9789178854530

camilla wallin

Minnet låtsas som inget Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text och illustrationer: Camilla Wallin Korrekturläst av Alexandra Bellinetto Grafisk form och sättning: Matilda Nyman Järhult, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2021 ISBN: 978-91-7885-453-0

Minnet låtsas som inget En berättelse ur några människors liv

camilla wallin

Del 1

Kapitel 1 Havet Den råkalla gryningen isade och hon rös av vemod. Skulle någonting någonsin göra henne mottaglig för värme igen, få henne att skratta spontant och älska livet som hon faktiskt gjorde förr? Tvätten skulle hängas och eftersom hon misslyckats med att vrida ur den rann det små bäckar av iskallt vatten under den uppkavlade koftan och fortsatte utefter hennes nakna underarmar. Rännilarna letade sig ända in i armhålorna. Hon frös, inte bara av fukten utan för att hela landskapet såg så matt och bistert ut. Så upplevde hon sitt inre också – iskallt. Det var som ödesdigra paralleller, en synlig för ögat och en kännbar för själen. Tvättlinan snurrade hysteriskt runt i vindilarna och kjolen lyftes högt upp över låren, den stod ut som en fallskärm kring höfterna. Inte en enda människa brydde sig om hur hon såg ut. Inte ens hon.

I samma stund fick hon se den, hunden som strök omkring på heden. Stor, svart och skygg. Hon var inte rädd för den.

Den kom aldrig nära utan verkade istället undvika människor – men på samma gång måste den ju vara nyfiken, eftersom den lufsade runt huset. Den hade en karakteristiskt kurande gång som en strykrädd hund, men hon hade aldrig hört den skälla eller ge minsta ljud ifrån sig. Försvunnen igen på någon sekund, lämnade alltid en märklig känsla av övergivenhet hos henne.

Det var oftast kämpigt med de tvättade klädesplaggen och när

7

de friska uppvindarna fick ytterligare tag i tygerna hördes åter det ödsliga smattret av tvättlinorna. Havet låg stålgrått med snövita kammar på de breda vågorna. Hon försökte att inte falla för frestelsen att lyfta blicken åt det hållet men den drogs dit, ut till havs, alltid i samma riktning bort över horisonten – tills blicken grumlades.

Med ett stadigt tag i den fuktiga näverkorgen, som luktade så speciellt när den blev våt, gick hon in i brygghuset. In genom den blå porten. Sedan följde de dunkande stegen upp för trappan, en våning till. Hon hade räknat de nötta trappstegen så ofta, nio i varje avsats. Stående framför köksdörren funderade hon en sekund på att gå ner igen och bara försvinna, aldrig mer komma tillbaka, bara plötsligt bli osynlig – som hunden. Hon visste att det var en utopi, men hon hade ju getts möjligheten att fantisera och det var hennes enda flykt när verkligheten ideligen gjorde nya försök att kväva henne. Hon blåste på sina rödfrusna fingrar och tråcklade fötterna ur de slitna träskorna innanför dörren. Alla tre sov, ännu skulle hon hinna sätta tekannan på spisen och få en egen stund, innan de slukade henne med sina ständiga uppmärksamhetsbehov. Det fräkniga ansiktet och de gröna ögonen såg tillbaka på henne i det oskarpa spegelglaset. Hon var fortfarande ung och hennes bruna hår hade varit glansigt och känts så tjockt och fylligt förr, nu tycktes det inte bli någon ordning på det hur hon än borstade det och någon frisyr kunde man inte tro att det hade funnits.

Tvillingflickorna skulle fylla tre år och sonen som var äldst hade just fyllt fem. Hon kände det som om hon levde i ett vakuum. Ögonen, öronen, munnen, näsan, ja till och med

8

skötet kändes styrt av tysthet och sorg. Hon hade inte haft menstruation sedan han försvann. En gång hade hon haft en framtid tillsammans med honom. Nu visste hon inte ens om hon alls hade någon framtid. Förlåt mig, var allt hon kunde tänka, när hon lät sina stunder av verklighetsflykt bli så långa att hon flöt bort över vågorna ut över det dödsbringande havet och bara ville drunkna.

Lögnerna som hon vävde på dagarna hade blivit till långa löpare av falska förhoppningar, vackra och insmickrande låg de där, dukarna av gröna och gula linnetrådar. Välpressade och som ett tecken på att livet går vidare fick dukarna symbolisera hela hennes ångest. Hon slog sig ner vid det lilla klaffbordet. Duken vek hon undan med perfektion och ställde sedan sakta ned koppen. Teet var iskallt liksom hela rummet. Hon borde elda.

