Elin Ek BARNDOM I FARA!
På Bonnier Carlsen Bokförlag har tidigare utgivits:
Grynets bok (2003)
Jag grejar, alltså finns jag (2015)
Jag odlar: inomhus, på balkongen och i trädgården (2019)
Athena: Grattis världen, jag är här nu! (2018)
Athena: Strålkastare, tack! (2019)
Athena: Hur svårt kan det vara?! (2020)
Athena: Det är aldrig för sent! (2021)
Till sista droppen! (2022)
ATHENA: barndom i fara!
© Elin Ek 2023
Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2023
Omslagsillustration av Chrissie Zullo Uminga
Omslagsformgivning av Caroline Linhult
Tryckt av ScandBook Falun, 2023
ISBN 978-91-7979-326-5
www.bonniercarlsen.se
FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite
Kapitel 1
”HUR MYCKET?” SUCKADE mamma.
”Femhundraåttiotre kronor”, sa jag.
”Nej, det kan inte stämma.”
”Kolla själv!” Jag höll upp blocket med listan där det stod strumpbyxor, bh och vantar.
”Fast vantarna var till Grisen så de gills inte”, protesterade hon. ”Dealen med köpstopp gällde bara kläder till mig och Daniel. Grisen måste få nya kläder och han behövde vantar.”
”Han har jättefina vantar, kolla här!” sa jag och höll upp en blå och en grön vante som låg på hallgolvet.
Hon såg misstänksamt på mig.
”Var kommer de där ifrån?”
5
”Ett ställe.”
”Athena?”
”Bibblan …”
”Har du snott dem på biblioteket?!”
”NEJ, det är klart att jag inte har”, sa jag. Vilket dumt påstående. ”De skulle tömma kvarglömtlådan och då frågade jag om jag fick ta – och då fick jag det! Hur bra som helst.”
Mamma suckade och verkade inte övertygad.
”Okej då”, sa jag. ”Jag kan dra av typ femtio kronor för vantarna, då är vi nere på … femhundratrettioen kronor som du ska klimatkompensera till valfri organisation som kämpar för ett bättre jordklot.”
A A: Lär känna personalen på ställen som du ofta besöker som exempelvis bibliotek, badhus, affärer, bagerier. Väldigt ofta kan man ha nytta av att de gillar en!
A A: Besök ett sånt ställe precis när de ska stänga för dagen eller före semestern, då kan man få gratis bullar.
A A är en förkortning av Athenas Antheckningar som är en superbra idé som jag fick förra året:
Barn och ungdomskunskaper att ta med sig i livet med
6
syfte att bli lycklig, rik, alltid glad när det blir måndag igen och jag får åka till jobbet, samt för att uppfylla min högsta dröm – att få träffa riktiga pandor.
Sen dess skriver jag ner allt som kan vara viktigt att komma ihåg eller lära sig. Det här med kvarglömtlådan var en av de bästa idéerna jag haft på länge.
I ett svagt ögonblick hade mamma sagt ja till tre månaders köpstopp av kläder, och för att hon verkligen skulle komma ihåg det var hon tvungen att böta lika mycket pengar som hon la på kläder till en valfri välgörenhet.
”Har du tvättat dem?” Hon nickade med rynkad panna mot bibblanvantarna.
”Inte än …”
”Blä!” Hon kastade ifrån sig vantarna och torkade händerna mot jeansen. ”Du sätter inte dem på min unge förrän du kört dem minst en gång i tvättmaskinen!”
Hon petade in dem i ett hörn med tån och jag drog på mig skorna.
”Förresten, jag tyckte jag såg saker i lådan i din storlek också.”
Nu lyfte mamma ett varnande finger, spände ögonen i mig och ställde sig för ytterdörren så att jag inte kunde komma ut.
”Det här säger jag bara en gång, Athena, och jag menar
7
allvar. OM du hittar strumpbyxor och bh:ar i kvarglömtlådan på bibblan” – hon rös och såg ut som om hon skulle kräkas – ”då låter du dem ligga. Okej?”
”Jamen …”
”Nej! Inga men. Har du förstått?”
