9789178852901

EMMA OCH

PEKKA De kom frĂĽn Tornedalen

Marie Morin 1

Emma och Pekka De kom frĂĽn Tornedalen

Av författaren har tidigare utgivits: Maskrosminnen, Axplock, 2008 Medan stormen drog fram, Axplock 2009 Vid sidan av varandra, Podium Distribution, 2011 Mellan regnskurarna, Podium Distribution, 2012 NU blir det bra, Podium distribution, 2013 Medan löven föll, Podium Distribution, 2014 När tåget stannade, Axplock, 2015 Utsikter och insikter, Författares bokmaskin, 2019

Emma och Pekka – De kom från Tornedalen Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Marie Morin © Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Visto förlag © Omslag: Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2020 ISBN: 978-91-7885-290-1

EMMA OCH

PEKKA De kom frĂĽn Tornedalen

Marie Morin

Del 1

Emma Elisabeth Det fanns stunder när Emma var mer än glad att dela utdragsbädden med sina systrar. Den här natten var ett sådant tillfälle.

Stormen ven hårt och hon tyckte sig höra hur träden föll borta på andra sidan älven. Det brakade och knakade som om bergsjättarna marscherade och kastade träden likt nyspäntade stickor. Hon visste att det inte fanns några jättar, att det bara var den värsta storm hon någonsin hade upplevt som skapade ljuden.

Hon önskade att natten gick fort och hoppades att gryningen kom med lugn. Även om far till morgonen säkert skulle förbanna naturens krafter som detta år tog skogen för dem. Skogen som gav djuren sommarbete och som gav dem timret de sålde.

Genom de tunga vindbyarna som slog mot huset hörde hon en ko råma, den fick genast svar från fåren. För en stund ville hon byta sin sängplats mot sommarens varma ute i ladugården. Men nu i oktober var den tiden förbi. Kon råmade igen. Kanske var den också rädd för den starka höststormen, kanske sökte den bara tröst hos korna och fåren i närheten.

Emma viskade lugnande ord, som hon visste inte nådde fram över gårdsplanen, men tanken kanske nådde dit. Hon tyckte mycket om att lägga sin kind mot de varma djurens sidor, prata tyst och varligt med dem. De nya svenska orden som hon hade lärt sig i skolan fick korna vara de första att höra. De nickade alltid bekräftande, som om de förstod.

Hon hade sett drängar i andra gårdar plocka upp vidjor och slå

9

efter korna. Bara för att de inte förstod bättre. Om man bara talade med dem, följde de. Visst, ledarkons skälla hjälpte kanske till en aning också, tänkte hon och log.

Lika rasande och främmande som det var utanför väggarna, lika lugnt och invant var det inomhus. I spisen falnade glöden medan hennes familj sov. Huset andades i många suckar. Faderns hörde tydligast men hennes storebror Oskar, som skötte gården som om den redan var hans, var inte långt efter. Männens snarkningar överröstade korta stunder stormens evinnerliga tjutande. Sedan urskilde hon kvinnornas andetag i den ordning de kommit till världen. Mor Britas andades försiktigt men stadigt. Emma hade storasyster Hilda på ena sidan och hon mumlade medan hon andades. På Emmas andra sida sov Alida med öppen mun och hon snarkade förvånansvärt högt. Storasyster Josefinas andetag hördes knappt från bädden hon låg ensam i, nu när storasyster Mariana lämnat dem för arbete som piga. Emma själv var minstingen, den som förväntades sköta elden och ta hand om djuren på morgonen.

Bara sex år kvar för mig här på gården, räknade Emma ut. Om jag får en pigtjänst när jag är sjutton, som Mariana har fått.

Hilda, däremot, var sedan länge giftasvuxen. Men alla i familjen visste att det inte var en väg som var tänkt för Hilda. ”Hon är inte som andra”, sa mor Brita, ”men hon är vår och vi älskar henne. Om ingen vill ha hennes som piga får hon gå kvar här på gården, i alla fall så länge jag lever och har en talan.”

Emma älskade Hilda. Hon tyckte om systerns leende, hennes stora, varma kropp och hur hon snabbt och med lätta händer tog hand om Emmas hår varje morgon. Emma suckade och smög sig lite närmare systern som alltid gav henne närhet när hon ville och som nu, mitt i den värsta storm hon någonsin hade varit med om i sitt elvaåriga liv, fanns som en trygg plats.

