9789178850884

EN

MIDSOMMARSAGA Utgiven av Visto förlag, lerum, 2019

www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Markus Shalin

© Omslag: Matilda Westberg

Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan

Tryckt i Riga, 2019 ISBN: 978-91-7885-088-4

EN

MIDSOMMARSAGA M.L.J SAHLIN

Till alla dem som fortfarande har modet att tro Markus Sahlin

INLEDNING

Nu när jag sitter här och begrundar mitt ganska så egendomliga liv, känner jag det för mig väldigt ovanliga behovet att ta till papper och penna. Ett behov som endast drabbat mig högst två eller … kanske tre gånger under alla dessa år. Varför nu kan man ju fråga sig?

Jo, kanske är det så att här i mitt livs skymningstimma känner jag behovet att skriva ett avskedsbrev, eller rentav en memoar som kommer att finnas kvar även när jag är borta sedan länge, och mina ben blivit till aska. Dessa sidor som skall komma att bli mitt arv till eftervärlden.

Dock slår det mig ögonblickligen, vad har den här gamla stöten att komma med som kan vara av intresse för andra? Vad gör mig speciell nog för att andra ska vilja läsa och fascineras av dessa rader som utformas framför mina ögon? Nog kunde väl den här gubbstrutten hitta något bättre att göra med sin alltför stora fritid än att skriva ned en massa meningslöst pladder?

Jo, det kunde han säkert! Men han har tydligen inget bättre för sig, och då lämnar jag det upp till dig, käre läsare, om du vill lägga ner dessa sidor och fortsätta med ditt säkert väldigt intressanta liv, eller om du vill ge mig en chans att berätta, för vilken berättelse det är sedan …

Nåväl, du är kvar! Var ska vi då börja?

7

Jag är som sagt gammal nu, kroppen värker, håret är grått, hörseln är dålig och mina ögon ser sämre för varje dag som går.

Dessa gamla ögon som sett så mycket, som beskådat sådana otroliga händelser och oförklarliga under. Må vara att de flesta av mina sinnen och yttre behag gått mig förlorade, men mitt minne är lika skarpt som någonsin. ”Fortfarande en snygging” påstår min kära fru. Jo, jag undrar jag …

Min kära, modiga fru däremot, hon som varje dag kämpar för en bättre värld. Det är ständigt en massa insamlingar till Rädda Barnen och marscherande för kvinnors rättigheter, och jag måste säga att jag håller med dig min älskade. Det är verkligen dags för en förändring!

Men nu hamnar jag på sidospår igen. Ursäkta! Jag ska inte bli alltför sentimental nu och tråka ut dig, vilket är alldeles för vanligt bland oss äldre är jag rädd. Men en gång var också jag ung, jag var stark, jag hade hela världen framför mina fötter. Och det mina kära vänner utnyttjade jag. Det som följer är redogörelsen för mitt första, stora äventyr! Vilket senare skulle bli en språngbräda ut i ett liv fullt av hejdundrande upplevelser och vågspel utan slut …

8

KAPITEL 1 en oväntad resa

Den här historien börjar precis som så många andra med en resa, en resa norrut. Året var 1947, och min kära mor hade just gått hädan. Jag var tio år och tog det som de flesta tioåringar skulle göra det … inte alls bra. Dagarna i ända satt jag i den stora, ensliga lägenheten i den kungliga huvudstaden Stockholm. Hopplöst spanande jag ut genom fönstret på den gråa världen utanför. Den saknade både medkänsla och glädje tycktes det mig. Jag var och kände mig väldigt ensam, hade aldrig haft många vänner ty jag var något av en ensamvarg.

Min far var en mycket förmögen och framgångsrik man, fabriksägaren Nils P Ekendahl. Han gjorde väl sitt bästa för att få mig att tänka på annat antar jag. Ett gott sinne för affärer hade han utan tvekan, men absolut ingen känsla för hur man skulle trösta en djupt olycklig son. Resan var väl ändå ett steg i rätt riktning, och nästan bara hans egen idé. Min mors släkt härstammade från Jämtland, som för mig var like okänt som Sibirien eller Timbuktu vid den tiden. Min far kom inte så bra överens med sin svärmor, min mormor, och jag hade därför aldrig haft nöjet att träffa varken henne eller någon av de andra släktingarna där uppe i norr.

