Sten Axelson Lite av varje
Lite av varje
-1-
-2-
Lite av varje
49 noveller
Av
Sten Axelson
-3-
© 2020 Sten Axelson
Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7969-865-2
-4-
-5-
-6-
1. En skön sommarkväll. Alice Hultberg sätter ner sin matkasse och trycker på HITknappen. Klockan är strax efter fyra på eftermiddagen och hon har just varit och handlat lite gott till kvällen. Det klingar till bakom ryggen på henne och där kommer den där otrevlige slufsen som bor i lägenheten under hennes. Alice älskar att sitta med en god bok på sin balkong i ljumma sommarkvällar, men har flera gånger blivit störd av och mycket irriterad på grannen under, som ofta har ljudliga kalas på sin balkong, som det ofta stinker av både grill- och tobaksrök från. Grannen heter Egon Andersson och är precis lika avog mot sin granne våningen ovanför, på grund av hennes återkommande klagande, både direkt och via vicevärden. Han har just varit på systembolaget och klingar lite extra med sina flaskor mest för att reta kärringskrället. Egon: Goafton lilla frun. Nu skall vi ha en riktigt liten fin stund i sommarkvällen på balkongen. Alice: Ja jag får väl ha öronproppar och gasmask antar jag, men annars skall det bli såå trevligt. Äntligen kommer hissen som är relativt rymlig med mjuk belysning och en hel spegelvägg på kortsidan. Med en överdriven bugning låter Egon Alice gå in först. Alice trycker på -7-
fyra och Egon på tre-knappen. Sedan ställer de sig med ryggarna mot varandra. Hissen startar men går inte mer än några sekunder innan det skrapar till och den stannar med ett ryck. Alice: Vad gjorde du karl, Har du saboterat hissen nu också? Egon: Jag har inte rört någonting , hissen bara stannade. Alice: Ja men tryck på startknappen igen då så vi kommer härifrån. Egon trycker först på tre sedan på fyra och sedan på alla andra våningsknappar, men utan resultat. Egon: Det fungerar inte, nu trycker jag på nödknappen, så får vi se vad som händer. Det hände dock inget nu heller. Egon: Jag tror att nödknappen är kopplad till en larmcentral någonstans så det kan nog dröja innan det kommer någon och hjälper oss. Alice: Du tror väl inte att jag tänker sitta här och vänta på det. Det kan ju ta en timma innan det kommer någon. Du får klättra upp genom taket och ta dig ut. Jag har sett på bio att man gör så. Egon: Aldrig i livet att jag klättrar ut i hisstrumman. Jag kan ju bli mosad till döds. Alice: Du var mig en feg stackare. -8-
Egon: Klättra ut själv om du är så himla angelägen. Det går en stund av tystnad men med ett och annat svart ögonkast på den andre. Med jämna mellanrum är de framme och trycker på larmknappen. Det är ganska varmt i hissen Alice lite desperat: Jag kan inte förstå varför det inte kommer någon, tänk om vi får sitta här hela kvällen, här är ju så varm också. Egon: Vi skall väl inte tro det värsta. Han säger det utan någon riktig övertygelse. Det går ytterligare en timma och de blir båda allt mer oroliga. Alice: Varför är det ingen på larmcentralen som hör oss. Jag kan ge mig sjutton på, att de sitter i fikarummet och babblar, i stället för att göra sitt jobb. Om vi håller in nödknappen hela tiden så kanske det ringer oavbrutet hos dem. De turas om att hålla in nödknappen. Det går cirka en timma som de håller in knappen, då det raspar till i högtalaren på väggen och en röst säger: Hallå är det någon där? Alice: Ja vi sitter fast här och har suttit här i flera timmar nu, var har ni varit någonstans.
