9789178852970

g n i t n e g In och å p g n i t all samma g n å g

Louise

Jingryd

LOUISE JINGRYD

Ingenting och allting på samma gång Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se ©Louise Jingryd Omslag: Rebecka Porse Schalin, Visto förlag Sättning: Ulrika Slottner, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2020 ISBN: 978-91-7885-297-0

�Although they are only breath, words which I command are immortal.�

Sappho (510 f.Kr.)

SOMMAREN 2015

KAPITEL 1

T

re dagar in i sommarlovet och det är redan en total, komplett katastrof. Sommaren borde förbjudas, göras olaglig, sättas på någon lista över naturkatastrofer. Jag trodde verkligen att det var ett väl uttänkt skämt när mamma nämnde i våras att hon blivit tipsad om ett läger som ”kanske skulle vara något för mig”. Det var ett kul skämt – jag skrattade och allt! Tydligen är mina föräldrar världens sämsta skojare. De vet inte när det är dags för skojet att ta slut. Pappa drog fram sin gamla sovsäck från vinden och mamma kastade den i soporna och packade lakan och täcke i stället och så var det med det. Några veckor och femton gräl senare är det dags för mig att bli bortvisad från mitt eget hem.

Finns det inte en endaste liten del, gömd någonstans i djupet av deras arma själar, som kan förstå att jag inte är skapt för socialt utomhushittepå? Är det inte del av mina mänskliga rättigheter att säga nej till deras påhitt? Uppenbarligen inte. Hade det varit fallet hade jag inte suttit klockan åtta på morgonen med packad väska, redo för kanotpaddling och trädklättring och ja, jag vet inte, hårflätning? Usch. Nej tack. Ända sen Julia flyttade och lämnade mig åt att leva livet utan en bästa kompis har mina föräldrar fått för sig att jag måste bli mer ”socialt involverad”. Det faktum att det får mig att känna mig mer som ett projekt än deras dotter verkar de inte alls ta med i beräkningen, nej, det viktigaste är tydligen att jag är en aktiv, medverkande medborgare av samhället. Som sagt: nej tack. ”Kommer du?”

Mammas röst skräller genom huset och jag reser mig från sängen och släpar min resväska ner för trapporna.

9

”Du behöver inte se riktigt så moloken ut, det är knappast din död du går till mötes”, säger pappa så fort jag når botten.

Jag plirar mot honom och överväger att hålla mina ögon i den här positionen, ögonlocken hopknusade och skrynkliga, hela den kommande veckan så att jag slipper se mer än jag behöver. ”Och vad vet du om det? Har du någonsin gått din död till mötes?” säger jag.

De ser på mig med uppgivna blickar i så instinktiv unison att jag nästan skulle kunna skratta åt dem – om jag inte var så obotligt irriterad över orättvisan de utsätter mig för, vill säga. ”Jag bär ut min väska till bilen”, säger jag. ”Om jag kollapsar på vägen i ren uppgivenhet, skulle ni vilja vara så vänliga att spela hela Paramores diskografi på min begravning?”

Utan att vänta på svar öppnar jag dörren och lyfter min väska hela vägen i stället för att rulla den, bara för att. ”Om du huffar och puffar lite till tror jag att du kommer att lyckas välta omkull grisarnas stuga helt och hållet”, ropar mamma till mig.

Kul. Verkligen.

Det första vi möts av när vi kommer fram är en hjord av människor och jag försöker krypa ihop i mig själv och bli till en liten fläck av ickeexistens. När jag inte lyckas tvingas jag gå ur bilen och skaka hand med en kvinna i en knallröd, knallful pikétröja. ”Hej! Annika heter jag. Har du anmält dig än?”

Hennes röst är klämkäck men hennes leende känns ansträngt och jag undrar om hon också vill vara någon annanstans egentligen.

På en strand i Maldiverna kanske, eller hemma i trädgården med en bok. ”Nej, inte än”, svarar jag.

Hon vänder huvudet mot högen med papper hon har i famnen och sneglar mot mig. Det blir tyst och stämningen hinner gå från förvirrad till stel innan jag förstår vad hon vill ha. ”Åh. Rio. Rio Valtersson”, säger jag och hon bläddrar bland listorna och kluddar ner något med sin penna. Antagligen ”extra korkad deltagare, var försiktiga”.

