S
SVERKER SÖRLIN
N
EN HISTORIA
Snö – en historia
© Sverker Sörlin och Volante, 2024
Volante
Stora Nygatan 7 111 27 Stockholm www.volante.se
Formgivning och illustration : Lukas Möllersten
Sättning : Mattias Pettersson
Omslagsillustration : Gustaf Fjæstad ”Från Dovrefjäll”, Thielska Galleriet / Per Myrehed
Illustration för- och eftersättsblad: Harald Sohlberg ”Vinternatt i Rondane”, Nasjonalmuseet / Børre Høstland
Repro omslag : JK Morris
Tryck : Livonia Print, Lettland 2024
Första utgåvan, första tryckningen
ISBN : 978-91-7965-390-3
Har du stigit in i snöns förråd?
Har du sett haglets förråd som jag sparar till nödens tid, till krigets och drabbningens dag?
Har regnet någon far?
Vem avlar daggens droppar?
Ur vilket sköte kommer isen?
Vem föder himlens rimfrost?
Jobs bok 38:22-23, 28-29
för S kr I ft
Snöängel
SN öä N g el.
Ge akt på ordet. Se bilden framför dig. En ängel i snön. En vit gestalt med vida vingar.
Jag lägger mig på rygg. Sluter ögonen en sekund. Rör mina armar upp och ned. Strax har jag skapat en bättre version av mig själv.
Jag hade alltid tänkt att en bok om snö skulle börja med det ordet. Alla på våra breddgrader vet vad en snöängel är. Många har gjort en. Änglar, finns dom? Snöänglar finns. Det är säkert.
Snöängeln finns en tid. Tills ny snö faller och täcker över den. Tills någon änglahatare förstör den. Tills den töar bort. Ängeln av snö är en vacker bild av hopp och förgänglighet. Av mänsklig längtan efter ett annat och bättre tillstånd och hur vi drömmer om att ha det inom räckhåll. Den sorts längtan som nuförtiden ibland kallas barnslig.
Snöängeln är motsatsen till den ”historiens ängel” som den mångsidige tysk-judiske tänkaren Walter Benjamin talade om. Den ängel med i fasa uppspärrade ögon, mot skyn sträckta men av skräck förlamade vingar och stel ångestriden kropp som med ryggen före rör sig in i framtiden, blåst i denna riktning av en storm som utgår från paradiset. Den fasa som aldrig släpper sitt grepp om historiens ängel beror på att ängeln framför sig ser allt det lidande och all den ondska
som historien frambringat. Allt hemskt människor gjort mot varandra och mot skapelsen. Allt det som vi andra inte ser när vi måste vända ryggen mot det förflutna, blicka framåt, för att se var vi ska sätta foten. Kanske uppfyllda av hopp, förtröstan och ljusa tankar om att det som ligger framför oss måtte vara vackrare.
Ängeln ser det vi lämnar bakom oss och inte vågar se tillbaka på – rädda för att gå under.
Walter Benjamin, som senare fick uppleva hur hans egna böcker brändes på bål av nazisterna, fick sin idé när han 1921 köpte en målning av den schweiziske konstnären Paul Klee som föreställde just en ängel. Det hemskaste av allt med historiens ängel är att Benjamins tolkning är sann. Sådan är historien. Och sådan kommer också framtiden att vara, åtminstone till någon del. För att denna del, av ondska och lidande, ska kunna minska bär vi människor ett ansvar.
Så tänker jag mig snöängelns uppgift i våra liv. Som människans sätt att besvärja framtiden och stärka oss i vårt uppdrag att förbättra. Med blicken mot stjärnevalvet ovanför mig, med sedelagen inom mig, och med hela jorden under mig, täckt med detta sköra, mjuka vita täcke av förgänglighet, besvärjer jag med min enkla änglagest ondskans krafter och visar med mina fumliga vingslag att jorden kan bli ett paradis. I alla fall att vi måste tänka oss det, ungefär så som vi måste tänka oss Sisyfos lycklig. Att det är meningen, även om vi vet att det inte blir riktigt så. Jag vill att dessa två vitt skilda änglar –historiens och snöns – åtminstone ska kunna tala med varandra och jag tror att det är därför jag alltid velat skriva denna bok.
Snö är hopp. Årligen förnyat med snön som ersätter den som föll ifjol och redan försvunnit. I litteraturen lär det vara så att snö är en symbol för förvandling. När snön faller i poesi och romaner signalerar det ofta att personerna i texten vänder sig
inåt och reflekterar över sig själva. De blir mottagliga för en kraft eller ett budskap som kan hjälpa dem att nå ett annat och bättre tillstånd.
