ANNIKA MEIJER JOHN HOLMVALL
frostbiten: sagan om isa Frostbiten: Sagan om Isa, utgavs ursprungligen som en Storytel original 2019 © Text: Annika Meijer 2022 © Bild: John Holmvall 2022 Formgivning: Caroline Linhult Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Typsnitt: Dear Sarah, Soto och Stempel Garamond Tryckt av BALTO print, Litauen 2022 ISBN 978-91-7975-905-6 www.bonniercarlsen.se
kapitel Älvklippan – 11 Isklotet – 22
Ensam på fjället – 36 Gamle Finn – 52
Älvor i mossen – 66 Vinterpalatset – 79
Över älven,bortom bergen – 96 Sommaren och vintern – 112 En elak plan – 126
Den eviga vintern – 141
KAPITEL ETT
Älvklippan
A
llt började en bitande kall höstnatt. Mörkret låg tungt och svart över fjället.
Orvar hade varit och arbetat i skogen och var nu på väg hem till sin hustru Tuva. De senaste dagarna hade flutit ihop i ett enda
långt ösregn, men plötsligt var det som om hösten hade börjat sjunga i en annan tonart. Vinden ven och visslade omkring honom och luften hade som i ett trollslag blivit kallare och vassare att andas. Vintern var på väg, det kände han i märg och ben, och det skulle inte förvåna honom om det började snöa redan under natten. Y 11 Z
Då hörde han något som fick honom att stanna till och lyssna ut i mörkret. Det lät som gråt. Som om någon mycket liten ropade på honom. Äsch, det var säkert bara vinden, tänkte han och fortsatte gå. Men så hörde han det igen, det där ljudet som inte borde höras i en skog om natten. Han stannade mitt i ett steg och lyfte upp öronflärparna på mössan så att han kunde höra bättre. Nej, så där hade vinden aldrig låtit förut. Det var något som inte stämde … Han vred på huvudet och spände öronen för att försöka avgöra varifrån ljudet kom. Han hade hört tillräckligt många historier om näcken och de underjordiska för att veta att den som hörde deras lockrop gjorde klokast i att springa därifrån. Dessutom hade han faktiskt bråttom hem, klockan var mycket och Tuva var säkert orolig över vart han hade tagit vägen. Men knappt hade han tagit mer än ett par steg förrän vinden plötsligt vände och piskade honom i ansiktet. Den var så stark att den pressade honom bakåt, bort från stigen och ner mot älven. Då hörde Y 12 Z
han gråten igen, ynklig och hjärtskärande. Tänk om det inte är de underjordiska som luras, utan någon som faktiskt behöver min hjälp? tänkte han och spanade ut i mörkret. Vad skulle han göra? Orvar stod stilla och funderade en stund. Så tog han ett djupt andetag och lät vinden styra honom ner mot älven och gråten som skar genom natten. Precis där Östanälv gick ihop med Västanälv sköt en liten udde ut i vattnet, och längst ut låg ett stort silvergrått stenblock. Ljusa sommarnätter kunde man ibland se älvorna dansa på den platta berg hällen, men nu var stenen täckt av frost som g littrade i månskenet. Ju närmare vinden förde honom, desto säkrare blev han på att det var därifrån gråten kom. Men varför skulle någon vara här ute så här dags? ”Hallå?” ropade han. ”Är det någon där?” Han fick inget svar. Till och med den brusande älven ringlade tyst och svart som en mätt orm över fjället. Med försiktiga steg lyckades han hasa sig ut på udden. Y 13 Z
Allra längst ut på Älvklippan låg en näverkont – och i den låg en liten bebis som skrek så att tårarna sprutade. Herregud, vem har lagt ett barn här ute? Kanske har jag gått i en fälla ändå? tänkte han. Orvar såg sig förtvivlat omkring. Vad skulle han göra? Vad gör man med bebisar som gråter? Han och Tuva hade inte fått några egna barn och själv hade han aldrig haft några småsyskon att träna på. Det får bära eller brista, tänkte han. Vill de under jordiska ta mig, får de väl göra det. Jag kan inte låta en stackars bebis ligga här alldeles ensam och gråta. Så stack han ner händerna och lyfte upp det lilla byltet ur ryggsäcken. I samma stund som bebisen kom i hans famn slutade den att gråta. Barnet h ickade till och tittade upp på honom med ögon lika klara och blekblå som tjock is. De knubbiga kinderna var vita som snö och tårarna hade blivit till rimfrost i ögonfransarna. Något fick Orvar att tänka på den första vintermorgonen efter att isen lagt sig. I samma ögonblick insåg han att han aldrig skulle kunna lägga tillbaka barnet i näverkonten igen och Y 14 Z
att han skulle gå genom eld och vatten för att skydda den lilla. ”Hej du”, sa han och log. ”Vill du följa med mig hem? Jag vet någon som längtar väldigt mycket efter en sådan som du.” Kanske var det bara stjärnorna, kanske iskristallerna som virvlade i nattluften, men Orvar var bergsäker på att de små ögonen glittrade när det lilla barnets blick mötte hans. Det avgjorde saken. Men för säkerhets skull kikade han en extra gång över axeln innan han öppnade de översta knapparna i sin rock och stoppade in det lilla byltet. Med ena armen runt bulan under rocken slängde han sedan upp näverkonten på ryggen och sprang så fort de leriga stövlarna bar honom hem till gården Vindelälv där Tuva väntade.
