UTAN VINGAR Projekt Fjärilseffekten
UTAN VINGAR Projekt Fjärilseffekten Henrik Nord
Copyright © 2020 Henrik Nord Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Omslag: Henrik Nord Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland Första upplagan ISBN: 978-91-8007-083-6
Det är väldigt ytligt, livet. Hur pompöst, överdrivet eller djuplodande man än försöker dyka ner i det så är just så det är. Väldigt ytligt. Och oftast inte mycket mer än så. Okänd
Fjärilseffekten, en marginell påverkan i en del av ett system som kan få stora och oförutsägbara effekter någon annanstans i systemet. Den riktigt lilla händelsen slår en tid senare igenom på den stora händelsen, då den stora händelsen kan betraktas som ett kaotiskt system. En fjärils vingslag som inverkar på en process som sprider sig över hela jordklotet, och då sker tidsmässigt senare. Fjärilen har efter en tid inverkat på alla luftpartiklars exakta positioner i hela atmosfären. Allt hänger sammen. Allt är kaos.
Tidskollaps
Många frågar vem jag är - Vad ska jag svara på det? Jag är en människa som är trött, väldigt trött, men som inte kan lägga sig ner för att vila.
André Bombay
Han börjar bli gammal. Han ser sig själv i spegeln, en reflektion som långsamt tunnats ut. Han är ingenting. Han har ingen framtid, inget förflutet. Enbart nuet. En katastrof på väg att explodera i ansiktet på honom. Han drar efter andan, fumlar efter ett nytt andetag av liv. Men det hjälper inte. Han har inga kvar, han har tagit det där absolut sista andetaget och långsamt sänker mörkret sig över honom. Så sker det igen. Tidskollaps. Förhörssnutar sniffar honom i röven. Tigerbalsam som masseras mot pulserande tinningar. De jävlarna på andra
3
sidan stan känner lukten av honom på miltals avstånd. Bombay skiter i det nu, öppnar en lucka på tvåhundra ljusår och skuttar lätt och smidigt över trasiga och förvrängda tidsbilder. De ligger utslitna och skingrade längs med vägen. Som en sönderslagen spegel reflekterar de hans innersta demoner och tvivel, men han har inte tid med sådant! Han störtar rakt ner genom ett halmtak på en lerhydda någonstans, märker att det är en slavbostad, inser att han befinner sig på ett odefinierat ställe, någonstans i nordöstra Brasilien. I en annan tid. Slavarna flyr hejdlöst. Han grinar illa och gnuggar sitt skadade ben. Det vek sig under hans kropp när han föll och slutligen slog i. Det är nästan som om det inte vore hans ben längre. Men han har inte tid med sådant… Bombay har ställt sig upp och står där, när han helt plötsligt märker att en av slavarna trots allt inte har flytt sin väg, sprungit sin kos, utan stannat kvar. Han ser rakt genom mannen framför sig, genom den dåliga förklädnad som förhörssnuten tycks tro sig kunna komma undan med. I tider som dessa? En blackface dåligt applicerad, paketerat i en fördomsfull rasistisk liten ask, de är alla likadana. Hur kan de tro att de kan lura honom så här? Snuten är förklädd till en av slavarbetarna, men med de jättelika löstagbara läpparna och skokräm insmort över hela kroppen kan Bombay nästan inte hålla sig för skratt. Med en amatörmässig hållning försöker idioten upprätthålla detta fiasko till maskerad. Det är helt klart ett dåligt och oprofessionellt genomfört arbete. Handflatorna är fortfarande svarta av den kladdiga skokrämen, armhålorna vita där krämen
4
blivit avskavd av friktion och svett. Hans Brooklyn-jive är tvåhundra år före sin tid och ingen pratar engelska här ändå, så André undrar vad svinet är ute efter. Det stackars snutsvinet och hans rullande ögon. De irrade runt i det kaos som är kvar av hyddan och han gör sitt bästa för att ignorera sin egen fräna kroppsodör. Mannen är nervös, det fattar vem som helst - Men Bombay har inte tid med sådant här. André inser att agenturen blivit tvungen att rekrytera fräschingar utan utbildning på grund av de senaste nedskärningarna i budgeten. Proffsen startar eget, börjar frilansa. Som den fettlagda herrn. Startar eget, blir bekväma, tror att de är något för att de äntligen har något att säga till om. Fast de egentligen inte har någonting alls att säga till om. Och i takt med deras infekterade svullna ego och svällande kroppar, svämmar kroppen över i fettvalkar, dålig hälsa och dålig andedräkt. Jävlar vad snabbt allting har gått, tänker André för sig själv. Och sedan inser han att i en värld av tidsresor och alternativa dimensioner så kanske man inte kan snacka om att saker gått snabbt eller tagit lång tid. Det finns ju inga referensramar längre. Helt enkelt. Det var trots allt inte här det började - men det spelar mindre roll just nu. I den här tids-punkten. Denna lilla svarta prick i ett vitt hav av… Tja? Ingenting? Vem har tid med sådant? ”Vem betalar dina trippar”, frågar han den stackars novisen. Agenten ger honom en blick fylld av förvåning som säkerligen varar i timmar, dagar, om inte veckor. Inget händer som tycks kunna bryta denna förlamning och tiden förflyter på det här sättet, i det närmaste spastiskt.