Snö är också historia. Snö har varit en följeslagare i människors liv i stora delar av världen, särskilt på norra halvklotet. Alldeles särskilt hos oss som lever långt uppe i norden. Att snöängeln och historiens ängel kan inleda ett samtal är alldeles på tiden.
Vad som sker med snön är någonting som historiens ängel mer och mer får syn på allteftersom vi människor tar oss fram i världen. Där det förut fanns snö och riktig vinter träder barmark fram under årstider som tappat sin rytm. En snö som drar sig tillbaks och tar plats i det stora historiska drama som numera går under namnet klimatförändringen. Ingalunda den första klimatförändring som historiens allseende ängel bevittnar. Men den första som människorna själva åstadkommer i planetär skala. Den första klimatförändring som i den djupaste meningen av ordet är historisk, alltså del i historien av mänskliga handlingar.
Den första snön – när föll den? Föll den ens över jorden? När föll den första gången över vår planet? Den frågan har förut tett sig som en komisk fantasi. Nu finns ett svar: för 2,5 miljarder år sedan. Det var 2018 som en grupp geologer publicerade en artikel i tidskriften Nature där man presenterade en teori om hur större kontinentala landmassor först framträdde ur vattnet och hur jorden därför kunde börja reflektera solljus tillbaks ut i rymden. Planetens temperatur sjönk och orsakade efter hand en galopperande nedisning som till slut kom att försätta jorden i det tillstånd som sedan dess kallas ”Snowball Earth” – Snöbollsjorden. Ilya Bindeman vid University of Oregon, som ledde forskargruppen, konstaterade i en intervju: ”Då fick jorden sitt första snöfall.”
Världens äldsta skida är femtusenfyrahundra år gammal. Mer beskedligt, men ändå långt innan någon använde ordet ”Sverige”. Den hittades år 1923 i dagens Västerbotten, nära byn Kalvträsk, mellan Skellefteå och Lycksele. Sedan hittades en nästan lika gammal på den plats som nu är Hoting, på andra sidan Ångermanlandsgränsen, inte många mil från där jag växte upp.
I det glesa, skrovliga Sverige ville folk på landet ogärna bära sina bördor på barmark. Vintern var bättre. Det som var tungt och otympligt måste bärgas hem på snö i vägkargt land. Virke och ved från skogen. Höet man slagit och hängt på myrhässjorna eller lagt i ladorna vid älvraningarna. Skidor är snabbare än snöskor, särskilt i trakter där temperaturen ibland pendlar kring noll så att snön smälter och blir hård. På skidor rände man efter älg och björn, som hade det tungt i djupsnön. Snö betydde frihet och protein.
Sörkörarna fraktade gods med häst och släde längs Bottenvikskusten, innan ångbåtar och järnväg fanns. Vårt vidsträckta land bands samman av snö och is.
Snö var grundvillkoret.
När jag växte upp som liten pojke i det snörika inre Västerbotten – och sydligaste Lappland – var snö inget som jag förknippade det minsta med historia. Historien, fick vi lära oss i skolan, pågick någon annanstans. Nästan alltid längre söderut, där Sveriges kungar krigade på kontinenten och där påvar och riksdagar fattade viktiga beslut. Besluten handlade visserligen om oss, påverkade våra liv. Men de påverkade inte tillvarons grundvillkor, som trots allt var årstiderna och klimatet och det människorna levde av och med.
Dit hörde snön. Den var verkligen ett grundvillkor. Inte alltid uppskattat. Skogsarbetarna högg ned de stora timmerträden som gick på export och gjorde Sverige rikt. De utförde sitt
arbete under mäktiga trädgrenar som för det mesta tyngdes av tjocka lager av snö. Opplegan, som det hette på vår dialekt. Den snön ramlade ned över dem och hade en egendomlig förmåga att tränga innanför skjortlinningen, kyla nacken, smälta och rinna ned längs ryggen och väta de tjocka underkläderna med snövatten. Det var innan ordet arbetsmiljö var uppfunnet. Men snö var i grunden praktisk och utan den skulle det inte kunnat bedrivas något mer omfattande skogsbruk. Det var på snön timret forslades till sjöar, bäckar och älvar. Och det var på den skogsarbetarna kom ut till hyggena, mestadels på skidor.
Några av dem blev duktiga tävlingsåkare i de generationer som dominerade längdsporten från andra världskriget fram till 1970-talet.