”Haj du föjstått?” härmades jag men såg mammas ilskna blick. ”Jaja, jag fattar. Flytta på dig, jag måste gå, Yousef väntar.”
”Bra, älskade tokiga unge.” Hon pussade mig på pannan, öppnade dörren men höll kvar en hand på min axel.
”Förresten, ska man inte studera när man har studiedag?”
”Jag har ju pluggat hela morgonen och gjort färdigt alla skrivuppgifter, nu ska Yousef och jag förhöra varandra.”
Jag drog på mig mössan och gick ut, mamma ropade efter mig:
”Kom inte hem för sent, glöm inte att pappa och jag ska bort ikväll!”
På trottoaren satt Yousef och kollade mobilen. Han kikade upp mot mig och log och jag satte mig bredvid och la mitt huvud på hans axel.
”Kolla!” Han visade en film på en som kunde sminka fram ett stort köttigt sår i pannan på en tjej. Det såg ut som om man nästan kunde se in till hjärnan. Yousef fnissryste.
8
”Äckligt va?”
”Ja, sjukt coolt! Du, kan vi inte göra såna på halloween?”
”Kanske … Vill du gå bus eller godis i år?”
”Eh, va? Har påven en skojig mössa? Måste du ens fråga?” Jag la handen på hans panna för att känna om han hade feber. ”Är du sjuk?”
Yousef skrattade.
”Nej, men jag tänkte att vi kanske blivit för gamla liksom …?”
Jag fortsatte klämma på Yousefs kinder och drog lätt i håret.
”Vem är du och vad har du gjort med min vän? Vadå för gamla? Kan man bli för gammal för att klä ut sig och få kilovis med gratis godis?”
”Nej, men …”
”Nej, exakt!”
”Okej, jag ger mig, vad är klockan? Var skulle vi träffa de andra?”
”I Ormparken, shit, om fem minuter. Kan du skjutsa mig?”
”Jag har ingen hjälm.”
”Inte jag heller, strunt i det, du får cykla försiktigt.”
Yousef ledde cykeln runt gathörnet utom synhåll från mitt hus, sen hoppade jag upp på pakethållaren och la
9
armarna runt hans midja och vi rullade iväg mellan husen. Förut hade vi alltid möten med Rädda-Jorden-Klubben hemma hos någon av oss, men då var allas syskon pyttesmå och på förskolan eller fritids hela eftermiddagarna och det var lugnt och skönt och vi kunde ha möten utan att störas. Nu var småsyskonen äldre och hade fått mobiler och gick hem själva, och alltid var det någon som skulle störa och lägga sig i. Värst var om de också hade kompisar med hem. Det var omöjligt att diskutera aktioner för att rädda jorden från klimathot och miljöförstöringar när det sprang en massa småsyskon som busknackade på ens dörr hela tiden.
Så för oss – och för hela mänsklighetens fortlevnad –träffades vi allt oftare i vår gamla lekpark Ormparken.
Vid gungorna satt Love och Aicha redan och väntade. Aicha pratade med någon äldre tjej som gav henne en kram och småsprang mot busshållplatsen.
”Tja!”
”Tja, vem var det där?”
”Min kusin Noomi, hon har flyttat in där.”
Aicha pekade mot en lägenhet högst upp i ett av husen. Love hade tryckt sig ner i bebisgungan i hårdplast och satt och skrattade åt sig själv medan han vaggade fram och
10
tillbaka. Överkroppen hängde som på en jätte och armarna nådde nästan ner till sanden.
”Tja! Det ser ut som om du hänger i en stor blöja!” fnissade Yousef och puttade på Love så att han fick lite fart. Eller så värst mycket fart blev det inte för benen släpade i sanden så det var mer som att han vickade fram och tillbaka.
”Jag kommer inte upp!” skrattade han.
”Vadå?”
”Jag har fastnat.” Love försökte trycka upp sig ur jätteblöjan samtidigt som han lyfte ena benet. ”Jag fattar inte, låren fastnar. Det har aldrig hänt förut.”
Nu stod han i sanden och kedjorna hängde löst och dinglade på sidorna medan plastblöjan satt som gjuten runt hans midja. Han såg för rolig ut och vi skrattade och tog några bilder tills Love protesterade.
