Anna och jag
SIVERT LINDQVIST
Anna och jag
SIVERT LINDQVIST
Anna och jag
© Sivert Lindqvist 2020 Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-8007-281-6
Innehåll PROLOG.
7
GRÖNHAGA.
11
ARBETET BÖRJAR.
15
LYCKLIGA MÖTEN.
19
VÄLKOMMEN.
24
POTATISSÄTTNING
29
VALBORG.
33
FÖRSTA MAJ.
39
FÖDELSEDAGSDAGS.
44
SÅGARBETE.
51
HÖSKÖRD, SYMÖTE OCH FRÄMMANDE
54
PINGSTKAFFE OCH MIDSOMMAR.
60
HUND OCH TELEFON.
67
FÖRÄLDRABESÖK.
73
SKÖRDETID.
76
SYMÖTE.
85
TÅGURSPÅRNINGEN.
89
FÖDELSEDAGSFEST.
92
TRÖSKNINGSVECKA.
97
KUSINBESÖK.
104
GRAVSMYCKNINGSDAGS.
109
FÖRSTA ADVENT.
114
JULSLAKTEN.
119
JULBESTYR.
124
SNÖOVÄDER.
130
DAN FÖRE DAN.
134
JULAFTON.
137
JULFIRANDE.
146
MELLANDAGARNA.
153
NYÅRSHELGEN.
157
SKRIDSKOR OCH KALAS.
167
LIVET PÅ GÅRDEN.
174
SKOGSAVVERKNING.
186
ETT VECKOSLUT.
191
ARBETSVECKOR.
198
NY FAMILJEMEDLEM.
207
OVÄLKOMMEN BESÖKARE.
215
EN PRESENT.
222
PÅSKFIRANDE.
227
ÖVERRASKNINGEN.
232
RIDTUR.
237
DET KOM EN PRINS.
244
OMBYGGNADEN BLIR KLAR.
250
VÅR FÖRSTA RIDTUR.
256
VI MINNS TILLBAKA.
262
DEN FÖRSTA HYRESGÄSTEN.
266
ETT VECKOSLUT PÅ GRÖNHAGA.
273
FLAGGAN I TOPP.
278
POTATISEN KOMMER I JORDEN.
281
ARBETE PÅ GÅRDEN.
285
GÄSTER PÅ BESÖK.
293
ANITA KNYTS TILL GÅRDEN.
304
DET SISTA BREVET.
312
TVÅ VITA SKÖNHETER.
315
DET KOM EN INBJUDAN.
322
FÖRSTA LYSNIGEN.
327
FESTENS DROTTNING.
333
MITT I SOMMAREN.
337
FÖRBEREDELSER.
343
NYA HYRESGÄSTER.
348
ARBETE OCH SOLSKEN.
353
TVÅ PÅ VINDSRUMMET.
357
EN VECKA KVAR.
361
BRÖLLOPSDAGS
365
HERR OCH FRU BERGGREN.
372
ARBETE OCH VILA.
378
EN LITEN FLICKA.
385
PROVTRYCKNINGEN.
390
EN VECKA HAR GÅTT.
394
VETE HAVRE OCH ÅSKA.
401
TACKKORTEN ÄR POSTADE.
406
LADAN ÅTER FYLLD.
410
ANNA SKALL BLI MAMMA.
413
VIKTORIA.
421
EN NY FAMILJEMEDLEM.
428
FÖRSTA DAGEN I SKOLAN.
434
HÖBÄRGNING OCH TVÄTT.
439
HÄST NUMMER NIO.
447
BORTBJUDNA.
451
FÖDELSEDAGSKALAS.
457
SLÄKTTRÄFF.
462
SKÖRDEARBETE.
471
13 ÅR.
478
HUSKÖP.
484
AVSKEDETS STUND.
492
GÅVAN.
496
ALLA HELGONS DAG.
503
HÖSTARBETE.
