På sidorna 70, 76, 80, 110, 186, 207 och 212 finns strofer hämtade ur Dante Alighieris Den gudomliga komedin i översättning av Ingvar Björkeson, utgiven av Natur & Kultur år 1983, 2006
stjärntecknarna Text © Vanna Rosenberg, 2023 Illustration © Cecilia Heikkilä, 2023 Omslag och handtecknad rubrikfont »Mochi«: Cecilia Heikkilä Grafisk form: Caroline Linhult Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2023 Tryckt av ScandBook AB Falun 2023
isbn: 978-91-7977-553-7
Denna bok tillhör Stjärntecknaren
...........................................................................
INNEHÅLL Kapitel 1
SISTA BREVET FRÅN PARADISET. . sidan 11
Kapitel 2
MIDNATTSTIMMARNA . . . . . . . . . . sidan 19
Kapitel 3
FÖRVANDLINGSGLASS. . . . . . . . . . sidan 27
Kapitel 4
ETT JAGAT HJÄRTA . . . . . . . . . . . . sidan 33
Kapitel 5
KÖRSBÄRSSNÖN. . . . . . . . . . . . . . . sidan 40
Kapitel 6
VINDSFÅGLARNA. . . . . . . . . . . . . . sidan 46
Kapitel 7
DE NAMNLÖSA GATORNA . . . . . . . sidan 58
Kapitel 8
DEN GRÖNA MILEN. . . . . . . . . . . . . sidan 64
Kapitel 9
SVARTA PÄRLBAND . . . . . . . . . . . . sidan 73
Kapitel 10 LITE HIMMEL OCH HELVETE. . . . . . sidan 78 Kapitel 11 LIVBÅTEN. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . sidan 82 Kapitel 12 HOPPETS SALIGA KEDJEBREV. . . . . sidan 86 Kapitel 13 FÖRSVUNNEN STAD. . . . . . . . . . . . sidan 92 Kapitel 14 KLOROFYLLMATTORNA . . . . . . . . . sidan 98 Kapitel 15 MORRHÅR OCH LEDSTJÄRNOR. . . . sidan 107 Kapitel 16 EN SORTS FLASKPOST. . . . . . . . . . sidan 114 Kapitel 17 DE AVKLIPPTA ANDETAGEN. . . . . . sidan 123
Kapitel 18 DEN RÄTTA STIGEN . . . . . . . . . . . . sidan 129 Kapitel 19 DE GRÖNA PILARNAS MIL . . . . . . . sidan 134 Kapitel 20 HJÄRTATS KAMMARVÄGGAR . . . . . sidan 139 Kapitel 21 LÖFTESSYMFONIN . . . . . . . . . . . . . sidan 149 Kapitel 22 MIRAKELKÄNSLORNA. . . . . . . . . . . sidan 157 Kapitel 23 PRESENTSEGLET. . . . . . . . . . . . . . . sidan 163 Kapitel 24 AVSKEDSPRESENTEN . . . . . . . . . . . sidan 170 Kapitel 25 FRAMTIDSTRÅDARNA . . . . . . . . . . sidan 179 Kapitel 26 DEN INFRYSTA SOMMAREN . . . . . . sidan 189 Kapitel 27 DET OSYNLIGA
SPÅRVAGNSFÖNSTRET. . . sidan 197
Kapitel 28 STJÄRNTECKNARNA. . . . . sidan 203
Kapitel 1
SISTA BREVET FRÅN PARADISET
Kära vänner! Det här blir mitt sista brev från paradiset. Sommarlovet silar fortfarande sin varma sand mellan lediga fingrar och tår här vid havet. Allt flyter här, båtar, korkar och tiden. Jag sitter just nu i min koja nere på stranden och skriver. Den är byggd av karusell paraplyer, drivved och vass och är vackert dekorerad med stolta havsfynd. Jag gör små mönster av stenar i sanden och tecknar fram er, som stjärnbilder ni vet. Härifrån ser jag världen i kolorerat vykortsformat, som de där fiffiga korten med fyra bilder jag skickat er. De är fina men gör samtidigt inte platserna rättvisa vilket stör mig lite. Hit till östkusten åker man enligt mig för dofternas stråk av pinje, kvälls glöd och sockervadd. Hit vill man för de lekfulla ljuden och för 11
STJÄRNTECKNARNA