”Asså lägg av, det är inte roligt längre. Jag kommer inte ur, på riktigt!” Han krängde och drog i benen och tryckte sig upp med armarna men plastblöjan satt där den satt.
”Jag orkar inte trycka upp mig tillräckligt med armarna. Jag måste nog ha nåt att stå på så jag kan spjärna emot.”
Vi letade i parken, men det enda jag hittade var gammalt glasspapper och en sprucken hink i sandlådan. Han balanserade på den i cirka tre sekunder innan den välte omkull och sprack ännu mer.
11
”Vad ska vi göra?” Love stirrade på mig och slet och drog i gungan. Jag förstod att det inte var så roligt längre.
Vid huset intill stod en liten flakbil parkerad. På förardörren stod det ”Sverigebostäder AB” med stora bokstäver. Jag sprang bort till bilen, på flaket satt en tjej och tejpade en lövblås.
”Hej ursäkta, jobbar du här?” Hon tittade upp men fortsatte tejpa.
”Eh, ja, jag är fastighetsskötare här, hurså?”
”Jo, min kompis har fastnat i gungan där borta, han kommer inte loss. Kan du kanske hjälpa oss på nåt sätt?”
Jag pekade bort mot Love. Hon suckade högt, tejpade två varv till, rev av rullen och hoppade ner från flaket och följde med mig till gungställningen.
”Hjälp”, pep Love. Han gned sina handflator som blivit alldeles röda av allt slitande i kedjorna.
”Det där var ju inte så smart, eller hur? Vad skulle du där i att göra?” sa tjejen surt, så jag förstod att hon behövde peppas lite.
”Alltså egentligen är det inte hans fel! För han har gungat i den där sen han var bebis och det har alltid gått jättebra, men nu plötsligt så funkar det inte längre. Det borde stå typ en varningsskylt med åldersgräns eller nåt på stolpen här, eller hur?”
12
Hon såg på mig och verkade inte peppad alls.
”Om han är så korkad att han behöver en skylt som talar om att han inte är en bebis längre, då tvivlar jag på att en varning skulle hjälpa.”
Jag och Aicha stirrade på varandra. Vilket otrevligt sätt.
”Va? Han är inte korkad. Han har A i både matte och svenska!” sa Aicha surt.
”Och idrott!” muttrade Love.
”Precis! Kan du hjälpa oss eller inte?”
Hon synade gungan, kände lite på kedjorna och gick sen och hämtade en liten hopfällbar pall och en jättestor tång från bilen.
A A: Gillar du Skalman? Är du förtjust i verktyg och grejer och att lösa saker men är inte så social och ogillar att vara bland folk? Tips till dig: bli fastighetsskötare.
A A: Åldersgränser, varför finns det bara när man är för liten för saker och inte när man är för stor?
A A: Uppfinn gungor, pulkor och andra leksaker som man kan ändra storlek på.
13
”Kanske hjälper det om du ställer dig på den här? Annars får jag knipsa av kedjorna?” Hon viftade med tången.
”Det är vilket som, för den här ska ändå försvinna snart.”
Yousef hjälpte Love upp på pallen och han stod ganska stadigt när vi andra slet och drog i plastblöjan. Till slut lyckades han lirka upp ena benet och sen det andra, och när han blev fri tog han ett skutt ner från gungan och la sig raklång i sanden.
”Frihet”, pustade han.
Fastighetsskötaren vek ihop sin pall medan Love gned sina ömma lår.
”Tack så jättemycket för hjälpen.”
”Varsågod.”
”Du förresten”, sa jag, ”Vad menade du med det där att den ska försvinna snart? Ska gungorna bytas ut?” Aicha och jag såg oroligt på varandra, för vi är inte så förtjusta i förändringar och just de här gungorna har vi lekt i sen vi var bebisar.
”Nej, de ska inte bytas …”, sa tjejen och började gå tillbaka till bilen.
”Skönt! Jag trodde att …”
”De ska rivas. Hela parken ska bort.”
