9789178859733

C E C IL IA BE RG WA L L

Där Källan springer fram Utgiven av Visto förlag, Lerum 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Cecilia Bergwall © Illustration och omslagsdesign: Björn Lundkvist Sättning: Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2022 ISBN: 978-91-7885-973-3

CECILIA BERGWALL

Till mamma och pappa som visade mig vägen till berättandet och till den besjälade naturen.

Kapitel 1 Sören Kunde man vänja sig vid att vara rädd? funderade Sören.

Träna på det, eller kanske bädda in rädslan i ett riktigt drömmigt sagofluff?

Så slutade det lyckligt, att vara rädd blev omöjligt och alla blev kära, glada och snälla och delade med sig av allt de hade till tidens ände.

Hur gjorde vuxna? De använde knappast sagofluff. Det verkade mer som om de bara bestämt sig för att det nog inte var så farligt. Allt skulle ordna sig bara man pratade om det tillräckligt mycket. Men antagligen var de inte rädda heller, inte på riktigt. Inte som Sören.

Han lutade kinden mot björkens sammetslena stam och kände hur det gamla trädet svepte in honom i det där som fick hans rädda tankar att vila en stund.

Nej, det gick helt enkelt inte att räkna med vuxna.

Skulle något bli gjort fick han göra det själv. Och han började tappa tålamodet. Det liksom kliade i honom och han ville stampa med foten och sparka på saker. Men han klättrade i stället. Att sitta här uppe gjorde det lite bättre.

Allt såg mindre ut härifrån. Det var faktiskt en av de 7

riktigt bra sakerna med att klättra i träd, att man kände sig stor och allt annat blev litet. En mer lagom värld. Fast om man tittade uppåt, rätt upp i himlen, då blev man liten igen. Väldigt liten faktiskt. Åt det hållet fanns inget slut alls, det visste Sören. Förresten visste nog alla det, även om ingen fattade. Hur skulle man kunna förstå att något aaldriiig tar slut? Eller liksom, det tar ju slut men när det tar slut så måste det ju finnas något efter slutet, alltså tar det aldrig slut.

Mamma brukade säga att han inte skulle fundera så mycket på sådant för då kunde han bli rädd. Bli? Det var ju just det. Han var redan rädd! Hela tiden var han rädd. Men inte för att universum bara fortsatte rätt ut i oändligheten, utan för allt som hände här på jorden. Han hade försökt förklara det för sina föräldrar och de sa att de förstod, men att de sa det gjorde honom ännu räddare.

Faktiskt vettskrämd, för det bevisade liksom att de inte alls fattade!

Föroreningar, klimatförändringar, svältkatastrofer, översvämningar, växter och djur som utrotades … Vuxna hade till och med gett det ett namn: Det sjätte utdöendet.

Ungefär som att det handlade om någon planet långt bort och inte deras eget jordklot!

Titta på den lilla planeten, den håller på att dö ut! Tänka sig.

Suck. Om vuxna förstod, varför gjorde de inget?

Dessutom var det där utdöendet nära nu, det förstod i alla fall Sören. Känslan svepte genom honom likt ett alarm som inte gick att stänga av. Och om någon vuxen kunde 8

vakna till lite så skulle de se att något allvarligt höll på att hända mitt framför ögonen på dem. Träd skulle inte fälla sina löv i början av juni, men det var just precis det som hände i Viljelösa! Och träd skulle inte ha ont, men Sören kände dem skälva av smärta.

Han tänkte på brevet. Det som en helt vanlig tisdag trillat ner i deras brevlåda.

Hej Sören Aller!

Du har rätt, Tord Brunkel ljuger om vattnet. Håll koll på honom innan han lyckas förstöra hela Viljelösa. Du ser ju hur det ser ut nere vid ån!