”Tuva! Titta, vad jag hittade vid älven!” ropade Orvar och slängde upp dörren till storstugan. ”Stäng dörren, pojk, du släpper ju ut värmen och in vintern!” ryade gamla mor Hulda och drog sjalen tätare kring axlarna. Orvar krängde av sig näverkonten och slängde in den i ett hörn av farstun. Sedan klampade han in utan att ens stampa av sig leran utanför. ”Åh, nej, jag som har städat hela dagen”, suckade Tuva och lade ner sin stickning i knät. Hon blängde på Orvar och sedan på hans stövlar som lämnat stora slaskiga pölar på golvet. ”Vad är det för fel på dig, pojk? Lämnade du allt vett i skogen?” skällde Hulda och gick efter något att torka med. ”Nu får du allt ta och städa upp efter dig!” sa hon och släppte ner en hink och en trasa på golvet framför hans fötter. Men Orvar varken såg eller hörde henne, så upptagen var han av det som han ville visa. ”Strunt i trasmattan, Tuva! Jag har något som är värt mer än alla trasmattor i hela världen. Titta!” Med stelfrusna fingrar vek han undan ett hörn av Y 17 Z
filten och räckte fram det lilla byltet till sin fru. Tuva tog förvånat emot det och såg plötsligt ut som om hon sett ett spöke. ”Orvar, det är ett barn! Vad har du gjort?” ”Jag hittade det! Vid älven.” ”Men har du blivit skvatt galen? Man hittar inte barn bara så där, det förstår du väl?” ”Jo, jag lovar. Hon låg alldeles ensam ute på Älvklippan och tjöt så högt att hon överröstade vinden. Och jag kunde ju inte bara lämna henne där. Tänk om något djur hade kommit förbi … det är ju så kallt … Och du har ju alltid sagt att du önskar att vi hade fått en liten dotter.” ”Jo, men, vi kan ju inte ta andras barn, förstår du väl?” fortsatte Tuva och tittade ner på den lilla krabaten, som gäspade stort och blinkade nyfiket mot henne. ”Och hur kan du veta att det är en flicka? Tänk om det är en trollunge?” Orvar tittade skamset ner i golvet. Hulda vaggade bort mot dem för att med egna ögon se bortbytingen som hennes son hade släppt in i huset. Y 18 Z
”Men jösses, vilken näpen liten sak”, knarrade hon. ”Nej, en sådan där liten älva är då ingen troll unge, det kan jag intyga”, skrockade hon och strök ett knotigt pekfinger över den snövita bebiskinden. ”Men stackarn är ju alldeles kall! Fort, lägg på ett vedträ till så värmer jag upp en skvätt mjölk.” Tuva satte sig tillrätta framför brasan och vyssjade bebisen lika ömt som om den hade varit hennes egen. ”Lilla hjärtat, vad har du varit med om?” viskade hon kärleksfullt medan hon smekte barnet över den fjuniga hjässan. ”Men nu är det bra, nu är du hos mig. Och jag lovar att älska dig som om du var mitt eget barn. Åtminstone tills vi vet vems du är.” Orvar tog en paus från städandet och tittade på sin fru. Det röda skenet från elden dansade över henne där hon satt med det lilla hittebarnet i famnen. Aldrig hade han sett sin hustru så lycklig som nu. Hon gullade och sjöng för den lilla och Orvar var tvungen att leta upp ett rent hörn av städtrasan för att torka bort en glädjetår. ”Kom, lilla vän”, gullade Tuva och lade ner bebisen i sitt knä. ”Nu ska vi se om du har en liten trollsvans Y 19 Z
eller ej.” Med ena handen vecklade hon sedan försiktigt upp den tunna, ljusblå filten som var alldeles fuktig och kall av vintern utanför. ”Stackars liten, hon är ju helt genomfrusen!” utbrast hon. Tuva gnuggade sina händer mot varandra och började sakta värma den lilla blåfrusna kroppen. Bebisen fäktade med armarna men verkade inte frysa det minsta, trots att hon var kall som en isbit. ”Den här kan du förresten ta hand om”, sa Tuva och räckte sin man ett litet hopvikt paket. Men Orvar reagerade inte på att hans fru precis gett honom en sprängfylld bajsblöja. Han stod bara och tittade på dem och strålade med hela ansiktet. ”Hon, du sa hon … betyder det … att det är en liten flicka?” frågade han och strålade med hela ansiktet. ”Ja, någon trollunge är det då rakt inte”, skrockade Hulda som kommit tillbaka med mjölken. ”Och ett finare flickebarn har jag då aldrig sett.” Men Orvar hörde knappt vad den gamla gumman sa. Det susade i öronen och hjärtat bultade i bröstet på honom. En flicka. Han hade fått en liten dotter. Y 20 Z
Tuva lindade in den frostbitna lilla nakenfisen i tröjan som hon höll på att sticka och talade mjukt till henne medan tesked efter tesked med varm mjölk försvann in i den lilla munnen. ”Oj, vad du var hungrig, lilla … lilla … Ja, vad ska vi kalla henne, tycker ni?” Hulda, Orvar och Tuva tittade på varandra och sedan ner på den jollrande bebisen. I skenet från eldstaden glittrade flickans fjuniga hår som rimfrosten på Älvklippan och hennes ögon fick samma kalla, blågröna färg som norrskenet över Nordberget en midvinternatt. Orvar harklade sig och sa med stadig röst: ”Isa. Hon ska heta Isa.”
Y 21 Z