nu börjar vi skolan! Nu börjar vi skolan! av Katja Tydén, utgavs ursprungligen som en Storytel original 2019 © Text: Katja Tydén 2020 © Bild: Ingrid Flygare, 2020 Sättning och formgivning: Hanna Säll Everö Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2020 Tryckt av Livonia Print, Lettland 2020 ISBN 978-91-7975-492-1 www.bonniercarlsen.se
Kapitel 1 Allra första dagen
Vinden rufsar om i Livis nykammade hår där hon går på vägen som hon gått så många gånger. Förbi affären, återvinnings stationen, hunddagiset och lekparken. Den stora gula tegelbyggnaden närmar sig och Livi går fortare. Idag ska hon inte bara gå förbi, idag ska hon gå in där. In i skolan! 3
Det har äntligen blivit onsdagen den 19 augusti. Dagen som Livi längtat så efter – dagen då hon ska börja skolan! ”Oj, vad fort du går, gumman!” säger pappa. Han får skynda på stegen för att hålla jämn takt med Livi. De passerar skylten där det står ”Lövåkers skola”, går in genom grinden och kommer in på skolgården. Det är massor av barn och föräldrar där. Utanför ingången hänger ballonger på dörrarna. Som om det vore kalas. Det känns faktiskt som ett kalas, tycker Livi. Ett kalas för stora barn. Ett kalas där man har lektioner, får 4
läxor och bär sin bricka i matsalen själv. Redan när Livi var fem år och gick på förskolan ville hon börja skolan. Hon var hur arg som helst när mamma förklarade att hon måste gå kvar på förskolan ett helt år till. Hon som redan kunde skriva en massa ord och räkna till hundra! Men nu är det äntligen dags och Livi rycker otåligt i pappas jacka. ”När kommer fröken? Ska det inte börja nu?” Pappa tittar på klockan. ”Jo, när som helst börjar det.”
*
5
Åke går tyst bredvid mamma. Hon pratar i mobilen. Det verkar vara något med jobbet. Något jobbigt. Mammas röst blir argare och argare. Kan hon inte bara sluta nu, tänker Åke. De är ju på väg till uppropet. Allra första dagen i skolan. En jätteviktig dag. Men mamma bara pratar vidare. Säger ”hm” och ”ja, jovisst” och ”det får vi ta på mötet senare”. Till slut lägger hon på. Hon suckar och tar ett djupt andetag. Sen stannar hon till och kramar Åkes hand. ”Förlåt Åke, jag var tvungen att ta det där. Men du, snart är det dags, hur känns det?” Åke känner efter. Igår kväll hade han haft väldigt 6
svårt att sova. Grubblat och grubblat. Tänkt på allt det nya. Lägenheten som de bara bott i någon vecka. Gatorna runtomkring som han inte kan namnen på. Mataffären som det är så lätt att gå vilse i. Och så nu skolan. Fröken som heter Marianne och kan vara precis hursomhelst. Snäll. Arg. Slarvig. Noggrann. Kort eller lång. Ljus eller mörk. Åke har inte en aning. Kan inte ens föreställa sig henne. Och inte ett enda barn känner han. Men när Åke letar i kroppen efter grubblet från igår, hittar han det inte. Det känns mest pirrigt. Som bubblande läsk i magen. Plötsligt är de framme. Åke stannar utanför skolgrinden och tittar sig omkring. Så tar han ett djupt andetag och kliver in på gården. 7
Stian sitter högst upp i klätterställningen. Där har man bra utsikt över lekparken – och över skolan som ligger alldeles bredvid. I trädet en bit bort bråkar några kråkor om bästa platsen och borta vid småbarnsgungorna gallskriker en unge. Uppe på himlen seglar molnen fram i snabb takt. Som jättestora marshmallows. Om de bara vore marshmallows på riktigt, tänker Stian. Då skulle man kunna äta på dem hur länge som helst utan att de tog slut. 8
”Stian! Stian, var är du?” Det är mammas röst. Hon letar efter honom. Stian fnissar till och funderar på hur länge han kan sitta där innan hon upptäcker honom. Mamma är ganska dålig på att leta. ”Stian, vi kommer försent om du inte kommer fram. Och det vill du väl inte? Det är ju första skoldagen!” ropar mamma. Helst vill Stian sitta kvar där han sitter. Inte börja skolan. Men okej då, tänker han. Han svingar sig ner och landar med en duns precis bakom mamma. ”Där är du ju!” Hon rufsar om i hans hår och tar honom i handen. ”Kom nu, Tarzan. Dags att göra en skolpojke av dig.”
