9789178852185 by Smakprov Media AB

JESSICA

BLOMBERG

BLOD IMPERIET

JESSICA

BLOMBERG

BLOD IMPERIET

Tidigare utgivna böcker av Jessica Blomberg: Maratonblod, 2018 I andarnas spår, 2018 De dödas kraft, 2019

Blodimperiet Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare, Jessica Blomberg Grafisk design och omslag, Alexandra Lundquist, Visto förlag Sättning, Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2020 ISBN, 978-91-7885-218-5

Till min Ă¤lskade mamma som alltid var en kĂ¤mpe och som har fĂĽtt mig att aldrig ge upp

KAPITEL 1 Bubbalicious Brunch – Brunetten

– Thank you, säger jag till servitrisen och sträcker fram champagneglaset innan hon ens hunnit fram till mitt bord. Den långa, vackra servitrisen häller varsamt upp av den efterlängtade, ljusa och sprakande champagnen i glaset. Inte en droppe kommer utanför. Hon ler vackert med sina rödmålade läppar. Hennes långa naglar är lika röda som läpparna och ger en härlig kontrast till champagneflaskan med den brusande vätskan. Hon är som gjord för att hälla upp champagne. Hennes skönhet kommer garanterat att förhöja smakupplevelsen av den bubblande vätskan ännu ett snäpp. När glaset är fyllt torkar hon av ren vana av flaskhalsens underdel med en vacker, vitglänsande linneservett och ger mig en underbar och tilltalande blick. Hennes ögon är djupt mörkblå och rejält svartmålade. Hon har definitivt inte sparat på mascaran. I detta fall ger det enbart ett sexigt intryck. Ibland kan det vara precis tvärtom. Självklart besvarar jag blicken med att höja champagneglaset och försiktigt nicka mot henne. Hon vänder på klacken och går mot nästa bord. Hennes långa och något brunbrända ben fångar min uppmärksamhet. Kjolen är minimal, samtidigt som den är mycket strikt. Hennes guldblonda, långa, böljande hår svajar vackert fram och tillbaka i takt med stegen. De höga klackarna ljuder hårt och läckert mot stenplattorna. Hon böjer sig något fram och häller elegant upp

champagne till männen vid bordet bredvid. Hon fortsätter sedan vidare till nästa bord. Även de andra männen följer henne med blicken. Jag höjer glaset och sveper mer eller mindre allt. Den iskalla, stickande vätskan rinner skönt ner i strupen samtidigt som solens strålar värmer hela ansiktet. Sorlet från alla gäster ljuder vackert i öronen. Jag njuter så hejdlöst mycket av champagnen att jag redan längtar efter nästa påfyllning innan jag ens ställt ner glaset på bordet. För att vara en standardchampagne är Bollinger riktigt bra. Trots allt får man inte glömma att Bollinger är James Bonds favoritchampagne. Vilken klassiker jag sitter och dricker. Uppenbarligen kan varken Bond eller jag säga nej till något som doftar så infernaliskt inbjudande, elegant och komplext av röda äpplen, citrus, mineral, kakao, rostat bröd och kaffebönor. Smaken är dessutom min typ av smak, torr, mycket frisk och djup med generös frukt och en lång eftersmak fylld av äpplen, nötter och rostat bröd. Jag som vet och kan nästan allt om champagne vill påstå att denna kombination av både doft och smak är helt perfekt. Det lyckades de bra med, Jacques Bollinger och hans kompanjoner, när de grundade champagnehuset 1829. Jag lutar mig bakåt i stolen och när den bekväma sittställningen infunnit sig följer jag på avstånd de höga palmernas stammar upp mot toppen, där palmbladen breder ut sig som om de vore ett slags skydd för hela hotellanläggningen. Palmerna i trädgården är nog hundratals. Deras blad, ömsom mörkgröna ömsom ljusgröna, som då och då släpper igenom solens strålar, ger en behaglig skugga för oss hundratals brunchgäster. Solens heta strålar varvas med skön och sval palmskugga. Känslan av välbehag kan knappast bli bättre. Som jag har längtat efter denna brunch. Fredagsbrunchen på hotellet The Westin Dubai Mina Seyahi Beach Resort & Marina

måste vara världens bästa brunch. Här erbjuds mat i överflöd från världens alla hörn, direktlagad av professionella kockar på plats som dessutom vet hur den ska presenteras på ett utomordentligt estetiskt och snyggt sätt, samtidigt som champagnen flödar. Den verkligen flödar. Det är inte många sekunder gästerna behöver sitta med tomma glas. Det sker en konstant påfyllning, dessutom av superattraktiva kvinnor. Inte konstigt att denna brunch fått namnet Bubbalicious Brunch. Inte nog med att maten är i världsklass och bubblet flödar, brunchen äger också rum i den vackraste och skönaste miljö man kan tänka sig. Det femstjärniga strandhotellet, som ligger på den berömda Jumeirah Beach i Dubai, har en tropisk trädgård med fem stora pooler och en halv kilometer lång, privat strand med den lenaste, vitaste sand man kan tänka sig. Just i denna njutningsfulla stund, från min bordsplats på den vackert stenlagda och välbesökta hotellterrassen, blickar jag ut över den fantastiska hotellträdgården som övergår i Persiska viken där jag också kan skymta delar av Palm Jumeirah, den konstgjorda ön formad som ett palmträd. Underbart. Helt perfekt. Medan jag blickar ut över Persiska viken och Palm Jumeirah har den vackra servitrisen hunnit vara här och fylla på glaset. Jag lyfter det utan att blinka och innan jag vet ordet av har jag svept ännu ett glas Bollinger-champagne. Jag lutar huvudet bakåt och försöker känna hur vätskan intar hela kroppen. Kroppen är så värd denna dryck. Kanske jag måste hejda mig lite. Jag har ju trots allt precis sprungit ett maraton. Dessutom har jag sprungit på rekordtid. Kroppen borde vara helt slut, men av någon anledning finns det inte en tillstymmelse till det. Kroppen mår perfekt. Den är i harmoni. För att pausa lite i champagnedrickandet slänger jag en blick runtomkring mig. Inte en enda ledig brunchplats. Som jag konstaterade innan måste här vara flera hundra brunchgäster. Överallt sitter piffiga, välklädda och pratglada gäster runt vackert

