9789179494520

Page 1

Beethovens tia Frank Ryans första fall

BRIAN HARVEY


L ÄT

L

L Ä STN

I VÅ

Lix: 21 Lättlästnivå: Large

T

ARGE

På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.

Art.nr 44995 ISBN 978-91-7949-452-0 Upplaga 1:1 © För den svenska utgåvan Vilja förlag 2022 Vilja förlag – en del av Studentlitteratur info@nyponochviljaforlag.se www.nyponochviljaforlag.se Studentlitteratur AB, Lund Titel: Beethovens tia Originalets titel: Beethoven’s Tenth Författare: Brian Harvey Översättning: Linda Skugge 2022 Omslagslayout: Jenn Playford Omslagsfoto: Getty Images Text copyright © Brian Harvey, 2015 Publicerad enligt överenskommelse med Orca Book Publishers, Victoria, Canada. Alla rättigheter förbehållna. Ingen del av denna bok får reproduceras, lagras eller överföras i någon form eller på något sätt: elektroniskt, mekaniskt, via fotokopiering eller ljudinspelning eller på annat sätt utan skriftligt tillstånd från Vilja Förlag, Studentlitteratur. Tryckt av BESTinGraphics, Belgien 2022


BRIAN HARVEY

Beethovens tia Frank Ryans första fall

Översättning: Linda Skugge


I denna bok möter du: Frank Ryan, pianotekniker och bokens huvudperson Miss P (Olga Pieczynski), en äldre pianolärare med en stor hemlighet Kaz, bartender och jazzmusiker Stefan Litvak, en dålig pianoelev som letar efter något Bob Brossard, kanske en före detta polis? Tina, polis Klaus Pfiffner, en pensionär med ett uppdrag


Teknik Jag heter Frank Ryan och är pianotekniker. Just den här dagen hade miss Pieczynski ringt mig. Hon ville att jag skulle komma och kolla hennes flygel som lät konstigt. Det är otroligt vad folk tappar i flyglar. Nycklar, smörgåsar, en smutsig strumpa. En gång hittade jag en svart behå i en stor konsertflygel. Så när miss P ringde och sa att hennes flygel lät konstigt var jag beredd på vad som helst. 3


Och eftersom jag gillar gamla människor, och särskilt miss P, lovade jag att komma så fort jag kunde. – Det låter hemskt! skrek hon. Jag höll telefonen långt ifrån örat. Miss P var nog mest van vid gamla telefoner från Östeuropa. Hennes telefon verkade aldrig fungera. – Flygeln låter inte längre som en Steinway, ropade hon. Mer som en skrivmaskin! En stund senare kom jag hem till miss P. När hon öppnade dörren hörde jag en enkel Mozart-sonat som knappt gick att känna igen. 4


Den som spelade gjorde det inte alls bra. Miss P drog mig så nära sig att jag kunde se sprickorna i hennes puder. Läppstiftet var smetigt, som om hon sminkat sig i sömnen. – En nybörjare, viskade hon. Den här eleven har jag bara för pengarnas skull. Jag tog av mig skorna och gick in i musikrummet. – Han försöker verkligen, sa miss P. Och han betalar kontant. Miss P:s musikrum var även hennes vardagsrum. Kanske hade det också varit hennes matsal, om flygeln inte tagit upp så stor plats. 5


Killen som satt och klinkade såg mer ut som en grovjobbare än en musikelev. Han satt böjd över miss P:s vackra, gamla flygel och bankade på den som om den vore ett köttstycke. Skinnjackans ärmar var uppkavlade. Armarna var håriga, fingrarna tjocka som korvar. – Stefan! ropade miss P och slog till hans rakade skalle med en trasig linjal. Det räcker! Han såg upp på mig. Han var mörk under ögonen, som om han inte hade sovit på en vecka. Jag undrade vad han arbetade med. Miss P knuffade till hans axel. – Låt pianostämmaren ta sig en titt på pianot. Innan du har sönder det. 6