Den falnande glöden värmde fortfarande en aning. Hon visste att allt låg färdigt inför morgonen när det var dags att öppna spjället och sätta fyr på elden. Hon tyckte om att se hur lågorna slickade sig uppåt

10

vedträna och vänta till den stund då glöden i ena änden var perfekt.

Då la hon kaffebönorna i plåtlådan och rostade dem till färgen gick från grönt till mörkt brunt och doften spred sig i köket. Hon längtade redan efter smaken av kaffe i munnen.

Hon drog ännu ett djupt andetag och föreställde sig hur vinden bar med sig historier om andra ställen, om människor i andra byar, om platser som fanns att se utanför deras gård. I skolan lärde hon sig Sveriges landskap, men också namn på främmande platser som Amerika och Afrika. Där fanns berättelserna om människor som reste. Människor som upptäckte nya platser, som lärde känna andra människor än de i byn. Precis som hon också ville göra en dag. ”Sov nu, Emma Elisabeth”, viskade mor Brita, ”Det är bara en storm. Den går över, som alla andra.”

Emma undrade för en stund när hennes mor egentligen sov. Det fanns alltid ett vakande öga, verkade det som. Medan natten tog klivet från oktober till november 1897 rev stormen ner stora delar av skogen runt Pajala och lämnade en förödelse som blev ett samtalsämne flera år framöver. Många veckor senare hörde hon en skjutsbonde säga att över 100 000 träd hade fallit i en socken inåt landet och hon undrade vem som räknade de omkullvräkta träden.

11

Johan Petter Under samma stormnatt, drygt fyra mil västerut i väglöst land, hade Johan Petter slutat att skaka. Han låg tätt intill sin storasyster Hildur i en bordssäng under en varm fäll. Det prasslade från halmen i madrassen under dem. Men han var varm och han var inomhus.

Rädslan började ge vika.

Utanför hörde han hur vinden tjöt och då och då brakade det till när träd föll i närheten. Han sökte sig närmare Hildur som i sömnen la en skyddande hand över honom. Han visste redan nu, trots att han ännu inte blivit fyra år, att värme var viktigt för att överleva. Att hans mor gått bort var en del av hans kropp men inte hans medvetande.

Han hade inga minnen av sin far, men desto fler förmaningsord.

Den berättelse som han hört allra mest under sin korta levnad var den om hur förrädiska vårisarna var och hur snabbt det gick att dras under och försvinna. Hans far hade inte haft en chans. ”Och ändå var din far Isak en stark man, en som verkligen visste hur man tog i vid varje skogsarbete”, sa de vuxna kring honom.

Hans mor hade slutat att andas en dag. Johan Petter fann henne liggande i bädden de alla delade på natten. Han var van att vara hennes extra ögon, att plocka fram hennes arbetsredskap till rätt plats för hennes vana fingrar. Men den här dagen andades hon inte och hennes oseende ögon stirrade rakt upp i taket.

På snabba skolösa fötter sprang han till närmaste gård, där han visste att mor ibland sålde sina borstar. Sedan tog någon honom åt sidan, satte honom vid ett bord, gav honom en stor portion gröt med

12

en gul smältande klick smör i. Han åt långsamt som om han ville spara på njutningen till den stund som hans mor vaknade igen.

Det gjorde hon inte. Familjen runt honom hade försvunnit och kvar var bara Hildur och han. Hon som var stor och hade lärt sig att läsa. ”Skolan får du också gå i sedan”, hade hon sagt varje dag när hon begav sig av.

Nu visste han inte längre. Fick hon gå till skolan när de var här, i en främmande stuga men fortfarande i byn? En bit längre bort från älven än han var van vid.

Han lyssnade till de nya andetagen i det främmande köket. Det hade varit en dag som satte sig i kroppens minne. Det hade varit en dag när han, precis som nu i nattens mörker, höll sig nära Hildur.

De hade stått utomhus framför den lilla stugan som han alltid hade kallat sitt hem. Han visste att han var Johan Petter, son till backstugusittare Isak. Han visste var han hörde hemma, var hans bädd stod, men Hildur förklarade att det inte var hans bädd längre, att de var på väg till en annan familj. Han förstod inte vad det betydde. Storasyster Evelina hade tjänst som piga och hans storebror Isak som dräng och de bodde inte med dem längre. Men varför han och Hildur inte fick gå in i stugan igen förstod han inte.

Hildur höll honom hårt i handen medan människorna samlades.