dukade bord. Alla bord är stora och överdimensionerade. Vissa bord är runda och vissa rektangulära. Stolarna är pampiga med höga ryggar och med ljusrosa rosetter på utsidan och bordens vackra, vita linnedukar faller galant ner till stengolvet där de viker sig som tyngdlagen vill, ibland inåt, ibland utåt. När jag för tillbaka blicken till mitt eget bord, tappar jag nästan hakan. Snett mittemot mig lite längre bort på terrassen, precis där den övergår i den palmrika trädgården, sitter en proper, feminin skapelse ensam vid ett bord, lika ensam som jag. Jag får känslan av en perfekt stylad skyltdocka. Den tjusiga skapelsen är en mörk brunett med hår som liknar servitrisens, långt och böljande. Hon har en blodröd, strikt kjol med tillhörande insvängd midjekavaj. Både kjolen och kavajen är av mycket kort format. Då och då glimrar de guldskimrande kavajknapparna till i solens strålar. Med de stora, svarta solglasögonen utstrålar kvinnan rejält med attityd. När hon ser min blick mot sig, sänker hon sina svarta solglasögon en bit på näsan, så att ögonen precis skymtar. Hennes svarta ögonbryn är vackert bågformade. Med höger hand vinkar hon med lätta fingerrörelser. Till min stora förvåning vänder jag ner blicken i bordet. Vad händer nu? Jag känner inte riktigt igen mig själv. Jag älskar ju när kvinnor attraheras av mig. Varför vände jag ner blicken? Innerst inne hör jag en röst som säger ”Nu är det nog, Douglas”. Jag ser min älskade fru Jossan framför mig. Jag blir påmind om mina älskade barn, Charlie och Saga. Min fina familj befinner sig i en annan del av världen, i ett vintrigt Ljungby i ett kallt Sverige. Själv sitter jag här i sol och värme, i ett av de sju emiraten i Förenade Arabemiraten på Arabiska halvön, exakt 4787 kilometer bort fågelvägen från Jossan, Charlie och Saga. Farligt nog har jag precis mött en attraktiv kvinnas underbara blick. Plötsligt övergår det njutningsfulla tillståndet i en känsla av ångest och vemod. Fy fan. Ångest och vemod vill jag inte känna

nu. Jag anstränger mig för att tänka om och försöker använda det enorma avståndet mellan mig och min familj som en anledning till att inte behöva ha ångest. Jag tänker att ju längre bort från det vardagliga livet jag befinner mig, desto friare kan jag vara. Att jag dessutom befinner mig ensam långt bort från familjen och vardagslivet förenklar ju faktiskt saken. Vad jag än gör eller tar mig för, stannar det här. Det kommer aldrig någonsin att komma fram. Här finns ingen som jag känner. Vem kommer någonsin få veta? Ingen. Jag är en fri man. Det slår mig plötsligt vilken otroligt fri man jag är just nu. Friare än så här kan man faktiskt inte vara. Långt bort från allt och dessutom ensam. Som en sista ångestdämpande åtgärd tar jag till en given fysisk handling. Jag sveper det tredje glaset champagne. Denna trestegsmetod, att utgå från det långa avståndet, den totala ensamheten och den bubblande champagnen, är utan tvekan boten på ångesten och vemodet som höll på att smyga sig på. Men det löste jag galant. Jag är ju Douglas, en hypersmart man, läkare och löpare. Med champagne och tankens kraft kan man lösa allt. I varje fall jag. Jag tittar med gott samvete bort mot kvinnan, men ser att hon har lämnat sitt bord. Fan, hur kunde jag nonchalera henne? Jag söker henne ivrigt med blicken och får till sist syn på henne. Hon har inte övergett brunchen. Hon är bara på väg in i restaurangen för att ta mat. Tack gode gud. Jag känner ett lugn, ett skönt lugn, ett berusande lugn. Inte konstigt med tre snabba glas champagne. Champagnen har definitivt en avslappnande verkan och har garanterat bidragit till det djupare lugnet. Djupt inombords någonstans vet jag tyvärr att det finns en annan typ av ångest och oro, egentligen en fruktansvärd oro, men den har jag bestämt mig för att inte släppa fram så länge jag är i Dubai. Jag måste få känna lugn och lycka åtminstone för ett par timmar. Min personliga seger ska väl ändå få firas lite. Nu är nu. Imorgon är en ny dag. Då går flyget hem till Sverige.