Hälsningar från en som vet Först hade Sören mest funderat på vem brevet var ifrån, men sedan hade han bara blivit glad. Gladare än han varit på superlänge. Det var någon mer som verkligen såg och den människan trodde på honom. Att han kunde göra något. Det gjorde honom modig, så nu satt han här, högt uppe i en av björkarna utanför Tord Brunkels stora villa. Än så länge hade Sören inte sett något misstänkt, trots att detta var spaning nummer 17, men han tänkte inte ge upp. Han hade försökt att prata med Tord, han var ju ändå ytterst ansvarig för staden hade Sören resonerat, men tid att prata med ”en unge på 12 år” hade han inte haft. Inte en enda gång när Sören gått till Viljelösa kommunhus hade Tord tagit emot honom. Och efter brevet kändes det som att egen spaning var ett bättre sätt att ta reda på saker. Om Tord Brunkel hade gjort något fel skulle han 9

k­nappast erkänna det när Sören frågade. Dessutom satt Sören hellre här och spanade än på en parkeringsplats utanför kommun­huset. Sören klarade sig inte utan träd.

Om han inte suttit i det här trädet hade han suttit i ett annat.

Han ryckte till när dörren till villan smälldes upp med ett brak och en röst skar genom lugnet: ”De ska bort! Det här är ingen jävla djurpark!”

Sören greppade hårdare om grenen och lutade sig fram.

En man lämnade villan med långa, bestämda kliv. Det var Tord. I handen höll han en säck. ”Tror du verkligen att du har något att säga till om, va?” fräste Tord. ”Du ska få se vad som händer med den som går bakom min rygg!” Hans röst var iskall.

Sedan kom en tjej springande efter Tord. Det vara Ella, Tords dotter och Sörens klasskamrat. ”Nej, pappa! Förlåt, pappa, neneneej. Jag ska inte … du får inte!” Rösten brast.

Sören satt som paralyserad.

Ella kom ikapp och försökte ta tag i säcken, men Tord stötte bort henne så hårt att hon föll omkull.

Svetten bröt fram på Sörens panna och grenen han höll om kändes plötsligt hal. Borde han göra något? Han kunde inte tänka.

Tord fortsatte och kom rakt emot Sören, som duckade och försökte göra sig liten mot stammen.

Klick. Bakluckan gled upp samtidigt som Ella kom på fötter och sprang mot bilen. Tårarna blandades med snoret i hennes gråtsvullna ansikte. Hon kastade sig över 10

Tords rygg och sträckte sig efter säcken i hans hand, men han skakade av henne hur lätt som helst. Tord var en stor man men i sin iskalla vrede verkade han ännu större. Inte ens uppifrån trädet såg han liten ut.

Ett högt skall fick Sören att rycka till igen. ”Håll käften, Dog!” röt Tord. Hunden slutade skälla men vankade oroligt av och an i hundgården.

Tord gick ner på knä bakom bilen och Sören kunde inte se vad han gjorde. Ella låg hulkande på gräset bredvid. Tänk om hon skadat sig? Men Tord drog upp henne på fötter och utan att tveka slängde han in sin dotter i baksätet och satte sig bakom ratten. Sören såg Ella kasta sig mot den ena dörren och slita i den, sedan i den andra.

Låst. Så blinkade baklyktorna till och bilen gick igång.

Allt hade gått så fort. Det kunde inte ha gått mer än någon minut men chocken hade bromsat tiden, som att allt gått i slow motion. Tords ansikte förvridet av vrede, Ellas gråt, hundens skall, doften av bark och försommar­ varma löv mot lukten från avgaserna. Och Ella som ropade på honom, som ljudlöst ropade på honom …

Hon hade fått syn på honom uppe i trädet! Hennes mun rörde sig och han förstod att hon faktiskt mimade.

Hon pekade om och om igen ut genom bakrutan. Vad menade hon? Han tittade ner bakom bilen och fick syn på säcken. Den var fastsurrad runt avgasröret och han tittade upp på Ellas desperata ansikte. Det var säcken, förstås, hon ville att han skulle hämta säcken. Ella fortsatte att ropa, ljudlösa skrik på hjälp.