Det var också på snö som jag växte upp. Mer än halva året låg snön. Det är ingen uppgift jag gripit ur luften eller ens ur minnet. Jag har studerat SMHI :s tabeller. Antalet snödagar per år i norra Norrland, dit Västerbotten och Lappland räknas, låg under hela min barndom och ungdom i genomsnitt mellan 180 och drygt 220. Toppåret var vintern 1968/69, med en snöperiod som även på platser utanför fjällkedjan närmade sig åtta månader. Snö var ett normaltillstånd, liksom kylan. Snön var så självklar att det inte fanns någon anledning att spilla tid på den. Att den skulle ha med historia att göra var det ingen som tänkte på. Inte heller att den kunde höra ihop med politik. Min farfar var politiker, satt i riksdag, landsting och kommun. Men när han talade om politik, som han gjorde ibland även med oss därhemma, handlade det aldrig om snö. Snön bara fanns, som något evigt som skulle skottas från allhelgona till valborg.
Det var bara det att jag älskade den. Andra suckade. Jag blev lycklig. Det kom spontant, motståndslöst. Jag visste inte varför. Det var så det var. Jag var väl inte ensam om min passion. När vi var små tyckte de flesta av oss om snön. Sedan började folk
gnälla, som vuxna. Jag inser nu att det jag redan då anade inom mig, utan att jag hade ord för det, var att snön kan förstås allra djupast som historia. Den är också fysik, kemi, meteorologi, antropologi, ekonomi, teknik, geografi. Ja, poesi, konst, musik, dans, skulptur. Och, i högsta grad, politik.
Det är viktigt just nu att se att den är historia. Den framträder i tiden. Och som ett sådant element, som tilldrar sig vår uppmärksamhet, växer snön. I våra medvetanden blir den allt större. Därute, i landskapet, blir den allt mindre. Den håller på att försvinna. Det är vårt eget verk. Snön är inte bara en gåtfull gåva från himlen. Den håller mer och mer på att bli en erkänd del av historien. Samtidigt som den på många platser redan är historia i den meningen att den inte längre finns.
Det känns inom mig. Det finns en snö inom mig och det gör ont när den försvinner. Från min barndom i snö har jag bilder som jag burit med mig genom livet. Först på senare tid har jag kunnat få någon reda i dem.
Snö – ett enda ord. För en oändlig mängd egenskaper hos vatten, fruset i luft. Vi hör det ibland från läraren bakom katedern. Men lärarens sätt att tala om snö imponerar inte särskilt mycket på oss. Som pojke får jag höra att på Grönland finns det hundra ord för snö. Undrar om det kan vara sant. Kanske. Snö är förunderlig. Men, ändå … Är det möjligt? Är det inte bara ännu en av dessa överdrifter varav världen verkar full?
Det förstår jag tidigt, att mycket av det vi hör är förenklingar. Nedärvda sanningar. De är inte alltid sanna.
Långt senare läser jag författaren och etnologen Yngve Ryds bok om ord för snö på lulesamiska. I den finns mer än trehundra ord. De är förmedlade till Ryd av renskötaren Johan Rassa i Jokkmokk och hans hustru Ibb-Anna.
Boken är unik. Den har ingen riktig motsvarighet någonstans i världen. Landsmålsarkivet i Uppsala sände på 1940-talet ut
en frågelista om snö. Svaren är ”kortfattade och torftiga”, uppger Ryd. Ur hans och paret Rassas bok stiger en hel värld fram. Som en mäktig symfoni av vetande och erfarenhet och poesi om en värld, en kultur och ett landskap befolkat av djur och människor och myter. Ändå är det bara början på snöns världsbild. Snö är ett tillstånd. Ett inre lika väl som ett yttre. Ett för både platsen och planeten.
Jag tycker om snön. Nästan hur den än är. Vuxna kan tvivla. Barnet däremot – det rusar ut, griper ivrigt den vita materian och börjar genast forma den. Som om det fått fatt i något som kan bli – en ny värld. Sådan är jag. Alldeles självklart och utan att veta varför. Och när jag nu tänker tillbaks på mig själv inser jag att jag redan då, utan att veta om det, uppfattade snön som historisk. Något som hörde ihop med att vara människa i världen och vara ansvarig för att forma den.
Men jag visste inte det vi nu vet. Att snön inte längre är självklar, som jag trodde att den var. Den står på spel. Den utmanar oss. Den är ett samvete.
