Vemdalsrånet
Vemdalsrånet Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Kalle Löfgren Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2021 ISBN: 978-91-7885-506-3
Kapitel 1 Robert var i desperat behov av stålar efter att ha satsat sina sista slantar på en vansinnig grej. Han hade vunnit tolv tusen på en pokerturnering på kasinot och gått direkt över till Skeppsbrokällaren och firat vinsten med ett gäng musiker. Bandet hade precis fått klartecken att göra ett gig på en klubb i Stockholm. De skulle ”spela på dörren” som det kallas, vilket innebär att bandet skulle få behålla hela entrékassan. Men det fattades pengar till hotell, mat och bensin, därför hade de övertalat Robert att satsa tio tusen med löfte att få dela på entréintäkterna, vilket enligt bandet skulle kunna ge det dubbla tillbaka. Frestelsen att få dubbelt tillbaka kunde han bara inte motstå. När bandmedlemmarna och Robert skiljdes åt hade de skålat över en kanondeal. Evenemanget hade floppat och han hade fått tillbaka en bråkdel av de tio tusen. Det här var bara ännu ett exempel på händelser som fick Robert att hamna i ekonomisk knipa. Var han lättlurad? Han ansåg sig själv inte vara det. Snarare handlade det om otur. Något som hade förföljt honom så länge han kunde minnas. I just det här fallet var det tydligen bandkillarna som blivit lurade. Det visade sig att det fanns två ingångar till krogen, och krögaren hade på något vis lyckats få de flesta gäster att lösa in sig via den andra entrén. Robert hade genomlidit två blytunga veckor efter händelsen på Skeppsbrokällaren. Han hade fått låna några hundringar av en kompis, så han kunde hanka sig fram. Men nu kändes livet betydligt
7
lättare. Han hade blivit uppringd av en kille som var skyldig Robert en gentjänst. Killen hade tipsat om en bensinmack uppe i Bjästa, där dagskassan förvarades i ett skåp på kontoret över natten. Robert hade nappat direkt på tipset. Nu återstod bara att övertala Leif att hänga på. Leif var kompisen som varit med på de flesta inbrott och stölder som genomförts. Robert hade stämt träff med honom på Café Charm på Storgatan i Sundsvall. När de fikade presenterade Robert sin plan. Leif ruskade på huvudet. ”Jag tackar nej. Det finns för många osäkerhetsfaktorer inblandade.” ”Vad då? Det här är ju klockrent.” Leif ruskade på huvudet igen. ”Mitt nej står fast.” Robert såg sig om där de satt längst in i hörnet på kaféet. Sökte argument. Men det dök inte upp några. Till slut stirrade han på Leif. ”Är det för att du gift dig?” ”Absolut inte! Mitt nej har inget med det att göra. Det känns bara fel helt enkelt.” Robert slog näven i bordet. ”Fan Leif. Jag har räknat med dig!” Han kände en frustration och en ilska som stegrats av Leifs motvilja. Leif noterade att en del gäster hade vänt sig om och stirrat på dem, så han slog ut med armarna. ”Ta det lugnt!” Robert reste sig hastigt. ”Fan, då gör jag det här själv!” * Han hade i raska steg lämnat lokalen. Att några av gästerna stirrade struntade han i. Ilskan gjorde att händerna darrade. Han hoppade in i bilen som han hade felparkerat på en tvärgata till Storgatan. Efter att ha gjort en rivstart började han tänka på Leif. Vad hade hänt med honom? Snobbig hade han blivit. Den där halsduken till exempel. Slängd över axeln. Bara en sån sak! För ett ögonblick kom han att tänka på sina två andra kompisar,
8
Jonny och Erik. Skulle han fråga någon av dem? Han hade slagit bort tanken direkt. Ingen av dem hade uppvisat några som helst kriminella sidor. Bara att glömma. Det här skulle han fixa på egen hand! * Leif hade suttit kvar och studerat Roberts ryckiga stil när han lämnat kaféet. Det var ingen mening att gå efter. Han visste av erfarenhet att det var meningslöst att fortsätta argumentera när Robert var så där arg. Roberts ilska skulle lägga sig. Tids nog skulle han ringa och höra hur det gått där uppe i Bjästa. Istället gick han och fyllde på kaffekoppen, satte sig och lade ena benet över det andra. Funderade på varför han sagt nej. Framför allt var det Roberts uppförande som störde. Uppjagad, indiskret och högljudd. Dessutom: han hade gift sig i början av sommaren. Då hade han lovat sig själv att sluta med inbrott. Hittills hade det gått bra. Nu var det september. Fyra månader som gift, ett nytt liv, och han var nöjd med allt. Däremot visste han att Robert hade ekonomiska bekymmer. Ständigt. Visst hade han kunnat låna ut några tusenlappar, men det skulle bara hjälpa för stunden. Han begrep inte hur man kunde vara så vårdslös med pengar. Så länge han kunde minnas hade Robert haft ont om stålar. Även efter inbrott de genomfört som gett hyfsat med cash. Han trivdes väldigt bra med Robert, men nu hade det nya stadgade livet börjat. Då funkade det inte att hänga på allt som Robert föreslog. Speciellt inte när det handlade om ogenomtänkta idéer som Leif ansåg att det här var. Att Robert skulle lugna ner sig, eller rent av lägga ner det kriminella livet, ansåg han högst osannolikt. Hans arv efter sin farsa, som hade tillhört en av de ökända bankrånarligorna som härjade på åttio- och nittiotalet, satt djupt rotat. Ränderna går aldrig ur som det heter. Robert hade ofta pratat om sin farsa med beundran i rösten. Vilken kung och ledare han hade varit i den undre världen. Ibland hade det till och med låtit på Robert som han ville nå samma status. Men det