Jag är så jävla nöjd med mina 2.09.38. Tänk att jag för bara några timmar sedan sprang Dubai Marathon på denna imponerande tid, 2.09.38. Jag är därmed med i SUB 2.10-klubben och det kan ingen ta ifrån mig, inte i nuläget i varje fall. Kanske längre fram, men den oron har jag ju bestämt mig för att inte grunna på nu. Att jag kammade in femte plats i Dubai Marathon och hela 118 600 kronor är ofattbart. Det börjar till och med bli lite business, det här. Inte nog med att erytrocyter gör en snabbare, dessa runda, bikonkava plattor genererar minsann en hel del pengar också. Först 7000 kronor på Lidingöloppet och nu 118 600 kronor i Dubai. Det lustiga är att det är en femteplats jag kammat in i båda loppen. Det är något visst med en femteplats. Femte plats och totalt 125 600 kronor. Röda blodkroppar är fan guld värda. Jag smeker mina solupplysta blodådror på vänsterarmens undersida och tänker att i dem svävar Voltings röda blodkroppar runt. I målgången, för bara några timmar sedan, tackade jag tyst för mig själv Volting för femteplatsen, men också de andra tre offren, Enrico, Isabelle och Klas. Jag är ändå en rätt klok man. Att hinna med att vara tacksam efter ett tufft lopp på över fyra mil är minsann inte dåligt. Hur slut och utmattad jag än var vid målgången förstod jag omedelbart att jag har Volting, Enrico, Isabelle och Klas att tacka för allt. Utan dessa personer hade jag inte varit där jag är idag. Självklart har det krävts en stor dos intelligens också. Utan intelligens hade jag inte heller varit där jag är idag. Tack ännu en gång Volting, Enrico, Isabelle, och Klas. Tack, Douglas, för din skarpa hjärna. Det börjar bli hög tid att gå in och plocka av den spektakulära brunchen. Jag kan inte bara fylla på den uttömda löparkroppen med Bollinger. Jag måste ha riktig energi också. Det härliga är att jag kan välja och vraka bland all sorts energi. Dessutom energi i lyxklass. Jag planerar att jag ska resa mig först när den vackra

brunetten kommer ut till terrassen igen. Jag ska gå henne till mötes. Jag måste absolut rätta till avvisandet mot henne. Jag fattar inte att det kunde bli så. Jag drar handen genom håret, sätter på mig mina pilotglasögon Ray-Ban Aviator Titanium och knäpper upp ytterligare en knapp i den åtsittande vita Prada-skjortan. Jag rättar till mitt exklusiva armbandsur, min älskade Jaeger-LeCoultre Polaris Chronograph WT. Jag luktar på mig själv och konstaterar att Creed Erolfa fortfarande avger en uppfriskande doft av citrus och örter som för ens tankar till Medelhavet. Brunetten kommer definitivt att reagera på min attraktionskraft när vi möts. Jag ska försöka nudda vid henne lite lätt. Efter en kort stund kommer brunetten ut. Hon bär en tallrik full med skaldjur. Jag tycker mig skymta hummer, ostron, krabba och havskräftor. Några av havskräftornas framklor hänger ner utanför tallriken. Hon balanserar tallriken och går något saktare än när hon gick in. Jag reser mig upp och går in mellan borden. Jag parerar hennes steg med mina. Nu har hon tio steg kvar att gå. Jag parerar mina med hennes. När hon kommit halvvägs ut på terrassen möter jag upp henne, precis enligt plan. Jag går så nära jag kan och försöker att inte orsaka en tallrikskrasch i marken. Min högra arm nuddar vid hennes. Samtidigt lyfter jag med vänsterhanden upp mina Ray-Ban på huvudet och låter hennes blick möta min. Som tur är har hon lämnat sina stora, kaxiga, svarta solglasögon på bordet. Våra blickar kan därför mötas på djupet. Hon är vackrare än jag trodde. Jag blir stum. Vilka ögon. Lika tilltalande blå som Enricos. Herregud. Vid närmare eftertanke är hon en kopia av Enrico, men i kvinnlig form. Vilken vacker kvinna. Vilka farligt tilltalande turkosblå ögon. Vilken hud. Vilken vacker mörkbrun hårfärg till de ljusa ögonen och den kanelfärgade huden. Vilka perfekta läppar. Vilket perfekt symmetriskt ansikte. Är kroppen lika atletisk som Enricos? I så fall har jag mött Enricos dubbelgångare. Denna känsla upplevde jag när jag mötte Enrico för för-

sta gången på Östermalms IP efter Stockholm Marathon i fjol. Snacka om déjà vu-känsla. Jag känner för att omfamna kvinnan och sluka henne. Jag kan knappt bärga mig. Måtte kvinnan ha reagerat på mig också. Enrico gjorde ju det när vi sågs för första gången. Då borde hon också göra det. Jag får en känsla av ömsesidighet. När jag kommer in i restaurangen häpnas jag av den enorma brunchen. Direkt konstaterar jag att det finns minst tio olika matstationer där kockar står och tillagar specifik mat som de serverar omgående till gästerna. Däremellan erbjuds allt mellan himmel och jord. Det vattnades lite i munnen på mig när jag såg brunettens läckra skaldjurstallrik, men efter ett maraton på 42 195 meter är det snarare kött min kropp vill ha. Jag söker efter kött och får syn på det bästa kött man kan tänka sig, wagyu-kött. Jag går med bestämda steg mot wagyu-köttet. När jag ändå har inriktat mig på wagyu-kött vore det häftigt om myten var sann, att wagyu-kött är så exklusivt och dyrt på grund av att de japanska köttdjuren får massage och öl. Det är en skröna. Det är bara att glömma massage och öl. Det handlar snarare om att den japanska wagyu-rasen är ovanlig och att de växer mycket långsamt. Istället för öl och massage får de hö och ensilage. Det tar tydligen lång tid innan djuret är klart för slakt, tre till fyra år. Därför är priset så högt. Vad passar bättre för en maratonlöpare som precis sprungit in på femte plats i Dubai Marathon än wagyu-kött? Dyrt kött är jag minsann värd. I stora lass. Jag ber om att få rått wagyu-kött. Jag vill äta som många gör i Japan, doppad i lite wasabi eller soja. Med halva tallriken fylld av wagyu-kött går jag vidare för att hämta sashimi, dessa underbara bitar av rå fisk. Det ska man också äta ihop med wasabi och sojasås, så det blir en perfekt kombo. Väl framme hos sushi och sashimi-kockarna fyller de andra halvan av tallriken med fina, råa tonfisk- och laxbitar. Jag plockar tillbehören, sojasås, wasabi,