5
Så plötsligt faller en gryning utan dess like över nykomlingens svarta, glansiga ansikte. Äntligen svarar agenten samtidigt som en av lösläpparna trillar av. En händelse som tycks rubba balansen. Detta plötsliga bortfall. Av åkte öronen, ut kom tänderna och smattrande landade på det trampade jordgolvet. Näsan lossnade aldrig - men den gled snett ner till vänster och blev hängande där - ett ögonbryn halkade ner det med och gled slutligen in i munnen allteftersom den stackars agenten försökte sig på ett tandlöst svar som tvångsartikulerades fram med största svårighet då tungan lossnat en aning. Munhålan var begagnad och fullständigt oanvändbar och ögonbrynet hade nästan funnit sin väg förbi svalget och ända ner i halsen. Men André har inte tid med det här… ”Fö få inche va ju pja a om?” Det gick inte längre att förstå vad ynglingen sa. En bröstvårta landade framför fötterna på vår hjälte när agenten helt utan förvarning kom i extas och började tala i tungor. Sedan stannar rösten, lika oväntat som den började. Därefter kom en lång, utdragen, hes viskning, så fjärran den tunna novis-kroppen man kan komma. André insåg direkt att det inte längre var den unge mannen som talade till honom. All skokräm rann av färskingen och bildade en oljig pöl på jordgolvet. Underläppen och lös överläppen, som otroligt nog fortfarande satt kvar, rörde sig oregelbundet ur takt med orden som pressades genom strama stämband och ett ansträngt luftrör. ”Vi vet vem du är…Vi har dig på tråden…Lyssna…” In kommer en statisk radioröst, svår att höra genom bruset av bristfälligt inställda kanaler.
6
”Du ska inte tro att du kan knulla min fru och komma undan med det!” som taget ur en dåligt skriven radiopjäs. Sedan tystnade det. Bombay tar ett djupt andetag och hoppas på att det verkligen är över nu. Framför honom börjar den sköra unga novis-kroppen skaka i konvulsioner och faller slutligen ihop i en liten hög på golvet. Och där blir agentavskrädet liggande i svårdefinierade spasmer. Bombay hade stått och stirrat på hela scenen i förfäran, från dess perversa början till dess brutala slut. Spasmerna började dock avta nu. Han suckar. Epilepsi, tänker han och känner sig plötsligt ointresserad. Stressrelaterat? Kanske… Annars handlar det om billiga kontaktpunkter. Dåliga trippar. Alla dessa oerfarna, snåla och småaktiga byråer som poppat upp på sista tiden. Det här stank fettot över hela skiten… André vänder sig om och är på väg därifrån. Då får han plötsligt ett oanständigt erbjudande från den lilla köttklumpen på golvet. Avskrädet ligger med häcken i vädret. Antagligen novisens sista knep, ett desperat sista försök att snärja honom, ge de andra en möjlighet att hinna dit innan André försvunnit. Svaret är lika självklart som Bombay är uttråkad: ”Nej tack.” Och sedan går han därifrån. Han har trots allt inte tid med sådant här. Ut i djungeln och på vägen ut möter han en poliskår som stormar hyddan. ”Vi ska sy fast den djävulen”, skrek ett av snutsvinen honom rätt upp i ansiktet. ”Han föll på §38 den idioten”, fortsätter svinet med saliven rinnande ner längs med betarna. En snabb tunga slickar sig hastigt om läpparna,
7
nästan reptilliknande, lustigt nog. Snutsvinet grymtar till ett par gånger och torkar rent trynet med en av sina labbar. En annan av grisarna vänder sig till vår hjälte: ”Dig håller vi koll på, nöff nöff! Tro inte att du kommer undan bara för att vi låter dig gå! Vi håller dig under oooobservation!” Svinet drog på det sista ordets första vokaler, samtidigt som han smackade med munnen och en dunst av dålig andedräkt träffar hjälten rakt i ansiktet. Nöff nöff! De tränger sig alla in i hyddan, på en och samma gång. Deras skära bakar lyser i det starka solljuset. Nu skulle de böka runt med den demaskerade novisen. Lära honom en läxa, lära honom den länge och lära honom den väl. Och sedan skulle de spärra in honom, slänga bort nyckeln och helt enkelt glömma bort alltihop. Men Bombay skulle de inte glömma i första taget, så lätt skulle de inte släppa honom fri. Han vet det. Det är den fettlagda herrn som ligger bakom, han bär på en typisk tjallar-lukt. Troligtvis har han sålt den sista lilla rest av sitt oberoende till någon, frågan är bara vem. Vem skulle ens vara intresserad av att betala en endaste dinar för den tjockisen, va fan skulle han kunna åstadkomma? Det kunde kännas som att vår hjälte kom undan, lyckades fly med bara förskräckelsen och att han var fri. Men så var nog inte fallet. Fast han föll. Det var en hisnande känsla i maggropen. Kittlade till. Fast i Brasiliens jävla regnskog, han gick kilometer efter kilometer genom århundrade av lidande, med deras packning, genom skogshelvetet. Upp och ner, lärde sig portugisiska, pratade med uteliggare, slogs med