Men en oväntad dag fick vi ett brev på posten. Det visade sig vara en inbjudan från dessa fjärran släktingar att komma och fira midsommar med dem. Jag kommer tydligt ihåg fars chockade min när han läste brevet och det huvudbry det tycktes tillfoga 9

honom. Men efter många om och men bestämdes det till slut att vi skulle tacka ja. Antagligen förstod min far att ett miljöombyte var just det jag behövde. För min del var det verkligen en befrielse att få komma bort från Stockholm, från alla jobbiga minnen och dystra tankar. Men jag kommer ihåg att jag var lite nervös inför att träffa alla dessa okända människor. Min mor hade dock berättat en hel del om dem före sin bortgång. Så där fanns en viss nyfikenhet hos mig när vi anträdde den långa tågresan norrut mot Östersund, en nyfikenhet som min envetne far gjorde sitt bästa att slå hål på under resans gång.

Medan det grönskande sommarlandskapet susade förbi utanför fönstret, såg han uppfordrande på mig och sade med sin barska röst: ”Nilhas!” (ett säreget namn, jag vet, men det var min mors vilja och efter många om och men gick min far med på det) ”det är vissa saker du måste få veta om din mors familj innan vi anländer till Norrland.” ”Vadå far?” frågade jag oroligt eftersom jag visste hurdan han kunde vara. Han tvekade innan han svarade, antagligen lite osäker på hur han skulle formulera sig. ”Din mor, Gud välsigne hennes själ, var en väldigt … speciell kvinna, med mycket speciella idéer”, började han. ”Utan tvekan ett arv från hennes underliga moder som du kommer märka är ett väldigt upproriskt fruntimmer.” ”Hon verkar trevlig från vad mor berättat …”, försökte jag. ”Din mor såg alltid de bästa hos folk, och var lite blind för din mormors galenskaper”, svarade han otåligt. ”Vad menar du med galenskaper far?” ”Vad jag försöker säga är att …” Han tvekade ett ögonblick och såg bekymrat på mig, varpå han suckade ljudligt. ”När vi kommer fram kommer du stöta på många individer med ett annat synsätt på livet än vad vi har. Dessa … norrlänningar kan

10

tyckas vara trevliga, lättsamma och … spännande. Men i sanning är de inskränkta och naiva. Blinda för det verkliga värdet hos saker och ting, och saknar helt framåtanda när det gäller utveckling och … och …” ”Kapital?” föreslog jag. ”Ja precis! Kapital, ja …”, sade han och såg nöjt på mig.

Så typiskt min far, han var en sådan man som bedömde sin medmänniska efter tjockleken på dennes plånbok. Det första min far förhörde sig om när han stiftade nya bekantskaper var alltid– yrke, inkomst och framgång. Det var nämligen allt som betydde något här i världen för herr Nils Ekendahl. Pengar, makt och rykte.

Han kom från en enkel bakgrund, men hade jobbat hårt för att ta sig upp här i världen. En värld där ingenting var gratis, där bara den viljestarka och sluge kunde ta sig hela vägen till toppen.

En värld av vargar.

Min far som desperat ville att jag skulle gå i hans fotspår en vacker dag, hade lärt mig ett och annat och satt mig i en väldigt dyr och luxuös skola. Jag kan stolt säga att jag var en flitig elev, skicklig i både matematik, naturvetenskap och språk. Men jag hade alltid haft en olycklig förkärlek till fornhistoria, religion och allra mest gudasagor och myter. Det var något jag ärvt av min kära moder, som när jag var liten hade berättat mörka och mystiska gudahistorier från Norden. Om Oden, Tor och Freja och de andra asagudarnas kamp mot de illvilliga och onda jättarna.

Det var en slags skräckblandad förtjusning när hon berättade om det mörka Ragnarök, alltings slut, när jag låg där tryggt under täcket och hon höll om mig och luktade så gott av fläder och hägg. ”Rent nonsens … alltihop!” tyckte min fader såklart som var en god kristen, men det hjälpte inte. Det var en del av mitt minne av mor som jag vägrade släppa, till min fars stora förtret. Ty det

11

var det enda jag hade kvar av henne, minnen och en gammal silverberlock som varit hennes. Jag bar den alltid runt min hals i en silverkedja, något som de större pojkarna på skolan givetvis retade mig för. Och om far fått sin vilja igenom hade han nog slängt den med, precis som han gjort med alla hennes kläder och andra tillhörigheter. Men det vägrade jag gå med på. Dock ville jag inte göra far mer besviken än han redan var. Så när jag satt där på tåget, tuffandes norrut, var jag fast besluten att jag skulle visa ”de där norrlänningarna” att jag verkligen var min faders son, att jag var en riktig herreman.

