskilt saknat instrumental och klassisk musik, under åren i Afrika. Det fanns ingen bandspelare som klarade av den ryckiga tillförseln av el som elgeneratorn producerade i Afrika, och den lilla batteridrivna bandspelaren kunde inte alls ge den musikupplevelse hon nu fick ta del av. Nya svenska ord som familjen inte förstod hade dykt upp under deras bortavaro och vissa sedlar och mynt hade bytts ut. För barnen var det oerhört mycket nytt att ta in. Att hamna i en stor skolklass med 28 barn med en enda lärare som inte hann svara på varje barns frågor var väldigt annorlunda än i den lilla klassen i svenska skolan i Afrika. Där var de tränade att arbeta självständigt, eftersom det bara var ett eller två barn i varje klass och olika klasser satt i samma klassrum. Nu skulle de arbeta med att göra uppgifter samtidigt med alla andra i klassen. Att lära sig trafikregler och att cykla i en stad på egen hand var också en utmaning. Matilda cyklade med barnen i en lång rad efter sig och lärde dem vad olika vägmärken betydde och hur de skulle använda cykelbanor. Närmaste väg till skola och bibliotek var viktiga. Biblioteket ja, det var sannerligen en guldgruva för läshungriga barn som haft en begränsad tillgång till böcker och litteratur i Afrika! Böcker lånades i stora mängder. Sommaren ägnades åt lata dagar vid havet där Matilda tränade barnen i simning. I det samhälleliga systemet och enligt svensk byråkrati räknades de som främlingar eller invandrare i sitt eget land. Det tog till exempel sex månader för att bli registrerad i Försäkringskassan för att få barnbidrag eller rätt till sjukpenning. Kvinnor hade i mycket högre utsträckning börjat arbeta heltid även om de hade 9
små barn och detta trots att barnomsorgen inte var fullt utbyggd. Det gick inte att klara sig på en lön för familjer om man ville leva upp till den svenska levnadsstandarden. Kärnfamiljen började ifrågasättas och de homosexuellas rättigheter till att bilda familj stod högt i samhällsdebatten. De första Pridefestivalerna hade börjat anordnas i Sverige. Under augusti kunde familjen flytta in i ett alldeles underbart hus där barnen kunde få egna rum och där det dessutom fanns stora utrymmen för att ta emot gäster och umgås tillsammans. Huset låg bara 300 meter från badstranden, hade 6 rum och kök plus gillestuga och gästrum i källaren. Det var utrustat med fyra toaletter, tre duschrum, och med bastu och tvättstuga i källarvåningen. I det välutrustade köket fanns diskmaskin och en spis och ugn som till och med kunde ställas in med timer. Maten kunde bara ställas in i ugnen och tiduret på den tid som man önskade att middagen skulle vara klar. Det fungerade häpnadsväckande väl, även om det kändes pirrigt första gången Matilda prövade. Familjen fick många besök av missionärskollegor, fransmän, släkt och vänner, alla rymdes. Senare på hösten ordnades en kvartersträff för att lära känna grannarna. Dessa gratulerade den nya familjen till att ha hamnat på rätt sida om järnvägen. Matilda förstod inte först vad som menades med detta, men insåg så småningom att de råkade bo på överklassens sida av staden. Det var inte bara biblioteket som var en guldgruva för barnen. Det fanns en simhall på cykelavstånd, där de kunde roa sig under vintern. Alla barnen var dessutom mycket musikaliska och i det stora huset fanns det plats för Matildas elorgel, dragspel och gitarr och några instrument de tagit med hem från Afrika, bland annat trummor, knäppinstrument och marakass. Barnen fick gå i musikskola och välja det instrument de önskade spela. Det blev inköp av ett begagnat piano och flöjter. Huset fylldes av sång och musik och mycket glädje. Ibland bildade de en liten orkester och spelade tillsammans. 10
D
et blev en oväntad kulturchock för Matilda och hennes familj att återkomma till Sverige efter många år i Afrika. Matilda vidareutbildar sig till barnmorska samtidigt som HIV gör entré i Sverige.
Hon berättar om den rädsla och ångest den nya sjukdomen gav upphov till på förlossningsavdelningar, inom kyrkor och lite varstans. Dessutom ställdes Matilda inför ett antal svåra etiska dilemman gällande samvetsklausul, abort, fosterdiagnorstik, preventivmedel och könsstympning. Bokens titel, FÖRLÖST, anspelar på den befriande känsla Matilda känner, när hon i #metoo-rörelsens anda tar bladet från munnen och börjar skriva om kvinnors svåra berättelser, som hon som barnmorska får ta del av, om förtryck också i frikyrkor. Glädjen och kärleken till sitt yrkesval går inte att ta miste på.I bokens sista del reser Matilda på uppdrag till Somalia, där hon fullt ut får insikt om konsekvenserna av kvinnlig könsstympning.