14
Kapitel 2
VI STIRRADE EFTER henne och jackryggen med Sverigebostäders gula logga. Vi sprang ifatt henne och Yousef var den som hann fråga först.
”Vadå hela parken ska bort?”
Hon langade upp grejerna på flaket.
”Den ska bort, rivas, demoleras, köras till tippen. Den är gammal och sliten och en säkerhetsrisk för barn – alltså riktiga barn och bebisar – inte bara tonåringar utan självinsikt.” Hon slängde en blick mot Love och sträckte sig efter lövblåsen. ”Så nu har Sverigebostäder beslutat att hela det här området ska jämnas ut och det ska bli parkeringsplatser med laddstolpar istället.” Hon viftade med armen och pekade på det som var hela vår barndom. Håret reste sig i nacken på mig.
”Men alltså, det går inte”, sa jag.
”Varför inte?”
15
”För att det här är vår park, alla barns park. Vi har lekt här jämt!”
Hon skakade på huvudet.
”Alla barns park? Ser du några barn här kanske?”
”Nej men …”
”Nä, just det, inga ungar leker här längre.”
”Men i Affe där borta hade vi vår första koja och klubbhus!” Jag pekade på det lilla lekhuset i trä som en gång hade varit rött men som nu skiftade i blekt rosa. Taket var sprucket och lerigt av höstgeggiga stövlar. Ovanför ingången hade det för flera år sen suttit en skylt med ordet Affär, men r-et hade trillat av för länge sen och nu kallades huset för Affe av alla.
”Och jag har suttit tusen timmar och gjort sandkakor i den där sandlådan!” sa Love.
”Menar du kattoaletten? Det är mer bajs än sand i den där gropen.”
”Och gungorna gungar vi i fortfarande!” skrek Aicha.
”Ja, och det slutade ju bra.” Hon nickade menande mot Love igen och ryckte på axlarna. ”Jahapp, det är bara att bryta ihop och gå vidare. Ni får väl hitta en andra gungor att fastna i. Den här ska i alla fall bli en klimatsmart bilpark. Det är viktigt att tänka på klimatet, det borde ni som är unga bry er lite mer om, och inte bara sitta med näsan
16
i mobilen hela tiden. Nu har jag inte tid att tjafsa med er längre.”
Hon drog på sig ett par hörselkåpor och körde igång lövblåsen som tjöt högre än Grisen när han har mammalängt. Vi slog händerna för öronen medan gula löv började dansa runt våra fötter.
Jag har pratsjukan vilket gör att jag kan prata hur mycket som helst när som helst och hur länge som helst, men i det här oväsendet gick det inte att få fram ett ljud. Jag viftade med armbågen bort mot Affe och vi sprang dit.
Där inne doftade det som det alltid gjort, av trä och sand. Vi sjönk ner på marken och våra fötter möttes i mitten som navet på ett cykelhjul. Här inne hördes lövblåsen bara som en irriterande geting långt borta.
”Det är viktigt att tänka på klimatet, det borde ni unga bry er om!” härmades Aicha.
”Till oss!” skrattade Yousef.
”Alltså, ska hon säga som kör omkring med den där blåsen! Hur klimatsmart är den på en skala?” fortsatte Love.
Yousef puttade på mig med foten.
”Vad tänker du, Athena?”
”Jag tänker på att det här är ju hela vår barndom. Den här parken. Hur många timmar har vi hängt här? Gungat och spelat King och lekt affär i den där luckan.” Jag pekade
17
på lekstugans fönster och kände med fingrarna på den lena ytan som slipats mjuk av alla vinteroveraller och tumvantar som klättrat in och ut ur luckan.
”Och alla gånger vi suttit här inne och spelat kort, och den där gången när vi fick gömma oss för sparkcykelkillarna, när vi övade på att stå på händer i sandlådan och du tappade bort din cykelnyckel och vi fick leta i fyra dagar innan vi hittade den. Och alla planer som vi gjort upp med Rädda-Jorden-Klubben …”
”Hur kan man ta bort lekplatser?” sa Aicha irriterat. Hon drog upp luvan på sin jacka med en suck och drog in händerna i ärmen och blåste in varmluft. ”Hur kan parkeringsplatser vara viktigare än att barn har nånstans att vara?”