syltad ingefära och vit rättika. Nu ska en av världens främsta maratonlöpare äntligen få njuta av högkvalitativ mat i världsklass, wagyu-kött och exklusiv sashimi. Ett glas champagne, eller kanske flera, kommer sitta fint. Dyr vara ska till dyrbar kropp tillföras. Jag slår mig ner vid bordet och börjar avnjuta den utsökta maten. Jag kastar en blick bort mot brunetten. Våra blickar möts återigen. Hur ska det här sluta? Jag äter med god aptit och inser att kroppen var utsvulten på mat. Wagyu-köttet smälter i munnen. Inte konstigt, det sägs att det smälter vid 25 grader. Även brunetten njuter av sina skaldjur. Trots hennes långa rödmålade naglar, som även matchar hennes strama dräkt, skalar hon snabbt och med finess skaldjuren. Hon är definitivt en stor skaldjursälskare. Hon lär ha ätit mycket skaldjur i sitt liv. Det syns lång väg. Hon pillar och skalar, suger på alla möjliga skaldjursdelar, stoppar lite vitt skaldjurskött i munnen, tuggar och pillar och så börjar hon om. Hon är sexig när hon skalar, pillar och äter de hårda rosa- och rödfärgade havsdjuren. Jag gillar det. Bara åsynen av skaldjuren triggar mig. Så sexigt och erotiskt. Hur triggad blir inte brunetten, som till och med får smaka och njuta av de läckra havsdjuren. Det är en fröjd att skåda hur skaldjuren sensuellt intas av en mycket attraktiv kvinna. Om det stämmer att skaldjur, i synnerhet ostron, är ett afrodisiakum bör hon hetta till ordentligt. Intag av ett afrodisiakum och att samtidigt få uppmärksamhet från en snygg och vältränad maratonlöpare borde väcka stor lust hos henne. När våra blickar möts igen, är jag snabb med att höja champagneglaset och skåla mot henne. Hon skålar genast tillbaka. Perfekt, det här går ju bra. Hon har redan glömt att jag först avvisade henne. Fan vad gott livet är ibland. Allt bara funkar. Fan vad gott men samtidigt så omtumlande livet har varit de senaste

tio månaderna. Jag äter och njuter av wagyu-köttet och sashimin och funderar på de senaste tio händelserika månaderna. Självklart missar jag inte att hälla i mig av den brusande champagnen. Perioden från maj månad fram till nu i slutet av januari, har varit helt absurd. Har jag ens hängt med själv? Tror knappt det. Det hela började efter Göteborgsvarvet. Besvikelsen var enorm, så enorm att jag till och med föll ihop när Jossan berättade om min läkarkollega Fredriks tid och min granne Niklas tid efter att jag hade kommit i mål. Själv var jag ju så nöjd, men det varade tyvärr inte så länge. Fredrik slog mig med nästan en hel minut och Niklas en halv. Deras tider ihop med min egen borrades fast i hjärnan på mig. Fredriks på 1.21.55, Niklas på 1.22.22 och min fruktansvärda tid på 1.22.52. Fy fan, vilken katastrof. Som tur var åkte jag till mitt älskade torp i Skåne två dagar efter loppet. Det var där som det hela tog fart. I dvalan när jag låg på bryggan vid sjön Bäen gjorde sig en dröm påmind och i samband med den insåg jag att det fanns potent och rikt blod att tillgå på min egen arbetsplats på lasarettet i Ljungby, på Transfusionsmedicinavdelningen. Som populär anestesiolog och IVA-läkare lyckades jag en natt förföra och därmed lura iväg den biomedicinska analytikern Hanna, idag min högra hand, en kort stund. Som tur var hade hon jouren ensam på Blodcentralen den natten. Medan hon gjorde iordning sig på toaletten efter vår heta sexakt, lyckades jag sno erytrocyter ur blodkylen inne på Komponentberedningslabbet. Inte vilka erytrocyter som helst, utan elitlöparen Klas Johannessons erytrocyter, vår då bäste lokala löpare. Idag är jag den bäste, med råge. Tack vare min egen fru fick jag information om att Markarydsbon och elitlöparen Klas var blodgivare. Båda jobbar nämligen som lärare på Sunnerbogymnasiet. Direkt efter det erotiska besöket och stölden av blodet på Blodcentralen gick jag till IVAavdelningen och snodde blodtransfusionsutrustning. Jag stack

sedan hem och transfunderade Klas erytrocyter i Jossans och mitt sovrum. Det kändes faktiskt ganska sjukt när jag låg där i vår dubbelsäng med alla slangar, venkateter, tryckförband med blod och gummihandskar. Jag kommer ihåg att jag tänkte att detta måste likna en lyxigare form av knarkarkvart. Ett par veckor efter transfusionen gav jag mig ut på Stockholm Marathons bana, nu med fler röda blodkroppar i min kropp. Jag ville så gärna visa Ljungbyborna att det är jag som är den store elitmotionärlöparen. Klas jämförde jag mig inte ens med. Han var redan i en kategori för sig. En riktig elit. Jag ville framför allt visa Fredrik och Niklas att jag är den som äger i löpning, inte de. Till min hemska fasa hamnade de tyvärr högre upp i listan som alltid presenteras i Smålänningen efter Göteborgsvarvet, men det rådde jag snabbt bot på. Precis som jag önskade gick Stockholm Marathon mycket bra. Jag kom in under SM-kvaltiden 2.40.00. Nettotiden blev exakt 2.39.53, placering 38. Klas erytrocyter gav verkligen effekt, en jävla effekt. I och med Stockholm Marathon blev jag elitlöpare på riktigt. Från och med då spelade jag i samma division som Klas. Nu blev jag fast. Fast i löpningen på ett annat sätt och på en annan nivå. Den nivån vill jag hålla. När jag satt på Östermalms IP för att ta igen mig efter loppet, precis efter målgången, träffade jag på den vackraste och skönaste varelse man kan tänka sig, Enrico. Vilken man. Så fager på alla sätt och vis och med den största pondus man kan tänka sig. Jag drunknade i hans ögon så fort jag mötte hans blick. Jag trodde inte själv att jag kunde falla för män, men tydligen. Enrico är i och för sig inte vilken man som helst, han är Enrico. Vem som helst faller för honom, kvinnor som män. Det går inte att undvika. Det bara är så. Precis som jag i denna stund blev allvarligt fast i löpning och prestationsförbättring, blev jag helt uppslukad av Enrico, även om han till slut blev ett av mina offer. Enrico sprang Stockholm