508
SNART ÄR DET JUL
515
JULFÖRBEREDELSER.
521
JUL OCH NYÅRSFIRANDE.
529
I VÄNTANS TIDER.
537
KLARA MARIA.
543
PROLOG.
Dunk, dunk, dunk, man hör det monotona ljudet när personvag-
nens hjul passerar över skenornas skarvar. Jag heter Göran Berggren, är tjugo år, just nu sitter jag på ett lokaltåg, det är i mars 1955. Det rycker ock skramlar i den gamla vagnen när den rullar fram i det lite karga landskapet men jag är snart framme vid slutstationen för min resa. Jag gör mig klar, för tåget har kommit in på stationsområdet, det dröjer inte så länge innan vagnen med ett litet skakande stannar vid perrongen, det är dags att stiga av. Jag går rätt genom stationshusets väntsal och ut på den trafikerade stadsgatan, är på väg till advokat Alfredssons kontor. Dit har jag kallats med anledning av att ett testamente skall öppnas, det är efter änkefru Klara André som har avlidit. Min kontakt med familjen började egentligen för över tio år sedan då jag med mina föräldrar bodde på orten, pappa jobbade vid järnvägsstationen, då var jag ofta på deras gård, som heter Grönhaga. Jag hjälpte till med småsaker, tyckte om att vara tillsammans med de olika djuren som då fanns på gården. Kom även mycket bra överens med gårdens ägare, då främst med som jag kallade henne, tant Klara. Men när jag senare med mina föräldrar flyttade till en annan ort där pappa fick en ny tjänst hade jag bara sporadisk kontakt med henne, men vi skrev alltid jul och påskkort till varandra och hon skickade alltid grattiskort när jag fyllde år. Så när hennes make förra året avled kontaktade hon mig och undrade vad jag hade för mig, när hon fick veta att jag just hade avslutat min militärtjänst och inte hade något speciellt att göra frågade hon om jag ville hjälpa henne med gården tills vidare, då hon under alla tider hade varit så snäll mot mig ställde jag naturligtvis upp. Dom hade inga barn, de enda släktingar som var i livet var hennes två bröder och deras fruar. Men dessa hade aldrig varit intresserade av arbetet på gården, de hade alltid en massa olika skäl för att slippa hjälpa till, så tant Klara ville inte besvära dem. Jag 9
reste nästa dag upp till hennes gård, där jag sedan dess har arbetat tillsammans med henne, tyckte att det var ett mycket roligt arbete, att få vara ute i friska luften och sedan var det väl också en bidragande faktor att vi kom så bra överens. Men vårt arbete varade inte så länge, då hon avled i år, det är därför jag skött gården, som nu saknar djur, på egen hand för hon hade tidigare informerat sin advokat om att hon ville ha det så, för hennes bröder skulle absolut inte störas. Tyvärr var jag inte med på hennes begravning för jag fick aldrig veta när den skulle ske, släktingarna ville tydligen inte ha med mig att göra. Under den tid som jag skött gården har dom heller aldrig varit och hälsat på, så bröderna har jag aldrig träffat. Medan jag var på väg till advokaten funderade jag över vad som skulle hända, varför jag hade kallats, kanske skulle jag belönas på något sätt. Tant Klara sade alltid hur evigt tacksam hon var över all hjälp som hon fått av mig och att jag en dag skulle få min välförtjänta belöning, för ensam skulle hon aldrig kunnat driva gården vidare. Vad det innebar hade jag inte funderat på så mycket, men nu var det för sent för jag var framme vid den adress som jag hade fått. Det satt en stor blank skylt på väggen som förkunnade att jag hade kommit rätt, öppnade den tunga porten och steg in. Det var ett fint marmorgolv med olika träarbeten på väggarna. Då jag bara skulle till första våningen tog jag inte hissen utan gick upp för de blanka trappstegen. Dörren till kontoret var låst så jag ringde på, en kvinna öppnade, framförde mitt ärende och visade det papper som jag hade fått. Hon visade in mig i ett rum där det redan satt fyra personer, förstod att det var tant Klaras bröder med fruar, de såg så förnäma ut, så det stämde ju med hennes beskrivning. Såg hur de fyra tittade på mig, de undrade väl vad jag hade där att göra, måste nog erkänna att jag kände mig lite utanför i det här sällskapet, men jag hade ju bara gjort vad jag hade blivit ombedd att göra. Efter en stund kom kvinnan ut och bad oss att stiga in, de fyra satte sig i soffan, jag i en fåtölj. Advokaten hälsade oss välkomna och läste upp namnen på oss tre som hade kallats och vi fick svara ja, alla var närvarande 10