Barnens snusande hördes från den lilla kammaren innanför köket. De var ännu varma i sina sängar. Om hon väsnades med vedträna skulle de säkert vakna, därför lät hon det hellre vara kyligt och tyst än varmt och oroligt. Avvaktande satt hon där hopkurad med fötterna roterande på varandra. När hon såg ner på sina fingrar med de spruckna nariga nagelbanden tänkte hon på att en gång hade samma händer varit lena och varma som en klippa om sommaren.

Hon var sexton år och hade fått sitt första jobb på textilfabriken, fem år efter krigsslutet 1950. Beth arbetade med ull, vilket egentligen inte var något för jungfruhänder. Kardandet och även slamret från de många vävstolarna tog på krafterna. Men hon kände sig, som ung, trots allt glad nästan alla dagar. Arbetet hon hade var bra och lättare än det de fick stå ut med som

9

sysslade med fiskrensning i fabriken intill. De luktade alltid fisk.

Då kändes lukten av fuktig ull betydligt bättre, även om själva ullen fastnade under naglarna och hårade ner henne från topp till tå. Ull var näst intill omöjligt att skiljas ifrån när fabriken stängde och alla anställda avslutade arbetsdagen. Hon tyckte sig vara privilegierad, trots att lönen inte gjorde någon rik. Den var dock nödvändig och Beth och många andra kvinnor på ön fick sysselsättning genom textilfabriken. Hon kunde alla moment och visste precis hur ullen bearbetades. Från beredning till färdigt material i form av ylletyger av högsta kvalitet. Under kriget hade ön varit ockuperad av tyska trupper och även då hade textilfabriken haft en betydande roll, då officerarnas uniformer skulle sys av det finaste materialet. Efterkrigstiden var något lugnare och nu kunde vackra färger få framträda igen.

Beth hade två riktigt nära väninnor. Hon litade på dem och de kunde anförtro sig åt varandra. Skolkamraten Cilla var ett år äldre än Beth, men eftersom byn var så liten och de skolor som fanns hyste alla barn oavsett ålder i samma lokal, så hade de två alltid sällskap. Det var Cilla som hade talat med arbetsledaren på fabriken om att Beth Greggors, som var hennes flicknamn, var duktig och skötsam och skulle passa för den lediga platsen – han litade på Cilla och på den vägen anställdes Beth.

Mindy var även hon en riktigt god väninna. Hon och Beth var jämngamla och deras familjer kände varandra och hade kontakt flera gånger i veckan. På ön fanns de som man umgicks med och de som man endast hälsade på när man råkade mötas, men helst undvek man varandra. Det fanns hamnfolk och dem umgicks man inte med av tradition. Människorna i södra delen av ön var fransktalande, dem låtsades man helt enkelt inte om, de höll

10

sig för sig själva. Det var som om en osynlig gräns gick som en horisontell linje och delade ön, med mycket snävare landområde åt de franska söderborna.

Cilla och Beth hyrde ett 35 kvadratmeter stort vindsrum ovanför bageriet i byn. Det var billigt och väldigt lyhört. Varje morgon vid fyratiden kom bagarens äldste son till butiken, tände i ugnarna och eldade upp för de första gräddningarna. Flickorna kunde inte undgå oväsendet med redskap och plåtar som slamrade från tidig morgonstund. Dessutom blev det lilla kyffet olidligt hett under morgontimmarna och förmiddagarna. Beth tyckte ändå att hennes värld hade ljusnat sedan hon lämnat sitt hem. Många syskon hade hon och en far som ansåg att han var för gammal för arbete, trots att kroppen hans fortfarande såg ung ut. Det verkliga problemet för honom var sprit och en knogande gnällig hustru.

Med för stor arbetsbörda och brist på livsvilja blev modern ofta sjuk i migrän. Hon kunde sova hela dagarna. Beth hade haft tur som kunde flytta hemifrån. Cilla hade varit hennes räddning och även om Beth fortfarande efter ett och ett halvt år skickade hem en stor del av den lilla lönen hon fick, så levde hon bra. Hon kände sig fri. Skulle aldrig bli beroende av någon karl och kanske heller aldrig bli mamma – inte om det gick att undvika. Skolan slutade hon med acceptabla betyg, trygg och med en känsla av värde. Nu kunde hon börja på något nytt, en ny fas i hennes liv påbörjades så.