10

”Välkommen till årets äventyrsläger, Rio! Du är avprickad och färdig så nu är det bara att ställa din packning där borta.” Hon pekar bort mot ett av de större husen, där det redan står en samling med väskor. ”Och så kan du umgås och ta det lugnt tills uppropet. Det är en liten stund kvar. Har du varit här tidigare?”

Jag skakar på huvudet. ”Då är det ett perfekt tillfälle att lära känna folk!”

Hon ler sådär överdrivet och ansträngt igen, dragen fastklistrade i hennes ansikte, och försvinner iväg för att samla in fler namn. ”Det verkar som att du har läget under kontroll”, säger pappa och jag snurrar runt och spärrar upp ögonen mot mina svikare till föräldrar.

De ler båda mot mig och smälter ihop till någon sorts gränslös klump av självgodhet över att ha tagit ett Bra Beslut. Det är så att jag har svårt att komma ihåg att de båda är separata individer.

Mamma tar ett steg framåt utan att bryta den enade fronten och lägger armarna om mig. ”Hör av dig om du behöver något. Vi är 45 minuter bort.”

Jag sjunker ihop mot henne och tappas på min ilska något. ”Svikare”, viskar jag och hon skrattar. Ån som snirklar sig runt området ger ifrån sig ett skenheligt glittrande och jag kisar upp mot solen som står högt på himlen.

Alla känner redan varandra, det är löjligt uppenbart, så jag bemödar mig inte med att försöka tränga mig på. Var åh varifrån kommer idén att alla människor av samma ålder rent naturligt kommer överens och vill bygga vänskapssandslott tillsammans så fort de sätts i samma miljö? Och när vi ändå är inne på saken, varifrån kommer idén att det är så nödvändigt att ha vänner hela tiden? Än har jag inte gått under bara för att mitt sociala liv har fått sig en törn. Det är inte som att det var speciellt blomstrande innan Julia övergav mig.

Jag sätter mig vid vattnet och funderar på vart det leder. Till mer vatten någonstans, antagligen. Är det inte nog att jag ska börja högstadiet om bara ett par månader? Det tycker jag låter som ett straff bara i sig. Nya människor, nya rutiner, nya platser och nya sätt 11

att umgås och prata och existera … Alltså, vad hände med hemskolning egentligen? För jag tycker att det låter som ett utmärkt alternativ.

Okej, att ha vänner är väl inte en totalt förkastlig idé. Allt som hände runt omkring mig och Julia var alltid irrelevant så länge vi hade varandra. När Simon B i parallellklassen stal min ryggsäck under lunchrasten en dag i fyran och jag behövde vandra hela slingan på två kilometer i skogen innan jag hittade den nerkastad i bäcken var det Julia som gick med mig, Julia som försvarade mig när vi blev sena till nästa lektion och vår lärare hotade med att ringa hem.

När jag fick min första mens under en mattelektion förra året var det Julia som gick bakom mig hela vägen hem för att täcka världen från fläckarna på mina kläder, precis som jag gjort för henne bara ett par månader tidigare. När de andra i klassen var i sin egen värld, den där vi inte var välkomna, var vi i vår egen. Kunde jag inte fått ha kvar det? Vi hade kunnat titta snett på allt och alla vi inte förstod oss på och famla oss genom den första tiden tillsammans, sen efter ett tag hade Julia kunnat hitta människor som var coola nog att vara intressanta (men inte så coola att de inte ville umgås med oss) och så hade vi kunnat hålla oss på kanten av deras gäng samtidigt som det var uppenbart att det var Vi Två. Allt var planerat. I mitt huvud, i alla fall.

Sorlet av röster har lugnat sig medan jag försvann i mina tankar och jag kastar en blick över axeln för att upptäcka att ingen står kvar utomhus. Fan. Jag ställer mig upp och traskar tillbaka och i den minsta revolt någonsin går jag i min egen takt, trots att jag är sen.

Vad kan vara fel med att slinka in några minuter efter alla andra?

Tänk om jag missar när vi lär oss att låta som fåglar eller något, ve och fasa.

Uppropet hålls i matsalen och dörren ger ifrån sig ett långsamt, ekande knarrande när jag trycker upp den. Nästan hundra ansikten vänder sig mot mig och min stela entré. Hallå hallå, alla framtida lägerkamrater, det är jag, irritationsmomentet på er allra första dag. ”Hitta någonstans att slå dig ner, Rio.” 12

Annika med den knallfula pikétröjan till räddningen. Vi nickar kort mot varandra och alla vänder sig framåt igen medan jag försiktigt banar mig fram mellan ryggsäckar och folk som sitter på stolar och bord och varandra och slår mig ner på en tom bordskiva. ”Som jag berättade innan du kom är uppdelningen precis som alla andra år, fyra i varje stuga och placeringen är helt utefter livets lotteri. Inga byten.”