och det var ju bra. Han klargjorde redan från början, att då fru Klara André inte hade några bröstarvingar så kunde detta testamente inte överklagas då hon utan några hinder kunde avgöra vilka personer som skulle få ärva henne, detta testamente hade genast sin lagliga giltighet. Han tog fram en pennkniv med vilken han lät sprätta upp det stora bruna och lackförseglade kuvertet, tog fram testamentet. Såg att de båda bröderna torkade svett i pannorna med sina näsdukar, kanske anade de det värsta, att testamentet inte skulle vara till deras fördel. Advokaten läser upp bevittnarnas namn, som intygade att de hade varit närvarande vid testamentets underskrivande, att de kände fru Klara André väl och att hon hade varit vid sina sinnens fulla bruk som lagtexten låter. Han läser upp testamentets innehåll, hennes sista vilja är att gården Grönhaga med alla inventarier samt alla kontanta medel skall tillfalla herr Sven Göran Berggren. Höll nog nästan på att svimma, kunde inte fatta att hon hade gjort mig till den ende arvingen, det blev alldeles tyst i rummet, ingen säger något. Hon har också gjort ett tillägg till sina bröder, «Då Ni inte haft något intresse för gården Grönhaga när jag levde behöver Ni inte ha det efter min död heller». Advokaten avslutade med att det var vad han hade att säga, de två bröderna och jag fick med våra namnteckningar bekräfta att vi hade tagit del av och att vi hade varit närvarande när testamentet öppnades. De fyra tittade på mig, utan att säga ett ord lämnade de rummet, det hela hade definitivt inte gått enligt deras planer men dom fick ju till stor del skylla sig själva. När vi nu hade blivit ensamma berättade advokaten vad som skulle ske, bland annat skulle jag få en ganska stor arvsskatt men det skulle inte bli några problem då det även fanns stora likvida medel. Berättade också att det fanns fodringar som ännu inte hade betalats ut, bland annat från Göta Lantmän men dessa belopp är inte klara ännu. Han sade att det bara var att fortsätta som vanligt, han skulle återkomma när det var dags att skriva på papper. Det var en massa saker som skulle göras men det behövde jag inte tänka på för det var han anställd för att klara upp. Han skulle höra av sig senare men 11
var det något som jag undrade över så var det bara att ringa, han gav mig sitt visitkort, där alla telefonnummer var noterade. Han tackade mig för besöket och önskade mig lycka till, tillade att vi kommer att ha mycket att göra med varandra i framtiden och det kommer att ge dig mycken glädje, det kan jag försäkra dig om, tänkte, vad menade han med det. Vi tog adjö av varandra, jag lämnade kontoret, under den korta tid som besöket hade varat hade hela mitt liv förändrats totalt, från att ha varit en hjälpreda vid gården hade man blivit ägare till den samma, det låter ju helt otroligt. När jag åter satt på tåget hade jag nog inte riktigt fattat hur det hela hade gått till eller hur enormt värde som tant Klara hade lämnat i mina händer, kände hur tårar rann ner för mina kinder, förstod att de som satt i tågkupén tittade på mig när jag tog upp min näsduk och torkade mig. Om dom trodde att det var sorgens tårar som föll så hade dom fel, det var glädjens tårar som rann. En sak var i alla fall klar, det var, att gården Grönhaga skulle drivas vidare i hennes anda, tant Klaras,
12
GRÖNHAGA.