Snön är på väg bort. I ojämn takt, men obevekligt. Nu vill jag verkligen förstå dess egenskaper. Det känns alldeles nödvändigt. Inget material som är så viktigt för oss vet vi så litet om.
Snö är ett gränsmaterial. Varken stabilt eller säkert. En övergångsform. Samtidigt är den vanligt vatten, fast på en oklar position någonstans mellan fria molekyler i luft och den hårda, stabila is som kan bestå i miljoner år.
Det snöar. Denna först luftiga materia uppstår då och då, under alldeles särskilda och egentligen mycket sällsynta betingelser som råkar finnas hos oss i Norden i en utsträckning som är ovanlig. Det jag tycker är självklart är alltså tvärtom sällsynt. Och det håller på att bli mer och mer sällsynt. Och så blir det därför att vi människor värmer upp planeten. Det
är det som gör att vi just nu vänder oss till snön. Ställer frågor till den, vill veta mer om den. Som hur den blir till, vad den är, vad den inte längre förmår vara. Vi kan använda den till att lära oss mer om hur farligt vårt nuvarande tillstånd är. Snön kan hjälpa oss få syn på vår självförvållade olycka.
Det är vi i norden och bland skogarna och bergen som har ett särskilt ansvar att göra det. Vi känner snöns egenskaper.
Dess märkligheter. Och vi lär oss hela tiden nya. Som den att även apor gör snöbollar, men att de inte för snöbollskrig. Snö har politik. Tvärtemot vad vi trodde: att den bara föll och föll, och alltid skulle falla och inte brydde sig om vad människor gjorde. Men det är det den gör.
Kanske är det allra märkligaste att snöns egenskaper också finns inom oss. Vi som lever och levt med snö tror jag har gjort några av dess egenskaper till en del av oss själva. Med eller utan sympati. Kanske med fasa inför kölden och de störningar snö ibland vållar. Eller, som hos mig, med djupaste innerlighet och varm förtröstan på snön som vår kloka bundsförvant.
Denna förtröstan har jag alltid haft. Uppblandad med en egendomlig lycka som jag genom någon okänd ängels mellankomst fått behålla. En fast punkt i mitt inre att ta mig tillbaks till när jag har svårt att få luft. Där ingår snön, som det viktigaste inslaget i årstidernas trygga hjul.
Alla årstider behövs därför att de inte är lika. De har olika uppdrag. Hösten är den näst bästa årstiden. Den är förväntan inför vintern, som är den bästa. Löven faller tidigt i inre Västerbotten. Ett par timmar från Ådalens industri. Tre från Trøndelag i Norge.
Och så, en morgon, i mitt sovrum: Jag ser ljuset därute, innan jag ens dragit upp persiennerna. Snö! Ljusmiraklet sker un-
derifrån. Marken som igår var mörk är denna höstmorgon ljus och strålande. Ingen människa har medverkat. Inte ens min farfar som annars bestämmer så mycket.
Snöfallet är en händelse . Den kommer till mig. Jag får del av något, genom krafter jag inte råder över. Och tänk att just jag råkar finnas på en plats i världen där det snöar!
Jag älskar det för att det är en gåva. Det är själva världsordningen. Att vi alla är så små att vi inte kan tävla med snön eller himlen. De är större än vi. Och kanske är det därför som jag kan vara så lycklig. Och så barnsligt förtjust i att leva.
Ett stilla samlande av snö. Det blir till slut mitt projekt. Röster, bilder, berättelser. Ju mer jag samlar, desto mer övertygad blir jag om att en djupare känsla för snö behövs.
Vi lever i ett vinterland. Is och snö har skapat Sverige. Varför bryr vi oss inte mer? Varför sörjer vi inte att snön smälter?
Jag vill väcka snöängeln inom oss.
Diamanter och fågelvingar
Jag har lärt m I g gå . På huvudet sitter min stickade hjälm. Framför mig är mamma, leende, glittrande. Jag står på mina första skidor. De är blå. Utan spann, utan glid.
När jag ska sova läser mamma högt ur Elsa Beskows Olles skidfärd . Eller böckerna om Mumindalen. Snön hör till sagans värld. Och från böckerna kommer en sanning som jag gör till min.
Det är mammas röst som bär fram den. Hon låter inte bara orden höras. Hon låter mig också förstå att detta är något hon tror på och som hon vill att jag ska tro.
Mamma vänder sitt ansikte mot mig. Gnuggar snön mot mina kinder. Jag förmodar att jag skrattar. Hennes bruna ögon och vita tänder lyser. Hon var tjugotvå år när jag föddes.
