Till alla som någon gång försökt fira jul
INNEHÅLL En riktig rackabajsare! ... 9 Arga gubben ... 16 Vadå advent? ... 27 En kul jul ... 31 Julen är ingenting för barn ... 44 Fulkorten ... 51 Julproffsens överraskning ... 63 Regnland ... 75 Julens vackraste smycke ... 85 Blodigt allvar ... 94 Inget konstigt alls! ... 102 Du får knacka! ... 111 Kattjuven ... 118 Ru…bina? ... 132 Den finaste ängeln ... 146
Vart är vi på väg? ... 159 Roligare än två varmkorvar ... 168 En helt vanlig tomat med skägg ... 179 Alla vet ju hur klumpiga tigrar är ... 189 Lusseskatter ... 197 Handen får en idé ... 207 Allting rätt ... 218 Fel i juletid ... 228 Julen går sönder ... 240 Fulafton ... 251 Ingen förbannad välgörenhet ... 262 En riktigt ful jul ... 273 Hur tar man hand om sånadär? ... 286 Död kotte, recept ... 294
lisbet och sambakungen: en ful jul © Text: Emma Karinsdotter 2021 © Illustrationer: Agnes Jakobsson 2021 © Omslagsbild: Agnes Jakobsson En originalproduktion från Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Tryckt av Livonia Print, Lettland 2021 ISBN 978-91-7975-412-9
www.bonniercarlsen.se
EN RIKTIG RACKABAJSARE! NOVEMBER SKULLE SNART bli december. Det
var söndag och min farmor Sambakungen var hos Smuggelugglan för att fylla på sitt förråd med geléhallon och lingonsylt. Sixten var … Jag vet inte ens vart vår piratkatt hade tagit vägen. Nu för tiden var han nästan aldrig hemma. Tur att jag hade Hanin. Hon var min bästis och just nu spelade vi fotboll i vår trädgård. – Här borta! Passa mig! Passa Brasilien! skrek Hanin och viftade till mig. Hanin älskade att spela fotboll. Och fotbollar älskade att spela med henne. Bara hon ropade något på fotbolliska, kom bollen farande. Helst av allt ville hon lära sig att skjuta en rackabajsare: – För det är ett jättehårt skott. Och ett roligt ord! brukade hon säga och fnissa. 9
Själv var jag urkass på fotboll. Fast det gjorde inget, det var ändå kul att spela med Hanin. Små kalla moln flög ur munnen när vi sprang. Hanin dribblade bollen runt kastanjeträdet och sparkade iväg den med ett baff! Bollen flög iväg mot grannens äppelträd. Snabbt sprang jag efter. Mitt hjärtat bultade hårt. Som tur var hann jag fånga bollen! Det fladdrade fortfarande i bröstet när jag kickade den till Hanin. – Har jag berättat om Arga gubben? frågade jag. – Arga gubben? sa Hanin och fångade bollen. Vi började sparka den mellan oss. – Han som bor där, sa jag och pekade på det gula gamla huset bakom äppelträdet. Vad som än händer så får vi ALDRIG sparka in bollen dit. Han är jättefarlig! Jag vinkade åt Hanin att komma närmare. Med ruskig röst började jag berätta: – Först tror man att han är en helt vanlig gammal gubbe. Och elva av årets tolv månader är 10