Mindy och Beth hade bestämt sig för att eventuellt lämna ön och söka sig till fastlandet, men först var de tvungna att skaffa kapital och hantera dem som motsatte sig deras planer. De skulle aldrig klara sig på fastlandet utan att ha en kontakt. Det var sedan länge beprövad erfarenhet av öborna och alla runt omkring dem

11

var emot sådana fånigheter. De som lämnar ön kommer tillbaka, antingen utfattiga eller sjuka av hemlängtan. Så var det, det kände alla öbor till.

Cilla ville för sin del ännu längre, hon ville till Amerika. Hennes åldriga föräldrar var inget hinder enligt henne, men de vägrade i alla fall låta henne åka. Ingen flicka från ön hade rest så långt, öbor klarar sig inte på fastlandet ens, hon skulle än mindre inbilla sig att någon klarade sig i Amerika. Tanken var absurd. Cilla resonerade som så, att hon blev tvungen att ta textilfabriken som språngbräda. Där skulle pengarna tjänas in. Föräldrarna hade knappt så de klarade sig själva, och hon sparade därför vartenda öre hon tjänade, så målmedveten och fast besluten att lyckas var hon. Beth däremot lyckades inte spara en penny. Hon köpte sig något vackert ibland när lönen kom och gick på Cafékatten någon gång i månaden. Sedan räckte det bara till hyran och maten plus slanten till föräldrarna. Mindy bodde fortfarande hemma på sina föräldrars lilla gård. Hon var den av de tre som hade så kallad social trygghet. Hennes pappa var förutom bonde också kyrkvärd, så alla söndagar hjälpte Mindy till att smycka kyrkan och hon fick betalt förstås. Annars skötte hon städningen i skolan och dessutom serverade hon på Cafékatten måndag till lördag.

Mindy var en arbetsmyra till skillnad från Beth. Beth var inte lat, det var bara så svårt att låta bli att fastna i drömmarna. Hon vävde luftslott istället för ullplädar, sa arbetsledaren, fast han log och väckte henne med en lätt knuff när han passerade hennes plats om dagarna. Beth förstod att Cilla en dag skulle flyga sin väg. Hon skulle använda en långfärdsbiljett och då kunde inget stoppa henne. Cilla var en verklig vän. Ibland sörjde Beth henne innan hon ens gett sig iväg.

12

Kullarna runt omkring heden var disiga och fortfarande blåste det halv storm. Hon torkade den fuktiga köksrutan med baksidan av sin gröna kofta. Hon hade hört Samuel, hur han tassade upp och hon hörde urinstrålen porla ner i toaletten.

Innan han kom ut till henne skulle hon hinna sätta fyr i spisen.

Tidningspappret kändes fuktigt men det var säkert bara kylan.

Hon rev förra månadens väderleksrapport i långa remsor och la den som ett lock längst ner i spisluckan, sedan några fina träspånor och sist ett tomt kexpaket. Den tunna blå lågan flämtade till på tändstickan och just när den slukade papperet kom Samuel och tryckte sig intill henne. Han lutade sin varma kropp mot hennes och hans mörka nyvakna ögon såg in i de guldskimrande lågorna.

– Skönt, snart kommer värmen, sa Beth.

Hon tvingade in ett grovhugget björkträ som precis fick plats i spisluckan. Hon vände sitt ansikte mot sonens och kysste ömt hans ljumma, mjuka kind.

– Du är min fina Samuel, jag ska koka oss lite te.

Samuel satte sig vid bordet och lutade sitt huvud i händerna.

Han följde sömnigt sin mammas rörelser. Hon var vacker, hon var mycket finare än alla andra tanter som han kände. Sabina var också fin, men inte så som mamma, tänkte han. Hon kom aldrig hit och hälsade på längre. Mamma hade snälla gröna ögon och en liten svart plita på kinden bredvid munnen. Han hade ingen pappa längre. Han förstod att pappan inte bodde hos dem längre. Fast mamma sa att egentligen visste ingen var pappa fanns. Dylan hade sagt till honom att pappan var död, att han hade drunknat i havet.