”Men hon har ju rätt i att det inte är så många här nuförtiden”, sa Love.
”Nä, men det är ju inte så konstigt heller eftersom de inte sköter om den. Mina småsyskon är alltid i Älgparken”, sa Yousef.
”Mina med.” Kylan trängde upp ur den höstkalla sanden och genom jeansen. Jag ångrade att jag inte tagit på mig vantar. ”Men det är ju bara för att den har såna där gungälgar och världens största klätterställning?! Hade det funnits här så hade det säkert kryllat av barn här också!”
18
Jag tryckte mig lite närmare Yousef för att sno lite av hans värme.
”Vet ni vad det här är?” sa jag med allvarlig röst.
”Nä?”
”Rädda-Jorden-Klubbens nästa aktion!”
Det surrade till av ett mess i fickan.
”Var är ni?”
Jag textade tillbaka.
”I Affe.”
Snart stack ett glatt ansikte in i lekstugan.
Det var Ronja.
”Tja, var har du varit?” frågade Aicha.
Ronja kastade en snabb blick på mig.
”Med … mamma och handlat …” Jag flyttade mig ännu närmare Yousef och hon tryckte ner sig bredvid mig och sprätte bort en gammal fimp med äcklad min.
”Alltså vem är det som sitter här och röker?!”
”Vad har ni handlat?” sa Love
”Eh, va? Skor … typ”, sa hon och såg sig om efter fler fimpar. Jag skyndade att byta samtalsämne eftersom jag vet att hon är usel på att ljuga, och om Love skulle ställa en fråga till om vad för skor de köpt så skulle hon antagligen svara fiskpinnar eller tandkräm.
19
A A: Om du inte kan ljuga – se till att skaffa dig vänner som kan ljuga åt dig.
A A: Om du har en förälder som påstår att det är fult att ljuga så ljuger de. Testa det här knepet: Nästa gång ni ska hem till någon annan familj på middag och blir bjudna på äcklig mat så säger du precis vad du tycker. Jag slår vad om att de hellre vill att du ljuger och säger att ”det inte är min favorit”.
”Du – vi har världens hemskaste nyhet!”
Ronjas ögon spärrades upp till pingisbollar.
”Vadå?”
”De tänker riva parken.”
”Vilken park?”
”Den här.”
”Nej, ni skämtar, det kan de ju inte! Ormparken är ju hela vår barndom!”
Så fick vi dra historien om Love och bebisgungan och fastighetsskötaren. Ronja stack ut huvudet ur lekstugefönstret och blängde på lövblåsaren som strosade omkring i parken.
”Därför har vi kommit på att Ormparken är RJK:s nya uppdrag!”
20
Vi startade Rädda-Jorden-Klubben för att informera folk om saker som är dåliga för klimatet.
Vi ger också tips på vad man själv kan tänka på för att inte belasta jordklotet med onödiga saker. Att inte använda för mycket el och vatten och sådant. Eller att införa köpstopp på onödiga nya kläder när vissa redan har garderoben full.
RJK är jag och min bästis Ronja, min nästbästis Yousef och Love och Aicha. Förut gick vi i samma klass men när vi började sjuan hamnade Love och Aicha i en annan klass. Det är både bra och dåligt. Bra för att vi har mer saker att berätta för varandra när vi ses och dåligt för att vi inte har tid att ses lika ofta eftersom vi slutar olika tider på dagen.
”Vad är det som är så roligt?” Love tittade nyfiket på Ronja som satt med mobilen och fnissade med blossande kinder.
”Va?” Han böjde sig fram för att kika på hennes skärm men hon stoppade snabbt ner den i fickan.
”Ett roligt klipp bara …”
Nu kunde jag inte låta bli att himla lite med ögonen för att jag igen skulle behöva rädda henne från ovälkomna frågor.
”I alla fall … Vi måste ta reda på mer om vilka som
21
bestämmer över parken och prata med dem.”
Mötet var klart ovanligt snabbt, för vanligtvis när vi ses hemma hos någon så står det i RJK:s klubbregler att man måste baka en kladdkaka, så minst en timme brukar gå åt till det.