Det sista säger hon med en extra noggrann blick runt rummet och jag fryser till vid insikten att jag säkerligen kommer att vara mer än ett irritationsmoment när någon hamnar med mig i stället för sin bästa vän. Grattis till mig.

Mitt fokus släpper taget när hon läser från listan och informationstexterna från hemsidan maler i bakhuvudet när jag ögnar igenom rummet och dess invånare. Det utlovade åldersspannet på tolv till sjutton verkar stämma på ett ungefär men de allra flesta ser ut att vara i min ålder. Jag antar att det blir enklare att säga nej ju äldre en är. En skrämmande majoritet, dock, ser glada och pigga ut över att vara här, inte det minsta avskräckta vid tanken på orientering och kanotpaddling och myggbett. Lustiga varelser.

Här och var sitter en och annan nervös figur, tuggandes på sina tumnaglar precis som jag, och jag försöker lugna mig själv vid blotta tanken på deras existens men jag gör inga planer på att kontakta dem. Huvudmålet med veckan är att ta mig genom den med livet i behåll och så få interaktioner som möjligt. Det borde inte vara alltför svårt.

Mitt namn flyter förbi och jag hinner precis uppfatta att jag ska bo i stuga 21 tillsammans med tre andra namn och antagligen deras tillhörande kroppar och personligheter. Och tillhörigheter. Och egenheter. Åh gud, tänk om de vill sitta uppe hela natten och prata? Är det ingen här som förstår vikten av sömn?

Jag hinner bli riktigt upprörd innan jag minns att det inte faktiskt har hänt än och försöker att kontrollera mitt ilskna ansikte.

Pikétröjan och hennes medbrottslingar avslutar uppropet med att meddela att vi får resten av dagen på oss att förflytta våra väskor, packa upp, och lära känna de vi bor med, och innan de ens är färdiga 13

reser sig ett sorl av prat och skratt och stolskrap och trots att jag försöker uppfattar jag inte när vi ska samlas för middag. Jaha. Då får jag väl svälta.

14

KAPITEL 2

D

et tar mig ett tag att hitta rätt stuga, men till slut står jag vid rätt dörr och trycker med hela sidan av min kropp, mina händer upptagna med väskorna, när dörren rycks upp och jag dundrar rätt in i någon. ”Oj, förlåt!”

Vi studsar ifrån varandra i en symmetri som hade varit komisk om jag inte hade varit så upptagen med att vara dödsfrustrerad över min blotta närvaro. Nu har jag alltså introducerat mig genom att springa in i någon som ville springa ut. Fantastiskt. ”Hej”, säger jag.

Be om ursäkt gör jag inte, men hon ser inte ut att vilja ha en ursäkt i vilket fall. ”Du heter Rio, eller hur? Ditt var det enda namn jag inte kände igen. Av oss fyra, alltså, här. Inte för att jag känner igen alla på hela lägret. Eller, alltså … Hej. Indigo. Heter jag.”

Hennes kinder har flammat upp men hon ler från öra till öra och jag påminner mig själv att inte ryckas med och le tillbaka mot henne. I stället nickar jag och lyfter min resväska över tröskeln. ”Behöver du hjälp?” säger hon och sträcker automatiskt armarna mot väskan men jag skakar snabbt på huvudet. ”Nej”, säger jag och det blir tyst. ”Men tack”, lägger jag till.

Tystnaden virar sig runt oss igen och jag svär inombords innan jag bryter min pakt med mig själv att inte aktivt interagera med någon. ”Är detta ditt första år, också?”

Vad skulle jag göra, då? Stå och vältra mig i stelheten? ”Andra! Förra året var första gången jag var gammal nog men 15

jag ville så gärna komma hit redan innan. Har inte du också längtat?

Hur gammal är du?”

Hon ser så genuint exalterad ut och det tar allt jag har att inte sucka högt. ”Tretton. Alla längtar inte efter att få genomlida en vecka utan wifi.”

Jag hör hur sur jag låter och blir omedelbart skamsen men hon skrattar bara åt mig. ”Det finns wifi. Det finns till och med andra fantastiska uppfinningar som duschar och eluttag.”

Jag hajar till och är på väg att le i alla fall, men stegar förbi henne och slänger upp min resväska på närmsta lediga säng. Stugan är precis stor nog för två våningssängar och lite golvplats däremellan.

