9789180022842

ELDKVARN

DÖ MED STÖVLARNA PÅ

HÅKAN LAHGER

© Håkan Lahger 2023

Mondial, Stockholm

Formgivning: Pär Wickholm/Wickholm Formavd.

Foto, omslag: © Johan Bergmark

Foto, inlaga: © Wenche Arnesen sid 3, 10–11, 32–33, 36, 38, 41, 42–43, 44, 46–47, 50–51, 54–55, 59, 60, 62–63, 68–69, 70, 73, 74, 127, 135, 143, 190–191, 200–201

© Pär Wickholm sid 8–9, 15, 18, 21, 24, 29, 80, 88–89, 95, 100–101, 106, 112, 117, 122, 148, 155, 161, 166–167, 174, 208

© Hans Olofsson sid 64, © Plura Jonsson sid 127

Tryckt hos Livonia (Lettland) 2023, i samarbete med Printpool

ISBN: 978-91-8002-284-2

STANS BÄSTA BAND

– 142 –

ADRIAN MODIGGÅRD

– 154 –

PLURA JONSSON

– 160 –

TACK FÖR KAFFET

– 174 –

DISKOGRAFI ELDKVARN/PISKA MIG HÅRT

– 180 –

BÖCKER AV OCH OM ELDKVARN

– 181 –

BANDTRÄDET ELDKVARN

– 182 –

KONSERTER 1971–2015

– 184 –

föregående uppslag: carla jonsson, curt-åke stefan, tony thorén, plura jonsson, 1974

Till minne av Eldkvarns frånvarande vänner

Magnus Persson (1960–2014)

Christer Jansson (1964–2015)

Mats G Bengtsson MNW (1944–2005)

Leif Nylén MNW (1939–2016)

Roger Wallis MNW (1941–2022)

Rolf Nygren EMI (1941–2009)

Dick Sandin (1951–2022)

Eldkvarn kommer in till oss från regnet och mörkret, ett gäng blöta och smutsiga hundar som smiter in och tar plats i kojen. De lever på smulor, klarar sig på ingenting. Har lärt sig leva i marginalen. Vi trodde aldrig de skulle bli kvar så länge. Trodde inte de skulle överleva. Men vi hade fel.

Eldkvarn tassar fortfarande omkring här, inte som bara ännu ett rockband, de går inte längre att begränsa till ett

antal sånger, album och konserter. De har färdats så länge att de blivit en del av vår historia, de utgör berättelsen om vårt land och vårt folk. En krönika om skuld och oskuld, uppgång och fall, återfall och återkomster. Ett realistiskt drama reflekterat genom temperamentet på några landsortsgrabbar.

tony thorén, werner moddiggård, plura jonsson, claes von heijne, carla jonsson, 2007

PROLOG

”Det här är inte slutet, det är inte ens början på slutet men det är kanske slutet på en början. Det är var vi står i dag.”

winston churchill, 10 november 1942

Mariatorget badar i färg. Gräsmattor och grusgångar är täckta av våta lönnlöv som lyser i guld och rött. Hösten när den är som vackrast. Luften känns hög och klar trots närheten till den biltäta Hornsgatan. I hörnet S:t Paulsgatan och Mariatorget ligger S:t Pauls bokhandel, en institution som funnits i kvarteret sedan 1888. Något hundratal meter bort sitter en plakett på Hornsgatan 29 som visar var huvudpersonerna i Klas Östergrens Gentlemen bodde. Östergrens roman kom 1980 och utspelar sig på 1970-talet. Brytningstider: 1970-tal blir 1980-tal, Stockholm förvandlas från byhåla till storstad. Under samma period gör Eldkvarn en liknande resa. Lämnar Norrköping och flyttar till Stockholm, går från att vara lokal kuriositet till riksangelägenhet. Det var 50 år sedan Eldkvarn började sin färd mot stjärnorna. Nu ligger allt i aska.

Snett emot bokhandeln, på andra sidan Mariatorget, ligger Ming Palace. Jag har bestämt möte med bandet, minus Plura, på kinakrogen. På min väg dit dyker Eldkvarns klaviaturspelare Claes von Heijne upp. Han börjar entusiastiskt berätta om andra bokhandlare på Södermalm i Stockholm som alltid spelade jazz i sina butiker. Företrädesvis Miles Davis. Vi sneddar över torget och väl framme vid krogen står redan Tony Thorén, Werner Modiggård och Carla Jonsson där inne och väntar.

Det är saker som behöver redas ut.

Kort rekapitulation: år 2015 var sångaren och låtskrivaren Per Plura Jonsson trött och sliten, han orkade inte med turnélivet längre och ville ta en paus. Time out var Pluras besked. Men redan året efter, 2016, var han i gång igen. Men inte med Eldkvarn, nu spelade och turnerade han med sin son Axel Jonsson-Stridbeck och dennes band. De övriga i Eldkvarn tolkade denna helomvändning som att Plura inte var trött på att spela. Det var Eldkvarn han tröttnat på.

