Flykten från
John Wilkins GUNNAR KÄLLSTRÖM
Flykten från John Wilkins GUNNAR KÄLLSTRÖM
Del ett i serien Underjordens systrar
Flykten från John Wilkins Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Gunnar Källström © Omslagsbild: Freepik © Baksidesblomma: Robin Källström Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2021 ISBN: 978-91-7885-413-4
Tack till Joakim och Robin
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr. KARIN BOYE
Prolog Vilka krafter ryms inte i en människas psyke? Vilken explosion av magi och hypnotiska vidunder kan inte en ordinär hjärna frambringa? Gränserna för vad vi kan göra med inre förmågor är långt ifrån utforskade. Det är inte omöjligt att frambringa eld ur ingenting, att med tankekraft övertala någon att gå dina ärenden eller tala en anfallande varg tillrätta. Krafterna hålls väl förborgade långt inne i det undermedvetna och hos de flesta människor stannar de där hela livet. Inom parapsykologin kallas den psykiska kraften för psi. De flesta psi-fenomen sker spontant eller med mycket liten kontroll. Det finns dock de som i något högre grad kan framkalla psi. Dessa kan sägas ha en psykisk kraft. Hos unga människor är närheten till dolda krafter enklast att frammana. Mina studier visar att svårt traumatiserade barn har den förmågan inom ett kontrollerbart räckhåll. Moder Kristina
9
Här, där ljuset sipprar in ritar jag små blommor. Blå blommor eftersom jag hittade en tuschpenna med den färgen vid mammas anteckningsblock. Det passar också bra med blått eftersom det är färgen på blåklint som är min älsklingsblomma. Jag ritar en blomma varje dag men nu kan jag inte längre se färgen. Det är för mörkt där jag tecknar, ljuset når inte fram och blommorna har blivit så många att jag tror att de skulle kunna täcka en hel äng. I det svarta fortsätter jag att måla tills mamma och jag reser härifrån. Hav och blåklint måste vara så vackert ihop. Havets blå vatten fortsätter i en intensiv nyans på land med blommorna som böljar långsamt i vinden. Tänk att få se stora blommande blå fält under öppen himmel och havet som svallar nästan rakt upp i ängsgräset. Vi kommer från blåklintens land men i min mormors trädgård klänger djupröda rosor. Högt upp mot det vita husets vägg klättrar de så att rosenblad regnar ner över de krattade grusgångarna. Fruktträden trivs. Äpplen, päron, vinbär, krusbär, hallon och saftigt söta körsbär finns överallt. När mamma var liten satt hon i ett träd eller vid en buske i mormors trädgård och mumsade i sig så mycket hon ville. Något hav tror jag inte finns i närheten men bilden av blåklint och hav är ändå någonting jag förknippar med mormor. Ett hav skiljer oss åt men det kan också föra oss samman. 11
Det är lugnt och fridfullt här. Jag har sovit hela natten. Den smala strimman av dagsljus från köksfönstret lyser genom dörrspringan som ett soligt tecken. Morgonen är här och vi har klarat oss. Försiktigt reser jag mig upp och sträcker armarna mot handtaget. Sakta för jag det ner mot golvet, trycker mig mot dörren och försöker öppna. Dörren är låst. Mamma ligger i vardagsrummet och måste få sova. Hon jobbar under nätterna och det arbetet tar på krafterna. Jag vet inte vad hon gör men hon blir så trött. Trött som Törnrosa. Törnrosa sov i hundra år och vaknade av att någon såg hennes hjärta så som det var. Märkligt, att se rakt igenom en människa, men jag tror att det går. Det har jag känt när mamma är så där ledsen. Jag har det fint i mitt rum. Ungefär som ett slott fast mindre. Allt jag behöver finns här. En flygande säng, en guldkantad potta och ett hav av blommor. Om jag känner mig ensam ropar jag på mina vänner. Räven, Björnen, Ankan och Råttan. De finns alltid i närheten och är så hjälpsamma och snälla. Det roligaste jag vet är att spela schack. Schack är en underbar värld men i den finns det en elak kung och honom gäller det att överlista. Alltid när jag och mina djur är i schackvärlden har jag hästar som kan flyga. På det viset svävar jag fram över världen och ser allt vackert och hemskt på en och samma gång. Två saker är jag rädd för. Att något ska hända mamma och att Stora Bu ska flytta in i mitt huvud. Han kommer på nätterna och skrämmer mig och fast mamma har sagt att han inte finns blir jag alltid lika rädd när han är här. Stora Bu river ner mitt vackra slott och förstör i trädgården. Han viskar att mamma är elak och han har fått för sig att mitt rum bara är en sliten garderob med en smutsig madrass och plasthink att kissa i.