9
Pablo blir nästan yr när han och farfar kommer in på skolgården. Det är barn och vuxna precis överallt. Vissa står för sig själva och andra i små grupper. Pablo spanar efter Axel. Men ingenstans syns han till. Pablo ställer ner ryggsäcken. Han köpte den när han var i Spanien i somras. Den har Barcelonalogga, Pablos favoritlag. Mamma tyckte den var onödigt dyr, men Pablo tjatade och tjatade och till slut gick hon med på att köpa den. Den är alldeles proppfull med grejer. Längst ner ligger Bruno björn, tandborste, tandkräm och pyjamas. Pablo ska sova över hos farfar ikväll för pappa jobbar 10
natt och mamma är på någon resa. Först blev han arg och besviken för att ingen av dem kunde vara med på hans första skoldag, men sen, när han fick höra vad han och farfar ska göra efter uppropet kändes det bättre. Först ska de gå och fika och sen spela fotboll. Farfar är gammalt fotbollsproffs, och vinner alltid över Pablo. Men det gör inget, för han lär Pablo en massa bra tricks. Kanske kan Axel följa med och spela också? Just när Pablo tänker det, dyker Axel upp. ”Tjena, bena, banan”, säger han som han brukar. ”Tjena, bena, du med”, säger Pablo. Mer hinner de inte säga förrän dörrarna till skolan öppnas. En av ballongerna som sitter på dörren lossnar och smiter iväg upp mot himlen. Pablo och Axel fnissar och pekar. Flera andra barn skrattar också. Ännu roligare blir det när ballongen fastnar i ett träd. 11
Farfar puttar lätt på Pablo och hyssjar. Fyra vuxna har kommit ut på skolgården. I händerna håller de varsin skylt. Pablo letar efter den som det står FA på. Förskoleklass A. Den som ska bli hans klass. ”Hej och hjärtligt välkomna allihop!” säger hon som håller i skylten med FA på. ”Jag heter Marianne Svensson och är mentor för klass FA. Och här bredvid står mina kollegor. Vi tycker det ska bli jätteroligt att äntligen få köra igång det här läsåret.” Pablo tycker att Marianne ser annorlunda ut nu än vad hon gjorde i våras när de fick träffa henne för första gången. Då när de var på besök med förskolan. Fast bara femårsgruppen, förstås. 13
Kanske har hon ny frisyr? Pablos mamma byter alltid frisyr efter sommarlovet. Ändrar färgen och klipper det kort. ”Nu tänkte vi så här”, fortsätter Marianne, ”att vi säger hejdå till mamma och pappa för en liten stund, och så får ni barn komma och ställa er vid den bokstav som står på brevet ni har fått hem.” ”Hej då farfar, glöm inte att vi ska spela fotboll sen”, säger Pablo och tar upp ryggsäcken. ”Klart jag inte glömmer det”, säger farfar och klappar Pablo på huvudet. ”Gå till din klass nu, vi ses om en stund.”