Jag ska senare förstå att hon är vacker. Hennes röst blir för mig en världsordning.
Först av allt är snön själv. Snö är de finaste korn av vatten, som frusit i luft, hjälpt av stoft.
Därnäst kommer orden. Vårt ”snö” härstammar från det fornsvenska sniö eller snior , som i sin tur kommer av det fornnordiska snær (också ett namn på isländska). Det i sin
tur från urgermanska snaiwa (varav även engelskans snow , tyskans Schnee , nederländskans sneeuw ). Den indoeuropeiska roten till alltsammans är (s)neig (eller snoig, snoigu -ho), varav även kommit franskans neige och italienskans neve . På vägen uppkom latinets ord nix , som betyder snö, via det protoitalienska (etruskiska) sniks , med roten ɣ , som gett förledet niv- , som återkommer i ordet nival , som exempelvis återfinns i uttrycket ”det subnivala rummet” – utrymmet mellan marken och snön – eller Sierra Nevada (snöberg).
Snö är en rik ordalstrare. Men kanske skulle man lika gärna kunna säga att det är tvärtom: snön kommer ur orden. Som det står i Johannesevangeliet: ”I begynnelsen fanns Ordet”. Utan orden skulle snön inte vara så rik på innebörder. Utan orden skulle vi bokstavligen inte se snön för allt det vita. När fysikern Henri Bader och hans forskargrupp i Davos utger en bok om snöns ”metamorfoser” det ödesdigra året 1939, börjar han boken med ett kort kapitel på tre sidor om själva ordet: ”Der Begriff ’Schnee’”. I sak går det ut på att i fråga om snö är inget stabilt. Snö är metamorfos, aldrig avstannande omvandling. Baders grepp påminner om hur Luis Buñuel inledde sin film Den andalusiska hunden , 1929: ett rakblad genom ett kvinnoöga (i verkligheten ett renöga). En chock! För att göra läsaren mottaglig.
Mer precist uppstår snö ur vattenånga i de övre luftlagren som kyls av när luften rör sig uppåt. Vattenångan kondenseras då till fina, platta iskristaller med en sexarmad struktur. Under förutsättning att denna kristallisation har något materiellt att utgå från: stoftkorn, damm, en handfull molekyler.
Det är vattenmolekylen, med en syreatom och två väteatomer, som lätt bildar hexagonala kristaller. Snökristaller och snöstjärnor är inte vattendroppar som frusit, utan har alltså byggts upp av vattenmolekyler som direkt övergår från ånga till
fast form. Deras struktur kan se väldigt olika ut beroende på temperatur, luftfuktighet och andra atmosfäriska omständigheter. Är det riktigt kallt, mellan tolv och sexton minusgrader, växer iskristallen lätt och formar den klassiska, symmetriska snöstjärnan med sex armar, eller fler, undantagsvis dubbelt så många. Är det inte fullt så kallt får snöstjärnan en enklare form. Är det kallare blir flingan rundare.
Snöflingor faller olika fort beroende på storlek, densitet, temperatur, vind. Men i regel ganska sakta, omkring fem kilometer i timmen. Normal gånghastighet. Det gör snön mänsklig.
Den rör sig också som vi, krokigt och vindlande, svävande och sökande, omväxlande med tvära kast.
En snöflinga är en ansamling av många snöstjärnor, dussintals, ibland över hundra. Riktigt stora snöflingor uppstår när temperaturen är högre och snöstjärnorna blir fuktiga på ytan och fäster vid varandra. Det sker när snöstjärnorna sjunker.
När det är vindstilla och inte alltför kallt kan det bildas snöflingor stora som fjärilar. På lulesamiska kallas de sparvhalvor, tsihtsebelaga . I ordet ”halva” verkar det ligga en tanke: det finns två halvor, som vill varandra något.
På svenska har vi kallat stora snöflingor för lapphandskar. Min mamma Gudrun brukade säga, med andakt i rösten: ”Det snöar lapphandskar!” Då skulle vi barn komma fram till fönstret och titta ut och helst känna litet andakt vi också. Lapphandskar var alltså något fint och det kunde jag ju se med egna ögon när de stora vita flaken tyst och gåtfullt singlade mot marken. Som på film.
