vi i klassen! Vi i klassen! av Katja Tydén, utgavs ursprungligen som en Storytel original 2019 © Text: Katja Tydén 2020 © Bild: Ingrid Flygare 2020 Sättning och formgivning: Hanna Säll Everö Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2020 Tryckt av Livonia Print, Lettland 2020 ISBN 978-91-7975-598-0 www.bonniercarlsen.se
Kapitel 1 Halloween!
”Så, nu plockar ni ihop det ni håller på med”, säger Marianne och klappar i händerna. ”Dags för samling.” Shirin slutar motvilligt pärla och bär försiktigt bort den nästan färdiga pärlplattan till hyllan. Hon bad mamma lämna henne extra tidigt i morse så att 5
hon skulle få mycket tid att pärla. Hon håller på med en kanin som sträcker sig över fyra ihopsatta plattor. ”Idag har jag viktig information”, säger Marianne när alla i FA sitter ner på den blå mattan. ”Det är så att vi ska ha en brandövning. Vi ska få höra hur brandlarmet låter och träna på vad vi ska göra när vi hör det. Det är viktigt, så jag vill att ni lyssnar noga och tar det på allvar även om det inte brinner på riktigt. Är det någon som har något förslag på vad man ska göra när brandlarmet går?” Flera händer sträcks upp i luften och viftar ivrigt. ”Axel?” ”Springa ut så fort man kan förstås!” 6
”Det skulle man kunna tro men det är faktiskt precis tvärtom. Man ska gå lugnt och stilla.” ”Får man ta på sig jackan och skorna?” undrar Miranda. ”Ja, det får man.” Livi räcker upp handen. ”Ja, Livi.” ”Det brann på vår vind en gång. Fast vi var som tur var inte hemma. Men det luktade brandrök i evigheter sen. Superläskigt.” Marianne nickar. Fler vill berätta om eldsvådor de varit med om. Pelle säger att ett ljus välte på matbordet hemma, men att hans pappa, som just kom ur duschen, kastade sin handduk över det och släckte elden. Stian berättar om valborgsmässobrasan som nästan 7
spred sig, och Ester säger att hon inte tycker om levande ljus. Shirin vill helst inte tänka på eld. För hon tänker på kriget då. På bomber, och hus som brann alldeles nära där de bodde. Det gick inte att bo kvar. Så de fick flytta till Sverige. Det var en lång och jobbig resa. Shirin vill inte tänka på den heller. ”Och när ni har tagit på er skorna vill jag att ni går direkt till lyktstolpen bredvid förrådet och väntar på mig. Ni vet var jag menar, va?” Klassen nickar, de vet precis. ”Det är vår samlingspunkt. Vet ni varför det är viktigt att vi samlas där och att ingen går någon annanstans?” Det är tyst i klassrummet. Alla verkar fundera. ”Det är för att jag ska veta att ingen är kvar inne, för att jag ska kunna räkna in er och veta att alla är med.” 8
”När ska vi träna då?” undrar Adele. ”Klockan tio”, säger Marianne. Och prick klockan tio går mycket riktigt larmet. Det är en hög, gäll signal som skär i öronen, och får Shirin att rysa. Stian och Agnes sätter händerna för öronen. Några i klassen ser rädda ut. Men Marianne påminner om vad de ska göra, och att det bara är en övning. Shirin går med raska steg ut till hallen, tar på sig skorna och går ut till lyktstolpen. Hemma i Syrien
fick de ofta går ner i skyddsrummet när bomberna var för nära. Ibland fick de sitta där i flera, flera timmar. Pablo och Axel fnissar och har svårt att stå stilla bredvid henne, medan de väntar på att resten av klassen ska komma ut. En del har ställt sig två och två och håller varandra i händerna. Så kommer Marianne och räknar dem. Klas kontrollräknar. ”Men var är Morgan?” Marianne tittar sig omkring och ser orolig ut, tycker Shirin, fast det bara är en övning. ”Men fröken, han är ju sjuk!” säger Stian. ”Jamen, just det, så är det, det hade jag glömt att anteckna på listan”, säger Marianne och skakar på huvudet. ”Men bra jobbat allihop, det här gick ju galant.”