himlens apelsinskiftningar, men inget av det där går ju att fånga på bild hur mycket färg man än adderar. Man vill liksom inte förstå utan bara känna. Kunde jag skulle jag packa ner allt det obeskrivbara i min väska och ta det med hem till er, det vet ni ju. Tur att jag vet hur snäll sommaren är även mot er. Jag är säker på att bergens och dalgångarnas kryddgröna sti gar och floder ni brevmålat upp för mig får er att forsa glatt mot framtiden. Snart ses vi i alla fall igen och då ska vi byta skatter. Redan i kväll tuffar vi tillbaka hemåt. Innan dess ska jag försöka hinna bada och äta glass minst tio gånger till. Håll tummarna för att jag lyckas. Haha. Puss och kram Eder evigt lojala vän Dora * Dora vek ihop brevet och for med kvicka steg bort till sina föräldrar som satt i skuggan under strandcaféernas randiga parasoller. ”Jag fattar inte hur ni kan låta bli att vara i solen och simma i allt det klargröna”, ropade hon till dem. Ljuset omslöt henne och hon fick samma känsla av tyngdlöshet som alltid när hon var lycklig. ”Kom, ska du få något kallt att dricka”, svarade hennes mamma. ”Iste med citron gärna!” 13
Sista brevet från paradiset
”Det ska bli, lilla solfångare”, sa hennes pappa och vek ihop sin tidning. ”Det ordnar vi!” ”Här är det”, sa Dora när hon slog sig ner vid bordet. ”Sista brevet från paradiset.” Hon studsade snabbt upp igen och tittade förfärat ner på stolen. ”Ah, jag glömde bort … Alltså, hur kall kan en stol utan sol bli egentligen?” Hon skrattade. ”Snurr-Fia, ta morgonrocken om dig först. Är badkläderna blöta så måste du byta.” Hennes mamma gick runt och svepte in Dora i sin handduksfamn. ”Vet du”, sa hon. ”Det där brevet kanske inte hinner komma fram innan vi själva gör det. Postgången har blivit lite osäker som det verkar.” Hon hejdade sig ett ögonblick och sökte efter ord. ”Så det kanske är säkrast att du tar med det och stoppar det i brevlådan hemma när vi är tillbaka.” ”Vad är det som har förändrats egentligen? Brevbärare kan man lita på i alla herrans väder, säger pappa, de är både pålitliga och godhjärtade och finner vägen till ensligaste hus och ödsligaste hjärtat.” ”Ja, det förstås. Men hur ska jag förklara? Det verkar utveckla sig som så att … Ja, saker och ting kanske inte riktigt är som de brukar vara längre, de …” Längre hann hon inte förrän Doras pappa var tillbaka. Han hade hört vad Dora frågat om. ”Iste till fröken med extra honung i som önskat”, sa han och gjorde en elegant gest när han ställde ner glaset och la sina händer på Doras axlar. ”Du vet ju att jag har pratat om hur illa 14
STJÄRNTECKNARNA
ställt det är runtom i världen. Ett fåtal människor med mycket pengar och så de flesta med knappt något alls. Man kan säga att det finns olika sätt att lösa problem på och att några av de gubbar som sitter på makten har väldigt farliga idéer om hur problemen ska lösas.” ”Är det därför ni har era bekymrade konferenser hela tiden och inte har tid med ledighet längre?” ”På pricken därför, min kloka”, svarade han. ”Men det ska säkert ordna upp sig ska du se. Så galet de tänker sig framtiden, så tokigt kan det väl aldrig bli.” Han trummade på bordet. Doras mamma prasslade nervöst ner tidningen i sin väska. Sedan tog hon upp portmonnän och skramlade framför Dora. ”Så bekymra dig inte för det nu. Du, vad sägs om att gå och köpa ett frimärke så att vi kan posta det?” ”Så du tror att brevbärarna klarar det ändå?” sa Dora och skrattade till så att isbitarna i hennes mage smälte. ”Ja, absolut! Ett sådant fint brev bara måste komma fram”, log hennes mamma. * Dora satt på balkongen och ritade, följde eftermiddagens ljuslekar. Samtidigt som bergens och olivträdens konturer skärptes draperades omgivningarna i skymningens malvadräkt. Pappa hade gått till receptionen för att ringa några samtal och göra upp räkningen före avfärd. Hennes mamma rörde sig försiktigt mellan de små borden i trädgården där några 15