Uttrycket har funnits länge, åtminstone ett par hundra år. Statsgeologen och Norrbottenspatrioten Fredrik Svenonius, som också var en flitig fotograf, tog en snöig landskapsbild med sin kamera den 20 februari 1899 och kallade den just ”Det snöar lapphandskar”. Lappmarksmissionären Petrus Læstadius noterade i sin dagbok i början av 1830-talet: ”Ännu
säger man i Norrland, att det snögar Lapphandskar, då snön faller i stora flingor.” Av det kan man sluta sig till att uttrycket använts långt tidigare. Lapphandskar kan vara decimeterstora flak av snö. Den största kända snöflingan ska ha påträffats i Fort Keogh i Montana den 28 januari 1887. Under ett snöfall ska en Matt Coleman ha råkat på en snöflinga som var 38 centimeter bred och 20 centimeter tjock. I Sibirien iakttogs 1971 av åtskilliga vittnen snöflingor ”stora som A4-ark”. I mars 2024 rapporterades från Umeå i Västerbotten om snöflingor ”stora som snusdosor” i nollgradigt väder och fuktig luft.
Det kan snöa även när det är plusgrader. Särskilt vid låg luftfuktighet. Så är det ofta på senvintern och tidig vår. Det är sju grader varmt ute och den första ginsten kanske skymtar.
Plötsligt skyms sikten av en virvlande snöby. Den brukar dock snabbt gå över. När snö bildas i stabila moln på låg höjd – stratus, stratocumulus – faller den i regel som små, spröda partiklar. De kallas kornsnö, är platta, avlånga, sällan mer än någon millimeter och består av is. När det blåser är kornsnö irriterande för ögonen. Isnålar är ännu mindre. De faller från klar himmel och består av små, tunna iskristaller som förefaller sväva i luften. De kallas även ”diamantstoft”. Belysta av sol skapar de en skimrande effekt som kan föra tankarna till altartavlor. Om det finns en stad ovan molnen leder nog vägen dit genom sådana stoftmoln av ljusgenomstrålad is.
Hagel finns av flera slag och räknas som snö. En sort kallas snöhagel. Ett annat namn är trindsnö. Partiklarna i trindsnö påminner om kornsnö, men är större, upp till fem millimeter i diameter. Snöhagel kan studsa och går ofta sönder vid kontakt med marken. Småhagel däremot kommer i mäktiga svärmar och går inte sönder. De kan skapa floder där de går fram. Ishagel faller från väldiga bymoln och åtföljs ibland av åska, oavsett årstid. De har en hastighet på 150 till 200 kilometer
i timmen och kan vara stora som druvor eller plommon eller ännu större. Ishagel, himlens tyngsta artilleri, kan buckla en bil, genomtränga ett spåntak och, i alla fall i teorin, fälla en oxe till marken. Det största hagel som uppmätts under vetenskapligt kontrollerade former föll vid en storm den 23 juli 2010 i Vivian, South Dakota. Det hade en diameter på 20,3 centimeter och vägde 0,88 kilo. Det finns i litteraturen uppgifter om långt större hagel. Ett ska ha vägt fyra kilo och landade någonstans i Kina år 1902, och Évariste Régis Huc, en av de första västerlänningarna att besöka Tibet, ska på 1840-talet ha sett hagel i dessa trakter som vägde fem och ett halvt kilo; ett var stort som en kvarnsten och tog mer än tre dagar att smälta i glödande sol.
Sammanpressad snö blir till sist mycket hård och omvandlas i glaciärer med tiden till is, med egenskaper som påminner om mineral. Snö kan också klassas som ett mineral. Den uppfyller alla kriterier: homogent, icke-organiskt, med en definierad kemisk sammansättning (H2 O) och en bestämd atomstruktur. Som andra mineral förekommer snö naturligt, i temperaturer under noll grader Celsius.
Nästan all snö faller på norra halvklotet. Omkring 98 procent. Snö täcker en typisk vinter som mest omkring en fjärdedel av norra halvklotets landyta. Mer än fyrtio miljoner kvadratkilometer. Ytan varierar förstås från år till år. Den långsiktiga trenden är att ytan krymper. Snö finns företrädesvis i Nordamerika, Grönland, Europa och Ryssland. Även i Anderna och i Asien faller det snö, liksom i Nya Zeeland, sydöstra Australien, Patagonien och på Antarktis. I Afrika faller snö i bergstrakter i norra, östra och södra delarna av kontinenten. Asiens och Stilla havets övärld, Väst- och Centralafrika och centrala och västra Australien är områden där det praktiskt taget aldrig snöar. Så är det också i vissa ökentrakter i Anderna och i de torraste områdena på östra Antarktis – Dry Valleys
eller McMurdos torrdalar – som forskare tror haft sitt extrema klimat i miljontals år och som följaktligen saknar inlandsis.