Våren 2021 var Plura slutligen beredd att sätta i gång med sina gamla kumpaner. Eldkvarn skulle spela in ett nytt album, följt av en turné och kanske skulle återkomsten krönas med en bok.

På Pluras initiativ mötte han och jag upp förläggaren Stefan Hilding och formgivaren Pär Wickholm på deras kontor, som ligger i de kvarter runt Hornstull som tidigare kallades Kniv-Söder. Farliga och otäcka kvarter där man kunde bli både rånad och mördad. Åtminstone gällde detta på 1700- och 1800-talet.

Plura berättade att han efter en spelning satt sig ner i logen, stirrat tomt framför sig, andats ut en tung suck och sagt: ”Vilket jävla skitliv man haft!” Plura skrattade. Stefan, Pär och jag vågade skratta med honom och snart hade vi fyra bestämt att göra en bok om det här ”skitlivet”. Boken skulle göras tillsammans med de övriga bandmedlemmarna, ett kollektivt arbete som byggde på samtligas erfarenheter. Tidigare böcker och boxar om Eldkvarn hade utgått mer från Pluras perspektiv.

Uppdraget var tydligt och enkelt. Några samtal med de inblandade, en kort tillbakablick på Eldkvarns långa och brokiga historia och en blick framåt på vad som komma skulle. Det visade sig bli något helt annat.

En veckas repetition i november 2021 och en spelning inför en liten publik i källarstudion Kapsylen på Söder i Stockholm var tänkt som början på återtåget.

plura jonsson, kapsylen 12/11-2021

Trodde alla utom Plura. Han hade en egen agenda som varken följde tidtabeller eller almanackor. Veckor blev månader, blev nästan ett år utan att något hände eller att någon förklaring gavs till varför Eldkvarns återförening aldrig blev av.

Var tog den planerade återföreningen vägen? Varför fattas inget beslut om den? Vad har Plura sagt till bandet om framtiden? Ser bandet överhuvudtaget en framtid för Eldkvarn? Frågorna är många. Innan vi går in i restaurangen betraktar vi ett halvdussin stora och färgglada karpar som försöker simma i en liten damm belägen i foajén. Klockan har passerat ett, lunchrusningen är över och vi träder in i ett etablissemang där tiden tycks ha stannat. Det känns passande. Slår oss ner och beställer det man beställer på en kinakrog.

Den 27 oktober 2022, ett år efter den där spelningen, träffar jag fyra av de fem som utgör Eldkvarn. Vi har bara suttit och pratat enskilt tidigare. Det här är första gången alla sitter tillsammans och samtalar.

De fyra ses inte så ofta men just den här veckan spelade några av dem på en releasefest på puben Harvest Home. Singeln ”Bänken” av Cecilia Thorngren, Adrian Modiggård och Staffan Hellstrand skulle lanseras. Kompbandet bestod av Tony, Werner och även Claes var med på ett hörn under kvällen. Tony hade även producerat singeln.

Nu sitter de på en av Stockholms äldsta kinakrogar, jämngammal med Eldkvarn, och småpratar om krämpor, i första hand artros, som både Carla och Plura drabbats av. Carla beskriver sin egen och sin brors problem med att spela gitarr när tummarna inte hänger med.

Carla säger att det är lättare för Plura att spela elgitarr, för den har smalare hals än en akustisk gitarr, men avbryts av Werner som säger: ”Men han har väl lagt av, det är väl inte aktuellt att vi ska börja spela igen?” Ingen tar upp den tråden och jag frågar vad bandet har hört från den kapellmästare som aldrig kallats kapellmästare, orkester-

ledare eller chef, men som fungerat som en sådan i över tio år. Allt sedan han blev tv-stjärna och Plura med svenska folket.

Tony svarar kort att han inte hört någonting det senaste året. Werner har hört lika lite. Claes börjar prata om att Carla har ringt i ett annat ärende och då har uppenbarligen någon typ av information från Plura sipprat ner till Claes. Claes hade även pratat direkt med Plura men om det samtalet berörde elefanten i rummet, det vill säga Eldkvarns återförening, nämner inte Claes. Han ger dock en redogörelse för den diet och den livshållning Plura har berättat om. En diet Plura inte anser vara speciellt effektiv, vikten minskar inte.

Jag frågar Carla, brodern till den man som så mycket ansvar vilar på, vad han hört sin bror säga angående Eldkvarns återförening.

”Han vill inte prata om det”, säger Carla. ”Men han sitter i alla fall vid pianot nu. Klinkar på en låt han hållit på med ganska länge.”