Vi anlände sent i kvällningen till Östersund, en ständigt växande liten ”storstad” vid Storsjöns strand. Där tog vi in på ett sjaskigt hotell för natten efter en sen kvällsmåltid bestående av pannkakor, grädde och hjortronsylt. Serverat av en söt gammal dam som klappade mig moderligt på kinden samtidigt som hon gav mig flera extraportioner. Far nöjde sig med en mager kopp te och några skorpor, men jag såg honom spana längtansfullt mot mina pannkakor när han trodde att jag inte såg.

Därefter gick vi till sängs. Vårt rum låg på översta våningen och vette mot sydväst. Från fönstret kunde jag se Storsjön ligga blank som en spegel medan månens ljus fick en silvergata att framträda på dess yta. Jag somnade med en känsla av spänning i kroppen och med det silverne skenet i mitt ansikte.

Det var fredagen den 27 juni och midsommarafton då jag vaknade av att ett strålande solsken lyste upp hela hotellrummet. Efter en snabb frukost satte vi oss i den gnekande, rosthögen till taxi som skulle köra oss österut längs Indalsälven. Det blev en lång och obekväm resa, vägen var full med potthål och de senaste veckornas regn hade gjort det än värre med stora vattenpölar och leriga diken. Halvvägs fick vi till och med stanna, då en hel flock med renar stod mitt ute i vägen och utstuderat nonchalerade vår chaufförs ilskna tutande.

12

”Renar, såhär års?” muttrade han ilsket och hängde på tutan.

Som om inte det vore nog, efter en kort stund kom en färgglad liten herre ut från den täta tallskogen och hojtade irriterat på oss. Min far, som nog var lite uttråkad vid det här laget, stegade ut och gick honom till mötes. Efter en någorlunda kort dialog med mycket vilt gestikulerande och arga miner skildes de åt. Min far stormade tillbaka till bilen muttrandes och alldeles röd i ansiktet. ”Vad ville han far?” frågade jag nyfiket. ”Den där fräcka lilla lappen påstår att vi skrämt ner hans finaste renko i myren”, spottade han ut. ”Och nu kräver han att jag ska hjälpa honom eller betala ersättning för kräket. FEMTIO kronor skulle han ha … FEMTIO!” ”Same heter det väl? Det har min fröken sagt”, sade jag men tystande snabbt när jag såg den ursinniga blicken han gav mig.

Efter cirka fem minuter hade den täta renflocken skingrat sig så pass att vi försiktigt kunde smyga oss förbi. När vi körde vidare spanade jag in mot skogen och kunde till min förfäran se den lilla samegubben stå ute på myren. Med tårar i ögonen försökte han förgäves hjälpa en stackars ren som gått ner sig, men snart försvann den helt i den förrädiska sankmarken och den lilla mannen skrek ursinnigt mot skyn. Jag såg argt på min far men vågade inte säga något.

Resten av resan blev ganska händelselös. Far satt buttert och muttrade hela vägen och jag kunde höra han upprepade: ”Femtio kronor … vilken galenskap …” och ”lappjävel!” åtminstone tjugosju gånger.

Klockan elva på förmiddagen körde vi över den tämligen nybyggda bron som ledde oss över Indalsälven till det lilla samhället Stugun, en vacker by inklämd mellan Indalsälvens stränder och Stugubergets fot.

Vi fortsatte västerut längs en grönskande omvärld och 13

puttrade förbi många fina små gårdar med trevligt folk som vinkade till oss. Överallt var den svenska flaggan hissad i topp, dagen till ära.

Det var en sådan här idyllisk midsommardag som man alltid drömmer om, men alltför sällan får uppleva. Himlen var underbart blå, utan ett enda moln, och solen värmde så skönt samtidigt som milda sommarvindar fläktade skönt. Det var nästan för bra för att vara sant.

Det dröjde inte länge förrän vi var ute ur byn och körde tätt bredvid älven längs en sträcka som kallades för Vågslätten. Ute i vattnet gick en vidsträckt, grön udde ut och skiljde vattnet i två drag, på ena sidan rann den strömma älven och på den andra en lugn biflod som kallades just för Vågen.