I Sverige faller den mesta snön i norr, mindre i söder. I Skåne kom i genomsnitt närmare tio procent av en årsnederbörd som snö under perioden 1960–1990. I Lappland var motsvarande siffra fyrtio procent. Troligen har andelen sjunkit något sedan 1990 med de allt varmare vintrarna. Allra störst andel av årsnederbörden kommer i fjällkedjan. På hög höjd i Sarek, Kebnekaise och andra högfjällsområden kan andelarna ligga på sjuttio procent eller mer.
Också de största snödjupen i Sverige har uppmätts i fjällkedjan. Det allra största i Kopparåsen nära Riksgränsen med 327 centimeter den 28 februari 1926. Kringliggande stationer hade vid denna tidpunkt inte på långa vägar så djup snö. Osäkerhet omgärdar alltså denna mätning, även för fältpersonalen. På SMHI konstaterar man: ”Tyvärr var den sista februari den sista dagen då observationer gjordes från stationen och vad som senare hände med snödjupet eller observatören vet vi inget om.” I Ulvoberg i Västerbotten kom en meter nysnö i juni 1932. En samtida källa uppger: ”Snöfallet med efterföljande stora mängder smältvatten orsakade foderbrist på flera håll och nödhjälp fick sändas till de värst drabbade områdena.”
I december 1998 drev vindar från Bottenhavet in ett intensivt snöfall som ökade snödjupet i Gävle med 130 centimeter på tre dagar. Snön var tung, snöröjningen hann inte med och Gävleborna fick under en tid ta sig fram på gator där den hårt packade snön var i höjd med biltaken. Stora snöfall sker ofta så: genom att kall torr luft färdas över stora sjöar eller öppet hav och tar upp fukt från det varmare vattnet. Den uppvärmda luften stiger och kyls då av varvid fukten kondenserar och kan bilda moln. När dessa moln kommer in över land och pressas
uppåt börjar fukten i dem att avges vilket sker i form av snö.
Dessa ”snökanoner” bildar ofta tydliga stråk i vindriktningen och kan avge mycket stora snömängder. Några av de största snödjupsförändringarna som skett i Sverige från en dag till nästa är resultatet av snökanoner. Som i Gävle.
Oskarshamn fick på samma sätt 72 centimeter snö från den 3 till 4 januari 1985. Väster om ett lågtryck från Barents hav strömmade mycket kall luft söderut med nordostlig kuling till storm på Östersjön. Ytvattentemperaturen var flera plusgrader medan temperaturen på 1 300 meters höjd var minus 1 7 . De kraftiga temperaturskillnaderna medförde våldsamma vertikala luftrörelser. In över den småländska kusten tvingades molnen ytterligare uppåt. Effekten var extremt lokal. Oskarshamn hade ett snödjup på 110 centimeter, Misterhult strax norr därom 130 centimeter. Några mil söder om Oskarshamn var det praktiskt taget barmark.
Det största snödjup som SMHI registrerat i Sverige vid en station utanför fjällkedjan, 190 centimeter, uppmättes i Degersjö i Ångermanland den 2 januari 1967. Stationen ligger bara några mil från kusten vid Örnsköldsvik, och Kvarken i nordost hade mestadels öppet hav vilket gjorde att en serie av snökanoner under ett par veckors tid dundrade in över land från nordost. Väderobservatören i det närbelägna Ullånger, Göta Vedin, skrev i sin journal den 1 januari 1967: ”Ett sådant katastrofväder har aldrig tidigare förekommit sedan man började med elektrisk ström. Ledningarna ligger nere överallt på grund av isbark och den våta snön. Även telefonledningarna har rönt samma öde. Detta kaos har varat från den 17/12 och pågår fortfarande den 1/1 och det tycks bara bli värre.”
Denna typ av kraftiga snöfall förekommer också söder och öster om de stora sjöarna i USA , där mer än meterdjup snö kan falla på ett enda dygn. Snökanoner bildas över stora sjöar i Europa som Vänern och Ladoga, liksom i Japan och Korea,
och i Storbritannien när nordliga vindar förs ned över Stilla havet och Atlanten. De största snöfallen alla kategorier förekommer i Japan och längs Nordamerikas västkust, men också in över Klippiga Bergen där Silver Lake i Colorado fick 193 centimeter snö mellan den 14 och 15 april 1951. Mellan den 13 och 19 februari 1959 föll 480 centimeter vid Mount Shasta Ski Bowl i Kalifornien. Den största sammanlagda mängden nysnö på ett år (ackumulerad nyfallen snö) uppmättes vid Mount Baker Lodge i delstaten Washington vintern 1998–99: 29 meter. Det största snödjupet i världen (ackumulerad mängd snö på marken) uppmättes vid berget Ibuki i Japan med 11,82 meter 1927. Den 14 februari samma år föll där 230 centimeter snö. Den största kända nederbördsmängden i form av snö på ett dygn.