Jag hatar att bli kallad pianostämmare. En sådan stämmer, men jag gör mer än så. Jag är pianotekniker. Jag är den som kan få ett piano att låta som det ska. Eller sluta låta som en skrivmaskin. En gammal katt slingrade sig mellan mina ben. Sedan linkade den in i köket. Hela lägenheten stank av kattpiss och något annat jag inte kunde sätta fingret på. Det var inte trevligt. Stefan reste sig och gick fram till ett skåp. Där började han bläddra bland miss P:s noter. – Var är Coco? frågade jag. 7


Coco var en liten, ful hund, men miss P älskade den. Coco brukade ligga vid mina fötter medan jag arbetade. Miss P ryckte på axlarna och rättade till ett bleknat fotografi. Det föreställde en vacker, leende, självsäker kvinna. Det var miss P som ung. – Coco kanske gömmer sig för Stefan, sa hon och fnissade till. Han gillar duktiga elever, inte sådana som Stefan. Stefan fortsatte att bläddra bland noterna, som om han letade efter något. Om han hört vad miss P sa brydde han sig inte. 8


Varför rotade en kille som han i ett skåp fullt av Beethoven och Brahms? – Då var din lektion slut, sa miss P till Stefan. Så räckte hon fram handen mot honom, och han lade fyra sedlar i den. När han hade gått, sa hon: – Spela något fint för mig. Kanske Chopin? Du spelar så bra, Frankie. Du har tekniken. Det är bara hon som får kalla mig Frankie, ingen annan. Jag log mot henne. En musiker måste ha tekniken. Och miss P hade rätt, jag var tekniskt skicklig. Man kan ha hur mycket talang som helst, men utan teknik kommer man ingenstans. 9


Jag hade tekniken, men inte nog med talang. I alla fall inte när det gällde de där klassiska styckena som miss P hade haft som yrke att spela och lära ut. Man kan klara sig utan talang om man är snygg, men det var jag inte heller. Och så var det mitt namn. Frank Ryan. Tycker ni att det låter som en klassisk pianist? ”Frank Ryan spelar Debussy”? Det låter helt enkelt inte bra. Franklin hade låtit bättre. Men mina föräldrar döpte mig inte till Franklin. När jag började spela jazz försvann problemet med talang. 10


Då räckte det med känsla och teknik. Som jazzpianist funkar jag allra bäst. Jag är ingen snygging, men det gör inget. De flesta klubbar jag spelar på är så mörka att publiken ändå bara ser en framåtböjd figur med fingrar. Och namnet Frank passar utmärkt för en person som stämmer pianon på dagarna och spelar jazz på kvällarna. – Lite Schumann, Frankie? Schubert? försökte miss P. Jag tycker inte om att bli pressad. – Inte i dag, svarade jag. Jag satte mig på pallen. Den var ännu varm. Det var obehagligt. 11


Lite som att sitta på en toalett som någon annan just använt. – Vi tar Sinatra, sa jag. Jag började spela introt till Fly Me to the Moon och hörde Sinatra sjunga inne i mitt huvud. Då hördes ett ljud. KLINK. – Där är ljudet jag pratade om, sa miss P. Jag fortsatte spela. KLONK. Jag slutade spela och reste mig. – Det är något inne i din flygel, sa jag. Under locket. Något som får d-strängen att bete sig konstigt. Locket på en stor Steinway är mycket tungt. Man måste kila in axeln när man lyfter det. Tappar man locket skulle man bryta armen. 12


Det är ett av skälen till att jag hittat så många märkliga saker inne i flyglar. Ingen lyfter på locket i onödan. Jag ställde upp locket på pinnen och tog ett hastigt kliv bakåt. En vidrig stank slog emot mig. Jag lade handen för näsan. Miss P kom fram och kikade ner i flygeln. – Coco, utbrast hon. Så det är där du är, din lilla odåga.

13


Frank Ryan lever ett lugnt liv. Han är jazzpianist och jobbar med att stämma pianon. Men plötsligt förändras allt. En äldre dam ger Frank ett häfte med noter. Dagen därpå är hon död, och mystiska personer söker upp Frank. Det måste vara något speciellt med de där noterna … Detta är den första boken om Frank Ryan.