Werner nämner en artikel i Göteborgs-Posten från tidigare i höstas

där Plura berättat att han inte orkar spela med Eldkvarn och att han kanske ska spela in några låtar med sin son Axel i stället. Tony säger att GP även ringde honom i samband med artikeln.

Jag säger att som utomstående är det svårt att begripa varför det inte kan fattas ett beslut i endera riktningen. Antingen återförenas de eller så gör de inte det.

Werner säger att det konstigaste är att Plura inte kommunicerar med bandet. Carla säger att förslaget med turné och skivinspelning ursprungligen var Blixtens [Blixten & Co heter det bokningsbolag som skulle ansvara för den turné bandet skulle ut på] och Plura sa ja till det förslaget. Sedan diskuteras en stund vid bordet om varför

Plura sa ja när han kanske inte menade det.

Jag berättar om att Plura redan i maj sa till mig att han skulle spela in ett album med sin son och ville vänta tills 2023 med att spela in med Eldkvarn. Då i maj, visste jag att flera i bandet inte kände till

detta och jag frågade Plura när han skulle ge den informationen till de andra. Plura svarade att han skulle ringa Carla och så skulle denne berätta för bandet. När jag berättar detta för männen vid lunchbordet säger Werner: ”Det är för uselt.”

Vi pratar om den mängd låtar som fordras om Plura först ska göra ett album med sin son och sedan ett album med Eldkvarn. Carla säger att han bara hört sin bror arbeta med en låt. ”Jag var nere hos honom och bodde där i elva dagar men hörde inga nya låtar förutom den han spelade på pianot.”

”Tror ni att det blir någon återförening?” frågar jag och tittar mig runt bordet. Tony svarar att han inte har en aning om hur det blir. Werner tror inte att den kommer att bli av. Han utvecklar det med att säga att Plura är i för dålig form. Det blir svårt att göra bandet rättvisa, säger Werner och frågar rakt ut i luften: Ska han sitta på scenen och spela?

Carla säger att det har funkat rätt bra under sommaren, när han och Plura varit ute på duospelningar, att brodern suttit på scenen. Tony fyller i med att bluesgitarristen Roffe Wikström sitter och spelar och sjunger. Och spelar bättre än någonsin.

”När vi spelade på Harvest Home häromdagen satt jag och spelade”, säger Tony. ”Jag kan inte stå och spela. Jag har för dålig balans. Jag vill svänga så här när jag spelar (Tony visar genom att gunga fram och tillbaka på sin stol med en imaginär bas i händerna) men gör jag det ramlar jag omkull.”

Claes säger att det är väl ändå så att Plura är i rätt dålig form. Det var så redan förra året när vi sågs och spelade, säger han. De andra håller med.

”Det mesta av det här handlar om hans fysik”, säger Carla.

”Men”, säger Claes avslutningsvis, ”om en återförening skulle bli av är det en rolig överraskning.”

carla jonsson, kapsylen 12/11-2021

Det Claes nu säger är intressant. Den tidigare skepsisen mot att en återförening någonsin skulle ske och besvikelsen över att Plura aldrig hör av sig verkar ha lagt sig. Nu har Claes och de andra accepterat att det är som det är. De går inte längre runt och gnäller över det som inte blev. De försöker gilla läget och om läget plötsligt ändras kan de låta udda vara jämt. Förlåtelse, acceptans eller uppgivenhet. Kalla det vad ni vill. Det är vackert under alla förhållanden.

Knäckfrågan är varför Plura inte kan säga till de andra att han inte orkar. Att han är sjuk. Hälsan kan ingen människa råda över eller klandras för om den sviktar. Det är ingen skam att kroppen inte pallar längre. Om det nu är det som är problemet.

Werner Modiggård har vid flera tillfällen sagt att Eldkvarn är tre personer, Plura, Tony och Carla. Han själv och Claes von Heijne är utbytbara menar han.

Jag ställer frågan till männen vid bordet om det är så att Eldkvarn krympt till en enda person, Plura Jonsson. Claes, Werner och Tony håller med. ”Det blev så när han började göra tv-programmen”, säger Claes. Sedan berättar Claes att Plura en gång velat byta namn på bandet från Eldkvarn till Plura.

”Han ville byta namn på produkten”, säger Claes.

”Han började prata om marknadsvärden”, fyller Werner i, ”och menade att Pluras varumärke var mycket större än Eldkvarns. Därför ville han byta till Plura”, säger Werner.

”Jag kommer ihåg det där och han har fel där”, säger Tony. ”Och jag sa att jag vägrar.”

Werner säger att om Plura inte varit med i Så mycket bättre kanske bandet fortfarande funnits och spelat tillsammans. ”Men vi tjänade en jävla massa pengar och det kom mer folk till konserterna”, tillägger han.

tony thorén, kapsylen 12/11-2021