Marathon på 2.25.37 och kom in som tionde eller elfte man. Jag kallar detta för pondus utan dess like. Enrico är en komplett man på alla sätt och vis, precis som jag. Han är en driven aktiechef över aktiehandeln på Danske Bank i Köpenhamn. Under ett par års tid har han drivit en medveten satsning för att nå den position de nått idag, att bli nummer ett inom aktieanalys och mäkleri i Skandinavien. Vem lyckas med det om inte Enrico. Hans polare kallar honom för femmiljonersmannen, eftersom han tjänar 200 000 kronor i månaden och med bonus totalt fem miljoner om året. Jag säger bara pondus. Efter målgången och mötet med Enrico kunde jag inte släppa tankarna på honom. Det gick bara inte. Efter att jag och Jossan varit ute och ätit på East på Stureplan, skickade jag upp Jossan på hotellrummet, då hon påstod sig ha huvudvärk. Själv gick jag raka vägen till hotellbaren på Scandic Anglais där Enrico befann sig med sina löparpolare. Där uppslukades jag fullkomligt av Enrico och han av mig. Ömsesidigheten kunde inte vara större. Jag beställde in en flaska Dom Pérignon för 4500 kronor som vi tillsammans halsade med stor upphetsning i en av hotellets hissar. Jag följde med Enrico upp på hans rum. Sexet vi hade var århundradets största sexupplevelse. Jossan hade ingen aning om vad jag höll på med den natten. Hon låg och sussade sött på vårt eget hotellrum. För den delen har hon överhuvudtaget ingen aning om vad jag håller på med. Hon begriper absolut ingenting. Tur är ju det, eftersom det inte är över på långa vägar. Resan har bara börjat. Alla mina handlingar har genomgående gett ringar på vattnet och en massa konsekvenser. Den ena konsekvensen efter den andra. Konsekvenserna får jag hela tiden ta itu med. Det triggar mig, men ibland är det jobbigt. Efter Stockholm Marathon fortsatte jakten på erytrocyter. Det kunde ju inte sluta där, med Stockholm Marathon. Nu var jag ju äntligen någon. Nu var jag den store löparen i Ljungby. Jag lycka-

des bevisa det och har som tur är lyckats fortsätta att bevisa det, men inte utan vissa grymma handlingar. När vi i familjen var på Mallorca i somras fick jag den briljanta idén att försöka tappa den främsta, svenska, kvinnliga maratonlöperskan Isabelle Svensson på blod. Isabelle bor i Vilshult, endast ett kort avstånd från mitt älskade torp, där allt en gång började. När jag åkte till torpet för att hitta mig själv igen efter nederlaget på Göteborgsvarvet stötte jag på Isabelle när hon var ute på sin morgonrunda. Vi hälsade till och med på varandra. När jag på en morgonrunda i Alcudia på vanligt sätt stötte på en afrikansk elitlöpare blev jag påmind om Isabelle, som också ursprungligen kommer från Afrika. Jag såg framför mig hur jag tappade henne på blod på Torpet, liksom jag hade gjort med en man i Kronoskogen i en dröm jag hade haft tidigare. Planen blev klar direkt. Jag läste in mig på Isabelles träningsupplägg. Utifrån träningsupplägget samt tidpunkten och platsen då jag hade mött Isabelle på Torpet tidigare stod allt klart. Eftersom blodet var tvunget att komponentberedas för att delas in i röda blodkroppar, plasma och trombocyter innan jag skulle transfundera det, listade jag snabbt ut att jag behöver en biomedicinsk analytikers hjälp. Hanna, som jag tidigare hade förfört på Transfusionsmedicinavdelningen, blev en given kandidat. Efter en tuff och dramatisk natt på jobbet, lyckades jag boka in en träff med Hanna på Roddy’s kafé direkt på morgonen. Hanna var lätt att övertala. Hennes fascination för mig som person fick henne att inte tveka en sekund. Jag valde att berätta som det var, eftersom jag visste att hon ändå var så svag för mig. Hon ställde så klart vissa frågor, men köpte läget mer eller mindre direkt. Därmed blev hon min samarbetspartner, dessutom en mycket viktig sådan har det visat sig. Som avslutning på vår träff satte jag på Hanna på hennes svärfars bil som hon och hennes man bevarar i deras garage. Ett så exklusivt underlag har jag nog aldrig haft sex på förut, en välpole-