10
Nästa dag är inte heller någon vanlig dag för det pågår utvecklingssamtal. Marianne har satt upp en lapp i hallen med olika tider, och föräldrarna har fått fylla i vilken tid de vill komma för att få höra hur det går för deras barn i skolan. Marianne, Klas och Yosef har delat upp det så att de tar några samtal var. Shirins mamma ska komma halv tio, och de ska få prata med Klas. Shirin tycker det känns lite jobbigt när mamma är i skolan. Hon klär sig inte som de andra mammorna och kan bara säga några få ord på svenska. Och nästan alltid är Shirins småsyskon med. De är så 11
nyfikna och vill titta på allt i klassrummet, men Shirin vill bara att de ska gå därifrån. Skolan är hennes plats. Men idag kommer mamma ensam. Shirin ser henne från fönstret. Det regnar och blåser ute och mamma drar sjalen tätare omkring sig och skyndar på stegen. Shirin möter henne i hallen. Där står några andra föräldrar och pratar och skrattar. Mamma nickar tyst till hälsning. ”Kom, mamma, vi ska vara här inne”, säger Shirin på arabiska och drar med sig mamma till rummet där Klas redan sitter. ”Välkomna! Slå er ner”, säger han. Snabbt förklarar Shirin att mamma inte kan svenska så bra. 12
”Bara lite”, säger mamma när hon hälsar på Klas. ”Det gör inget”, säger Klas och ler vänligt, ”då får du hjälpa till att berätta, Shirin.” Först får Shirin visa några av de arbeten hon gjort. Det är fågelboken, där hon har ritat de olika fåglarna som de har lärt sig, skrivboken där man tränar på bokstäver, klockan med visare som Shirin gjort själv och pärlplattekaninen. Mamma tittar och bläddrar i fågelboken. Hon ser glad ut och säger ”fint, fint”. ”Ja, du verkar trivas bra i skolan, Shirin”, säger Klas. ”Du är så engagerad och vill alltid vara med på det vi hittar på, du verkar tycka det mesta är roligt. Håller du med om det?” Shirin nickar och säger det Klas just sagt på arabiska. 13
Mamma ler. ”Och hur är det med kompisar?” undrar Klas sen. ”Vilka leker du mest med?” Shirin berättar och är noga med att översätta precis allt Klas säger så att mamma inte ska missa något. I alla fall allt som är bra. När Klas tar upp att Shirin låste in sig på toaletten häromdagen och inte kom ut på en lång stund, låter Shirin bli att säga det. Det känns inte som något mamma behöver veta, tycker hon. Till sist undrar Klas om mamma har några frågor. ”Ska de inte ha några prov eller läxor?” frågar mamma på arabiska. ”Nej, inte i förskoleklass”, säger Klas. ”Det är mycket för barnen att ta in ändå.” Shirin översätter så gott hon kan. När de är klara och ska gå, hejdar Klas dem. 14
”Jo, jag kom på en sak – på fredag är det ju halloweenfest här på eftermiddagen och föräldrar är hjärtligt välkomna. Och vill man baka något och ta med, får man gärna göra det. Och klä ut sig förstås!” Han skrattar. Mamma tittar frågande på Shirin. Shirin ser verkligen fram emot halloweenfesten. Men hon hade tänkt gå själv, utan mamma och pappa. ”Eh, det är halloweenfest på fredag”, säger hon på arabiska. ”Men det är bara för barnen. Man ska klä ut sig till något läskigt.” ”Halloween … ?” undrar mamma. ”Äsch, jag berättar sen”, säger Shirin och rycker i mammas ärm. ”Kom nu!” Mamma ler mot Klas och säger ”tack så mycket”.