han faktiskt det. Fast den tolfte månaden, precis nu, när det blir december, förvandlas han. Från en vanlig gubbe till Arga gubben, hela kvarterets skräck! Hanin pep till och missade bollen. – Plötsligt ser och hör han allt! Han viftar med en liten svart bok – Stora julboken – rätt och fel i juletid. Det är inte en sån bok man kan köpa, han har skrivit den själv! Boken bor i hans ficka, och så fort han tycker att nån gör fel rycker han upp den och viftar och läser. Jag gjorde så att rösten lät lika snorkig och arg som Arga gubbens: – Sambakungen! Fru Sambakungen! Det står här, i paragraf 322 i Stora julboken – rätt och fel i juletid – att alla gardiner ska vara röda efter den första december. Idag är det den andra december, och vad skådar mitt öga? Du har blå gardiner. Blå! Hanin skrattade. Jag började marschera runt med en låtsasbok i handen som jag viftade med medan jag pekade och skällde. Vi skrattade tills vi blev böjda som ostkrokar. – Och vet du! pep jag och drog åt halsduken. Varje år skriver han brev till alla vuxna i kvarteret 11
och frågar om nån vill att han ska vara tomte. Han – tomte?! Hanin fnissade och skakade på huvudet. Så började hon trixa med bollen. – Ingen tackar ja, såklart. För vem vill fira jul med en arg gammal gubbe? Farmor och jag tycker han är helknäpp. Hon säger till och med att det kan vara farligt att umgås med nån som har så mycket regler. Hanin tittade mot Arga gubbens hus. Jag kände mig lite taskig och kom på en grej. – Fast han har jättefint julpynt, faktiskt. I det där äppelträdet, sa jag och pekade, hänger han alltid upp ljusslingor. Det har han gjort varje år sen jag föddes, säkert ännu längre. – Det låter fint, sa Hanin. Men varför är han så arg? – Jag vet inte. När jag var liten hade han en snäll fru, sa jag. Hon brukade låta farmor och mig plocka hallon i deras trädgård. Fast det var länge sen nu. Jag tror hon har tröttnat och stuckit. För dom senaste tre vintrarna har han blivit den där jättearga julgubben. Och vet du, hans blick är 12
som två laddade pistoler! Jag tittade på Arga gubbens hus och ryste. Läskigare gubbe fanns inte. Hanin såg nervös ut och sneglade mot fotbollen. – Fånga, Lisbet! skrek hon plötsligt. Baff! Bollen flög iväg mot mig. Jag blev så rädd att jag hoppade undan. Den landade bland prassliga löv. – Testa! Du klarar det! ropade Hanin. Skjut en riktig rackabajsare! Hon höll upp händerna i luften som en vinnare. Jag började jogga på stället. Jag samlade all min kraft. Så rusade jag mot bollen, som en ilsken tjur. Baff! Helt sjukt! Bollen flög upp i luften i en perfekt båge! Men det var en perfekt båge – åt helt fel håll … Hjärtat skenade när jag såg vart den var på väg. Hanin vågade inte ens titta, hon höll händerna för ansiktet. BRAAAAAAK! lät det när den största grenen i Arga gubbens äppelträd bröts av. – Neeeeeej! skrek jag. Da-DAN! Grenen landade innanför vårt staket. Allt blev tyst. Jag kunde knappt andas. Hanin var blekare än ett spöke. – Han kanske inte märkte nåt, viskade hon. 13
Han kanske … hade radion på … jättehögt? Längre kom hon inte. För dörren till det gula huset flög upp. Och där, med en blick som kunde döda bebisar, stod Arga gubben. – Vem?! mullrade han och höjde sin jättelika näve. Vem har haft sönder mitt äppelträd?! Rösten ekade över hela kvarteret. Fåglar flög. En hund började skälla. Gubben rättade till filthatten och tittade ut över trädgården. Det såg ut som om han letade efter något. Tills blicken landade på oss.
