9789178854462 by Smakprov Media AB

Och jag väntade ELIN HEDLÉN

Och jag väntade Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Elin Hedlén Form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2021 ISBN: 978-91-7885-446-2

Denna bok är ett skönlitterärt verk. Namn, karaktärer, platser och händelser är fiktiva. Eventuella likheter med verkliga händelser och personer är en tillfällighet. Jag vill tacka mormor och hennes bästa vän för fina kaffestunder och långa telefonsamtal om livet förr. Jag vill tacka morfars systrar som fyllt i luckor, där morfar själv inte kunde berätta hur det var.

Förord

Min mormor sa alltid att om hon någon gång skrev en bok skulle den heta Väntan eftersom hon alltid väntade på något. Vänta på att maten i ugnen skulle bli klar, vänta på tvättmaskinen, vänta på bussen, vänta på årstiderna, vänta på jul, vänta nio månader på att få veta om det är liten flicka eller pojke som kommer titta ut … Det kan tänkas låta sorgligt att min mormor tyckte att livet var fyllt med väntan, men jag tror inte hon såg det så. Jag tror att väntan helt enkelt innebar något annat för hennes generation än vad den gör för vår. För dem var väntan förknippat med förväntan och en chans att längta, medan vi i dagens samhälle felaktigt förenar det med att ha långtråkigt. Vår rädsla för tristess har gjort oss dåliga på att hantera väntan. Det räcker med att ställa sig vid perrongen på T-centralen i Stockholm. Den digitala skylten kan tala om att det är två minuter kvar tills nästa tunnelbana anländer. Jag är inte ens säker på att två minuter får klassificeras som väntan, men ändå är vi så rädda för det där tomrummet av tid att vi inte bara kan stå där med våra egna tankar tills tunnelbanan rullar in. Direkt flyger handen automatiskt ner i fickan för att fiska fram den där smarta telefonen som gör allt tänkande åt oss och räddar oss från det mörker som vi kallar långtråkigt. Plötsligt försvann de där två minuterna i ett meningslöst skrollande genom flödet.

Och vem behöver vänta på sommaren när den alltid är en flygresa bort, oavsett årstid? Och varför vänta på jul när butikerna börjar ställa fram tomtar och jullyktor redan innan Halloween-pyntet plockats bort? Inte konstigt att de äldre tycker att vårt samhälle går för snabbt när vi tagit bort hela konceptet med att vänta. Utan tvivel var mina morföräldrar från en annan tid. En tid när kulspetspennan fortfarande inte var uppfunnen, när barn föddes hemma i kökssoffan, när man hackade sitt eget bitsocker och när man niade alla. Jag tror inte att någon generation har sett eller kommer att få se en så stor teknisk utveckling som deras generation gjorde. Själv får jag nervkollaps bara av att använda en Android när jag alltid haft Iphone eller när Office-paketet uppdateras på kontoret. Förändring är nästan alltid motigt inledningsvis. Därför vill jag ge en stor eloge till mina morföräldrars generation som genomlevt så många förändringar och gjort sitt bästa för att anpassa sig. Jag har alltid stått min mormor nära och spenderade ett par veckor varje sommar hos henne och morfar under hela min barndom. Massor av pengar att göra märkvärdiga saker för hade de inte, men det var ändå alltid roligt där. Det kostade ingenting att ha kul. De brukade ta med mig och min lillebror på skogspromenader där vi kikade in i tomtens hus för att se om han var hemma. Vi seglade med barkbåtar, byggde djur av kottar och pinnar, täljde flöjtar av kvistar och tvingade mormor att göra kvällsgympa innan hon fick lägga sig. Varje morgon gjorde hon kall O’boy och bredde ett tjockt lager smör på skivad potatislimpa som hon serverade i soffan där vi satt bänkade framför barnprogrammen på trean. Ni förstår ju att somrarna hos mormor och morfar var magiska! Min andra lillebror föddes på 2000-talet. Dels var mormor