Sista brevet från paradiset
av de andra gästerna satt och njöt av en drink och inväntade middagsklockans lovande ringning. Hon gick för att säga adjö och önska alla fortsatt trevliga dagar. Dora hörde deras vuxenmummel. Inget hemskt skulle väl kunna hända världen när den verkade så vänlig och belåten. Sin finaste klänning bar Dora, den med mest sommar i sig, solblekt och strandig. När man skulle ut och resa var det viktigast att känna sig bekväm och nytvättad. Helst hade mamma sett att hon klätt sig lite varmare och viftat med långbyxor, men då hade Dora viftat tillbaka med sin kofta och det hade lugnat sig. Koftan var egentligen pappas men hon tyckte den var perfekt. Stor ficka som rymde hennes anteckningsbok och pennor. Den luktade rakvatten och trygghet. Packat hade hon gjort själv och var riktigt nöjd. Dora hade skjutit i höjden likt en solros så en del av hennes kläder hade blivit för små och skänkts vidare, därför hade det funnits gott om plats för strandfynd och andra skatter. I ryggsäcken låg smörgåspaketen, saften, hennes anteckningsbok och så den obligatoriska serietidningen som hon alltid fick när de skulle resa långt. Allt var klart. ”Dags att åka”, vinkade hennes pappa från dubbeldörrarna som ledde in till receptionen och matsalen. ”Och titta vad jag hittade.” Han höll upp ett frankerat kuvert och log stort. Dora sprang fram, kramade hans arm och ryckte kuvertet ur handen på honom. ”Skriv nu dit adressen så postar vi det på vägen ut”, sa han. 16
STJÄRNTECKNARNA
Dora tog sin hallonpenna, skrev snabbt, slickade ihop kuvertet och samlade sedan de sista av sina tillhörigheter med vemodiga tag. ”Pappa, hur kan man vilja stanna kvar och samtidigt längta hem lika starkt?” frågade hon när de satt i taxin på väg till stationen. ”Ja, är inte det ett av livets trevligare mysterium?” suckade han. ”Färden mellan två goda platser är i alla fall trivsam och bara den är värd att minnas.” ”Det hade varit lättare om en av platserna var dålig”, sa Dora. ”Då hade man inte behövt grubbla över saken. Då hade det varit lätt.” ”Är det inte min egen filosof som talar så klokt”, sa hennes pappa och knackade pekfingret mot rutan. ”Ser du, där står tåget putsat och framkört.” * När de stod med packningen på trottoaren utanför stationen, hon och mamma och pappa, just innan de skulle korsa gatan, sa Dora: ”Vad som helst blir bra bara vi får vara tillsammans, det är viktigast!” Hennes föräldrar tittade underligt på varandra. Och så gick de in genom stationens välvda portar. Det var allt de kände till nu, det var allt de rimligtvis kunde veta, men om bara några timmar skulle en första framtidsskymning sänka sig och det var ändå bara början. 17
Kapitel 2
MIDNATTSTIMMARNA
dora hade somnat och inte märkt hur hon flyttats över i pappas famn när tåget fyllts på under midnattstimmen. Den taktfasta rälsvalsen var förförisk och märklig, för samtidigt som den lockade folket i sömn trängde det öronbedövande ljudet undan all annan stökighet. När hon väcktes av sin pappa var den nyss så lugna vagnen full av människor. Dora blev rädd, skrämd av deras mörka klädsel och nervösa trängsel, och av deras vapen. Resenärer i största allmänhet hade ledigt spridit ut sig som man gör om man har bokade biljetter, men det här var annorlunda. Nu var varenda korridormillimeter upptagen av en annan sorts passagerare. ”Vilka är de? Vad ska de göra? Har vi gjort något?” Dora klamrade sig fast kring sin pappa och drog sin mamma till sig. 19
