Ri t a
från Riml
u nd a
Charlotta Jensfelt
”Har vi en gång vant oss att hämta vår fröjd och tröst i böckerna, så kan vi inte undvara dem.” - Astrid Lindgren
R it a
m i l u R n n da å r f
Charlotta Jensfelt Illustrationer av Sandra Danielsson
Rita från Rimlunda Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Charlotta Jensfelt | © Bild: Sandra Danielsson Grafisk form och sättning: Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2021 ISBN: 978-91-7885-493-6
Kapitel 1
Rita från Rimlunda Inget roligt tycktes hända idag heller, tänkte Rita. Hon satt ihopsjunken vid sitt bord i klassrummet och hörde fröken Marina mumla i bakgrunden. Det handlade om årstider och månader nu igen. Ett evigt tjat om hur viktigt det var, något alla skulle kunna när man gick i andra klass. Har de inte gått igenom det tillräckligt? Rita ångrade att hon inte ätit smörgåsen som hennes pappa fixat till henne på morgonen. Hon var så hungrig. Rita tittade bort mot anslagstavlan där Marina brukade skriva upp dagens skollunch, men det hängde visst ingen lapp där. Hon hade väl glömt, stressad som hon var. Rita var bergsäker på att det skulle bli fisk. Fisk stod verkligen längst ner på Ritas lista när det gällde mat. På första plats kom skolans broccolisoppa. Oslagbart den bästa soppa 5
Rita hade smakat. Inte ens mormors eller pappas kunde komma upp i samma nivå. Rita kunde utan problem äta två stora portioner som hon dessutom doppade vetebullar i. Fatima, en av mattanterna, bakade egna bullar som alla på skolan älskade. Det vattnades i munnen på Rita. – Rita, sa Marina. Kan du läsa första stycket? Rita blickade upp på fröken och insåg att hon inte alls hängt med. – Sidan 32, Rita, sa Marina med bestämd röst. Glöm nu inte att läsa med inlevelse! Marina stirrade ner i sin bok, som om hon själv var rädd att tappa bort sig i texten. Rita försökte, med darrande hand, hitta sidan. Hon kände hur Dennis blick brände i nacken och det suckades högt bakom henne. Det var som om hon hade klister på fingrarna. Sidorna tycktes bara klumpa ihop sig. Marina suckade och steg fram till Rita och hjälpte till. Allt för att det skulle gå snabbare. Hennes overkligt långa naglar började snabbt och flinkt bläddra framåt i boken. Rita kunde inte begripa hur Marina kunde göra något över huvud taget med de där naglarna, än mindre pilliga saker.
6
Men Marina var som en maskin, förinställd på att hitta rätt sida på kortast tänkbara tid. Lektionen tycktes aldrig ta slut. Rita ville ha det som Britta och Jonna. De kom alltid så bra överens och småfnissade ofta åt olika saker. Britta hjälpte alltid Jonna när det var svenska och i matte var det Jonna som visade Britta. I 2B, i klassrummet bredvid, fanns Gustav och Amal. Kompisarna som Rita gått med på förskolan. De hade skiljts åt när det var dags att börja förskoleklass på den nya skolan. Varför fick hon inte gå med dem? Gustav och Amal var hennes motsvarighet till Britta och Jonna. Pappa hade varit och pratat med rektorn och försökt få till ett klassbyte. Rektorn hade svarat att det bara var bra för Rita att lära känna nya kamrater. Som om rektor Eva visste vad som var bäst för Rita. I snart tre år hade Rita tragglat sig igenom skoldagarna utan en enda klasskamrat som hon trivdes med. Amal och Gustav hade dessutom Bernard som lärare. Han var sådär tokigt rolig. Det hördes ofta skratt från deras klassrum hela vägen ut i korridoren. Hon kunde inte tänka sig att Bernard tjatade om årstider och månader dagarna i ända.
