RÄDD FÖR SANNINGEN Janne Josefsson med Mats Lerneby
inlaga_korrar3.indd 3
2022-06-30 21:14
Papper fran
© Janne Josefsson & Mats Lerneby, 2022 Mondial, Stockholm
omslag: Wickholm formavd.
författarfoto: © Pär Wickholm Tryckt hos Scandbook uab, Litauen 2022, i samarbete med Printpool isbn: 978-91-8002-203-3
inlaga_korrar3.indd 4
2022-06-30 21:14
»Jag är så orolig för min Jan. Så som han går på i radion, kommer han göra folk arga och då kanske han blir av med jobbet.« – mamma
inlaga_korrar3.indd 5
2022-06-30 21:14
1 D e t bl ås e r kal lt på Östra Hamngatan i Göteborg.
vicksilvret orkar precis över nollstrecket på dagen och gör slask K av den lilla snö som kommit, för att sedan frysa den till is på kvällen när det blir minusgrader. Jag är sex år och står med mamma i handen och ser på det upplysta och julpyntade varuhuset Ferdinand Lundquist. Vi ser hur folk strömmar ut och in genom den inbjudande entrén. Kvinnor klädda i färgglada kappor och män med hatt och rock. Propert och ordentligt. Vi ska dit om en stund, min mamma och jag. Jag är spänd av förväntan. Hon och jag ska köpa julklappar till min syster Madeleine och till pappa. Mamma har visserligen inte råd med allt, men har med sig de blå avbetalningskupongerna så jag behöver inte oroa mig. Ferdinand Lundquist har allt: skivor, leksaker, husgeråd, kläder och parfymer. Det finns till och med en rulltrappa som jag ser fram emot att få prova. Först ska vi dock göra ett annat besök, på socialkontoret som ligger mitt emot varuhuset. Vi tar hissen upp till övervåningen och anmäler oss i receptionen. Jag sitter tyst med händerna i knät, mamma ser sammanbiten och fokuserad ut. Jag vet inte riktigt vad det gäller, men jag misstänker att det har någonting med min halvbror Jarl att göra. Han bor inte med oss, utan på en ungdomsvårdsskola i trakterna av Skara, har jag hört. »Fru Josefsson?« 7
inlaga_korrar3.indd 7
2022-06-30 21:14
JANNE JOSEFSSON
Mamma rycker till lite när receptionisten meddelar henne att det går bra att gå in nu. Vi reser oss upp och visas in på ett kontor. Bakom skrivbordet sitter det en kvinna i mammas ålder, i en fin blus, glasögon och med håret stramt uppsatt till en knut i nacken. Hon tittar upp när vi kommer in. Hon ler inte. Men hon ser inte heller besvärad ut, bara neutral och sval. »Vad vill fru Josefsson?« undrar hon när vi står framför hennes skrivbord. Mamma förklarar. Hon vill att hennes son Jarl ska få komma hem och fira jul med sina syskon i den nya och moderna lägenheten i Biskopsgården dit familjen flyttat. Det skulle betyda mycket för henne, väldigt mycket. Mamma håller handväskan hårt och låter nästan underdånig. Så här brukar hon inte vara, tänker jag. Hon brukar kunna prata mycket och länge. Men nu är det nästan darr på rösten. Kvinnan bakom skrivbordet nickar kort och börjar bläddra i en pärm, förstrött gör hon en anteckning. Hon gör fortfarande ingen min som avslöjar vad hon tycker eller tänker. Hennes ögon hittar det hon söker och efter att hon läst slår hon igen pärmen och skjuter den ifrån sig. Sakta tar hon av sig glasögonen och ser på mamma som en lärarinna ser på en elev. »Det förstår väl fru Josefsson att det inte kan bli aktuellt? Jarl har en historia av att rymma och jag är rädd att ett sådant här arrangemang bara skulle uppmuntra det osunda beteendet.« Hon kunde lika gärna pratat om antalet glas i en kartong. Det finns inte tillstymmelse till känsla eller förståelse i rösten. Med det är besöket över. Vi tackar kvinnan, nickar kort till receptionisten på vägen ut och trycker upp hissen. Mamma säger inte ett ord. 8
inlaga_korrar3.indd 8
2022-06-30 21:14
RÄDD FÖR SANNINGEN
När dörrarna stängs och hissen börjar sin nedfärd blir hennes ansikte rynkigt och snyftningarna kommer stötvis. Jag är sex år och står där i hissen med mamma som gråter. Jag känner mig fullständigt hjälplös. Men det är någonting som föds inom mig då. Någonting som kommer prägla hela mitt liv.