Samuel trodde inte att mamma tyckte om Dylan längre men i Samuels ögon var han ändå en snäll kamrat. Det var nog för att Dylan hade frågat sin pappa var vår pappa bodde, tänkte Samuel. Dylans pappa hade svarat att Samuels pappa bodde

13

nere i djupet nu, i det förbannade havet där alla som drunknar ligger och ruttnar. Fiskarna har redan varit på kalaset, hade han sagt. Samuel hade inte berättat det för mamma än, för hon svarade alltid att ingen vet, kanske inte ens Gud. – Här min son, rykande varmt, ta det lite sakta så att du inte bränner dig. Hon skruvade av locket på den kladdiga honungsburken och gav honom en rejäl klick i teet.

När hon spann ulltråd hade Cilla hamnat i väveriet, där det förövrigt vävdes lakan och linnen som sedan syddes upp och exporterades. Då levde hon i en annan värld. Den gamla textilfabriken omorganiserades och flera nya stora maskiner sattes på plats. Nymodigheterna togs emot med både rädsla och förväntan. Skulle maskinerna innebära att någon människa blev överflödig? I så fall kanske hon skulle få sluta, ingen visste. Hon och två andra flickor hade jobbat där endast en kortare tid. Om man jämförde med de äldre kvinnorna som gått där i alla tider, till och med före kriget, då var ett och ett halvt år ingenting. Som ett ejderdun som slitit sig ur en kudde, flyktigt och opålitligt.

Dagarna rullade på och när julen kom det året dog hennes mor. Hon insjuknade första december. Läkaren sa att hon fått lunginflammation av att hon legat för mycket till sängs i förkylning. På juldagen gick hon bort. Beth tänkte bara att hade det inte hänt nu så hade det hänt en annan dag. Juldagen var en vacker dag att dö på. Stormen piskade rutorna och där innanför brann ljusen i den lilla enen som Beths bror hade hämtat på heden. Far var nykter hela dödsdagen och barnen fick julfrid trots sin sorg. Fadern hade aldrig varit någon elak far, han hade heller aldrig slagit någon av dem, bara varit lat och missnöjd

14

med sin livslott, hustru och hem. När spriten rann ner i strupen sken han upp en stund, för att strax slockna som en lanterna i dimman. I denna miljö hade barnen i familjen Greggors vuxit upp. Det blev för stort ansvar för fadern att behålla alla barnen hemma efter moderns bortgång, så de två äldsta pojkarna fick flytta till en faster som bodde på andra sidan ön. Hon orkade inte med fler än två och hennes man ville egentligen inte ta emot någon. Därför tog hon hand om dem som nästan kunde sköta sig själva. Bill och Stuart var fjorton och tolv år. De kunde hjälpa till i den barnlösa familjen. Fårfarmare fick de bli antingen de ville eller inte. Beths skolkamrat Mindy och hennes familj kunde hysa Sabina, som ändå alltid kommit och gått hos familjen Ladd.

Sabina hade fyllt åtta år och var riktigt tuff, en pojkflicka, med ett hjärta av guld och en aldrig sinande energi. Sabina skulle få det gott, det förstod Beth, men just nu var förstås sorgen ändå svår att bära, även för henne.

De två yngsta var det värst för. De skulle stanna hos fadern. Han vägrade låta dem flytta till fastlandet. De var endast fyra och fem år och det fanns inte en enda människa som ville ta hand om dem på ön. Inte ens för en kortare tid. Beth lovade ta ledigt ett par veckor så att fadern kunde komma igång och arbeta. Han hade en liten bod, det var egentligen inget annat än ett skjul, där han tillverkade möbler, mestadels pinnstolar. Han var utlärd möbelsnickare och hade gesällbrev efter genomgången aftonskola.

Vid behov kunde han också göra kistor utan en enda spik i. En sådan tillverkades åt hustrun. Det var när han arbetade med den som han svor på att han skulle sluta dricka, han svor och grät och lovade. Olga och Tommy, de två yngsta i syskonskaran, satt mitt emot Beth vid kvällsmaten och med stora förundrade ögon lyssnade de högtidligt tysta på sin far.

15

– Från och med nu ska vi ha det bra. Jag ska se till att era syskon snart kommer hem igen. Han sa det klart och tydligt och Beth tyckte att han såg ut som om han faktiskt menade det. Men misstaget att lita på honom hade de gjort oräkneliga gånger förut i familjen, så särskilt engagerad var hon inte i hans utläggningar.