9
kommer inte att hända, tänkte Leif när han tömde det sista ur kaffekoppen och borstade bort smulorna efter wienerbrödet. Visserligen hade Roberts farsa lyckats köpa en spelbutik efter åren på Kumla, men sen hade det tydligen gått åt helvete på riktigt. Den biten ville Robert inte snacka om. Leif reste sig och knöt halsduken enligt senaste modet. Han log åt sig själv. Förr brydde han sig inte om hur han var klädd. Bara det var praktiskt. Nu var han noga. Ville inte sticka ut. Han vek ytterrocken över armen, den hans fru givit honom när han hade fyllt tjugoåtta i somras, varpå han lämnade bordet. Han kände blickarna från de övriga kafégästerna. Det där tyckte han inte om. Att bli uttittad. Han snabbade på stegen innan han nådde entrédörren. Det fick bli en promenad hem. Den friska ljumma höstluften kändes skön att andas in. På vägen hem tänkte Leif på hur livet förändrats efter att han träffat Märit. Han hade bjudit ut henne på Aveny våren 2006. Ett år senare var de gifta. Snabba ryck. Det hade känts rätt hela vägen. Han trivdes med hur hon påverkat och, faktiskt, förändrat honom. Snyggare kläder, mer stil. Parmiddagar och större umgänge. Men han ville inte släppa kontakten med sina gamla polare. De hade betytt mycket för honom. Speciellt Robert. Att Märit ogillade när han umgicks med dem gick inte att ta miste på. Det hade gått så långt som att de grälat om saken ett par gånger, men Leif hade inte gett med sig. Däremot hade han lovat att minska ner på de gånger han träffade det gamla gänget. Nu hade han sagt nej till Robert. Han hade stått emot. Ett uns av stolthet for genom hans kropp. * Natten därpå satt Robert bakom ratten i sin gamla Volvo på väg upp genom Höga Kusten. Regnet öste ner och han förbannade de utslitna vindrutetorkarna. Eller hela jävla bilen. Besiktning inom två månader, och den skulle aldrig gå igenom. Han körde vidare mot Bjästa. Hade inte reflekterat över hur
10
långt det var dit när han såg en vägskylt som upplyste om att det fortfarande återstod fyra mil. Skit samma. Det gav honom tid att tänka igenom tipset han fått. Tipset hade kommit från en kille han lärt känna när han tillbringat en sommar uppe i Örnsköldsvik. Ulf, som han hette, och Robert hade hunnit med några inbrott i ett par sommarstugeområden den där kyliga sommaren. Den här gången gällde det en bensinmack som stängde nio på kvällen. Dagskassan förvarades tydligen i ett skåp på kontoret under natten. Ägaren skulle köpa ett kassaskåp. Men det hade ännu inte blivit av. Herregud, han fattade inte. Hur kunde Leif tacka nej till det här! Fel magkänsla. Var det så han hade sagt? Roberts magkänsla sade något helt annat. Det här var ju en klockren grej. Nä, sanningen var nog att Leif blivit feg. Och orsaken till det stavades förmodligen Märit. Han lät tankarna vandra över till vägbeskrivningen i stället. Svänga av E4:an höger när han såg skylt Bjästa. Då skulle han komma in på Sidensjövägen. Sen ta vänster. Då skulle macken finnas på vänster sida efter två hundra meter. Regnet avtog en aning. Han sneglade på bensinmätaren. Soppan skulle räcka. Ett grin spreds över hans läppar. Annars får jag väl tanka på macken. Han hade studerat en gammal vägkarta som han hittat i en låda bland några betalda räkningar. Visste att han skulle passera Skuleberget. Vacker natur hade alltid fascinerat honom, och berget var en häftig syn. Men nu gick det inte att se många meter utanför strålkastarljuset. Han tänkte att han måste besöka området någon gång framöver igen. Senast han varit där var efter den där gången han hade tillbringat sommaren uppe i Örnsköldsvik. Tjejen han bott hos hade gjort slut och han hade stannat vid berget på vägen hem. Han hade följt stigen ända upp till toppen. Suttit och deppat, men samtidigt förundrats över den fantastiska utsikten. Han växlade ner. En lång uppförsbacke gjorde att bilen fick kämpa på treans växel ett tag. Han kollade hastighetsmätaren. Sjuttio. Till slut planade vägen ut. Han kunde lägga i fyran och rulla vidare i nittio.