12
Allt är tyst och stilla här inne. Så tyst att jag kan höra hur folk går i trapporna utanför halldörren. De flesta springer eller hoppar fram så att det ekar mellan stegen. Nästan alla verkar ha bråttom, bara jag och mamma stannar där vi är och väntar på att något ska hända. Farbrorn på andra sidan väggen är förstås också kvar i sin bostad. Han sitter antagligen och läser eller skriver nu. Det gör han hela dagarna. När jag kommer blir han glad. Det kokas kaffe och vi spelar schack eller också gör vi precis det jag vill. Oftast är dörren in till mig låst. Det är av säkerhetsskäl. Mamma är rädd att Dante ska ta mig. Gör han det får jag aldrig mer se mamma. Den smala strimman av ljus växer en aning och gör en bit av slottsgolvet blankt som ett ark papper. Där börjar jag nu skriva. Jag vet att man inte ska rita och skriva på väggar eller golv men jag gör det ändå. Snart ska allt detta bara vara ett minne och då kan det vara bra om det skulle komma ett annat barn hit. Att det då har något att läsa. Å andra sidan är hela slottet redan fyllt av blommor. Texten får rinna mellan stjälkarna som en glad vårbäck. Jag kommer inte ihåg hur jag först hamnade här men det är ett bra ställe på många sätt. Mamma vill skydda mig, säger hon. Det finns så många faror utanför mitt slott och det värsta som kan hända är som sagt att Dante får tag i mig. Egentligen vet jag inte 13
vad han heter men jag kallar honom så eftersom jag har hört att Dantes inferno är den läskigaste bok som finns. Dante vet inte att jag finns. Det är en hemlighet vi måste bevara, mamma och jag. Det finns en saga av Tove Jansson om en osynlig flicka som jag tycker så mycket om. Ingen såg henne för att hon hade blivit skrämd och tillintetgjord av elak ironi. De elaka, förklädda kommentarerna satte sig som osynlighetsfläckar över hela flickans kropp tills hon helt försvann i ingenting. Hon fick gå omkring med en bjällra om halsen för att folk skulle kunna höra var hon var. Till slut hamnade hon hos en familj där hon kunde vara den hon ville och då hände det som genom ett mirakel att hon steg för steg fick tillbaka sina färger. Allt blev synligt igen utom huvudet. Först när flickan en gång blev riktigt arg (någon hade knuffat mamman i vattnet från en badbrygga) blev hon sig själv. När Stora Bu sveper in i min slottsträdgård blir blommorna osynliga och allt som är verkligt klart för mig blir till mörkaste mörker. Det är precis som för det osynliga barnet fast tvärtom på något märkligt sätt. Ibland, sent på kvällarna kommer Dante och knackar på. Han pratar på ett väsande tyst sätt så att ingen ska kunna uppfatta vad han säger. Det är märkligt. De flesta människor vill väl bli hörda och förstådda men så är alltså inte fallet med Dante. Han vill bara prata själv och bryr sig inte om ifall någon lyssnar, verkar det som. Jag hör inte vad han säger men ofta blir han arg, slår i väggarna och kastar saker. Då måste jag sitta alldeles tyst här inne tills han har gått sin väg igen. Om jag ska försöka berätta lite om mig själv så att du förstår vem jag är, kanske vi kan bli vänner en dag du och jag. En vän, vilket underbart ord. Jag är inte säker men jag tror att jag har en vän; farbrorn på andra sidan väggen, men i själva verket är han nog mer som en morfar eller något i den stilen? Om du skulle vara min vän skulle vi äta pannkakor med grädde och sylt högst upp i mormors körsbärsträd. Vi skulle kunna sitta där, du och 14
jag, gunga med trädkronan, sjunga sånger om våra kommande äventyr, bygga kojor och äta vår matsäck. Oj, nu kom jag av mig. Jag är en tjej som bor i ett slott tillsammans med alla mina djur. Det lilla slottet är praktiskt inrett. Här är precis plats för mig, Räven, Björnen, Ankan, Råttan och Stora Bu. Räven är den listiga, luriga filuren. Björnen är lite klumpig men inte helt borttappad, ständigt redo för äventyr eller vågade attacker. Han är den som först tar initiativ till att utan tvekan hoppa in i det okända. Ankan är en pratglad prick med ett kluckande skratt som trivsamt smittar av sig och Råttan är den som ofta behöver tröst. Stora Bu bor också här men honom går det knappast att beskriva. Han kan se ut lite hursomhelst och ikläda sig det ansikte som för stunden skrämmer mest. Stora Bu är inte särskilt rolig. Ingen har bjudit in honom men han kommer hit ändå. Varje dag städar jag i slottet och sköter mina djur och även om det tar sin lilla tid kan det kännas långsamt. Jag längtar så efter att få springa, dansa och klättra. Tänk att bara kuta omkring som en galning och sen hoppa i nån sjö eller ett hav. Jag kan visserligen inte simma men det är väl sånt jag lär mig. Dansa är också en sådan där grej jag drömmer om. Det är så roligt att tänka sig att det finns musik inne i kroppen som får dig att vilja snurra runt, att en tå kan bli lycklig eller hela huvudet kan skaka loss i sköna toner. Mamma säger att jag är hennes orosbarn som en gång vuxit från ett stjärnfrö, men det får man nog ta med en nypa salt. Fast farbrorn på andra sidan väggen säger i och för sig att vi alla är födda ur stjärnstoff. Djur, växter, människor föddes en gång ur materia stor som en knuten hand. Bom och så började allting växa i oändlighet. Stjärnor och planeter kom på plats och gynnsamma förutsättningar för liv uppstod på jorden där det fanns vatten, sol och syre. Mamma tycker att jag är blek och stilla, nästan som en talande docka med den skillnaden att jag knappt pratar alls, men hon ser i mina ögon vad jag vill. Hon säger att de gnistrar som stjärnor. 15
Två unga tjejer med trasigt förflutet träffas när de båda har det som jobbigast. Elisabeth har bott mer eller mindre hela sitt liv i en garderob och Carol hittades på gatan i centrala New York, ensam och traumatiserad. På en klinik för psykiskt sjuka börjar drömmar ta form och kanske finns en väg över till friheten på andra sidan Atlanten. Elisabeth och Carol kastas in i ett omtumlande äventyr där de enda de kan lita på är varandra. FLYKTEN FRÅN JOHN WILKINS är första delen i serien Underjordens systrar.
www.vistoforlag.se