Vi kröp ut ur Affe och Yousef pekade på den lilla bergknallen mitt i parken:
”Kolla! Det är visst barn här.” På toppen satt en grupp småungar i ring och åt äppelklyftor som deras fröken delade ut. De hade orangea reflexvästar som det stod Förskolan Vitsippan på.
”Åh äppelklyftor!” kved Ronja längtansfullt. ”Gud, vad
små de är. Minns du, Athena, när vi gick på föris och var på utflykt här?”
”Ja, då tyckte man att det där var det högsta berget i världen.”
Jag tog en bild på gruppen med min mobil.
”Det kan vara bra att ha bevis”, förklarade jag.
Det var bara jag som visste var Ronja varit och varför hon sken som om det var julafton och vems mess hon fnissade
åt. Det var superdupermegahemligt och egentligen ville jag inte veta själv. För Ronja – min bästa vän och närmaste
vän i livet – hade av någon outgrundlig sjuk anledning
22
blivit kär i en av världshistoriens knäppaste killar, som också råkar vara min storebror Rossi.
Och en sak som inte är lika konstig är att Rossi verkar gilla henne också.
Men grejen är att vi inte pratar om det. Det är liksom en grej som är Ronjas. Lite som när hon går på trummorna, det är något som hon gillar och gör och som jag inte är en del av. Och nu råkade jag veta att Rossi, som också hade studiedag, skulle plugga på bibblan och att hon hängt där istället för att komma direkt till Affe.
Den största och bästa förändringen var nog när Ronja och jag kom hem från skolan och käkade mellis i köket.
Förr hade Rossi kommit hem och grymtat som en grottmänniska och sparkat igen kylskåpet med en smäll och
gormat något på mig. Men nu hade han förvandlats till en helt normal människa som både kunde skämta och skicka
O’boypaketet om man bad honom. Det var nästan obehagligt hur han gjorde sig till och torkade av bänken och ställde in i diskmaskinen som om han var typ tjugo år gammal!
När jag gick i femman ritade jag en skylt som mamma tyckte var så bra att hon plastade in den på sitt jobb. Där
står det: ”Den som inte vågar fråga är dum och förblir ovetande, den som vågar fråga är smart och blir klokare.”
Trots det vågade jag inte fråga Ronja om mer detaljer om
23
Rossi, om de var ihop eller om de typ pussas eller så. Hon sa inget heller. Så nu var det mest så att jag hjälpte henne att behålla sin hemlis.
A A: Uppfinn en app för svåra kompisfrågor. Så kan man fråga och svara genom appen utan att behöva snacka om jobbiga eller pinsamma grejer direkt med varandra.
A A: Uppfinn en liknande app för syskon, föräldrar, lärare osv. Tänk vad livet skulle bli lättare för många människor.
A A: Glöm inte att söka patent på dina app-idéer.
A A: Varför har man inte skyltmaskiner hemma så att man kan plasta in viktiga saker när man vill? Huset kryllar ju av oviktiga apparater, då borde man väl kunna skaffa sig en riktigt användbar.
24
Kapitel 3
NÄR JAG KOM hem var det ett fasligt liv i hela huset.
Från Rossis rum hördes musik på högsta volym och min
lillebror Gustav stod i köket och slamrade med skåpsluckorna medan farfar Göran gick runt köksbordet med min gallskrikande ettåriga lillebror Grisen på armen. (Det var nästan exakt samma ljud som i fastighetsskötarens lövblås!)
Göran ser nästan alltid likadan ut. Han har haft samma frisyr sen 1982 – det har jag sett på kort – och han har ungefär samma kläder varje dag; typ en smårutig blå skjorta, jeans eller beigea byxor och en tjock kavaj som luktar svett.
Och i ansiktet har han ett läsfejs. Ett läsfejs har folk som läser mycket. Det är ett speciellt ansiktsuttryck som ser ut som om man sover fast man har öppna ögon och är vaken. Och man är tyst och lyssnar fast man inte hör ett ord för att man är så inne i bokens handling. Om man vill studera
25