Var är det tänkt att vi ska lägga våra kläder? Inte för att min variation är jättestor, men ändå. Det är en principsak. ”Så, är det för att få tillgång till dessa fantastiska eluttag som du frivilligt campar i en trång stuga med främlingar i en vecka eller finns det nåt annat som lockar hit dig?”

När hon inte svarar vänder jag mig om och hon ler stelt. ”Jag ska gå och kolla om de behöver hjälp med nåt där ute. Du vill säkert packa upp i fred.”

För första gången i vår fem minuter långa bekantskap ser hon obekväm ut och innan jag hinner säga något har hon snurrat runt och lämnat mig ensam. Jaha. Packa upp i vad?

Resten av eftermiddagen stannar jag inne, hopkurad på sängen innanför min resväska som ligger och gör gräsfläckar på madrassen.

Min telefon är redan nere på kritisk batterinivå men jag sänker ljusstyrkan och trycker in mina lurar. Om en överslaf hade varit ledig hade jag varit helt och hållet osynlig, men sådan tur hade jag inte.

Genom den halvöppna dörren hör jag någon tjuta. Jag höjer volymen på min musik.

Enligt programmet, som jag lyckades lokalisera i botten av min ryggsäck, har jag någon timme på mig innan middagen och jag tänker inte röra mig en centimeter innan dess. I morgon kan jag 16

välja på väggklättring och målning på förmiddagen och hinderbana och att hoppa i sjön på eftermiddagen. Bada har jag ingen lust med men det låter som det mindre ondskefulla av de två. Målningen låter nästan kul, men jag slår vad om att de kommer att hitta på något sätt att göra det … jag vet inte. Tråkigt. Jag höjer volymen igen och dansar inte med, fast att jag vill.

Ett par, kanske fem, låtar senare svänger dörren upp och jag vrider på nacken och tar ut ena luren. De ser ut att gå i gymnasiet båda två och de skrattar tillsammans åt något jag inte hört, den ena med röda lockar ner till midjan, den andra i en kort blond frisyr, båda drypande blöta och iförda badkläder. När de får syn på mig blir de tysta. ”Hej”, säger en av dem.

Den andra nickar, som för att instämma. Smart. Minimalt med interaktion med den lilla högen av luvtröja och ljusbrunt hårtrassel och finnar på hakan. Jag nickar tillbaka. ”Hej.” Min röst låter inte lika låg, lika släpig, lika avslappnad som hennes, och jag kryper ihop lite till. De rycker och sliter i sina saker från våningssängen bredvid och jag räknar snabbt ut att jag delar trädkoja med Indigo, skepnaden från förut som jag redan irriterat och jagat bort.

Skratt och småprat fyller rummet igen och jag låtsas att jag inte studerar dem där de står, den ena i olivgrön bikini och den andra i en svart baddräkt som lämnar hela ryggen bar.

De ler och bollar repliker mellan varandra lika lätt och ledigt som de står och finns till, i vad som i princip är bara underkläder, och mina tankar vandrar till den turkosa baddräkten mamma tvingade mig att packa, trots mina försök att påpeka att jag inte under några omständigheter skulle delta i något sådant. Om jag hatade den innan är det inget mot nu. Inte en chans att jag kommer att se så avslappnad ut som de gör. Den ena tittar bort mot mig och jag rycker snabbt undan blicken och lägger hårtestar över mina varma kinder.

Tidigt i våras började hela min kropp försöka sig på något sorts experiment i formlära och allting är lite rundare och jobbigare att navigera runt bordskivor och hörn än vad det brukade vara. Mina 17

favoritjeans ligger numera i en soptunna och skäms över sin oförmåga att räcka till. Mina t-shirts spänner lite mer än de brukade.

Det är nästan omärkbart för blotta ögat men ovanan ligger och trycker i bakhuvudet och jag undrar vad jag egentligen gjort för att förtjäna detta öde.

Jag sneglar på mina sovgrannar igen. Hur gör de? Finns det någon hemlig kurs i att växa upp? Vattnet de tog med sig in har lagt sig i små pölar på golvet och jag får lust att ställa mig upp och hoppa i dem.

Efter att de lämnat mig till min ensamhet igen räknar jag långsamt till tjugo innan jag går någonstans, utifall de skulle tro att jag försökte följa efter dem.