rad Jaguar E-Type från 1962 i den klassiska färgen british racing green. Inte nog med att Bollinger är den champagne James Bond föredrar, han föredrar också Jaguar E-Type. Denna bil körde han i Casino Royale-filmen från 1967. Jag och James Bond tycks veta vad som är rätt val här i livet. Jag passar på att ta en klunk av Bond-champagnen och skålar i tysthet med James. Att jag var så säker på att kunna tappa Isabelle för att sedan använda och transfundera just hennes blod var på grund av min egen blodgrupp och Rh-faktor. Är man AB Rh+, som jag är, kan man ta emot blod från vem som helst, vilken blodgrupp och vilken Rh-faktor de än har. Självklart kollade Hanna för säkerhets skull upp det en extra gång innan överfallet. Överfallet på Isabelle vid Torpet gick bra, förutom att det var en jävla hund som höll på att avslöja mig, men det löste jag också på vanligt sätt. Jag hade spänt en genomskinlig fiskelina över grusvägen mellan två träd. Jag var väl maskerad och tappningssetet var på plats i buskaget en liten bit in i skogen. Jag inväntade Isabelle i buskaget. Jag visste att hon skulle komma just den tiden. Vilken känsla när jag såg henne komma springande. När Isabelle föll över fiskelinan var jag snabb att springa fram och trycka in det snabbverkande, mjölkvita propofolet i halsvenen. Jag bar henne sedan genom buskaget och in i skogen. I den fuktiga, dimmiga, skånska skogen denna septembermorgon tappade jag henne fröjdefullt på blod. Jag kommer ihåg hur jag njöt av skogsmiljön, att arbetsmiljön i skogen upplevdes hundra gånger bättre än en steril sjukhussal. Efter blodtappningen åkte jag till Ljungby och överlämnade blodet till Hanna som tog det till Blodcentralen där hon komponentberedde det åt mig. Själv åkte jag vidare till huset i Hemmeslöv, där jag återhämtade mig med löpning, bastu och bad i havet efter överfallet. Jossan trodde att jag var på läkarkonferens på Hovs Hallar, precis som Hannas man. På kvällen mötte Hanna

upp mig på Riviera hotell, ett par kilometer utanför Båstad. Självklart hade hon med sig Isabelles erytrocyter. Tillsammans transfunderade vi blodet samtidigt som vi knullade som aldrig förr. Hon red mig samtidigt som jag var kopplad till transfunderingsutrustningen. Måste ha sett vulgärt och helt abnormt ut. Snacka om att prova på nya saker. Med Isabelles röda blodkroppar i min kropp ihop med en stor dos träning tog jag mig sedan an Lidingöloppet sista helgen i september. Det gick såklart strålande. Bäste svensk på femte plats och 7000 kronor rikare. Nu blev jag rejält uppmärksammad i media. Från att vara elitmotionärslöpare i lilla Ljungby blev jag nu en av Sveriges främsta elitlöpare. Snacka om uppgång och framgång. Nu var det inte bara jag som förväntade mig att jag skulle lyckas, utan hela svenska folket. Nu gällde det att fortsättningsvis hålla fanan högt. Dubai Marathon blev nästa lopp på tur. Att lyckas hålla fanan högt visade sig inte bli alltför svårt. Jag hade turen att en kväll, mitt under en kräftskiva med grannarna, få ett samtal från Enrico. Jag trodde jag skulle svimma. Som jag hade saknat denna man. Han frågade om jag ville hänga med honom och hans polare på träningsläger till Playitas på Fuerteventura vecka 44. Eftersom Jossan och barnen hade höstlov vecka 44 blev jag tvungen att ta med dem, på gott och ont. Inte nog med det, jag blev tvungen att också flyga ner Hanna, min samarbetspartner. Det slog mig nämligen ganska snabbt att det på Playitas skulle krylla av människor med fint blod. Det var ingen tvekan om att Hanna behövdes på plats med frysväska för det tappade blodet. Jag kunde ju inte själv släpa med en sådan. Då hade Jossan undrat vad den var till för. Playitas är elitidrottarnas paradis. Där finns inte bara duktiga löpare, utan alla typer av idrottsatleter, cyklister, simmare med flera. Det visade sig så lägligt att jag kunde göra två tappningar,

en lite sämre och en riktigt bra. Den lite sämre blev på Enrico, trots allt bättre än inget, och den bättre på den flerfaldige, svenske mästaren i triathlon, Johannes Volting. Enrico lyckades jag tappa på blod lite lätt och ledigt efter att vi haft sex efter en mycket uttröttande sex mil lång löparrunda. Han var så trött efter sin utlösning att jag tror att jag hade kunnat tappa honom utan narkosmedel. Jossan var iväg på utflykt, så det var inga problem att umgås några timmar med Enrico. Jag levererade sedan blodet till Hanna, som kom och hämtade upp mig på hotellet. Hanna och jag lyckades få ett par underbara timmar, bara hon och jag. Enrico låg kvar på rummet utmattad och bedövad av både hård löpning och propofol. Jossan och barnen var fortfarande på utflykt. De hade till och med träffat på en annan familj som de skulle äta middag ihop med. Jag kunde därför tillgodose även Hannas behov av sex, kärlek och ömhet. Så mycket som hände denna dag. Har aldrig varit med om maken. När jag skulle till att tappa Johannes Volting på blod blev det desto mer komplicerat. Det blev inte ett lika smidigt överfall som med Isabelle. Jag hade spanat in hans löprundor på morgonen på Playitas, så jag kände väl till hans rundor och löpartid. Men när det väl var dags gick det faktiskt, kort och gott, käpprätt åt helvete. Uppe på bergsstigen, som han sprang längs varje morgon, var jag perfekt gömd bakom en stor sten, som jag hade tittat ut dagen innan. Överfallsplatsen kunde inte vara bättre. Allt var vattentätt. Jag hade ju gjort det här innan. När jag tog mig ut på stigen precis bakom honom och lyfte armen för att sticka honom i halsvenen, lyckades jag med ena foten stöta emot en sten som fick fart och gav ifrån sig ett knackigt ljud. Självklart hörde Johannes det och vände sig om. Direkt när våra blickar möttes och han såg mig med sprutan i högsta hugg, grep han tag i mig med ett självförsvarsgrepp. Han