11
Det var inte långt kvar till Bjästa. Han kollade klockan. Tjugo i två. Perfekt. Hade siktat på två. När han fick syn på skylten saktade han in och blinkade höger. Regnet hade tilltagit igen och sikten kunde ha varit bättre. Men skit samma. Nu jävlar. Han kollade skyltarna och upptäckte att han var på Köpmanholmsvägen. Insåg att han kört för långt. Vände vid en parkeringsficka och åkte sakta tillbaka. Han fick syn på avtagsvägen och svängde in på Nätragatan. Efter en stund såg han macken. Vägbeskrivningen stämde. Alltid något. Pulsen steg. Han bestämde sig för att åka förbi för att kolla så att allt var lugnt. Efter en kilometer vände han. Inte en människa inom synhåll. Inte en bil. Helt dött. Ulf hade informerat att det gick att köra in bakom macken. Mycket riktigt. Han saktade in. Precis när han skulle svänga fick han syn på något svart som pilade över gatan i regnet. Troligtvis en katt. När han var liten hade han varit vidskeplig, men det var då. Sen hade hans farsa fått honom att tänka om. Sånt där var bara trams. Nycklar på bordet. Gå under en stege. En svart katt över vägen. Tokerier. Nu fnös han bara åt sånt. Han stannade och slog av motorn. Allt blev mörkt. För säkerhets skull satt han kvar en stund för att vänja ögonen. Han fällde upp kapuschongen över huvudet, drog upp dragkedjan och hoppades att jackan var vattentät, som utlovats i annonsen. Tog på sig ett par tunna handskar, andades djupt ett par gånger och öppnade bildörren. Allt var stilla. Utom regnet. Han tog fram ficklampan, tände och såg att det var stora vattenpölar framför dörren som han tänkte bryta upp. Tennisskorna var inte mycket till hjälp. Han förbannade valet av skor. Hade tänkt ta stövlar, men ångrat sig. För klumpigt, men nu hade det varit perfekt. Inte mycket att göra åt den saken. Han öppnade bakluckan och tog fram kofoten. Tassade försiktigt genom vattenpölarna fram till dörren och gick loss på låsanordningen. Det gick förvånansvärt lätt att få upp dörren. Han klev in och var beredd på larm, men hörde inget. Släppte kofoten och tog
12
fram ficklampan. Han fick syn på kontorsdörren. Stegade fram och kände på den. Olåst, bara att gå in. Han lyste med ficklampan runt väggarna. Två garderober och en jävla massa skåp. Han började systematiskt leta igenom skåpen. Flera av dem nådde han inte. Han såg sig om efter en stege eller en stol och fick syn på en kontorsstol med hjul som fick duga. Han var nära att tappa balansen, men lärde sig snabbt utnyttja hjulen för att kunna förflytta sig. När han kom till näst sista skåpet kände han en väska som han drog ut. Han lyste på den. Ett ord tryckt utanpå. Handelsbanken. Perfekt. Han öppnade dragkedjan. Fullproppad med sedlar. Pulsen hade varit hög. Nu steg den ännu mer. Han kände med handen i skåpet en gång till. Men det var tomt. Tydligen fanns bara en väska. Han hoppade ner och gick mot utgången. Lyfte upp kofoten och rev åt sig några Snickers från ett golvställ, innan han släckte ficklampan och öppnade dörren försiktigt. Kollade åt båda håll. Tomt. Allt som hördes var regnet. Nu hade det börjat blåsa dessutom. Han skyndade sig fram till bilen. Slängde in kofoten i baksätet, alla Snickers i framsätet och bankväskan i handskfacket. Startade och lät bilen sakta rulla i väg. Han öppnade en chokladbit och bet av en tugga samtidigt som han rös av välbehag. Leif, nu missade du något. Längre kom han inte i sina tankar när han såg lyktor från en bil, som dök upp från ingenstans, bakom honom. Var fan kom den ifrån? * Affärsinnehavarna i Bjästa hade ledsnat på förstörelse och inbrott som förekommit senaste åren, därför hade de bestämt sig för att turas om att patrullera på nätterna. I många mindre orter runt om i Sverige hade det blivit brist på poliser, speciellt nattetid. Därför hade det bildats något som kallades ”Byavakt” på många av dessa orter. Och Bjästa var inget undantag. De flesta av affärsinnehavarna i Bjästa hade tillsammans med kommunen och polisen uppe i Örnsköldsvik kommit överens om att det skulle patrulleras nattetid, och