Två pojkar i min ålder satt ute i en eka och metade i det lugna vattnet. Just som vi for förbi, böjdes den ene pojkens spö ner mot ytan och efter en kort kamp drog han upp en rejäl abborre som sprattlade så vattnet yrde omkring. Bortom de jublande pojkarna, ute på udden, gick massvis med svartvita kor och betade, samtidigt som en del andra stod ute i det grunda vattnet vid uddens ände och badade i det strålande solskenet. Det var en rofylld scen och jag kände mig med ens lugn och avslappnad.

Jag vände mig mot min far för att se vilken effekt den idylliska omgivningen haft på honom, och jag blev inte ett dugg förvånad när jag såg honom sitta och se på allt de vackra med en surmulen min. Säkert fortfarande upprörd efter morgonens konflikt och utsikten av att snart behöva träffa sin fruktade svärmor.

Snart ledde oss vägen in i ett enormt skogsparti där höga tallar och täta granar omringade oss från alla håll och kanter. Jag kunde till min förvåning se min far sitta och spana längtansfullt ut mot de höga träden. ”Vad ser du på far?” frågade jag honom ängsligt. ”Titta Nilhas … bara titta vilken guldgruva, va?” svarade han suktande.

14

Än mer förvånad spanade jag också ut mot skogens djup, men kunde för allt i världen inte se något jag kunde likna vid en guldgruva. ”Jag ser ingen guld …”, började jag men blev tvärt avbruten. ”Förstår du vilket slöseri att sitta på alla dessa tillgångar och inte utnyttja det? Tänk att få avverka och sälja timret till England, Frankrike… eller varför inte Tyskland? Vilket slöseri …”, upprepade han och skakade uppgivet på huvudet. ”Vem äger det?” frågade jag. ”Din mormor …”, svarade han och gav mig en blick som om jag borde ha förstått. ”Gammelskogen är ett av de största och värdefullaste skogsområdena i norra Sverige. Jag har försökt att tala med din mormor, men hon vill inte lyssna på det örat.” Han såg drömmande bort mot träden igen. ”Tillsammans skulle vi kunna starta ett affärsimperium som skulle kunna vara i hundratals år. Det skulle ge jobbmöjligheter till folket här och lilla Stugun skulle kunna växa till en vacker industristad, en riktig pärla uppe i norr …” ”Det låter ju väldigt bra, far. Men varför vill inte mormor det?”

Han fnös högt åt min fråga. ”Hon säger att hon har tillräckligt med pengar redan, och att hon inte vill ’störa de arma varelserna som lever där i skogen’.

Vilket vansinne va?” Han såg förväntansfullt mot mig. ”Men det är där du kommer in.” ”Jag? Vad kan jag göra?” svarade jag oroligt. ”Din mor var den äldsta dottern i familjen, och det innebär att när din mormor går bort, då kommer arvet att tillfalla dig. Så nu gäller det att göra ett gott intryck på din mormor och visa henne att du är en värdig arvtagare. Så kan vi göra vad vi vill med skogen sedan …”

Jag visste inte vad jag skulle svara, så istället satt jag tyst, såg ut mot skogen och låtsades begrunda värdet av allt det jag såg.

Efter ännu en kvarts körande på vindlande skogsvägar bland högresta granar och tallar där vi körde vilse minst tre gånger, svängde 15

vi till sist upp på den storslagna björkallén som ledde upp till Pilgrimsgården.

På båda sidor om vägen låg vidöppna fält där midsommarblomster, prästkragar och maskrosor stod i full blom. En mild sommarbris svepte över fälten och fick gräset och blommorna att dansa i solens sken.

Taxin gjorde en sista ansträngning uppför den långa backen och svängde in på den cirkelformade gårdsplanen. I dess mitt tronade en reslig flaggstång mot den klarblå skyn ovanför, med den svenska fanan hissad och vajandes i den varma vinden. Nedanför låg en vacker blomsterrabatt med höga rosor och ljuvliga pioner som luktade sommar.

Pilgrimsgården var verkligen en vacker syn. Framför oss reste sig den stora huvudbyggnaden vars vita fasad strålade likt ett gammalt grekiskt tempel i solen. Till vänster stod det lite mindre gästhuset, också det vitt men med gröna knutar, och till höger stod den stora stallbyggnaden, ett rött, gammalt timrat åbäke varifrån vi kunde höra en massa hönor kackla och en häst gnägga nyfiket samtidigt som vi klev ur bilen.