Hon viskade att där kom självaste länsman och bakom honom prästen. Det var som om han var naken, trots att han hade alla kläder han ägde på sig. Förutom vinterskorna som han höll i handen och där Hildur stuckit ner sockor. Vadmalsbyxorna värmde, mössan satt på huvudet och skjortan var fortfarande lite lång i ärmarna. Känslan av att stå blottad inför andras ögon skulle för evigt följa honom och alltid få hans kropp att stelna, beredd till flykt eller försvar. ”Det är ögonen som säger hur det blir. Det har andra sagt mig”, viskade Hildur. ”De kan var mjuka eller hårda. Men det kan vara svårt att se. Vi får titta in i ögonen. Och tänk på att bocka om någon

13

pratar med dig. Glöm heller inte att gapa. Det är inte farligt. Gör bara som de säger.”

Han hade hört hur summor ropades genom luften. Någon köpte en kaffepanna för sjuttiofem öre, en annan deras enda bord för två kronor. Psalmboken, som han gärna strök handen över, såldes för femtio öre.

Gårdsplanen susade av röster. En häst frustade. Johan Petter tittade längtansfullt mot den. Han ville gå fram och klappa den längs med sidan, känna pälsen mot sin egen hud, men han vågade inte släppa Hildurs hand. Han bockade när någon vuxen sökte hans blick, bara för att visa att här stod en ordentlig pojke, backstugusittare Isaks son.

Därefter såldes någon en ko för tjugo kronor och två får för fem kronor styck. Han hade aldrig sett djuren förut och förstod att de inte hade med honom att göra.

När de två männen, de som Hildur hade pekat ut, kom fram till honom klämde Hildur hans hand så hårt att hans ögon tårades, men han skrek inte. I stället torkade han sig i ansiktet med skjortärmen innan han tog av sig mössan och bockade. Männen studerade honom uppifrån och ned och upp igen. Han bockade ännu en gång och spanade sedan in i deras ögon, men visste inte vad han letade efter. Sedan gick det fort. Summor ropades ut. En man kom fram och tog Hildur i handen och gick bortåt vägen med henne. Johan Petter följde dem som om han var en liten barkbit som susade ned för en älv utan egen vilja.

Och nu låg han här i en ny bädd, men bredvid sin syster. Hon hade kysst honom i pannan till natten, som mor brukade göra.

Vinden skakade husets väggar igen. Han kände hur Hildur vaggade honom. Stormbyarna måste ha väckt även henne. Johan Petter drog efter andan och kröp närmare sin syster. ”De betalade tio kronor för dig. Det var nog bra. Du kan kanske bära in lite ved. Jag är starkare och kostade inte lika mycket. Nu får vi visa dem vad vi kan, arbeta hårt, lära oss allt i skolan och sedan en dag blir vi fria att fara ut i världen”, viskade hon.

14

Hennes andedräkt värmde hans kind när hon fortsatte. ”För vi ska ut i världen, som våra syskon. Jag ska bli piga som Evelina och du, du blir en dag byns bästa dräng som vår storebror Isak. Men nu, nu får vi se efter varandra.”

15

Emma Elisabeth Emma lyssnade intensivt till ord som var främmande men innebörden var helt klar för henne. Hon hade en framtid, en ljus framtid.

Inom hennes växte en glädje som var varm som sommarens strålar. Den värmde och spred sig till alla kroppsdelar. Från håret som hon hade skakat ut ur hucklet till alla tårna som vickade i mors nyaste sockor. Det var som om någon hade satt familjens värme på pränt på ett papper, som om någon skrev en sagoberättelse men det var ingen fantasi. Det var alldeles sant. Där fanns ett papper, lika säkert som en sida i en av skolans läroböcker, och Josefina och Mariana förklarade för henne vad som stod skrivet. ”Du vet kanske inte det här, men far sålde halva gården till vår bror Oskar när han blev myndig, då var du bara en liten lilljänta”, förklarade Mariana. ”Och nu har han sålt en fjärdedel till mig”, fortsatte Josefina. ”För nu är jag tillräckligt gammal.” ”Ja, och jag får också en fjärdedel. Men för att du inte ska gå lottlös står det tydligt i köpekontraktet att vi ska betala trehundra kronor var till dig när du blir tjugoett. Du förstår vad rik du kommer att bli!

Vi har också lovat att föda och kläda dig till du blir sexton. Sedan får du faktiskt ta och uträtta lite arbete också”, sa Josefina.