13
butiksägarna hade tillsammans gjort en turordningslista. De som patrullerade hade med sig en mobil med direktnummer till polisen i Örnsköldsvik. De hade strikta order att bara iaktta och larma ifall de upptäckte något som kunde tyda på inbrott eller någon slags förstörelse. Absolut inte ingripa. Den här natten var det Eva och Roger från ICA som patrullerade. De hade parkerat med motorn avslagen bakom Sibyllakiosken mitt i byn. Klockan var bara två, men det hade bestämts att alla skulle patrullera fram till fem på morgonen. Båda visste att det inte hade hänt något speciellt på över ett halvår i Bjästa. Det hade så klart spridit sig att det patrullerades, vilket hade bidragit en hel del till lugnet. Regnet öste ner. Roger gäspade och såg på Eva med en frågande blick. ”Vad tycker du? Ska vi ge oss för i natt? Helt dött ju.” Eva skulle just svara när hon anade ett par billysen långt bort. Hon satte sig upp från halvliggande. ”Det kommer någon.” Roger vred på huvudet. ”Säkert ett tidningsbud.” Båda iakttog när bilen närmade sig och passerade. De såg på varandra. Roger ryckte på axlarna. Eva öppnade handskfacket och kollade att mobilen fanns med. ”Tyckte inte du också att den körde lite väl sakta?” Roger ryckte på axlarna igen. Något han ofta gjorde. Även på jobbet. Eva störde sig på Rogers nonchalans. Hon hade hoppats slippa åka den här turen med honom. Hon blev dagligen irriterad på hur han uppförde sig på jobbet. Kunde inte begripa att han fick vara kvar. Men orsaken gick nog att hitta i att han var kusin med chefens fru. De satt tysta. Avvaktade. Plötsligt kom samma bil tillbaka. Lika sakta den här gången. ”Men va fan!” Roger satte sig med rak rygg bakom ratten från halvliggande. De såg hur bilen bromsade och svängde in på baksidan av macken en bit bort. ”Nä nu jävlar!” Eva höll hårt i mobilen. ”Vad gör vi?” Roger funderade. Om det var ett inbrott på gång måste de ringa. Men hur skulle de veta? De hade ju aldrig bevittnat ett inbrott tidigare. Han sneglade på Eva. Såg att hon hade stövlar och regnrock.
14
”Så här gör vi.” Han sänkte omedvetet rösten. ”Vi åker närmare, och du smyger fram och kollar.” ”Så du menar att jag …” ”Ja visst, du märker direkt om det är ett inbrott. Sen springer du tillbaka till bilen. Jag stannar alldeles i närheten.” Eva tänkte efter. Varför kunde inte han? Panikkänslor och skräck turades om i skallen, men till slut insåg hon det orimliga. Hon var värdelös på bilkörning. Dessutom hade hon bara kört automat och den här var manuell. Hon blev tvungen att gilla läget. Roger körde sakta fram mot macken. Eva darrade, men klev ut i regnet, skyndade sig fram och kikade runt hörnet. Där stod bilen! Hon tog ett steg fram och såg att bakdörren till macken var uppbruten. Hon började skaka. Vände och sprang tillbaka. ”Ring!” Roger fumlade med mobilen innan han lyckades slå numret. När han hörde att ringsignalerna gick fram gav han mobilen till Eva. ”Snacka du! Förklara vad du såg.” Under tiden backade han undan en bra bit och slog av motorn. Den eller de som kom ut skulle knappast få syn på dem. Han hade bestämt sig att följa efter på avstånd. * Robert svängde ut på E4:an och ökade farten. Sneglade i backspegeln. Bilen bakom verkade följa efter och behålla samma avstånd. Han blev nervös. Väldigt nervös. Det här var inte bra. Men om det var snuten …? Precis då såg han blåljus som blixtrade långt bort. Helvete! Han ökade farten ännu mer. Kastade en snabb blick i backspegeln. Bilen som legat närmast var borta. Däremot såg han att det var två bilar med blåljus. Han ökade farten ännu mer. Men han var chanslös. Ett par kilometer senare låg ett blåljus framför och ett bakom. Han stannade och slog av motorn. Kände sig paralyserad. Han såg hur två poliser klev ur bilen framför och sakta gick mot honom. Han öppnade bildörren och skulle just kliva ur när han hörde en av poliserna beordra honom att visa händerna. De kände efter om