ARGA GUBBEN – NI DÄR! ropade gubben och skyndade nerför
trappan. Rör er inte ur fläcken! Vi stod som fastfrusna när Arga gubben dundrade fram genom trädgården. Han fäktade med näven och mustaschen fladdrade i vinden. Om det hade varit vilken annan dag som helst hade vi nog skrattat åt det. Gubben i sina för korta byxor, den lilla rutiga filthatten och så den där mustaschen, som såg ut som om en pytteliten långhårig tax hade lagt sig att sova på hans överläpp. Fast nu skrattade vi inte. För det var en sak att prata om Arga gubben, men en helt annan att träffa honom. Ur hans ögon sköt farliga blixtar. Det var för sent att springa. – Jaha, sa han och ställde sig bredbent framför oss. 16
Han knäppte till hatten och var så lång att han nästan nådde molnen. – Jaha! sa gubben igen, lite högre den här gången. Ansiktet var fullt av vassa streck. Han strök sig över mustaschen med sina jättegubbfingrar. Som om han väntade på att någon av oss skulle säga något. – Jo …, pep Hanin och såg ner i marken. – Mm …, sa jag och kikade upp i himlen. – Är det allt ni har att säga? mullrade gubben och kramade staketet. Knogarna på hans händer blev alldeles vita. Jag önskade att farmor var här. Av hela mitt hjärta önskade jag det. Hon var ju inte bara kung, utan också före detta hemlig agent och inte ett dugg rädd för Arga gubben. Och Sixten! När man verkligen behövde sin piratkatt – var fanns han då? Hjärtat bankade allt hårdare i bröstet. Gubben frustade arga moln ur näsan. Nu var vi ensamma med honom. 17
– Marodörer! skrek han så spottet yrde. Han lutade sig fram, kramade staketet ännu hårdare och spände sin mördarblick i oss. – Hjälp …, pep Hanin och darrade som en liten kanin. Då började jag gråta. Gubben ryckte till och släppte staketet. Han öppnade munnen för att säga något, när ett bekant visslande ljud närmade sig nere på vägen: – Phiu-phiu-phiu-phiu-phi-phiu-phiii-phiu-phiphiu-phiu-phuuu! – Farmor! skrek jag och började springa. Aldrig hade jag varit så glad över att se henne. Gruset knastrade. Ringklockan plingade när hon kastade sig av cykeln. Innan resväskan med lingonsylt och geléhallon ens hade brakat i marken, hade hon bytt ut cykelhjälmen mot kungakronan. När cykeln väl träffade backen stod hon redan mellan mig och Hanin, med sina starka armar runt våra axlar. – Har han tvingat er att sjunga julsånger? sa hon upprört. Eller är det gardinerna nu igen?! 18
Hon granskade Hanin och mig, letade efter minsta skråma. – Nä, grät jag och gömde mig i farmors mantel. Vi spelade fotboll och … – Spelade fotboll! fnös Arga gubben. Ni … Farmor höll upp handen som ett stopp mot Arga gubben. Märkligt nog fungerade det. – Jag råkade sparka bollen på hans träd, pep jag. – Träffade du bollen? sa farmor imponerat. – Mm, sa jag och nickade. – Det var en riktig rackabajsare …, viskade Hanin. – Där hör du, sa gubben. Dom erkänner! Och här ser du beviset. Han pekade på den stora gamla grenen som låg framför oss på marken. Den som för bara en liten stund sen hade suttit fast på äppelträdet. – Wow, Lisbet! Du är verkligen stark, sa farmor. Långsamt vände hon sig till Arga gubben. – Så vad är problemet? sa hon och blängde. – Problemet? Problemet! fräste gubben och gick fram till staketet igen. Han var så arg att det nästan kom rök ur hans håriga öron. Jag vågade knappt titta. 19
– PROBLEMET, Sambakungen, är att dina ungar här är vandaler. Gangstrar! Julens fiender nummer ett och två. Pang! Pang! Han pekade på oss med sina läskiga pistolfingrar.