Emma spärrade upp ögonen. Hon uträttade arbete. Josefina boxade till henne på armen. ”Skojade bara. Du är duktig. Och mycket bättre med allt skolarbete än jag har varit. Du måste vara den som klarar skolan bäst av

16

alla tolvåringar här i Pajala. Du vet att varje gång det kommer förbi någon, nämner de dig och hur duktig varje lärare säger att du är. Du är vår lilla blomma.”

Båda systrarna kramade om Emma tills hon tappade andan och fick skjuta dem åt sidan. Det var spännande att Mariana var hemma några dagar på besök. Hon gick som piga och hade redan sett avlägsna platser som Haparanda och Luleå. Emma ville också dit. Hon hade hört om större vatten än älven som passerade nedanför deras gård, och om båtar mycket större än den eka hon satt i för att dra upp siken. ”Han planerar för framtiden far. Han vet att han inte är ung längre och en dag kommer han att lämna jordelivet. Mor är nästan tjugo år yngre och även om Oskar lovat att hon får bo kvar hela sin livstid vill far ha allt nedskrivet. Han tänker på allas vår framtid. Han vill att alla hans barn ska få det bra. Han säger att det kommer nya tider, även för oss flickor”, sa Mariana.

Emma lät blicken gå från den ena systern till den andra. Värmen spred sig nu ut i handflatorna och hon svettades en aning. Samtidigt sved det i magen av storasysterns ord. Far hade passerat sjuttio. Han var stark, men det senaste året var det som om han hade krympt och mer och mer liknade de knotiga träden på andra sidan älven där de släppte ut korna på bete. Mor och Emma fick hålla inne stegen när han följde med dem för att plocka hjortron på myren. ”Vi var med och fick intyga att vi var vid våra sinnens fulla bruk”, berättade Josefina och skrattade men tystnade snabbt.

De tänkte alla på Hilda. Prästen hade antecknat hennes som idiot, det hade Emma sett själv. Hilda var inte som alla andra, men hon var den vänligaste själ som gick i byn. Det visste Emma och det borde prästen veta, så idiot kunde han vara själv, hade Emma tänkt och genast bett Gud om förlåtelse.

Nu räknade hon i huvudet. Trehundra kronor. Det var lika mycket som Mariana tjänade som piga på nästan ett år. Det räckte till tio kor eller kanske både några kor och några får. En häst? Fast vad var

17

det för mening med djur om hon inte hade någon gård. Det var elva år kvar till hon blev tjugoett, men bara tre till konfirmationen och en möjlighet att ta tjänst som piga.

Emma drog efter andan. Gåvan var större än hennes huvud, större än den bästa fiskfångsten inför vintern, större än det ljusgula fältet av hjortron de hade fyllt sina ämbar med tidigare under hösten. ”Men Hilda och Alida? Står det ingenting om dem i det där köpekontraktet?” undrade hon.

Emma noterade att systrarna tittade på varandra, som om de i tysthet försökte lämna över ordet till varandra. Det blev Mariana som svarade: ”Det står att vi ska kläda Hilda ända till hennes döddag. Mor förklarade att man aldrig vet hur många år en sådan som Hilda får. Det är något med sjukdomen, som gör att hon inte riktigt är som vi. Och Alida har sagt att Hilda får vara med henne för alltid. På det här viset har de någonstans att bo. Hemma hos en av oss eller här på gården.

För nästa år står bröllopet mellan Oskar och Fanny och efter det flyttar Fanny hit till oss på gården. Hon blir husmor här. Och då du Emma, då blir det fest.” Ögonen tårades på Emma, som de alltid gjorde alldeles för lätt. I skolan när hon berördes av berättelserna ur Bibeln eller när hon upptäckte en av backstugusittarnas barn med snorig näsa och slitna skor. ”Du har varma ögon Emma Elisabeth. Det är därför de tåras lätt.

Varma ögon är en god gåva. Människor med kalla ögon ska vi akta oss för. Vi har det bra, för vi har mark att odla och djur som ger mat och som goda kristna kan vi därför hjälpa andra om det behövs”, menade mor. ”Orättvisor är något människan får leva med, men en god kristen klarar vi alla av att vara”, avslutade hon.

Emma skämdes ändå ofta för sina tårar och ville inte visa dem.

Hon svalde ner dem, ställde sig upp och gick fram till spisen. När hon hörde mor och far stampa av sig snön utanför dörren rörde hon om i kornmjölsgröten än en gång och tog grytan från elden.