15
han var beväpnad. Han fick sätta sig i baksätet på bilen bakom och han såg hur två av poliserna undersökte bilen. Insåg direkt att de skulle hitta kofoten och väskan med pengar. Fan, han skulle såklart ha slängt kofoten, och väskan med pengar skulle han ha gömt i lönnfacket han tillverkat för nåt år sedan. Varför hade han inte gjort det? Nu var det för sent. Med tom blick registrerade han hur en av poliserna parkerade bilen på en avtagsväg och hängde blå tejp runt om. Den skulle såklart undersökas närmare dagen därpå. Resan upp till Örnsköldsvik blev en overklig upplevelse. Det snurrade i skallen och rädslan han känt för det han anade skulle komma hade ersatts av ilska. Båda poliserna satt tysta. Robert blundade och svor inombords. Fan vad nära. Han kom att tänka på Leif. Dålig magkänsla …
16
Fredrik startade motorn. Lät den gå på tomgång och tittade på klockan. Två minuter kvar. Han lade i driveläge och höll foten på bromsen. Sneglade på klockan igen, flyttade över foten från bromspedalen till gaspedalen och lät bilen sakta rulla fram mot vägen. ”Okej. Nu jävlar i helvete gäller det.”
Kapitel 2
När Robert kommer ut efter sitt livs första fängelsestraff är han fast besluten att ordna upp det för sig. Hans bästa vän Leif verkar ha allt: jobb, fru och snygga märkeskläder. Detta Leif att gickhan, ut och startadeRobert, bilen, men insågen att mängd han var för tunt klädd. trots liksom begått inbrott i sitt Han lät bilen gå på tomgång medan han gick in och bytte från sina liv. Robert har bestämt sig, allt ska bli bra nu. tunna loafers som han älskade, till ett par vinterkängor. Hängde upp den tunna sportjackan och valde täckjackan i stället. December Dehade första frihet på. var Robert ÅsaMen och varitveckorna mild ändaav fram tills flyter i går. Kyla inget träffar för honom. detblixtförälskad, var bara att gilla läget. är det vår,tillbaka tänkte han hopblir han Snart får komma tillnär sitthangamla pade in i bilen. Han lade i ettan och hoppades att det inte skulle börjobb och hans vänner firar att han äntligen är ute, varje kväll. ja snöa. Han hade ännu inte skiftat till vinterdäck. Men på söndag Men ingenting kommer gratis. Det är tungt att leva skulle det fixas. Han hade bokat tid på macken. Förr hade han bytt med skuld – och med när Robert under ett hemma i garaget, men varitskulder. nära att fåSå ryggskott för ett par år sedan. nyårsfirande Vemdalen fårtill nys om en kuppSedan planerad av Då hade han iledsnat och ringt macken i stället. dess var detomtalade den lösningen som gällde. den Fredrik så kan han inte motstå att tacka ja. Han svängde ut på E14 Planen är ju bombsäker. och kollade klockan. Han skulle hinna. När han närmade sig sina forna hemtrakter tänkte han tillbaka på Men det ska visa sig att det inte alltid är ingreppet som är gamla tider. Ungdomsåren i Viskan hade varit tuffa. Mobbing från detgänget farliga, det ärsidan livethörde eftertillsom är denHan stora på norra vardagen. fick smällen. fortfarandeHur en klump närljuga han tänkte påman det. Men det hade honom. kan mani magen lära sig för de älskar? Närhärdat skadar man Han hade växt upp påmänniska ”fel” sida Ljungan. södra. Dit han varHur på egentligen en annan genomDen sina handlingar? väg nu. vet man vad man verkligen vill? De få gånger han tagit mod till sig och begett sig till kiosken i Långhuset på norra sidan visste han att det kunde bli slagsmål. När han cyklat ut på bron över Ljungan hade han alltid stannat mitt på för att lyssna. Om gänget från norra fanns i närheten brukade det höras. Han mindes en gång när han gick på en rejäl nit. Hela gänget
www.vistoforlag.se