Genast strömmade en samling människor ut från huvudbyggnaden och kom emot mot oss. Alla var klädda i festglada färger och fina hattar. En skällande hund sprang mellan benen på dem alla och var först fram och nosade på mig. Det var en långhårig best, pälsen var gyllene och brun och den yviga manen fick den att likna ett lejon. Efter en noggrann undersökning hoppade den upp med tassarna på mitt bröst och slickade mig glatt i ansiktet. Jag hade alltid haft god hand med djur, jag gillade dem och de gillade mig. Ibland kändes det faktiskt som om de drogs till mig, och den här långhåriga jycken var inget undantag.

Inom kort var vi också omringade av en massa glada människor som tog i hand och kramade om mig. Det var kusiner och sysslingar, morbröder och mostrar och deras respektive. Verkligen

16

en salig blandning av människor, och trots att jag inte kände en enda kotte, kunde jag ändå känna igen min mors näsa, hennes fina drag och de snälla, ljusblå ögonen i många av deras ansikten.

Far stod lite reserverat i bakgrunden och nöjde sig med att hälsa ordentligt och skaka hand med min mors vilda släktingar.

Plötsligt kände jag två starka armar som lyfte upp mig i en riktig bamsekram. Jag vände mig om och såg en äldre kvinna som bara kunde vara min mormor, stå och le mot mig. Hon såg precis ut som min mor, bara lite fler rynkor, mörkare hår och kanske något rundare. Jag besvarade hennes leende. ”Mormor?” frågade jag lite osäkert. ”Det kan du ge dig på!” svarade hon glatt och lade sina varma händer om mina kinder. ”Får se på dig, Nilhas”, sade hon skärskådade mig länge från topp till tå. ”Vilken fin ung man”, sade hon till slut. ”Lite mager bara … men det ska vi nog råda bot på!”

Som på beställning kämpade sig min far fram mellan de sista hälsande släktingarna som stod i hans väg. Han anade nog oråd när mormor talade med mig ensam. ”Nä men Nisse, vad trevligt!” utbrast mormor när hon fick syn på honom. ”Som vi har längtat … och väntat på er båda två.” ”God dag Anna-Karin … trevligt att se dig med men … Nils, om jag får be …”, svarade han stelt. ”Äsch då, kalla mig Ankan! Åh, Nisse och Nilhas … det är så kul att ha er här”, jublade hon. ”Hur var resan? Ni körde väl inte vilse på vägen hit hoppas jag?” ”Nej då, det har gått förträffligt”, ljög far och rättade till glasögonen som glidit längst ner på nästippen. ”Men det var en lång färd och vi skulle gärna vila oss ett slag, borsta av oss resdammet och kanske byta till något mer passande …”, sade han menande och pekade på sin kavaj. Vilket jag inte alls förstod då han hade på sig sin finaste kostym. Han gillade nämligen att glänsa min far. ”Det får ni göra senare. Nu är det dags för en härlig sill-lunch

17

ute i solen”, sade mormor och började leda iväg far, lite mot hans vilja måste jag säga att döma av hans snopna min.

Samtidigt dök två lite äldre pojkar upp vid min sida och presenterade sig som mina kusiner, Erik och Olof, samt min morbror Sven. De hälsade glatt på mig och förde med mig till baksidan av huset där ett präktigt långbord var uppdukat bland äppelträden och körsbärsbuskarna.

Det blev en härlig tillställning, bordet fullkomligt dignade av läckra rätter som skulle tillfredsställt även den petigaste gourmeten. Där fanns kokt mandelpotatis, strömming, flera olika sorters sillar, gravad lax och rökt lax med ingefära och läckra såser och röror till. Där fanns även ägghalvor med kaviar, silltårta och skaldjurspaj, nybakade limpor och tunnbröd. Allting var helt underbart gott.

Vi barn drack kall flädersaft och de vuxna skålade med snaps.

Ständigt var det någon som ropade efter en viss ”O P Andersson” men jag kom dock aldrig riktigt underfund med vem det kunde vara. Efter snapsen sjöngs det allehanda sånger vilka några av dem var lite för fräcka för att nämnas här, men det höjde verkligen stämningen trots att min far fnös ljudligt flera gånger. Det var allt från ”Grannens skithus” till ”Helan går” och ”Hunden den har fyra ben”. Just den sistnämnde var så fräck att far kollade ner i bordet och blev alldeles svart i blicken när han hörde.