-9-
Rösten: Larmcentralen hade missat er nödsignal, men det får vi kolla upp sedan. Nu skall vi först försöka få ut er. Jag återkommer om en liten stund. Egon: Ja det var ju det jag sa, det skulle ordna sig. Du hade inte behövt vara så orolig. Alice: Åja jag tyckte inte du var särskilt kavat du heller för en stund sedan. Rösten: Jag har kollat lite grand nu och det ser inte så bra ut. Det är en balk som har lossat och kilat fast hisskorgen. Den blockerar också takluckan så jag kan inte få ut er den vägen. Det är folk på väg hit som skall kunna ordna det men det kan nog ta några timmar. Alice: Suck där försvann den kvällen på balkongen. Egon: Jag har ju just varit på bolaget, så jag tar mig en öl, om Du inte misstycker. Du kanske villa ha en också? Alice efter en stunds tvekan: Ja här är ju så varm så jag kan behöva ha något att svalka mig med. Jag har ju också varit och handlat och har en grillad kyckling i min kasse. Vi kan ju dela på den också så vi inte svälter ihjäl. Dom sätter sig båda ner på hissgolvet och dukar upp öl och kyckling.
- 10 -
Alice: Ja inte är det som på balkongen, men det är ju ett riktigt äventyr som jag kan underhålla barnbarnen med så småningom. Och riktigt gott var det med en öl. Egon: Fantastiskt gott med kyckling också. Jag har köpt en flaska ”skåne” , men jag har inget att dricka ur och jag antar att du inte vill dricka ur flaskan. Alice rotar lite i sin matkasse: Jag har köpt muffinsformar, vi kan ju prova om de håller tätt. Alice ställer fram två muffinsformar och Egon häller en skvätt i varje. Egon: Bäst vi dricker fort innan det börjar läcka . Skål. Alice: Skål. ---- slurp ---- Ja det smakade ju finemang. Kan man kanske få en liten rackare till? Men det är bäst att vi tar nya formar. Rösten: Nu har det kommit ett par grabbar med skärbrännare och dom skall klättra ner i hisstrumman över er och försöka få bort balken. Egon: Ja det är bra jobba på ordentligt så ni gör skäl för lönen. Det dunsar och skrapar på hisstaket. Rösten: Ja nu är de nere och skall börja jobba. Alice fnissar och säger: Säg till dem att dom inte skall väsnas så, vi har viktiga saker för oss här.
- 11 -
Egon skattar högljutt och stöter till Alice på axeln: Tänk på vad du säger, vad ska grannarna säga om de får höra detta. Du kan ju få dåligt rykte. Det går över två timmar och det hörs att man jobbar på taket. Rösten hör av sig flera gånger, men det verkar inte som om arbetet flyter på något vidare. Det dyker upp nya problem hela tiden. Alice: Om jag får en liten hutt till så skall jag sjunga en snapsvisa som min pappa alltid sjöng när jag var liten. Egon. OK det är upphällt så sjung nu, men fort innan det läcker. Alice sjunger: När Darwin studerade liv i naturen, så fann han att först dör de svagaste djuren. De sämsta av hjärnceller dör också först så öka din IQ och minska din törst. Skål Egon: Skål, vilken vacker röst du har Alice det har jag aldrig hört förut. Du är ju också väldigt rolig och trevlig, det har jag heller aldrig märkt. Alice: Ja jag har väl varit lite kritisk mot dig förut Egon, men det är så att du är väldigt lik en person som jag en gång i tiden ville gifta mig med, men pappa satte stopp för det. Han tyckte att det inte var någon riktig ordning och reda med honom. Men han var såå rolig och charmig. Precis som du. Klockan är nu över ett, så jag är lite trött, jag sätter mig här och lutar huvudet mot väggen och stänger ögonen lite. - 12 -
Egon: Luta dig mot min axel här i stället så blir det lite bekvämare för dig. Rösten: Vi får skicka efter förstärkning med lite annan utrustning så det dröjer nog några timmar till. Hallå …..Hallå….. Men han får inget annat svar än lite lätta snarkningar och snusningar. Klockan är nästan fem på morgonen när det skakar till i hissen och den startar och åker ner till entréplan. Både Alice och Egon har vaknat när hissen startat och snabbt röjt upp spåren efter kalaset. Rösten som visar sig vara en kraftig karl i femtioårsåldern klädd i neongula arbetskläder tar emot dem. Rösten: Jag hoppas att ni inte tagit någon allvarlig skada. Det har varit väldigt mycket strul med att få loss hissen men nu fungerar den igen, så ni kan åka upp och lägga er. Alice: Tack jag tror jag tar trapporna. Egon: Ja det gör jag också. Jag skall hjälpa dig med din matkasse. Fyra trappor senare står de utanför Alices dörr. Alice: Tack för bärhjälpen Egon. Det har varit en mycket trevlig och lärorik upplevelse. Vi måste göra om den någon gång. Egon: Självklart, säg bara till så skall jag försöka fixa hissen. - 13 -