Då släppte förlamningen och världen började gå i rätt 11

takt igen. Sören var egentligen en kille som tänkte sig för, men nu bara gjorde han, snabbare än någonsin. Han nära på rann ner för björkstammen. Den höga trädgårdsmuren löpte runt hela villan och i jämnhöjd med murkrönet tog han sats och sköt ifrån. En perfekt landning och sedan snabbt ner på andra sidan.

Dog skällde som besatt, men Sören hade bestämt sig.

På nolltid var han framme och försökte knyta loss säcken.

Med ett vrål kastade sig Tord ut från förarsätet: ”Men vad i helvete håller du på med, slyngel …” Det var allt Sören hann höra innan han fick loss säcken och satte iväg. Ella hade också hunnit ur bilen och det blev hon som fastnade i Tords järngrepp, inte Sören. Hon skrek efter honom: ”Spring, Sören, spriiing!”

Sören var kanske ingen stjärna på idrottslektionerna, där de mest körde bollsport, men han cyklade överallt, klättrade i vartenda träd värt namnet och var en riktigt vass sprinter då det behövdes. Och nu behövdes det.

Han sprang för allt han var värd och rädslan gav honom lätta fötter. Han svingade sig över grinden och sprang vidare mellan husen samtidigt som han försökte tänka ut fortsättningen. Säcken dunkade mot låret och plötsligt hörde han några ynkliga pip. Säcken! Han saktade in, fick bort repet och tittade ner. Två små kattungar, en grårandig och en helgrå. Så söta! De verkade ha klarat sig men … vreden sköt i en kraftfull våg genom honom. Vad var han egentligen för slags människa, Tord? En skitmänniska som försökt gasa ihjäl två små oskyldiga kattungar! En riktig skit …

12

”Buss på, Dog! Buss på honom, han ska inte komma undan!” Orden som ekade inifrån villans trädgård, gnisslet från grinden och Ellas röst fick Sören att vibrera av rädsla. ”Pappa, nej, neeej …!” Ellas kvidande protest och Tords kommando. Sören kunde inte riktigt greppa det. Hade Tord verkligen skickat hunden efter honom? Den hunden var ju livsfarlig!

Benen började springa av sig själva och en ilning av panik strålade genom magen som ett brännjärn mot n­aken hud. Sören sprang för sitt liv. Staket och häckar susade förbi. Han skulle inte hinna hem, det var för långt.

Var kunde han gömma sig? Trädet vid kyrkogården? För långt. Källaren? Källaren, ekade det genom Sörens huvud.

Källaren i Glömda huset.

Han tyckte att han hörde Dogs flåsande närma sig.

Lårmusklerna brände. Lungorna brände. Nu var det något som hördes bakom honom. Bara en liten bit till. Skorna dunkade mot asfalten.

Där, längre ner på gatan, såg han det övervuxna s­taketet till Glömda huset. Fortare, spring fortare! H­undar s­pringer snabbare än människor, så är det bara. Påsen dunkade mot benet. Nej, han fick inte skada kattungarna.

De gamla järngrindarna stod öppna men han försökte slänga igen dem i farten. Fram till Glömda huset och nu var det utan tvekan Dog han hörde. Upp på gräsmattan, runt vattentunnan, runt glasverandan, ner i källartrappan, in genom dörren, slam! Haspen, haspen på!

Dunk! Dogs framtassar slog hårt in i källardörren 13

och hans dreglande käft immade mot den lilla glasrutan högst upp. Sören backade instinktivt bort från Dogs öronbedövande skall. Kunde inte den där galna besten hålla tyst? Tord skulle ju höra! ”Schhh, tyst! Tyyyst, snälla lilla fina Dog, så ska du få ett stort köttben, bara du inte skäller mer nu!” Sören lutade sig fram i hopp om att hunden skulle höra honom, men Dog brydde sig inte ett dugg om erbjudandet utan fortsatte studsa mot dörren med ett skall som skar sönder tystnaden.