– Jag vet att julen är en svår tid för dig, sa farmor och försökte låta snäll. – Svår? SVÅR! skrek Arga gubben och skakade staketet. Julen är inte svår, den är busenkel – bara man följer reglerna. Och reglerna finns här, varenda en av dom. Nu ryckte han upp den lilla tummade svarta boken ur innerfickan. – Stora julboken – rätt och fel i juletid, sa han och viftade. 21
Så bläddrade han fram några sidor, harklade sig och läste högt med viktig röst: – Första advent: Ljusslingan hängs upp i äppelträdet. Och vilken dag är det idag? sa han och tittade ilsket på oss. – Det är söndag …, pep jag och svalde. – Söndag?! skrek Arga gubben. Det är första advent, det är vad det är. Och det står klart och tydligt här i reglerna, att den första advent ska ljusslingan hängas upp i stora äppelträdet. Men vad skådar mitt öga – grenen ligger på marken! Var ska jag nu hänga slingan, har ni tänkt? – Regler, fnös farmor och blängde på gubben. Det finns väl inga regler för julen heller! – Klart det finns regler! sa gubben. Han såg ut som om farmor just hade kissat på hans lilla rutiga hatt. – Den här får du tillbaka när du lärt dig att vara snäll, sa farmor och ryckte åt sig grenen. – Snäll?! skrek gubben och viftade med boken. Det handlar väl inte om att vara snäll! Det står ju 22
här, i Stora julboken – rätt och fel i juletid. Ljusslingan ska upp i äppelträdet idag. – Phö! fnös farmor och började släpa grenen. Hjälp till här, sa hon till oss över axeln. Hanin rusade efter och höll upp några kvistar, fast hon såg mest ut som en liten vante som fladdrade i vinden efter farmor. Jag vet inte varför, men jag stod kvar. – Stanna! skrek gubben efter farmor. Jag ringer polisen! – Jaha. Då ringer jag jultomten! sa farmor. Han vill nog höra hur du beter dig mot barnen i det här kvarteret. Ilsket spottade hon på gräsmattan. Sen fortsatte hon att bära. Arga gubben fumlade med boken och såg ut som om han knappt kunde tro att det var sant att farmor tagit grenen. Munnen öppnades och stängdes, men det kom inga ord. Långsamt stoppade han tillbaka Stora julboken – rätt och fel i juletid i fickan. – Kommer du, Loppan? ropade farmor. Då fick gubben syn på mig igen. En kort stund möttes våra blickar. Sen blinkade han till, som om han fick något i ögat. Om jag inte vetat bättre hade 23
jag trott att det var tårar. Fast en så arg gubbe visste väl inte ens att tårar fanns. Han muttrade och började gå hemåt. Samtidigt stack två små gulliga öron upp borta vid staketet. Ett träben svischade förbi. – Sixten! sa jag och for efter. Vänta, Sixten! Men Sixten stannade inte. Han sprang förbi utan att ens se på mig. Snabbt slank han in under staketet. Rakt in i Arga gubbens trädgård. – Loppan? ropade farmor. Jag vände mig om. På trappan stod farmor och Hanin, som tittade efter bollen. Snabbt nappade jag åt mig den och sprang mot dom. När jag kikade över axeln igen var Sixten borta. Det var som om den leriga jorden hade öppnat sitt gap och slukat honom. Som om han aldrig ens hade varit där. Den kvällen hade jag svårt att sova. Jag tänkte på Arga gubben och hans farliga fingrar. Han hade lyckats hänga upp ljusslingan i äppelträdet, trots 24
att grenen var av. Ändå hade han blivit dunderarg, bara för att vi bröt mot hans regler. Jag tittade ut på den vackra ljusslingan i trädet. Den såg ut som ett halsband en jättestor tant hade tappat från himlen, med lysande vita pärlor. Jag kramade gosegrisen och tänkte på hur konstigt det var att en så arg gubbe kunde få till något så vackert. Till slut måste jag ha somnat.