och morfar för gamla för att ha honom flera veckor i sträck, men dels tror jag också att den tekniska utvecklingen och i synnerhet uppfinnandet av den smarta telefonen gjorde gapet för stort. På något sätt kan de inte riktigt kommunicera med varandra. ”Hur går det med hockeyn?” frågade min mormor honom en gång. ”Eh, nu är det sommar så vi kör bara fys och typ crossfit”, svarade han och slängde bort luggen från ögonen. ”Men Adam, du får förklara så hon förstår. Hon vet väl inte vad fys och crossfit är”, inflikade jag när jag såg mormors oförstående blick. ”Eh, okej. Vi kör typ HIIT, battlerope och kettlebells”, förtydligade han med ett nöjt leende och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Han pratar ju med någon som säger ”Lätt dans” istället för ”Let’s dance” och som undrar om vegetariska revbensspjäll är något slags kött. Hur sjutton ska hon förstå att en kettlebell är en järnklump som man svingar i luften med hjälp av ett höftjuck? Det är sorgligt att tänka på hur många minnen som snart går förlorade. Hur otroligt lite dagens ungdomar kommer veta om hur det var förr. Unika minnen om hur det var i Sverige för hundra år sedan. Det är sista chansen nu att fråga de äldre hur det var då, men alldeles för få tar sig tiden. Istället är det nu-nu-nu som gäller i ett oavbrutet skrollande genom bilder i flödet. Men gör en halvhalt och ta en sekund att blicka bakåt. Man kan knappt tro på hur mycket som har hänt i Sverige sedan 1920-talet. Jag själv ställde tyvärr frågan lite för sent. Min morfar hade redan gått bort när jag kom på hur mycket det fanns som jag ville veta om deras tid. Men jag hann fråga min mormor och hennes bästa väninna, samt två av morfars systrar. Jag vill tacka dem för de fina minnena jag fått ta del av och för de många timmarna som de delat med sig av sina historier. Jag vill också rikta uppmärksamhet mot Lars Widdings roman

”Visst gör det ont”. Då jag inte kunde få morfars egen version, har stora delar av ett särskilt avsnitt i den här boken inspirerats av och baserats på Widdings roman. Den här boken är en hyllning till det alldeles vanliga livet förr där de hittade glädjen i det lilla, något som dessvärre börjar kännas allt mer avlägset i takt med teknologins snabba framfart och ett samhälle på språng. Med berättelsen vill jag öka 2000-talisternas förståelse för 1920-talisterna, samtidigt som jag hoppas kunna väcka fina minnen hos de äldre. Men i grund och botten är den resultatet av värdefulla samtal mellan ett barnbarn och en mormor i livets slutskede. Slutligen vill jag bara påminna om att våga vänta och ge dig själv en chans att hinna längta efter något.

Del 1

Kapitel 1

Ett urvrål ruskade om juliluften som låg bedövande stilla i den kvalmiga hettan. Gurli Malmlund kämpade febrilt där hon låg nedbäddad i kökssoffan medan svetten pärlade sig i pannan vid varje krystning. Det var femte gången hon födde barn i det röda torpet vid Grantorp, men nog kunde hon ta gift på att det kändes besvärligare denna gång än de gjort med de fyra andra. Gurli sökte efter barnmorskans blick, försökte tyda hennes min och se om något stod fel till. ”Huvudet är ute. Bara axlarna kvar nu. En krystning till”, lugnade barnmorskan på bred sörmländska där hon satt på sin pall, med det vita tygbandet med blått kors prydligt knuten runt armen. Från den blöta trasan hon höll i handen droppade det sakta ner vatten på de grova, dammiga golvbrädorna. Gurli tog i på nytt, kramade om sidorna på soffan så hårt att knogarna vitnade. ”Jag vill inte mer”, skrek hon förtvivlat. ”Lite till bara”, fortsatte barnmorskan lugnt och rättade till barnmorskebroschen som satt fästad på det ljusblårandiga systertyget. Plötsligt, lika snabbt som om någon blåst ut ett ljus, försvann all smärta och ett par sekunder senare låg lille Sture i Gurlis famn. Gråblaskig, klibbig och med ansiktet hopknycklat i en missnöjd grimas, men ändå alldeles underbar.