Midnattstimmarna
”Det är soldater, alltså vårt lands försvarare. Sanning att säga verkar de inte begripa så värst mycket. De är nästan lika förvirrade som vi. Av vad vi har snappat upp från deras samtal vet de bara att de ska försvara landet mot en stundande invasion”, sa hennes mamma. ”Vad är invasion?” ”När soldater från ett annat land kommer och vill ta över regimen, husen, jorden, allt.” ”Men ska invasionen vara här på tåget?” ”Nej, det hoppas vi slippa. Någonstans ska de väl bli av släppta, kan tänka mig närmare gränsen.” ”Gränsen?” ”Ja, precis. Men än vi vet ingenting, ännu ingenting …” ”Varför är de arga, de där invasionärerna?” Doras pappa grep tafatt in. ”Om vi det visste …” ”Men vad är det som måste försvaras?” ”Rätten att få vara, tro och tänka som man vill, kan man säga.” ”Jag förstår inte?” ”Det gör inte vi heller, älskade barn.” ”Kissa vet jag att jag behöver i alla fall”, sa Dora. De trängde sig ut i korridoren och ursäktade sig fram till toaletten genom gevärsdjungeln. Det luktade svett, skoputs och läder. Alla fönster var neddragna och släppte in kylig luft. Dora tittade ut och blev förvånad. Natten utanför var strömlös, inga ljus att följa, tom och svart utan ledtrådar. Ett äldre par kikade ut ur sin kupé och kämpade med sitt 20
STJÄRNTECKNARNA
bagage. Mannen slet och suckade oavbrutet medan hans fru pratade med gäll stämma. Hon visste precis hur detta skulle sluta. Att det hade gått för långt, att politikerna inte varit tydliga nog och agerat på egen hand. Hon ropade efter ömsom gud, ömsom konduktören och krävde garantier för att tåget skulle släppa av dem vid rätt station på utsatt tid. ”Det stannar när det ska!” skrek några av de unga uniformsklädda. ”Sluta tjata, det hjälper inte här!” Då tystnade kvinnan och viftade irriterat tills mannen begrep att backa och skjuta igen kupédörren. * Väl tillbaka på sin plats tummade Dora på serietidningen och åt av sin matsäck. Stämningen ändrades efter hand, den blev livligare för var resande minut, upprymd och festlig på lite avstånd. Sånger om kärlek och fosterland sjöngs och cigaretternas glöd rörde sig taktfast i dunklet. Så kunde det få fortsätta hela resan hem tyckte Dora och tog en tugga av sin smörgås, så kunde invasionen få sluta utan att någonsin ha fått börja. Men plötsligt, mitt i en lyrisk vers, skedde en hård inbromsning och Doras fredliga planer omkullkastades helt och tappades bort i det tumult som uppstod. Människor och saker dansade ofrivilligt runt samtidigt som de nyss sjungande soldaterna med militärisk lydnad reste sig och lämnade de övriga passagerarna i tomrummet mellan två toner. ”Men, 21
Midnattstimmarna