*
14
Ester ser hur pojken med fotbollströja och den andra pojken som skrattade nyss, går mot skylten med FA på. Samma bokstäver som står i brevet som Ester håller i handen. ”Pappa, jag vill att du ska följa med in!” Ester klamrar sig fast vid hans ben. ”Jag vet, gumman, men jag är här i närheten hela tiden och det är bara en timme idag.” Ester känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. ”Men …” ”Det kommer gå fint, gumman. Du känner ju flera stycken i klassen redan. Och Marianne har du också träffat.” 15
”Ja, men det var bara jättekort, och för jättelängesen”, protesterar Ester och kramar pappas ben ännu hårdare. ”Jo, men … hon verkar väldigt snäll”, försöker pappa. Det blir glesare med barn runtomkring dem. De flesta har hittat sin klass nu och ställt sig på led vid skyltarna som det står A, B, C och D på. Föräldrarna pussar sina barn, vinkar och försvinner bort över skolgården. ”Du får inte gå, pappa! Du får inte!” ”Släpp nu, Ester, din klass väntar på dig.” Pappa försöker få henne att släppa taget. Men Ester håller hårt. Hon tänker inte släppa. Hon tänker inte titta på fröken, utan bara på sina skor. ”Hej Ester!” Plötsligt står Livi framför dem. Livi från 16
förskolan. Hon har en jeansklänning på sig och ett diadem med fjärilar på. ”Hej Livi”, säger pappa. Han låter sådär överdrivet glad som han gör när han vill få Ester att tro att något är roligare än vad det är. ”Vad kul att ni ska börja i samma klass. Tycker du också att det är lite pirrigt?” ”Nej, inte så särskilt”, säger Livi. ”Man ska stå två och två i ledet”, fortsätter hon sen och tittar på Ester. ”Vill du stå med mig?” Ester tvekar. Men så kramar hon pappa en sista gång och tar sen Livis hand. Det känns bra. Först när de ställt sig i ledet och barnen som står före börjar gå in vänder sig Ester om. Pappa står kvar på samma plats. Han ler och vinkar. Kastar en slängpuss. 17
”Jag står här hela tiden”, ropar han. Ester vinkar tillbaka. Försöker att inte tänka på pirret i magen eller att hon är lite kissnödig. ”Kom, vi ska gå in nu”, säger Livi och drar med sig Ester. ”Nu börjar vi skolan!”
* ”Välkomna in, här är vårt klassrum”, säger Marianne och håller upp dörren. Kajsa-Lo följer efter de andra barnen och ser sig omkring. Det är inte samma klassrum som de var i när de hälsade på med förskolan i våras, men väldigt likt. 18
På ena väggen sitter färgglada bokstäver upphängda. Det är alfabetet från a till ö. Och under sitter siffror. Mitt på golvet ligger en stor, rund, blå matta. Ungefär likadan som den de hade på förskolan. Men det finns också bord och stolar. ”Varsågoda och slå er ner här på mattan”, säger Marianne. ”Ni kan sätta er var ni vill.” Kajsa-Lo ser till att hamna mittemellan Agnes och Miranda. Vilken tur att de fick börja i samma klass! Hon sneglar på de andra barnen. De är så många! Och alla är sex år, precis som hon! ”Hur känns det?” frågar Marianne när de har satt sig. ”Tycker ni att det är lika pirrigt som jag?” ”Va?” säger en kille. ”Tycker du att det är pirrigt?” Några fnissar. 19
”Ja, tänk, det pirrar alltid lite i magen så här första dagen. Även för mig fast jag har jobbat som förskolepedagog i många, många år. Men framför allt tycker jag det är väldigt roligt.” ”Det tycker jag med!” säger en tjej med långt rakt hår och glasögon. ”Då tänkte jag ropa upp er, för att se att alla är här. När jag säger ert namn får ni gärna räcka upp handen och om ni vill, säga något som ni tycker om.” Uppropet börjar och ju fler barn som räcker upp handen och säger saker som pannkakor, enhörningar och sommar, desto mer nervös blir Kajsa-Lo. Vad ska hon säga? Hon tycker ju om en massa saker, men vad ska hon välja? Hon kan väl inte säga samma som någon annan? Det blir alldeles torrt i munnen. Snart kommer Marianne säga hennes namn och då kommer alla titta på henne och då måste hon säga något. Hon 20