Jag har blivit ägare till en fantastisk gård, underbart belägen i en
naturskön trakt, den ligger på en höjd med en vidunderlig utsikt över orten. Själva bostadshuset innehåller fyra rum och kök, en vindsvåning med ett inrett kallrum. Det finns kallt vatten indraget och värme får man genom två kakelugnar och en vedspis som är försedd med en kopparbehållare där man får varmvatten, Till gården hör också en ladugårdsbyggnad samt ett flertal uthus samt det obligatoriska utedasset. Det var lite dåligt underhållet vad det gällde målningen men annars var det i bra skick, men det fanns mycket att göra så jag behövde inte gå arbetslös den saken var klar. För närvarande finns det inga djur på gården, men det räknar jag att ha i framtiden, av vilken typ är det för tidigt att ha någon uppfattning om, för på så sätt blir gården lite mera levande. Det är både skogs och åkermark som tillhör den, så de senaste åren har det mest odlats spannmål och potatis samt det obligatoriska trädgårdslandet så att gården i stort sett har varit självförsörjande vad det gäller alla olika grönsaker. Det finns också diverse maskiner samt en traktor av märket Bolinder - Munktell, den är av senare modell så jag räknar med att den skall hänga med i många år ännu, i garaget står en Volvo Duett som används till person och lättare godstransporter. Resan med tåget tar inte så lång tid, så snart står jag framför järnvägsstationen och tittar upp mot Grönhaga, som avtecknar sig så vackert mot den gråblå himlen, jag kan inte ännu riktigt förstå att jag har blivit ägare till denna underbara gård. Men det tar säkert några dagar innan jag kommer in i det hela och fattar att det verkligen är sant och att allt inte bara är en dröm. Jag går in i affären för att handla lite matvaror för man måste ju ha lite att äta, jag behöver lite av varje så det blir två fulla kassar, en i varje hand. Tant Klara handlade alltid på bok, man betalar allt man köpt under månaden på en gång, behövde då inte ständigt ha pengar med sig, jag tycker också att det är ett bra 13
system så jag har fortsatt med det. Det gäller bara att betala i tid och inte missbruka det förtroende som man har fått från handlaren. Då det i dag är fredag är det som vanligt lite extra rörigt i affären då många skall handla inför helgen. Annars så är själva orten inte så stor, det finns en järnvägsstation, en större fabrik där man bland annat tillverkar skottkärror, man har också en avdelning där man säljer och reparerar cyklar, det är två bröder som äger den verksamheten, två mataffärer, kombinerad järn och färghandel, ett kafé, Folkets Hus, en idrottsplats och några småfirmor av diverse slag. Det är ganska jobbigt att gå och handla för det är uppförsbacke hela vägen upp till gården, därför brukar jag nästan alltid cykla eller i en del fall använda bilen. När jag kom hem kollade jag också om det hade kommit någon post, det var bara dagstidningen, väl uppe vid gården möttes jag av Missan, det är en tidigare vildkatt som också fattat tycke för gården och beslutat sig för att stanna och det är jag tacksam för, ty det är det enda sällskap som jag har. Hon jamade medan hon strök sig mot mina ben, hon ville väl hälsa mig välkommen hem, hon hade kanske på känn att jag var hennes nya husbonde, jag böjde mig ner och strök henne över ryggen. Nosade på mina matkassar för att hon ville kolla om jag hade köpt något gott till henne. När jag hade plockat upp matvarorna kokade jag lite kaffe, satte mig vid köksbordet, det kändes skönt att få koppla efter allt ståhej som den här dagen hade fört med sig, jag kan ännu inte fatta att jag sitter i köket på min egen ägandes gård. Efter kaffet tänkte jag ta bilen och åka och köpa en del färger för nu tänkte jag fräscha upp det hela så att det blev fint till sommaren., för det var mest färgen som hade flagnat av, det var endast på ett fåtal ställen som jag behövde byta brädor på grund av att dom hade börjat ruttna och då gällde det främst uthusen. Alla husen var målade med Falu rödfärg så det var aldrig något problem med vilken färg som skulle användas. Jag köpte en stor säck med färgpulver som man sedan skulle blanda ut i vatten enligt anvisningarna, köpte även en stor burk med vit oljefärg som skulle vara till fönster och nockbrädor samt diverse penslar i 14