2. Äpplet faller inte långt från päronträdet. Jag har just klivit på rälsbussen och sätter mig på en fönsterplats i mitten på vagnen. I en blomsteraffär har jag tillsammans med en mycket hjälpsam expedit komponerat ihop en vacker bukett med röda rosor och lite annat. Det är en varm dag med sol från en klarblå himmel, så det är lite kvalmigt i kupén. Jag kollar med jämna mellanrum på mina blommor och tycker efter en halvtimma att de börjar sloka lite. Därför drar jag ner fönstret varje gång vi stannar vid en station och håller ut blommorna så att de skall få lite frisk luft. När rälsbussen stannar för näst sista gången gör jag likadant, men när vi står där kommer ett snälltåg i mycket hög fart och passerar på ett sidospår. Den kraftiga vindpusten håller på att rycka buketten ur handen på mig, men jag lyckas hålla kvar den. Dock har flera av blomstammarna brutits av och en hel del löv har försvunnit. De övriga passagerarna tittar på mig med gapande munnar och en äldre dam kommenterar min olycka med: -
Ack, ack vilket elände.
- 14 -
Nästa station är min ändstation, så det enda jag kan göra är att försöka rätta till blommorna så gott det går, innan jag kliver ner på perrongen. Vilket elände, den bukett som jag med så stor möda komponerat tillsammans med blomsterhandelns expedit är tilltufsad. Det är tveksamt om jag kan överlämna den som den ser ut, men jag kan inte få tag på någon ny nu, så jag får försöka förklara vad som hänt. De röda rosorna har dock klarat sig ganska bra och det är ju det viktigaste eftersom de är kärlekens blommor. Mottagaren av blommorna och även föremålet för min ömma låga är en flicka med namnet Elsa. En underbar flicka med tindrande stjärneögon och smilgropar och med ett glittrande skratt. Det är bara att erkänna, jag är förälskad och jag skall nu i dag för första gången hälsa på hemma hos Elsa. Egentligen är jag mycket oerfaren i relationer med flickor, jag jobbar ju som stamanställd furir på regementet hemma och så här i början på 1960-talet har ingen ens tänkt tanken på att det skulle finnas kvinnliga värnpliktiga. Så jag lever i en mycket mansdominerad miljö. På helgerna bor jag tillsammans med min mor i en liten lägenhet. Min far som jag för övrigt inte träffat mer än 3 gånger sedan jag konfirmerades har alkoholproblem. Han verkar ha - 15 -
glömt bort både mor och mig. För min del tycker jag det är lika bra. Elsa och jag träffades under semestern på en strand i Varberg där vi rent bokstavligt sprang ihop och efter diverse ursäktande började vi prata och på den vägen är det. Nu är det september och vi har träffats fyra gånger, så jag kan väl inte säga att vi känner varandra särskilt väl. När jag kommer ut ur stationshuset står Elsa och väntar på mig, det blir ett mycket ömt mottagande och när jag lämnar över blommorna och förklarar vad som hänt belönar hon mig med sitt underbara glittrande skratt. Vi promenerar nu genom den lilla staden och efter en kvart närmar vi oss det villaområde där Elsa bor tillsammans med sina föräldrar. Jag blir presenterad för familjen som består av mamma Berit som tittar misstänksamt ömsom på blombuketten och ömsom på mig, men som också skrattar när hon får höra om hur det gått till. Pappa Bengt ler lite snett men säger inget även om jag kan se att han tänker ”vilken klant”. Till Familjen hör också en hund, en dobberman Elsa presenterar vilddjuret som ”min lille gulleplutt”. Antipatin mellan mig och ”gulleplutten” är omedelbar, så fort jag är närmare än två meter morrar djuret på ett mycket hotfullt sätt, vilket får mig att se till - 16 -
49 noveller av mycket olika slag, såsom minideckare, spökhistorier, hemska hämdaktioner och även en kort krönika om döden.
www.bod.se