9
inlaga_korrar3.indd 9
2022-06-30 21:14
2 GÖTEBORG, SOMMAREN 2021
Jag har blivit kallad:
Blodhund. Robin Hood. Social torped. Moderatätare. Kommunist. Nazist. En kollega sa en gång att »Janne Josefsson är det sämsta som har hänt demokratin«. Oavsett epitet har min drivkraft varit att berätta historier med människor inblandade som säger någonting om samhället och vart vi är på väg. Jag vill vara där andra journalister inte är, och göra de där reportagen som ingen annan gör. Har man den inställningen måste man förstå att man kommer utsätta sig för kritik. Det ingår i biljetten, så att säga. Kritiken kan självklart vara riktig och motiverad. Man får inte ha skygglappar. Få yrken är så präglade av ens politiska ställningstaganden som journalistyrket. Den som påstår något annat väljer att blunda för verkligheten. Jag har alltid prioriterat journalistiken. Inte bara i mitt jobb utan även i mitt liv. 10
inlaga_korrar3.indd 10
2022-06-30 21:14
RÄDD FÖR SANNINGEN
Men vilka öden har jag lämnat bakom mig? Och vad är det som har drivit mig? Har mina motiv alltid varit ädla? Nej. Å andra sidan, vem har alltid ädla motiv? Jag har blivit bekräftad av mitt jobb. Och jag älskar den bekräftelsen. Jag njuter när folk kommer fram till mig och säger att jag gjort något bra. Det kanske man borde skämmas för. Men jag är inte mer än människa. Och om den människan, Janne Josefsson, handlar den här boken. Det är ingen sådan berättelse som försvarar eller rättfärdigar allt jag har gjort. Snarare tvärtom. Men jag har gjort ett så ärligt försök jag kan att förstå varför det blev som det blev. Min bakgrund kan aldrig försvara det jag gjort som journalist, heller inte förklena eller förminska det. Men kanske till viss del förklara det. Både för dig och för mig själv. Någonstans ska det finnas en annan bok. En bok om min mamma, som hon själv skrev. Genom åren har jag hört det pratas om den. Men finns den på riktigt eller är det bara en myt? Hon hade hemligheter som hon bar med sig. Det anade jag under hela vår tid tillsammans. Händelser som skapat ärr hon försökte dölja. Ju mer demensen tog henne på slutet, desto svårare var det att få henne att berätta. När hon låg för döden den där sommardagen för 15 år sedan, uppmanade jag henne att berätta om de sakerna jag undrat över i alla år. Mamma skulle då precis fylla 85 år, min yngsta son Leon var ett år. »Berätta nu om du kan, mamma, det kommer kännas bättre då.« 11
inlaga_korrar3.indd 11
2022-06-30 21:14
JANNE JOSEFSSON
Men hon log bara. Sedan tog hon mig i armen och såg mig i ögonen. »Jan«, sa hon. Sedan dog hon. När jag pratar om min mamma blir det alltid svårt. Det är så mycket känslor som väller upp inom mig, som en skakad burk med läsk. Jag börjar gråta nästan direkt. Hon krävde så mycket av mig och det var så viktigt för henne att jag blev någonting och tog steget från den arbetarklass där vi befann oss. Eller snarare att jag blev det hon aldrig fick bli, någon med ett intellektuellt yrke. Jag lyckades. Och jag vet att hon var väldigt stolt över mig. Men ändå är det någonting med henne som efter alla dessa år rör i mig. Någonting, men jag vet inte vad det är. Det är saker som jag inte bearbetat, förmodligen. Men det kan också vara saker som jag inte känner till, saker hon kanske skrev i den där boken.
12
inlaga_korrar3.indd 12
2022-06-30 21:14