olika storlekar. Den kommande veckan blev det ett himla skrapande, målande och spikande med för dem delen. Jag blev tvungen att byta lite mera brädor än jag från början hade trott, men jag blev nöjd med resultatet, det såg ut som om husen var nybyggda. Det gick fortare än jag trodde för till uthusen använde jag en färgspruta som jag hyrde i affären, det var en sådan där som man fick pumpa upp, det gick fort och resultatet blev bra. Då jag hade röd färg över beslutade jag mig för att även utsätta staketet för en behandling, en del stolpar var jag tvungen att byta ut på grund att de nästan var avruttnade vid marken som är det kritiska stället för en stolpe. Men det var inga problem för det fanns ett lager av brädor och stolpar som tidigare hade sågats upp av timmer som avverkats vid gården. Nu var det bara en sak som behövde få sig en översyn på gården, det var flaggstången. Jag pratade med mannen i affären när jag lämnade tillbaka färgsprutan och han gav mig tipset att använda spelet som satt framtill på traktorn när jag skulle fälla stången. Jag tog den längsta stegen som fanns på gården och reste den mot stången, drog sedan ut spelets lina och fäste den så högt som jag nådde, sedan säkrade jag med två tjocka pålar i backen och en tvärslå så att stången endast kunde falla åt ett håll. Nu var det bara att sakta fälla den mot marken, jag lät den vila mot en stubbe för att få en bättre arbetsställning. Skrapade och borstade bort den gamla färgen och målade den sedan två gånger med några dagars mellanrum. Under tiden hade jag också putsat toppens kula så att den glänste som riktigt guld, målade sedan över den med klarlack för att den skulle behålla sin lyster. När allt målningsarbete var färdigt var det bara att sätta dit den nya linan och med traktorns hjälp få stången på plats. Vilken skillnad, den vita färgen och den guldglänsande kulan glänste i kapp med solen. När jag hade kört in traktorn i garaget och lite på avstånd bevittnade den omvandling som hade skett, kom det en tår ur ögonvrån, tänkte på hur glad tant Klara skulle ha varit om hon hade fått se det här. Jag hade varit ett par gånger vid kyrkogården och satt blommor på hennes grav för jag ville att det alltid skulle vara något på 15
den. Jag hade också köpt en ny flagga men den skulle jag vänta med att sätta upp, första gången den skall gå i topp på den nymålade stången skall det vara något speciellt att fira, det hade jag bestämt, nu var det bara att vänta och se när det skulle inträffa.
16
Anna och jag E
n pojke får genom ett testamente ärva gården Grönhaga. Först är det bara han och
en katt som bor där men med tiden blir gården större, det gäller både byggnader, människor och djur. Detta beror på att gården börjar med hästskötsel, man tar emot hästar för inackordering men hyr också ut per timma till människor som önskar rida. Gårdens signum är att alla litar och respekterar varandra, det är orsaken till den starka sammanhållning som finns där.
SIVERT LINDQVIST: Då detta är min första bok så har jag inte så mycket rutin inom detta. En dag kom handlingen flygande in i mitt huvud så jag kunde inte låta bli att nedteckna detta, sedan var det bara att fortsätta.