Innan Sören hunnit tänka ut något nytt sätt att övertyga Dog hörde han ett annat ljud. Tord? Nu hade Tord hittat hit! Sören gled ner mot väggen och satte sig på den gamla madrassen som han släpat dit. ”Håll tyst, din dumma hund”, mumlade han uppgivet med huvudet i händerna.

Där var ljudet igen. Fast ljudet kom inte utifrån, det kom … uppifrån. Ovanför Sörens huvud hördes steg.

Någon gick på nedervåningen i Glömda huset. Ingen hade bott där så länge Sören kunde minnas. Det var något som inte stämde. Visst hade grindarna varit öppna? De brukade väl alltid vara stängda?

För någon som alltid tänkte efter först var det ganska jobbigt att nu inte kunna tänka alls. Dog fortsatte att skälla som en tokig och nu hördes stegen ovanför S­örens huvud igen. De rörde sig bort, blev svagare. Sören hörde en dörr som öppnades och stängdes. Sedan bara Dogs skall. ”Tyst!” hördes plötsligt en lugn men mycket bestämd 14

röst. Dog fortsatte att skälla. ”Tyst!” upprepade rösten, den här gången med lite mer skärpa men fortsatt lugn.

Dog tystnade men gav sedan till ett lite tveksamt skall. ”Det räcker nu”, sa rösten, fortfarande lika fast. ”Du är en fin hund men du har hamnat i fel trädgård. Seså, gå hem till husse och matte nu. Iväg med dig!”

Sören gick närmare dörren och kikade försiktigt ut genom det lilla fönstret. Han såg bara en bred rygg­ tavla och bakom den Dog, som strosade iväg med sänkt svans och hängande huvud. Ingen barnmat för dig i dag, t­änkte Sören, med ens hoppfull. Nu skulle Sören kunna smita hem och … Ryggtavlan framför fönstret vände sig långsamt om och visade sig höra ihop med ett skäggigt ansikte på en gammal man. In i Sörens synfält kom också en hund, en som var ännu större än Dog … Det skäggiga ansiktet förstod att någon var innanför källardörren, det såg Sören, och dessutom tänkte det ta reda på vem eller vad det var, för ansiktet närmade sig dörren och den ännu större hunden följde med.

Sören snubblade bakåt igen samtidigt som den skägg­ iga mannen öppnade dörren på vid gavel. Kvällssolen sken rätt in och bländade Sören. Han kisade mot den väldige mannen som nu bara var en svart gestalt mot den ljusa kvällshimlen. ”Och vad gör du i min källare?” sa den lugna, djupa rösten och tog ett kliv in i det lilla källarförrådet.

15

Tord Brunkel ljuger om vattnet. Han kommer att förstöra allt!

Hälsningar från en som vet Något står inte rätt till i Viljelösa … Sören vet det. Träden dör runtomkring dem, men ingen gör någonting. Ingen lyssnar.

Kanske för att vuxna sällan bryr sig om sådant som är viktigt på riktigt. Kanske för att han bara är 12 år. Rädslan växer i Sören.

När Sören får brevet förändrar det allt. Han bestämmer sig för att ta saken i egna händer, något han kommer att ångra många gånger. För vem är det egentligen som har skrivit brevet?

Vad är det för konstigt med Tord Brunkel? Och vad är det som händer i Glömda huset? Sören har så många frågor men en är viktigare än alla andra: Vem ska egentligen ta ansvar för att rädda Viljelösa, eller – för att rädda hela planeten?

Där Källan springer fram är en spännande och drabbande mystikbok om miljö, mod och att våga lita på sin magkänsla.

Boken är den första delen i serien om Kampen för vattnet.

www.vistoforlag.se