Men det hedrade honom att han inte en enda gång bad att hon skulle komma tillbaka hem igen, trots det som hänt. Hon var honom evigt tacksam för det. Olga såg på henne och log lite när hon frågade om hon kunde få sova i soffan med henne den natten.

– Då kan du hålla om mig som mamma och berätta sagor om dockor och nallar, sa Olga.

– Självklart, det ska jag.

Tårarna rann som om de aldrig ville ta slut. Ögonen svullnade och huden sved. Sorgen värkte i hela hennes kropp, bröstsmärtorna var värst eftersom de kändes som om de skulle kväva henne. Flera år senare förstod hon att det hade varit ångest, ett vidrigt tillstånd, som blandades med värk som var omöjlig att uthärda någon längre tid.

Samuel slickade i sig sista skvätten te med honung medan Beth höll på med tvillingarna. Han vred om nosen på sin teddybjörn, den satt löst sedan Nicky hade haft den i munnen.

– Dumma Nicky!

De var på väg till torget för att göra sina veckoinköp och för att röra på sig, komma ut och bort från de fyra väggarna. Barnen satt invirade i sina färgglada filtar. Hon hade vävt in alla deras älsklingsfärger och de värmde var och en i den bistra vinden.

Kylan och fukten tog sig in överallt vid den här årstiden. Hon drog pinnkärran efter sig. Den var tung när alla tre satt i den

16

samtidigt. Skönt ändå, för då blev hon varm av ansträngningen och på vägen in till byn var det segt i backarna, hon fick verkligen bruka alla krafter. Hjärtslagen som dunkade i bröstet mobiliserade mod. Underligt var det att hon kände folks blickar på sig som om det var hennes fel att hon var ensamstående med sina barn. Alla visste ju så väl vad som hänt, påstod de. De hade så bra förklaringar, själv hade hon ingen. Slask och lera utefter vägen, stenar stack upp som stora hinder för de små hjulen. Nicky snyftade, hon ville gå, men det skulle sinka dem för mycket tyckte Beth. Hon hade barskt satt ner henne och förklarat varför. Nicky var ändå missnöjd och det störde Beth; hon ville inte vara en arg mamma.

– Du ska få gå när vi vänder hemåt, då har vi ingen brådska.

Hon skramlade med småpengarna i fickan.

– Vi ska köpa ägg av Engelbrektskan, hon är billigast.

Hon lyfte blicken och vägen som knappt var farbar med bil slingrade sig som en orm över den ödsliga heden. Ön hade en speciell färgton så här års. Ljusgrå molntappar blandade sig med hedens mossgröna marker och runt det hela låg ett rosa dimmigt skimmer. Hon tyckte mycket om de karakteristiska färgerna som på ett märkvärdigt sätt stämde med hela hennes värld. Vad skulle hon och barnen ha levt av nu om hon inte hade haft sitt konstnärskap och sina vävstolar?

En gråsvart prick syntes i fjärran, en människa eller var det kanske hunden? Hunden som har svansen i luften eller, nej, en människa. Nu syntes ingenting igen – den försvann. Dimman sköljde fortfarande in över land från havet trots att klockan säkert var omkring tio på förmiddagen. Hon kände obehag blandas med det där oundvikliga hoppet. Hon uttalade inte ens orden i tanken längre. Ändå någonstans i kroppen fanns

17

möjligheten. Hon försökte bara lura sig själv. Mars var en tröstlös månad. Det kom inga turister hit. Det måste vara Billy Nestor, som jagade på heden då och då.

– Mamma, kan jag och Samuel få godisklubbor, för vi piper inte?

Det var Bonny som fick Nicky att tystna direkt. Då fanns gestalten där igen och nu lite närmare. Nu såg hon tydligt att det var en människogestalt – en man. Men inte var det där Billy? Han har ingen sådan rock och kroppsspråket sade något helt annat – gestalten såg reslig ut och mycket yngre än Billy.

Redan en vecka efter nyåret kunde hon återvända till sitt arbete på textilfabriken. Hennes far hade lovat henne att han skulle klara småbarnen och ansvaret själv. Hon ville åtminstone försöka tro honom. Om han menade det, så skulle hon inte dröja sig kvar en dag längre än nödvändigt. Även om hon hade en klump i halsen både av sorgen efter sin mor och av det dåliga samvetet för syskonens skull, så kunde ingenting hejda hennes steg. Hon småsprang på den isiga vägen fram till busshållplatsen. Mörkret föll och den upplysta bussen var som ett pansar runt henne. Hon var åter på väg till sitt liv, bort från barndomshemmets tristess.