tåget står inte inne på en station”, skrek Dora åt dem. ”Dora, det är som det är”, sa hennes mamma och kämpade med att samla ihop sig och sitt. ”De har fått order, vi får lov att hålla oss tysta nu.” Dora ställde sig upp i sätet och drog med all sin kraft ner fönstret och lutade sig ut för att få syn på dem. Hennes pappa och mamma fick tag i sin dotter och tog ett fast grepp om nyfikenheten. ”Här finns inget att se, Dora! Så sätt dig ner igen, det är kallt.” ”Jag ser visst något”, viskade Dora. ”Och jag hör också.” ”Berätta vad du ser och hör då”, sa hennes pappa och la sitt lyssnande huvud mot hennes rygg. ”Jag ser en massa människor i likadana kläder. Jag ser deras ryggar vandra led efter led rakt ut i ingenting och så hör jag deras hjärtslag och de slår så högt och hårt.” Hon vinkade utan att vänta sig ett svar. ”För att de inte ska tappa bort varandra därute i mörkret tror jag.” ”Så är det nog”, sa hennes pappa. ”Så ingen ska behöva vandra själv därute.” Dora kunde inte sova mer den natten. På den svarta himlens mantel tecknade hon dem, stjärnbilderna, de nya, hoppades att de skulle lysa starkt och visa vägen. * När de till slut gled in genom hemstadens välkända förorter märkte de inte förändringen förrän de fick syn på rådhusets 22
STJÄRNTECKNARNA
skarpa siluett, för ett ögonblick fångad av slumpens mån strålar. Inga gatlyktor lyste, ur inga fönster föll ett trivsamt ljus. I vanliga fall hade Dora ropat ”Nu ser man min skola” eller ”Kolla, där är kanalbåtarna”, men ingenting var längre som vanligt i den del av världen hon kände bäst. Sånär som på några få andra var de nu ensamma i tågvagnen och räknade minuterna tills att de borde vara framme. Luften var rå och bitande och de fick en känning av höst när de klev ner på perrongen. Några män stod och väntade in deras ankomst. De tittade bistert på deras sällskap och skakade på huvudet. ”I väg med er, skynda hem, om ni fortfarande har något att komma tillbaka till vill säga”, sa en av dem och spottade på marken. ”Var bor ni förresten?” ”Rosenlundsgatan nära handelstorget.” ”Aha, där ser man … Ja, då kan det ta tid. De håller på att spärra av de delarna, men ta vägen genom Gamla stan, där är det nog lugnt än så länge.” ”Kan ni ge mer information om vad det är som pågår?” Doras pappa sneglade skräckslaget bort mot utgången. ”Hur långt har det gått?” ”Ja, det beror på vad du menar. Vad gäller de nya restrik tionerna har det gått fort. Är du en av de mindre önskade kan du själv räkna ut att det gått satans fort.” ”Är kriget nära? Det är det jag vill veta”, fortsatte hennes pappa och försökte hålla sig lugn. ”Kriget, min gode man, är inte bara nära”, sa han och tog 23
Midnattstimmarna
upp en cigarett, tände den och drog några djupa bloss. ”Kriget är i gång, det är här!” Doras mamma gav till ett svagt utdraget tjut. Hon lät som en berguv tyckte Dora. ”Vi får tacka för informationen då”, sa hon sedan och drog sin man i armen. ”Jag håller i Dora, du får bära väskan. * De gick så snabbt de förmådde och höll sig längs husens väggar. Ibland fick de treva sig fram. Doften av asfalt och tung söt sensommar blandades och krockade staden med strandliv. Än så länge gick det bra. De mötte ingen, såg ingenting som verkade annorlunda. Genom butikskvarteren, över Centralbron och förbi badhuset, runda biblioteket och vidare in genom Trädgårdsföreningen. Där, under ekarna, stannade de till och vilade. De hade knappt sagt ett ord till varandra, inte vågat, men nu var det som om fördämningarna brast för hennes föräldrar och alla tankar och frågor vällde fram. FLY… FLY… FLYGA I VÄG …
Dora stod undrande inför alltihop. De gav sig inte tid att förklara för henne. Hon sjönk ihop i gräset och drog händerna genom det daggfriska. Vad hon önskade sig tillbaka till kojan och havet nu, med de vita vidderna och snäckornas parader, bort en stund från det obegripliga och skrämmande. Hon blundade, tog ett djupt andetag och prövade. Det gick! 24