var så stark. Han kastade ner både sig själv och mig på marken och lyckades göra en triangelstrypning. Jag var hårt fasthållen. I min kamp för att komma loss lyckades jag frigöra en arm. Jag fick syn på en ojämn och spetsig stenbumling. Utan att han såg greppade jag tag i stenbumlingen och slog den allt jag kunde i huvudet på honom. Träffen tog så illa att killen ta mig fan dog. Det var inte tanken, men så blev det. Iskall, men smart som jag är, förstod jag att jag nu hade chansen att få mycket potent blod. Det var ändå kört för Johannes Volting. Han var ju död. Jag resonerade att jag lika gärna kunde fylla påsen till bredden, vilket jag också gjorde. Polispådraget blev stort och hela hotellet liksom dog ut. Jossan och barnen tyckte det var läskigt att vara kvar när det gick en mördare lös i området, så vi bokade om flygbiljetterna och åkte hem tidigare. Det är mer eller mindre där jag befinner mig nu. Sedan höstlovet i början av november har jag transfunderat tre gånger, ena gången med Enricos blod och de två andra med Voltings blod. Alla gångerna i vårt sommarhus i Hemmeslöv, lång bort från Jossan. Hanna har självklart varit med båda gångerna. Att ha haft en professionell övervakare av själva transfusionen och samtidigt ha fått njuta av skönt sex har gjort att jag älskar transfunderingsögonblicken och längtar till nästa gång. Jag har sluppit känna mig ensam i mitt inre. Hanna har hjälpt mig att få bort det dåliga samvetet när det då och då har smugit sig på. Jag har även tränat stenhårt på alla möjliga sätt, i skogsterräng, i slalombacke, på 400-meters löparbana, på platt asfalt, på löpband, både hög- och lågintensivt och allt däremellan. På så sätt har jag kommit upp till denna obeskrivliga prestationsnivå. Beviset att det har varit mödan värt med otrohet, utnyttjande, stöld, överfall och till och med mord visade sig för bara några timmar sedan. Då sprang jag Dubai Marathon på 2.09.38, kom in som femma bland världseliten och 125 600 kronor rikare. Det absolut sjukaste av allt, det som också ger mig dåligt

samvete ibland, är att min älskade fru Jossan inte har den minsta aning om någonting, varken om blodstöld, otrohet, Hanna, Enrico, överfall eller mord. Ingen som helst aning. Hur har jag bara kunnat lyckas hålla allt hemligt? Det finns bara ett svar. Det handlar om mig, att jag är jag. Jag är Douglas Öster och jag är skarpare än andra. Så är det bara. Jag tror jag är lite av en psykopat. Det kände jag redan som barn och tonåring. När jag var liten fick jag ofta höra av mina kompisar att jag var psykopat. Begreppet har följt mig sedan barnsben. Den diagnosen ställde jag på mig själv för länge sedan, men kanske jag inte är en fullblodad psykopat. Det dåliga samvetet smyger sig trots allt på lite då och då. Men vi psykopater och halv-psykopater måste ju också få finnas. Stoppar man tankarna vid Dubai Marathon och inte funderar vidare på det som hände efter målgången, har allt jag företagit mig verkligen varit mödan värt, varenda liten jävla handling. Allt har varit så minutiöst genomtänkt. Då är man värd ett stort firande, som detta med Bubbalicious Brunch. Jag firar stort just nu, med Bollinger-champagne som flödar och wagyu-kött och sashimi i mängder. Allt kryddas av den vackra, exotiska miljön i vilken en attraktiv och passionerad kvinna befinner sig och flörtar. Jag sveper vad jag har kvar i glaset. Jag vet inte hur mycket champagne jag har druckit. Det spelar heller ingen roll. Idag firar jag. Kvinnan i rött reser sig upp. När jag tänker efter har jag kanske inte uppmärksammat henne på ett litet tag. Jag har varit så försjunken i mina egna tankar. Det är dags för nästa drag. Vilket blir det? Plötsligt slår det mig att jag ska beställa in en läcker drink till henne. En extra stark Sex on the beach får det bli. Vodka, persikolikör, tranbärsjuice, apelsinjuice, apelsin och cocktailbär kommer få henne på fall. Den ska serveras henne så fort hon kommer tillbaka till bordet. Helst vill jag att servitrisen ska säga ”Madam, Sex on the beach from the gentleman over there”.

När servitrisen säger dessa ord reser jag mig upp och går in i restaurangen. Kvinnan kommer att titta efter mig med lång blick. Hon kommer bli orolig att jag ska lämna brunchen. Då får hon förhoppningsvis lite panik. Hennes lust gentemot mig kommer triggas ännu mer. Det är så man bygger upp en rejäl attraktion mellan två personer. Man ska göra sig lite svårfångad. Då börjar den andra partnern att kämpa. Jag vet och jag kan. Jag har varit med om mycket kvinnfolk i mina dagar. När hon får syn på mig igen, blir hon så pass avslappnad att hon garanterat kommer ta en stor klunk av den starka drinken. Den alkoholhaltiga klunken värmer i hennes bröst och hon blir ännu mer peppad och på hugget. Jag kallar till mig den snygga servitrisen som fortfarande jobbar hårt med att fylla på champagne i gästernas glas. Jag beställer en extra stark Sex on the beach till det tomma, runda tvåmannabordet rakt över. Jag ber servitrisen säga att drinken är från mig. Servitrisen nickar välvilligt samtidigt som jag tycker mig höra ett mummel i stil med ”I thought you were mine”. Allt går så fort. Jag hinner knappt reagera. Plötsligt är den fagra servitrisen i andra änden av terrassen. Man ser henne knappt bland alla brunchgäster. Hennes guldblonda, böljande hår skimrar då och då till i solljuset. Jag blir lite fundersam. Hur kunde jag missa att även servitrisen var attraherad av mig? Jag brukar ju vara receptiv. Hon kände att jag utstrålade någon slags attraktion, men tyvärr missade hon att attraktionen var riktad mot en annan kvinna. Jag har varit upptagen med att rikta min uppmärksamhet mot brunetten och helt missat servitrisens reaktioner. Nu blir jag lite förvirrad. Kanske jag ska rikta in mig på servitrisen istället? Är hon kanske ännu läckrare och hetare? I och för sig har jag nog bränt mina skepp hos henne. Att beställa in en läcker drink, dessutom med namnet Sex on the beach, till en annan kvinna var nog väldigt avvisande. Servitrisen har