Beth hälsade på chauffören, Anderson, den ende med det yrket på den här delen av ön. Samme man körde öns invånare, skolbarn och folk som skulle till torget eller till släktingar på andra sidan. Flera öbor hade bil, men de få vägarna gjorde det lämpligare med häst och vagn och här fanns fortfarande många hästskjutsar. Bussen var räddningen för de flesta med sin runda tre gånger om dagen.

Det var första gången hon såg sin blivande man. Hon passerade honom snabbt på väg till en plats längre bak i bussen. Hans ögon hade en speciell färg och hon la märke till hans mjuka blick, det tog

18

bara en sekund. Inget leende, men någonstans i ansiktsuttrycket ett sympatiskt drag som hon uppfattade som bekant, närapå lite familjärt.

Längst bak satt Mr och Mrs Chain. Beth nickade med ett leende mot dem. Mr Chain tog av sig fiskarhatten, bugade och beklagade mumlande sorgen. Hon viskade fram ett ynkligt tack, åter påmind om sitt gamla liv, satte ner sin väska och kröp ihop vid fönstret.

När bussen stannade vid paret Chains gård vände sig Anderson om och sa åt främlingen att det var här han skulle gå av.

– Gå bara cirka 300 meter åt vänster här framme så hittar du.

Anderson sa adjö till honom. Beth såg den främmande mannens ögon, bara hastigt under kepsen, och i samma stund som han hoppade ner från bussen och hon såg ryggen på den bruna mockajackan var hon förälskad. Hon rodnade och försökte förgäves titta efter honom när Anderson körde vidare. En starkare känsla hade hon aldrig upplevt. Det var som om hon föddes där på bussen. Var det så det kunde vara? Så sa Cilla att det kunde vara, men att alla människor upplever sin första förälskelse olika. Cilla var inte direkt erfaren, men hon läste många kärleksromaner och så hade hon förstås redan blivit av med oskulden. Det var en merit i de oinvigdas sammanhang.

Hon hade inte sett honom på flera veckor, men så en dag stod han där utanför fabriken när hon slutade. Han var inte ensam.

Den där blonda långbenta i paketeringen stod och pratade med honom. Hon var inte heller från ön. Beth vågade knappt se åt deras håll. När hon i ögonvrån ändå uppfattade att han såg arbetsklädd ut och att han rökte pipa, insåg hon att han säkert var äldre än hon trott. Han hade ingen keps, så hans mörka hår rufsades av vinden. Hennes hjärta bultade och när hon stegade över gatan i sin gamla kappa, skämdes hon över att

19

hon överhuvudtaget hade tillåtit sig tro att en sådan som han skulle ha lagt märke till henne. In i bageriet snabbt. Hon fick morgonens överblivna frallor gratis. Ibland kostade de, men för det mesta var de givmilda här. När hon kom upp i rummet gick hon direkt fram till fönstret och genom tyllgardinen såg hon mot platsen där han stått. Han var redan borta. Endast den blonda stod kvar. Hon såg ut som om hon väntade på någon.

Mannen på vägen närmade sig och det såg ut som om han bar en mantel. Men det var nog en öppen fiskarrock med snören snurrande utmed kragen. Han bar på något, förmodligen en ryggsäck.

– Titta mamma, en farbror.

Samuel pekade på mannen som nu bara var cirka 100 meter framför dem.

– Jag ser honom, undrar vart han är på väg?

Beth stannade upp som för att invänta honom och förde vagnen lite åt sidan. Han var väl på väg till klipporna för att fiska. Det var i alla fall inte Billy. Hon vände sig om mot barnen. Alla tre satt tysta. De tittade nyfiket på den främmande mannen. Han såg på henne och när han var jämsides med henne lyfte han på huvudet och nickade. Han var så nära henne att hans rock nuddade hennes kappa. Doften av rakvatten kändes tydligt i vinddraget som följde honom. Beth fick inte fram något utan besvarade nicken med ett stelt leende. Hon höll hårt i vagnen och såg fundersamt efter honom. Hon drog in den angenäma doften igen och på mindre än en sekund var hon tillbaka i famnen på sin man. Hon slöt ögonen och kände klumpen i halsen förstoras alltmer. Barnen vände sig också om, alla tre, som på en given signal. Den främmande mannen klev

20

bara vidare på vägen utan att se sig om. Han gick inte fort, men stegen var långa och rytmiska. Ryggsäcken guppade. Snart försvann hans ryggtavla i en grå dimbank, sedan kom det en liten nedförsbacke och då var han helt borta, uppslukad av dimman, tillintetgjord, hade han överhuvudtaget existerat?