STJÄRNTECKNARNA
Faktiskt lättare än hon trott, nästan på en gång tog hon sig i väg. Dora sprang rakt in i blänket och såg åter sina fotspår i sanden. Varma lövtunna brisar och havets sorl i kojan. Hon skrattade till. Här fick hon vara för sig själv för en stund, här kunde ingen hitta henne. ”Dora, vi måste fortsätta! Res på dig och sätt på dig koftan. Så, bra. Inte långt kvar nu.” Hennes pappa klappade Doras kind och hjälpte henne upp. ”Dora, är du vaken?” fortsatte hennes mamma. ”Va? Jamen, hon blundar ju … Men kära nån. Det är tyvärr ingen lek det här, Dora, tvärtom är det …” ”Det är just det jag vet, mamma. Var inte orolig. Jag är med er, gå nu!” ”Hon väljer att se annat än vi, det har hon alltid gjort, tack och lov. Så, vi tar vägen mellan stammarna bort till västra ingången och längs Fredsgatan så långt som möjligt. Sedan är vi framme.” Alla fönster hade täckts för med kartong eller tyger, inget ljus fick slippa ut. Ett lapptäcke av picknickfiltar de ibland kände igen. Vid de tillfällena ryckte pappan till och pekade, sa namn och ville ropa men hindrade sig i sista sekund. Han muttrade: ”Inte mycket till kurragömmalek när man inte kan täcka annat än sina fönsterögon. Huskropparna, helt fria att upptäcka för bombflygarna – vilket skämt!” Familjen höll sig tätt samman och passerade mataffären och svängde in på sin gata när tystnaden bröts itu. Stora hundars skall, bilarnas strålkastare och ett myller av män, denna gång 25
Midnattstimmarna
klädda i en annan sorts kläder, denna gång i fiendeuniform. ”Ni där! Kom hit! Uppge namn och adress.” Två av dem pekade på Doras familj. ”Inte vara rädd nu, Dora, följ bara oss. Är vi bara med görliga och gör som de säger ordnar sig allt.” ”Vi har inget gjort så det ska vara snabbt överstökat och i morgon när du vaknar är det första skoldagen på nya läsåret. Precis som vanligt.” Dora lät sig föras fram och rabblade sina uppgifter utan att möta någon av de främmandes blickar. Hon sov nästan, var mitt emellan kojan i blänket och hemmasängen och försökte låta vågorna överrösta verklighetens eländiga brus. På något vis måste hon ha lyckats för hon mindes inte hur de tagit sig in i huset, åtföljda av en beväpnad soldat, mindes inte alls hur hon bäddats ner av sina föräldrar. Nej, det enda Dora uppfattade var några molnskuggor som drog över kojans vassbleka tak strax innan hon somnade.
26
Kapitel 3
FÖRVANDLINGSGLASS
dora vaknade med ett ryck och satt sedan tyst en stund. Hon ville försäkra sig om att det var sant och lyssnade efter vanligheterna, alla de hemtrevliga ljuden och utsikterna, och till sin stora lättnad fann hon dem. Kaffekokarens glada frustande och grannens hund, duvornas slag och spårvagnens pling. Det var bara pappas visslingar hon inte hörde, men det var inget konstigt med det. Han sov säkert. Hennes föräldrar hade ju suttit uppe länge vid köksbordet och pratat. Dora hade vaknat till av mumlet och kurat in sig med täcke och kudde under bordet, lagt sig mellan deras fötter och somnat om. De hade pratat om allt som hänt under resan och på väg hem från stationen. Viskande behövde de packa upp och reda ut, sortera ut skräpposten som pappa sa. Dora mindes inte att de hade lyft in henne till sin egen 27