Men trots att den ibland uppträder i största ymnighet är snön, med sin mångfald av framträdelseformer, något de flesta människor i världen aldrig har varit nära. De har aldrig trampat snö under sina fötter, aldrig hållit snö i sina händer. Än mindre stått på ett par skidor, byggt en snöbivack, framfört en sparkstötting – eller gjort en snöängel.
Orden som används för att beskriva snö har en viss varaktighet, trots att den kunskap vi nu har är mycket annorlunda än den som fanns förr. De samiska orden för snö, de ord som etnologen Yngve Ryd fick från Johan och Ibb-Anna Rassa i Jokkmokk, har många generationer på nacken. De flesta har funnits i hundratals år. Vissa ord har troligen uppstått i samband med vildrenskötselns framväxt sedan femton- och sextonhundratalet. Renen och flyttvägarna är viktiga delar i denna ordskatt. Tsievve är ordet för hård snö som renarna inte gräver. Tjievttjemuohta betyder snö upp till renens bakknä. Om snön räcker upp till renens mage kallas det tjoajvevuolmuohta . Andra ord kan ha uppstått under den långa period som samerna umgicks med renarna som skogstamboskap, från
de första århundradena av vår tideräkning. Likt andra språk förlorar sig samiskan in i tidens och den skriftlösa kulturens dunkel.
Även svenska snöord har en historia. ”Skare” finns belagt från 1600-talet, medan ”klabbföre” kommer i bruk när skidåkning blivit vanligt omkring 1900. Ord som ”kristaller” och ”diamanter” förekommer tidigt. Så är det också på andra språk. Det är som om snön redan tidigt placeras i en hög sfär, i kontakt med en nästan överjordisk verklighet. Jag tror inte det är någon slump. Snön kommer ur himlen, liksom regnet, och de är förstås besläktade. Men ändå annorlunda. Snö är inte regn. En värdigt svävande snöflingas sökande är ljusår fjärran från den gängse, tjaskande regndroppen, uppspänd på lodlinjen till jordens medelpunkt. Snön är omvandlad någonstans i höjden, av en kraft som människorna inte rådde över: kylan. Smälta snön till vatten kunde människor göra. Men det omvända, tillverka snö ur vatten, kunde de inte. Människorna äger värmen, inte kylan, som den franske naturalhistorikern Georges Louis Leclerc de Buffon uttryckte saken i sin både fantasieggande och uppslagsrika översikt över jordens och världens historia från 1778, Les Époques de la nature – naturens epoker. Det var han som upptäckte att historien fanns i allt. Det enda jag lagt till är: snö.
Snön hade ett magiskt ursprung. Än mer magiskt än isen. Hur is bildades kunde människor se med blotta ögat. Frysning var imponerande och inte heller den kunde åstadkommas av människor. Man kunde se den, se hur den gick till och komplettera den genom att tillföra vatten.
Men snöflingorna – vem gjorde dem? Efter vilken ritning?
»Jag tror att jag kommer från förnuftets hemort och därmed tråkighetens. Men egentligen är alltsammans magi. Vi vilar på varandras liv. På en viss våg längd förstår en människa alltid en annan, hennes gillande, hennes lidande. Vad gör då snön? Att vi lägger märke till henne. En ensam människa i snö undgår ingens blick.«
Det här är en historia om snö – den som skyddar oss, men lika mycket den vi bär inom oss. Det handlar om diamanter och fågelvingar, om att bli bländad när allt är tyst och att inte se eller höra någonting när det stormar. Det handlar om laviningenjörer, vinterkonstnärer och klimat pionjärer – om snöns estetik och politik, snön vi leker i, och snön som några dör i.
Via Gustaf Fjæstads målningar, samiska snöord, japanska fysiker, tysk solkräm och Elsa Beskows sagor har Sverker Sörlin skrivit en unik bok om vårt vackraste och mest flyktiga element.
Snö är en budbärare, en skör nåd i en värld som smälter.
ISBN 978-91-7965-390-3
ISBN 978-91-7965-390-3