7
Rita var glad att hon fick tid att leka med Amal och Gustav på rasterna iallafall. Superhjältar lekte de, om Rita fick välja. Gustav och Amal tyckte bäst om att sitta på klätterplanket och leka ”träffa stenen”. Den leken gick ut på att de skulle kasta sina glaskulor mot en sten och den som kom närmast vann kulorna. Tyvärr var det aldrig tillräckligt långa raster. De hann inte komma in i leken förrän fröken Marina kom ut och visslade in alla. Jämt var hon stressad och aldrig var eleverna snabba nog att ställa upp i ledet. Några gånger hade Marina glömt sin pipa i klassrummet och då stod hon och skrek på de barn som inte lyssnade. Det var så pinsamt när
8
Rita hörde sitt namn ropas över hela skolgården. Ibland funderade Rita på hur Marina var när hon var hemma. Skrek hon på sina egna barn också? Rita hade svårt att se Marina som en person som kunde släppa loss och ha kul. Någon som kunde skratta åt torra skämt eller käka ostbågar med sina jättenaglar framför tv:n. Rita och hennes mamma såg Marina i mataffären ibland. Då kändes det som att Marina tittade bort när hon såg dem. Rita rodnade och ville bara försvinna från affären. Ibland gömde hon sig bakom en hylla, livrädd för att Marina skulle stöta på henne ytterligare en gång. Vid något tillfälle hade Marina nämnt att hon hade två barn. Men det var ingen i klassen som någonsin hade sett dem. Då och då kunde Rita tycka lite synd om henne. Känslan av ensamhet kände hon ju till väl. Marina ville alltid att de skulle jobba i grupper, för forskning har visat att elever lär sig mycket bättre då. Detta gjorde Rita så irriterad. Inte lärde man sig väl bättre av att jobba ihop med någon som inte verkade gilla en? Rita märkte ofta hur klasskompisarna suckade och hängde med huvudet om de blev ihopparade
9
med henne. Hade hon bara varit så duktig som Vera eller Timo, då hade säkert fler velat vara med henne. Rita gick i tvåan och hade aldrig känt sig riktigt bra på något. Att andra imponerats av något hon sagt eller gjort. Hon var helt enkelt bara en vanlig tjej med ljust, axellångt hår och blåa ögon. Medellång, medelstor och medelduktig i skolämnena. Hon var bara en osynlig klasskamrat som såklart fanns men ändå inte. Hon tänkte på Amal som hade långt, mörkt, lockigt hår och glasögon med glittriga bågar. Hon pratade dessutom arabiska. Gustav var unik med sitt eldfärgade hår, en ökenråtta till husdjur och vänsterhänt var han också. Själv stack hon inte ut ett dugg. Om hon någon gång råkade glömma det var hennes klasskompisar snabba att påminna henne. Som den gång när Marina ville att alla i klassen skulle skriva ett fint ord om var och en. Rita tyckte att det var svårt att hitta snälla och passande ord att beskriva klasskompisarna med.
10
Hon kände dem inte på det viset. Rita hade ändå berömt Jack för hans fina handstil och om Omar hade hon skrivit att han lärt sig svenska rekordsnabbt. När hon själv läst vad alla skrivit om henne var det inget som gjort henne riktigt glad. Orden hon fått var ovanligt namn, fint pennskrin och ja, någon hade till och med skrivit har en söt lillebror. Det var väl ändå henne de skulle säga något fint om? Vad hade hennes lillebror med saken att göra? Ett annorlunda namn, var det bra eller dåligt? Efter övningen hade de andra sprungit runt i klassrummet som yra höns och berättat om sina lovord. Rita hörde kommentarerna svärma runt sig där hon satt vid sitt bord: snabbast i klassen, superduktig på engelska, världens bästa kompis, starkast av alla, smartare än Einstein och så vidare. Värst var Dennis, Uno och Minna. De var riktigt taskiga, men bara när Marina inte såg. Det var så tydligt hur de passade på, så fort Marina var upptagen med att hjälpa någon annan med en uppgift. Då kunde Rita känna hur de tittade på henne samtidigt som de viskade och fnissade. Uno
11
brukade pressa upp sina ögon med fingrarna för att retas och Minna påstod att Rita ätit för mycket glosoppa till middag. Rita grubblade ofta över vad det var som gjorde att hon var så ointressant för klasskamraterna. Hon talade aldrig illa om någon annan, delade med sig av sin frukt om någon glömt, men det räckte tydligen inte. Ingen var som Amal och Gustav. De fanns alltid där för henne och hon för dem. Antagligen var det väl just det. Så fort det fanns en ledig stund sprang hon till sina bästisar. Ingen i klassen ville ju vara med henne ändå. Rita ville vara så långt bort från Dum-gruppen som möjligt. Det var namnet som Rita hade hittat på för Dennis, Uno och Minna. Men det var bara Rita som kallade dem för det, och bara när ingen hörde.
12
Rita från Rimlunda Rita är inte speciellt bra på någonting. Inte på matte eller på idrott eller på att skaffa kompisar. När fröken Marina ber klasskompisarna skriva något snällt om varandra får Rita bara ord som fint pennskrin, annourlunda namn och söt lillebror. Vad har hennes lillebror med saken att göra? Ett annorlunda namn, är det bra eller dåligt? Dessutom ser DUM-gruppen (Dennis, Uno och Minna) till att hon aldrig får vara ifred. Men Rita har en plats där hon känner sig speciell – hemma hos mormor. Tillsammans läser de böcker och verser och utmanar varandra att rimma om det som känns jobbigt. Därför blir Rita oerhört spänd när fröken berättar om rimtävlingen som skolan ska ha. Priset är en gigantisk pokal! Rita älskar ju att rimma, men hon har aldrig vunnit någon tävling tidigare. Ändå bestämmer hon sig för att göra sitt absolut bästa: kommer hon äntligen få vara något mer än bara Rita? Hur känns det att gå från att vara en i mängden till att plötsligt sticka ut, och dessutom sticka i folks ögon? Rita från Rimlunda är den första fristående delen i ARG-serien. ISBN 978-91-7885-493-6
76 www.vistoforlag.se 9 789178 854936