”Vänjer en sig någonsin?” frågade Gurli saligt. Barnmorskan skakade leende på huvudet och gick ut för att hämta in resten av familjen. Gurlis barnvana skulle snart komma väl till pass eftersom Sture redan från början verkade ha oturen på sin sida. Visserligen bodde de allt trängre i torpet som bara hade ett rum och kök och de äldre syskonen kom hemsläpande med diverse baciller från skolan, men Gurli fick ändå motvilligt erkänna att pojken verkade vara av den svagare sorten. ”Äsch, alla som väser har inte astma”, sa Adolf Malmlund till sin fru efter att hon för sjuttioandra gången bett honom lyssna på andningen med sitt stetoskop. Någon läkare var han visserligen inte, men han arbetade deltid som kodoktor. Om pojken var allvarligt sjuk borde han kunna höra skillnaden, intalade han sig själv. När Sture knappt var månaden gammal upptäckte Gurli gulvita varbildningar kring hans pyttesmå fingernaglar. De annars så söta fingertopparna var ilsket röda och svullna. Inget av de andra barnen hade haft något liknande och som den mor hon var blev hon orolig. ”Nä Adolf, nu vill jag faktiskt att vi åker in”, envisades Gurli och Adolf körde sin nervösa fru och nästintill nyfödda son till doktorn i Flen. Förvisso var doktorn känd på stan för att vara något sadistisk i sina metoder, men att han skulle rycka loss pojkens alla naglar med tång hade Adolf inte räknat med. Sture skrek som en stucken gris och de stora oförstående, ögonen svämmade över av tårar. Men det fanns knappast något det lilla barnet kunde göra för att slippa därifrån. Han hade inte ens motorik nog att dra åt sig armarna. Gurlis ansikte var vitt som porslin. Hon mådde illa. ”Snälla doktorn, finns det inget annat sätt?” utbrast hon. ”Om det funnits ett annat sätt hade jag väl hellre gjort det

än att ha en unge skrikandes i örat på mig?” fräste han irriterat till svar. Gurli vred bort huvudet och slöt ögonen, med pannan inborrad mot Adolfs midja. Hon klarade inte av att se på och fick uppbringa all självbehärskning hon förmådde för att inte följa sin instinkt att sticka kniven i doktorn. ”Nu håller ni rent med koksaltlösning”, sa doktorn till slut och Gurli öppnade ögonen. När hon såg ner på de tio små, blodiga fingertopparna segnade hon ihop där hon satt. Adolf hann med nöd och näppe fånga upp henne och Sture. ”Aldrig igen, Adolf. Aldrig igen vill jag se honom ha så ont”, grät hon när de satt i bilen på väg hem och hon höll sin ömtåliga son i famnen. Men ett par år och otaliga barnsjukdomar senare fick Sture hög feber. En feber som inte liknade något som vare sig han eller de andra barnen någonsin haft. Även om ordförrådet var för begränsat för att förklara hur ont han hade, rådde det inga tvivel om att pojkkroppen värkte något alldeles vansinnigt där han vred sig av och an på bolstret och grät aj. ”Adolf. Snälla. Jag klarar inte av att se honom så här. Vad ska vi göra?” frågade Gurli med ögonen blanka av medlidande. Adolf satte kaffekoppen mot läpparna och funderade. Det fanns så många namngivna och dokumenterade sjukdomar nu för tiden att det praktiskt taget inte fanns någon frisk människa längre. Inte kunde en ränna till doktorn för lite feber? ”Det är väl bara influensan igen. Vi får vänta ut det”, avfärdade Adolf och gjorde sitt bästa för att dölja sin egen oro. Men efter ett par dagar framträdde vårtliknande utslag i Stures ansikte. Nu tvekade Adolf inte en sekund längre och tog honom direkt till doktorn. Han blev genast inlagd på sjukhus där de snabbt konstaterade att han hade drabbats av smittkoppor. Sture isolerades omedelbart och Gurli fick plågsamt nöja sig med att besöka sin son på avstånd, med tydliga direktiv att inte röra vid honom eftersom sjukdomen smittade vid hudkontakt.

Pigan Greta springer på logdanser och väntar på att den stora kärleken ska dyka upp. Men hon har svårt att skaka av sig minnet av den där Sture. Trots att hon inte har sett honom på flera år kan hon ändå inte låta bli att jämföra allt med hur hon kände då. Vem är han, var är han men framför allt lever han? Det är början av 1920-talet på den sörmländska landsbygden. Sture finner glädje i det lilla som hans fattiga liv har att erbjuda, medan Greta gör sitt bästa för att hålla sin framfusiga väninna borta från trubbel. Under en skolutflykt korsas deras vägar för första gången, men tidpunkten är helt fel. Åren passerar och livet går vidare, ändå kan inget riktigt sudda ut den där dragkraften som Greta kände när hon såg in i Stures urholkade ansikte och feberblanka ögon. Varför känns det som att hon väntat en evighet på just honom?

Och jag väntade är en öm kärleksberättelse

som följer Greta och Sture genom livet, i ett Sverige under stor förändring.