redan raderat mig ur bilden. Jag finns inte för henne längre. Så hade jag resonerat, om jag hade varit hon. Genom att tänka så blir det lättare för mig. Jag har därför varit smart och gjort ett val. Förresten, måste jag ens göra ett val? Kan jag inte satsa på båda? I den bästa av världar lindar jag båda runt mitt lillfinger. Risken är dock att den ena inte gillar det. Då är det ändå kört att få båda och det återstår bara en. Jag får rikta uppmärksamheten mot brunetten. Annars har jag agerat förgäves denna brunch. Meningslöshet är det värsta jag vet. Det hatar jag. Nu gäller det. Den vackra brunetten är på väg mot sitt bord. I handen bär hon en tallrik med lyxiga chokladpraliner och stora chokladdoppade jordgubbar. Hon vet tydligen vilken mat som räknas till afrodisiaka. Förutom skaldjur räknas choklad och jordgubbar dit. Hennes sexuella lust kan inte annat än att bli rejält påverkad, om man nu tror att skaldjur, choklad, jordgubbar och champagne är afrodisiaka. Det finns vetenskapliga bevis för vad man ska äta för att förhöja den sexuella upplevelsen. Som läkare är jag inläst på det mesta som har med kroppen och dess funktioner att göra. Vissa vitaminer och komponenter i mat kan förhöja de sexuella funktionerna. Jag hävdar att det som är bra för hjärtat också ger bättre sex. Hade hon därför även fyllt på med kaffe, mandlar, fikon, honung, sparris, avokado, ingefära, rosmarin, basilika och chili hade hjärtat mått så bra och dunkat så kraftfullt i upphetsningens stund att det till slut kanske inte orkat slå ett slag till. Vilken nyhetsrubrik jag ser framför mig! Kvinnan i rött föll död ner av upphetsningens klimax. Hjärtat orkade inte mer. Hade ätit för mycket afrodisiaka. När brunetten slår sig ner vid sitt bord häpnas hon över drinken som servitrisen kommer med. Jag ser att servitrisen säger ”Madam, Sex on the beach from the gentleman over there”. Brunetten lutar sig åt sidan och tittar åt mitt håll. Samtidigt reser jag

mig upp och går denna gång in genom en annan öppning för att hämta efterrätt. Det kan vara så att hon nu tror att jag lämnar brunchen för gott. Jag vill det, för att åsamka panik inom henne. Jag blickar ut mot hennes bord inifrån restaurangen. Hon kan omöjligt se mig. Vad tusan? Servitrisen står fortfarande kvar hos brunetten. De samtalar om något. Brunetten lutar sig lite då och då åt sidan och söker efter mig med blicken. De fortsätter att prata. Undra vad de pratar om. Känns mycket konstigt, det här. Jag letar efter efterrätterna i restaurangen. Jag har bestämt mig för att välja den efterrätt som tilltalar mig allra mest. Jag har inga preferenser. Jag får syn på en stor, kvadratisk vit marmordisk fylld med uppställda och välpreparerade efterrätter. Den som tilltalar mig mest är en liten chokladmuffins bakad med Amedei Porcelana-choklad med ugandiska vaniljstänger toppad med chokladfrosting. Till det plockar jag även ett par chokladdoppade jordgubbar. Skadar inte med lite extra afrodisiaka. Jag går vidare till restaurangens kafédel och beställer en stark espresso gjord på enbart sydamerikanska bönor. Oftast är kaffe blandningsprodukter av kaffebönor från Sydamerika, Afrika och Asien. Det är jag lite trött på. Idag är jag sugen på den söta och fylliga smaken som just sydamerikanska bönor avger. Det är verkligen häftigt att man kan peka och välja vilka bönor man vill ha sitt kaffe gjort på. Den ljuvliga kaffedoften och chokladdoften från muffinsen får mig att njuta innan jag ens smakat på något av det. Jag går ut till terrassen med efterrätten och kaffet. Servitrisen står inte längre kvar hos brunetten. Skönt. Det kändes lite oroväckande. Nu har brunetten åter tagit på sina svarta, stora glasögon och jag har svårt att se vart hon tittar. När jag ställer ner efterrätten och kaffet på bordet förvånas jag ordentligt. Framför mig står en drink, men inte vilken som helst.

Den bloddopade familjefadern, narkosläkaren och kvinnotjusaren Douglas Öster befinner sig på ett lyxhotell i Dubai. I otrohetens tecken firar han sin topplacering på Dubai Marathon samtidigt som han brottas med oron för dopningstestet i målgången. Han ser sig tvungen att blanda in kirurgen Fredrik på ett ytterst kriminellt sätt. Fredrik lockas snart in i Douglas djävulska planer och både bloddopning och kärleksaffärer blir ett faktum för dem båda. Uppslukade av dopningens effekter, inser Douglas och Fredrik blodets värde efter ett sprunget maratonlopp. Varför inte tappa folk på blod och sälja blodkropparna dyrt? Med hjälp av Enrico, en person Douglas älskar över allt annat, växer sig ett blodimperium allt starkare. Biomedicinanalytikern Hanna och barnkardiologen Amanda blir oumbärliga partners. Erotiken finner inga gränser, inte heller imperiets framfart. Offren blir många. Samtidigt har Douglas sin familj att tänka på. Hur ska denna härva sluta? Blodimperiet är en starkt laddad erotisk spänningsroman. En sexbesatt psykopats sjuka tankar och olagliga förfaranden blandas med rättfram erotik från första till sista kapitlet. Boken växer från lokalt till internationellt och händelseplatser som Ljungby, Båstad och Stockholm varvas med Alperna, Barcelona, New York och Karibien. Blodimperiet är en erotic crime när den är som allra bäst.