15
Vid middagen den kvällen berättar mamma stolt för pappa om allt som Shirin lärt sig i skolan, hur många fina kompisar hon har, och att hon är minst lika bra på svenska som de andra barnen. Pappa blir glad och kramar om Shirin länge. ”Min älskade flicka!” ”Men det där med festen förstod jag inte riktigt”, säger mamma. ”Ska ni klä ut er?” ”Ja”, säger Shirin. ”Till ett spöke, häxa eller vampyr. Men man får inte ha någon läskig mask har Marianne sagt.” ”Okej, vad vill du vara då?” ”En prinsessa. Fast egentligen är hon en elak häxa som bara klätt ut sig till prinsessa”, säger Shirin. 16
Hon är mycket nöjd med sitt val, är säker på att ingen annan i klassen har kommit på samma. Mamma skrattar. ”Och hur ska prinsessan se ut då?” ”Hon ska ha en gul prinsessklänning!” ”Såklart.” Mamma nickar och säger att hon ska sy den vackraste klänningen Shirin någonsin har sett. Med tyll, volang och paljetter. Det blir fredag och klass FA har väldigt svårt att sitta stilla och lyssna. Det känns som om klockan aldrig ska bli tre, då halloweenfesten ska börja. Men redan klockan två säger Marianne att de kan gå och hämta sina utklädningskläder och byta om. Det blir väldigt stojigt i hallen. Sen målar Marianne alla som vill med 17
ansiktsfärg. Det blir läskiga sår, plåster och döskallar. Shirin får glitter på kinden istället. Hon hade rätt, hon är den enda med prinsessklänning. Mamma har sytt den så fint, den är verkligen den vackraste klänning Shirin sett. Klasskompisarna kommer fram och vill känna på tyllen och den lena volangen och prova glittertiaran som pappa köpt till henne. ”Men en prinsessa är ju inte något läskigt”, säger Morgan. ”På halloween ska det vara läskigt.” ”Fast jag är en faktiskt en elak häxa som förvandlat sig till en prinsessa”, säger Shirin. ”Det ser du väl!” ”Ja, och du har ju inte ens klätt ut dig, Morgan”, säger Livi. ”Nej, det var ju bara om man VILLE”, säger Morgan och går därifrån. Sen får de hjälpa till att dekorera klassrummet. 18
19
Pumporna som de jobbat med i veckan och gjort roliga och arga ansikten på, ställer de ut lite här och var. Klas dukar upp saft och popcorn på ett långt bord, och snart kommer det föräldrar med bullar, kakor och annat gott. Yosef släcker ner och tänder en discolampa och sätter på musik. Nu kan festen börja! Shirin dansar och dansar, och äter och äter. Nästan alla i klassen har sin mamma eller pappa där. Eller ett storasyskon eller en farfar. Många föräldrar har också klätt ut sig och ser både roliga och lite läskiga ut. Livis pappa är ett spöke. Han busar med alla som vill och lyfter dem upp och ner. Pablos farfar är inte bara bra på fotboll, han dansar också. Mest med Marianne. 20
”Han kanske är kär i henne”, viskar Axel när han och Shirin ska ta mer saft. ”Det är han inte alls det!” säger Pablo surt, men går genast fram och avbryter dansen. Andra föräldrar står och pratar och skrattar med varandra, som om de vore bästa vänner. Shirin känner sig lite ledsen när hon tänker på att mamma och pappa inte är med. Men de skulle säkert bara ha känt sig utanför. Så det är nog bäst så här. Fast plötsligt står mamma där i dörren. Med ett stort fat i famnen. Hon tittar ut över klassrummet, letar med blicken efter Shirin. Vinkar ivrigt när hon får syn på henne. ”Där är du ju, min lilla prinsessa! Har du roligt?” 21
Shirin nickar, men måste titta ner i golvet. Hur kunde mamma veta? ”Jag träffade Mirandas mamma i affären förut”, säger mamma och böjer sig ner. ”Hon berättade att festen även var för föräldrar och att man skulle baka något. Så jag gjorde dina favoritkakor.” Mamma håller fram fatet. ”Var ska man lägga dem? Kan du visa mig, vännen?” Shirin säger ingenting men pekar på bordet, som nu mest består av kakrester och smulor. Mirandas mamma kommer fram och hälsar. ”Vad roligt att du kom!” Mamma ler och nickar. ”Och dina kakor ser helt fantastiska ut!” 22
fortsätter Mirandas mamma. ”Kolla Miranda, de här måste vi smaka.” ”Ja, de är godast i världen”, säger Shirin stolt och översätter snabbt till mamma vad Mirandas mamma sa. ”Men oj, skulle vuxna också klä sig ut sig?” säger mamma och fnissar när hon får se de andras kostymer. ”Det har ju inte jag gjort.” ”Det gör inget, mamma”, säger Shirin. ”Du är finast som du är. Kom, så dansar vi!”