Far drog upp fotogenlyktan och mor ställde fram faten till gröten

18

och djuptallrikar till mjölken. Oskar kom in strax efter dem, följd av Hilda och Alida och köket fylldes av det Emma älskade mest av allt, doften av människor, kaffe och tobak medan dagen som gått sammanfattades. ”Även om potatisblasten frös har vi gott om korn och förråden är fyllda inför vintern”, konstaterade far. ”Nu klarar vi nog vintern i år också. Och vi får verkligen hoppas att vi slipper förra årets storm.

Den tog mycket skog och timret blev värdelöst. Vi kan använda det, men inte sälja det.”

Han suckade, drog ett bloss på pipan och försvann bort i tankarna en stund innan han fortsatte: ”Vintern ser ut att bli bister även i år. Med en oktober som är kall, brukar det gå mot bistrare tider. Men, Emma, ska du inte läsa lite för oss ur Norrbottens-Kuriren? Vi fick med oss bladet efter vårt ärende i byn. Du läser vackert. Ja, det får det att tåras i ögonen på en gammal far.”

Fars varma ord fick Emmas kinder att rodna. Hon satte sig till rätta i skenet från elden och deras nya fotogenlampa. Hon läste annonserna, torgpriserna i Luleå, telegrammen från andra delar av Sverige och från platser långt, långt bort, men helst av allt läste hon de längre berättelserna, med titlar som Från lapparnes björn- och vargjagter.

Hilda vaggade hela tiden som Emma läste. De misstänkte alla att hon förstod mycket mer svenska än vad hon visade, även om hon enbart pratade finska. Ljudet av Emmas röst verkade hon tycka mycket om.

Emma var bara glad att hon än en gång fick öva på svenskan. ”Det är landet vi tillhör”, hade senaste läraren sagt. ”Det är språket som tar oss vidare. Det är inte bättre än vår finska, men det är ett viktigt språk att kunna.”

19

Petter Ett år fyllt av bärande låg bakom Petter.

Han hade burit ved till dess att han med slutna ögon visste skillnad på björken som inte knastrade och den mer livliga granklabben.

Stillatigande studerade han hur drängen Otto eller husbonden själv svingade yxan och de stora bitarna föll ner kring huggkubben. Han väntade redan på den dag när han tog drängens plats. Längtan låg bakom hans stängda ögonlock varje kväll utan att han hade ord för den. Han var alltid noga med att inte dröja för länge vid huggkubben utan hämtade nästa vedträ. Det krävdes flera turer varje dag för att se till att vedutrymmet i köket aldrig var tomt.

Fram och tillbaka mellan traven och huset. Utan vedträ i famnen ena vägen och två vedträn på vägen tillbaka. Barfota fram till den dag då snön hade lagt sig som ett fast golv på den nedtrampade stigen mellan huset och veden. Då hjälpte Hildur honom på med sockor och skor, som han ärvt efter henne.

De vuxna högg ved och Petter bar. Han lärde sig under året att arbete gav mat och även då och då en klapp på axeln. Han ville växa, bli stor och stark så han klarade av att svinga en yxa högt över sitt eget huvud. Ibland tränade han med en vedpinne när ingen var i närheten. Han visste att veden måste klyvas, huggas och späntas. Han hade fått en egen späntkniv som hängde på en krok vid spisen i köket. Fick han bestämma hade späntstickorna varit fler och vedklabbarna färre i vedkorgen. För han vill redan nu, fyra år gammal, något annat, men han hade ännu inte orden för det.

20

De hade bott på denna gård i ett år nu. Av hösten mindes han ingenting annat än utslag som kliade och att han inte ville ligga nära Hildur. Han ville inte ha någonting på sig. Tillsammans räknade de alla röda prickar och hon fick honom att skratta och glömma dem då och då. ”Mässlingen går i hela byn och de har stängt skolan här”, berättade hon när hon var hemma en skoldag.

Han behövde i alla fall inte bära ett endaste vedträ på flera dagar.

Vintern motades bort av våren och på sommaren lät han regnet tvätta fötterna genom att hoppa i vattensamlingarna. Sommaren var hans favorittid. Sysslorna var lättare och det hände att det fanns stunder när han inte behövdes i arbetet alls. Han sökte sig en egen plats och kastade prick med grenar som blåst ned. Ibland följde han sin storasyster i hennes sysslor. Han sökte hennes hand och hon log mot honom. På sommaren hade hon ingen skola och han fick ha henne nära sig oftare. ”Men skolan förstår du, skolan är en plats där det finns mycket att lära sig.”