– Mamma vart skulle han?

Samuel såg frågande på henne.

– Jag har ingen aning, inte skall han hem till oss i alla fall.

Beth fick olustiga tankar i sitt huvud. Han såg inte otrevlig ut men han kunde väl ha stannat och tilltalat henne, talat om vart han var på väg. Det hade varit artigt. Ingen annan än hon och barnen bodde på den här vägen. Hon var förstås feg som vanligt, hon kunde väl ha frågat honom. Äsch! Han skulle säkert studera fåglar och inte människor.

Framme i byn var torghandeln igång. Hon brukade låta sig inspireras av torgets färger. Hon tyckte om att se det så här lite från höjden. Det såg ut som ett färggrant tyg med ett obestämt mönster. Alla människor som gick runt gjorde att tyget hela tiden skiftade färgtoner och struktur. Idag när molnen låg tunga över ön fick allt en gråblå underton. Karamellgummorna hade randiga stånd i vitt och rött. Fiskhandlare Wilkinsons färger var vita och blå.

– Mamma, får vi klubbor nu?

Samuel klev ur vagnen och hon hjälpte tvillingarna.

– Visst, men först ska vi handla mat.

Hon vek ihop pläden och la den i korgen, ulldoft blandad med såpa. Hon drog in doften, tänk att trygghet kan vävas in i ull. Samuel tog en syster i var hand och själv drog hon vagnen nedför kullerstensgatan mot torget. Innan de hunnit fram till Engelbrektskan som sålde ägg och ost möttes de av

21

sorlet från människorna. Hon höll ögonen på barnen som gick framför henne. Fortfarande gjorde det ont att se alla människor omkring sig, ensam, utan att ha den hon älskade vid sin sida. Det var som om de här byborna inte längre var samma personer. Ändå visste hon ju att det var endast hon själv som var förändrad. För alla andra var världen precis som förut – innan. Det duggregnade och hon drog upp kragen lite och parkerade vagnen intill cykelstället. Samuel drog iväg med sina syskon. Hon visste precis vart han var på väg. Hon lät dem gå i förväg.

– Beth Chapman, min sköna!

Hon vände sig om och hälsade med ett kort leende på byns ordningsvakt. Här fanns ingen polis och hade aldrig funnits vad hon kände till, bara gamle Ben. – Hur har ni det ute på gården?

Han smög upp sin arm under hennes och fortsatte framåt, inväntande ett svar.

– Tja, vi klarar oss, det går i alla fall en dag i sänder.

Hon försökte låta stadig på rösten och klarade det ganska bra nu, åtminstone hördes nog ingen sorg i rösten för en utomstående.

– Du vet att om ni behöver hjälp så.

Ben ville vara som en far för alla på ön och han var verkligen en fin gammal man, men hon litade inte på någon – inte ens på Ben. – Jag vet Ben, tack för din omtanke. Jag klarar det nog bara tiden går.

Rösten blev grumlig och talet tjockt.

22

Vi som har modet att våga får ibland lämna ifrån oss dyrbarheter, men vi kommer också ges tusenfalt tillbaka. Någonstans i våra liv uppstår de osannolika sammanträffanden som skapar en mening med den vidunderliga vardag som innesluter oss. Innehållet i boken är hämtat direkt ur livet och berättelsen drivs på genom en familjehistoria i två delar.

En förlust som förändrade livet dramatiskt drabbade en ung kvinna och hennes familj under 60-talet på ön Guernsey i Engelska kanalen. Kargheten, klipporna, havet och hedarna var en del av landskapet där hon hämtade sin aldrig sinande inspiration. Med hjälp av konstnärskap och förmåga att se betydelsefulla detaljer i naturen fick hon dagarna att växa och barnen likaså. Vi får återblickar från barndomens 40-tal i skuggan av kriget, genom tonåren och upp i vuxenlivet till ett 60-tal där oro för framtiden delas av hissnande förändringar och viktiga beslut. Berättelsen har flera perspektiv och ett handlar också om konsekvensen av val, männen, kärleken och det förflutna som tar oss från den lilla ön till den största av öar mitt i oceanen.

www.vistoforlag.se