8
vägpirater, käkade metall, satt timmar i solen och väntade. Bara väntade på att något skulle ske för att slutligen komma fram och upptäcka att den jävla slynan knullade någon annan. Han får lust att kasta sig över vägvisaren, ta hans machete ifrån honom och hacka henne i småbitar! Men han reagerar inte alls, inte överhuvudtaget. Alldeles för många intryck har sköljts över honom. Han är förlamad, paralyserad. Intrycken kommer som en tidvattenvåg, suger tag i honom, rycker med honom och slungar tillbaka honom, krossar honom mot klipporna. Om och om igen trasar de sönder honom. En storbystad mörkhyad kvinna håller hans hand. Rycker upp honom ur vattnet, räddar livet på honom. Han dricker Margaritas utan hejd. Hon närmar sig honom med en fuktig andedräkt som känns tröstande när deras ansikten ligger så nära varandra att man nästan kan röra vid tomrummet mellan dem. Mer kompakt än så här blir det väl inte, tänker han och knuffar undan henne. Springer allt vad han kan längs med stranden, snubblar, faller och slår huvudet i en kokosnöt som någon vårdslös jävel låtit ligga framme… Monaco ska få sota för det här, tänker han. Och kokosnötterna, hela bunten. Där tar det slut. Tillbakaspolning. “Godmorgon”, sa hon. Rösten lät bekant. “Hoppas du har sovit gott” Han öppnade inte sina ögon för att se efter. Han låg tyst och stilla kvar I sängen. Hon var inte kvar där längre.
9
Det. Var. Ett. Minne. Mjölken är slut, tänkte han. Bäst jag går och handlar ny mjölk…
10
Två dagar tidigare Två dagar tidigare hade allt varit som det skulle. Därefter, efter den dagen hade allt gått fel. Det var en helt vanlig dag på kontoret. Arkivskåpen sneglade och såg snett på honom. En helt vanlig dag av förbrukad produktivitet. Innehållslös effektivitet. Det skulle inte bli något gjort den dagen heller. Det var som vanligt. Han lägger fram det i den skissen. Skissen av en helt vanlig dag. Det är ritningen som han följer när han formar dagen. Ingenting lämnas åt slumpen. Det skiljer sig aldrig från gällande normer. Det är dessa lagar han följer. ”Du ställer den längst bort i rummet på rödaste rappet!” Det är den fettlagda herrn som skriker detta. Det är han som bestämmer och ser till att saker och ting ställs i ordning. På sin rätta plats. Det är han som förestår deras avdelning. Han är högsta hönset på kontoret. Den fettlagda herrn blänger på honom, André Bombay ryggar tillbaka, som vanligt, och får ingenting gjort… Han känner att det är hopplöst att försöka hålla reda på någonting. Denna gången är det kvarkarna som har
11
gjort bort sig. De minsta beståndsdelarna, de som hänger upp sig på petitesser och ser till att bokstäverna sitter ihop. De som för samman dammkornen och får dem att bli till något som slutligen är så stort att det är stort nog för sådana som honom att greppa och förstå. Han måste tolka och skriva dessa rapporter, dagar i ända… Men den här gången var det deras fel. Han konstaterar att det är så det måste vara. Men han fördjupar sig inte i det. Han är för trött, för slö för att orka ta itu med det. Huvudvärken har redan börjat göra sig gällande. Det är så det är för honom varje dag. En otrolig trötthet, nästan som om han vore utbränd, fast det är såklart inte möjligt. Inte på det här stället. Han ser sitt agressiva skrivbord blänga på honom, smälla med sina lådor och tjata och gnata om allt ofärdigt material som han, i bästa välvilja, försökt gömma undan. Skrivbordet vrålar åt honom, överröstar till och med den fettlagda herrn: ”Glöm inte utskriften!” Och: ”Spill inte ut kaffet nu igen! Kan du vara så snäll att torka upp efter dig!” Och: ”Kan du inte fokusera för en liten kort sekund bara!? Det kliar så i mitt vänstra hörn. Ja, just det…Där! Krafsa med pennan din inkompetenta idiot. Något måste du ju trots allt vara kapabel att göra? Åh just… Min gud vad skönt!” Och han känner stolen ge vika under honom, väggar rasa samman. Det är så enkelt. Blir inte mer komplicerat än så här. Han känner sig dömd på förhand. Fälld utan granskning. Anklagad utan åtalspunkter. Preliminärstraffad. Dömd på en bristande tidsfaktor och nu sitter han här för att betala tillbaka, för att återföra tiden till den punkt som han själv anser aldrig existerat. Han
12