25
VADÅ ADVENT? DET BLEV MÅNDAG morgon och ute var allt
mystiskt och grått. Hanin väntade som vanligt på cykelparkeringen. Medan vi gick mot skolan pratade vi i mun på varandra om fotbollen och Arga gubben. Då kom Darya springande. – Vilken arg gubbe pratar ni om? sa hon och skyndade ikapp oss. Sen kom dom andra i klassen, en efter en. Alla ville höra vad som hänt med Arga gubben. – Blev han SÅ arg för att ni hade sönder en gammal gren? sa Idris. – Ska han anmäla er till polisen? sa Hassan förskräckt. – Va! TOG ni grenen? sa Darya. – Mm, sa jag och nickade mot alla. 27
Jag virade halsduken ännu ett varv runt halsen, för det var ganska kallt ute. – Grenen står bredvid kylskåpet nu. Jag åt frukost med den imorse. Farmor försökte mata den med geléhallon, sa jag. Hanin fnissade. Dom andras ögon blev jättestora. – Fast det var mest på skoj, la jag till. Det där med geléhallonen … – Typiskt Sambakungen, sa Hanin med glittriga ögon. Allt hon gör är kult! – Jättekult! sa Agnes. För nu sa alla i klassen ordet, sen Hanin och jag hittat på det för sånt som var coolt och kul på samma gång. Det ringde in och vi började springa mot klassrummet. Vi myllrade in genom Päronskolans gröna portar. Nästan allt på skolan var pärongrönt,
till och med kapprummet. Dörren till klassrummet stod på glänt. Därinne var det varmt och luktade suddgummi och skratt. Längs taket slingrade en ljusslinga med små gula stjärnor. Majlis stängde dörren efter oss medan vi sjönk ner på våra platser. – Då så! Då var alla här, sa hon och vände sig mot klassen. God morgon och hej allihopa! – Hej, hej, hej, HEJ, hej, hej, HEEEJ, lät det när klassen svarade. Majlis rättade till sin busiga frisyr. Hon såg på oss alla med något glatt i blicken. Så blinkade hon och släckte taklampan. Klassrummet blev alldeles mörkt. Bara dom små gula stjärnorna lyste. – Jag ser inget! ropade Agnes och började veva med händerna, som om hon slogs mot ett osynligt spöke. – Vem släckte ljuset?! ropade Roberto. – Var är jag? Har jag blivit en grävling? ropade Charlotte. – Ni är för roliga, sa Majlis och skrattade. Klassrummet var fortfarande mörkt. Fast det 29
kändes inte läskigt, utan mest spännande. Nu började ögonen vänja sig. Majlis tröja var full av granar i olika färger och så röd att den lyste i mörkret. – Är det nån här som vet vad det var för dag igår? sa hon och såg sig om i klassen. Snabbt räckte jag upp handen, för ibland vågade jag faktiskt det. Särskilt om frågan var busenkel. – Det var söndag i söndags! sa jag. – Ja, det var det också, sa Majlis och petade upp glasögonen. Fast jag tänkte på nåt annat. Nåt som har med julen att göra. Hon strök med handen över sin röda tröja och sneglade mot katedern. Där stod en guldig ljusstake med fyra vita ljus i. Darya räckte upp handen. Innan hon ens fått ordet sa hon: – Det var första advent, såklart! Hassan och Agnes fnissade och tittade på mig. Där var det där ordet igen, det som Arga gubben hade sagt. Vadå advent? tänkte jag. Jag stirrade på Hanin och viskade: – Vadå advent?
EN KUL JUL MAJLIS TITTADE NÖJT på Darya och sa att hon
hade rätt. Igår var det första advent och då skulle man tända ett ljus i sin adventsljusstake. Varje söndag fram till jul gjorde man det, som en egen klocka för julen. – Här i skolan tänder vi ljusen på fredagar istället, för ni är ju lediga på söndagarna. Fast i fredags var jag sjuk, så vi får ha vårt första adventsmys idag istället. Nu tänder vi det första ljuset, sa Majlis och satte eld på en tändsticka. – Wooooow, sa hela klassen, när en droppe eld dansade ner från tändstickan till det första ljuset. Klassrummet förvandlades från spännande till mysigt. Agnes blev så glad att hon började klappa händerna. Hanin och jag såg på varandra och bara skrattade. För julen var mysig som en dansande 31