Hildur fick platsen att låta magisk och för en stund längtade han dit lika mycket som han längtade efter att klara av att svinga en yxa.

Han sökte henne i köket, för där fanns möjlighet till en extra bit bröd eller kanske en liten remsa torkad fisk. Och bjöd hon inte hände det att han stal en brödkant. För han var alltid hungrig. Magen knorrade ständigt efter mer och låg något framme tog han det snabbt.

Hade han väl svalt det var det borta och inte ens husmors träslev klarade av att tvinga honom att lämna tillbaka det.

I köket lärde han sig även att saker kom i flertal. I stugan där han hade bott tidigare, i ett minne som sakta försvann, fanns enbart en eller ett av varje. Här fanns flera stolar, flera sängar och många täcken. Det fanns skedar till alla runt bordet, även om de fick besök.

Hans kropp mindes fortfarande mors omfamningar. När han frågade Hildur var mor fanns nu svarade hon: ”Hon är med änglarna och där är hon inte längre blind.”

21

Det här är en berättelse omhon ett kramade osannolikt mötesom i Tornedalen, Petter föreställde sig hur änglarna, hon hade men som trots allt skedde i början av 1900-talet.

Emma hållit honom. Det enda som han hade svårt med var hur Elisabeth det var Lassi, bonddotter från Pajala, drömmer omdeenförstördes. framtidTog som möjligt att hålla om någon med vingar utan att hustru och mor.

Hon kommer från en bördig trakt och har lärt han för hårt i en humla, förlorade den sina vingar. Och myggen hade sig vingar det som kunna endebondgård.

Honhans växer upp somhon han behöver såg ordentligt förstpå när låg döda under hand. i en stor familj och vill gå ut som piga och upptäcka världen.

Efter ett år var det dags för flytt. Den här gången hörde han aldJohan Petter Nuuksujärvi Narken, Korpilombolo, blir rig buden ges. De stod inte ute från på någon gårdsplan utan Hildur beföräldralös som fyraåring säljs påatt auktion. växer upp rättade bara en dag att de nuoch var det dags gå vidareHan till nästa gård. i enMinst osäker en ansvar ständigt Men ett år tillvaro i taget fickmed familjen och knorrande betalt för sinamage. fattighjon. ”Menvill den här gången bli sig annorlunda”, trodde även han något annat kan och det söker mot Umeå när Hildur. han har ”Nu ska vi till gästgiveriet.

Ja, till de som har hand om skjutsstatiokonfirmerats. nen. ” Så korsas deras vägar … ”Vad är enskildrar skjut-station?”

Marie Morin i Emma och Pekka – De kom från Tornedalen ”Skjuts.

Det två har människor ingenting med att tid skjuta att göra. frågade ett möte mellan i en präglad av Jag förändring, skollärarinnan och hon förklarade att det finns människor som svårigheter men också framtidstro. Språket vindlar fram har som råd att betala för en skjuts mellan två platser.

Det kommer att finnas berättelsen mellan Emma och Pekka som förflyttar läsaren från en, kanske två hästar där och vi kommer kanske att få se människor Pajala till Kiruna. som kommer resande från platser långt bort.”

Petter tyckte om hästar. De var varma och vänliga. På gården hade då och hänt attTornedalen en häst eller två lånades innionde för att roman. köra Emma ochdet Pekka – Dedåkom från är Marie Morins till marknaden eller för att forsla något.

De böjde sina stora huvuden Det är den tredje som tar sin utgångspunkt i verkliga händelser inom mot familj. honomEmma när hanLassi komoch medPetter lite höNuuksujärvi till dem. Deras frustade hennes varmular Maries mormor varmt mot hans huvud och han ville stanna nära.

Men det fick han och morfar. Hon har tidigare bland annat skrivit romanen NU blir det bra, aldrig. utifrån sin egen mammas historia.

Hildur förklarade att de först måste följa en smal stig genom skogen innan de kunde gå längs vägen till det nya, till skjutsstationen.

Han lovade att han inte var rädd för skogen. De gick i hans takt.

Hildur höll honom i ena handen och i den andra bar han en säck med det som var hans. Han ägde nu två par sockor och två vadmalsskjortor. Dessutom både vinterskor och träskor till sommaren.

I säcken låg även hans späntkniv. Hans första Snart, ville ISBNverktyg.

978-91-7885-290-1 han även ha en yxa.

Nu i oktober var marken snötäckt och stigen hal under hans

www.vistoforlag.se

9 789178 852901