Området är större än jag förväntade mig och alla små sovstugor, med de tillhörande toaletterna och duscharna, bildar sitt eget kvarter med skuggiga gångar. Jag vandrar mellan dem och stirrar ner i det upptrampade gräset medan numren på husen blir lägre och lägre och till slut är jag tillbaka vid det stora fältet och huvudbyggnaden. Vattnet gnistrar i bakgrunden och jag ser flera uppsättningar till vad som antagligen blir kvällsbrasor längre bort.

Ledare i matchande tröjor springer runt och ser stressade ut, längs med vattenkanten kryllar det av folk i badkläder som hoppar och tjuter, och alla andra sitter i cirklar på marken och pratar och skrattar. Alla ser ut som att de hör hemma, som om de inte tvekar en sekund på vad de gör eller vilka de är.

Om jag ska hitta något positivt så är jag i hemlighet glad att mina föräldrar lyckades hitta ett läger enbart för tjejer, trots att jag gruffade bäst jag kunde när de nämnde det. Om jag hade behövt stå ut med killar som knuffades och brölade och höll på hade veckan haft en betydligt värre utsikt.

Trots att kvällen snart är här lyser solen, lyckligt omedveten om faktumet, och jag kisar upp mot himlen och önskar att jag var tillbaka i stugan i mitt mörka hörn. Jag tvingade mig själv att lämna lurarna innan jag gick ut men jag ångrar det redan.

Vi ska vara i matsalen om bara ett par minuter och trots att ingen 18

annan verkar bry sig styr jag stegen ditåt. Mina skor gnisslar mot gräset och dörren till matsalen, som känns betydligt större nu när den är tom, stämmer i. Jag blir frestad att ge mig på ett ”Hallå?” och låta min röst studsa runt lite, men eftersom jag inte letar efter något svar låter jag bli.

På måfå väljer jag en plats och sätter mig ner och slänger en blick på klockan på väggen. Två minuter kvar. De flesta vill säkert inte vara tidiga när de är upptagna med att vara lyckliga ute i solen.

En kvart senare har jag pillat på alla lösa trådar jag kan hitta i mina kläder, trummat med fingrarna på bordsytan på alla sätt jag vet, och räknat mina tänder med tungan tre gånger. När dörren slängs upp rycker jag till så jag håller på att falla åt sidan. En av ledarna kommer inspringandes med andan i halsen och skyndar förbi mig men studsar snabbt tillbaka. ”Hoppla hej, här satt du i mörkret!”

Jag tittar mig omkring i rummet, helt och hållet upplyst av kvällssolen, och undrar för mig själv om det bara är något vuxna säger när lamporna inte är tända. ”Varför är du inte där ute?”

Jag skruvar på mig. ”Är det inte middag nu? Det stod att vi skulle samlas här 18.00 varje kväll.”

Jag lägger tryck bakom mina ord, vill låta anklagande för att jag fått så fattig, felaktig information, men än en gång möts jag bara av ett leende. Är det något de lägger i vattnet här? Är alla bara obotligt lyckliga?

Jag funderar på att ställa mig på bordet och skrika NI FÖRSTÖR MIN PROTEST NÄR NI ÄR TILLMÖTESGÅENDE men så kan en ju inte göra, så jag gör inte det. ”Första och sista kvällen äter vi ute vid brasorna! Hur länge har du suttit här?”

Jag rycker slött på ena axeln och tänker tillbaka på fältet utanför.

Det är ju folksamlingar överallt, hur ska jag kunna avgöra vad som är vad?

19

Hon vänder sig om och ser på mig, ren och skär viljestyrka och jävelskap i hela hennes sätt att hålla sig. En hel naturkraft nedkokad till en individ, hela världens vindar insvepta i ett väsen på tretton år med det solblekta håret stoppat bakom öronen och becksvart vatten glittrande bakom sig. ”Litar du inte på mig?”

Hennes röst är stadig och lyckas precis färdas över avståndet mellan oss utan att skrika. Den är fnittrig.

Utmanande. Och jag har absolut inget att komma med.

✳ När Rio åker på läger sommaren innan sjuan förväntar hon sig inget annat än att vara oändligt uttråkad. Det enda som känns värre än att vara strandad på ett läger där hon inte känner någon är tanken på att högstadiet snart börjar och att hon inte vet vad det innebär. Hur gör en när en växer upp? Varför verkar alla andra ha sån koll? Och så mitt i all förvirring finns Indigo som på något vis gör allting så mycket enklare, och så mycket svårare, bara genom att finnas till.