Okej, du skall också få höra den, men kom inte och säg att jag inte varnat dig. Så här gick den: ”Hunden den har fyra ben, tuppen den har två. Snoppen den har inga, men den kan stå ändå, Skål!”

Inte så konstigt att min far, som var en väldigt ordentlig herre, tyckte den var ytterst oanständig. Själv hade jag dock svårt att

18

hålla mig för skratt och han såg missnöjt på mig när jag inte kunde hålla det inne.

Jag försökte dock att göra honom nöjd genom att inleda samtal med mormor och de andra vuxna. Jag frågade dem om deras yrken och hur deras gårdar och företag artade sig, men det verkade falla för döva öron – ty de var mer nyfikna på mig och ville hellre fråga om mitt liv, mina intressen och vad jag tyckte om Jämtland. Mormor hon bara skrattade åt mig och sa att jag var så oerhört lik min far. Så efter en stund gav jag upp och högg in på efterrätten istället. Det serverades nämligen nyplockade jordgubbar med gräddmjölk. Det måste nog, utan tvekan, vara det godaste man kan äta sådär i juni när man sitter ute i solskenet och mår gott. Eller som morbror Sven pricksäkert konstaterade: ”De hén … De hén é sommar de!” sa han medan han smaskade ljudligt och pekade ner i sin tallrik, varpå alla glatt instämde. Till och med min far verkade nöjd för stunden när han fått i sig lite jordgubbar och grädde, och det säger en hel del.

När jag spanade runt bordet mellan tuggorna kunde jag inte undgå att lägga märke till en flicka med eldröd hårman som stod i märkbar kontrast mot de andras bruna, blonda och mörka kalufser. Ett par livfulla, skogsgröna ögon mötte min blick och ett busigt leende under en smal näsa full med fräknar, strålade mot mig. Det var den allra första gången jag såg henne, och jag måste erkänna att redan då, blev jag väldigt fascinerad. Men vem var hon? Jag vände mig till mormor, som satt vid min sida, för att få klarhet i frågan. ”Mormor …”, viskade jag. ”Ja, kära du.” ”Vem är den där flickan med det röda håret?”

Hon flinade mot mig på ett sådant där sätt som allt för tydligt berättade att hon visste exakt varför jag frågade, och jag ångrade omedelbart att jag öppnat min mun. ”Varför undrar du?” frågade hon muntert.

19

”Ne … jag bara … undra”, fick jag till sist fram.

Hon strök mig ömt över kinden. ”Hennes namn är Arya … Hon och hennes familj har varit våra grannar i många år. De bor där bortom kullarna, mellan stora bäcken och Vågens strand.”

Hon pekade mot några böljande gröna kullar i öster, där jag kunde skönja ett hustak och en skorsten mellan kulltopparna. ”Okej, men var är hennes föräldrar?” frågade jag och spanande ut efter bordet. ”Dom är inte här. Hennes föräldrar är inbitna resenärer och den här sommaren är de på resa genom den franska landsbygden, vilket är vansinne om du frågar mig såhär strax efter kriget”, sade hon och såg väldigt orolig ut. ”I alla fall så ville inte Arya följa med den här gången, så … hon bor här hos mig i sommar. Hon brukar faktiskt ganska ofta tillbringa sina somrar här på Pilgrimsgården.” ”Jaha, vad … trevligt!” sade jag i ett försök att låta oberörd. ”Ja, visst är det?” svarade mormor och blinkade konspiratoriskt mot mig. Jag låtsades som om jag inte såg det och vände min blick tillbaka mot Aryas hem där borta i fjärran.

Jag kommer så väl ihåg, att när jag satt där och spanade österut mot de avlägsna kullarna och den gröna, vackra omvärlden, så kände jag för första gången i mitt då unga liv, en obeskrivligt stark känsla som skulle komma att prägla resten av mitt liv. Ni vet ju hur det är när man är liten och varje intryck, varje känsla är så mycket starkare än när man är vuxen. Som när man vaknar upp på julaftonsmorgon och allting känns så oerhört spännande och förtrollande att man faktisk börjar tro på riktig magi. Precis så var det. Hela min kropp rös till och jag kände mig varm om hjärtat, som om jag kommit till insikt. En oerhörd längtan hade vaknat upp inom mig. Visst hade det att göra med flickan i det röda håret, men det var mer än så. Det var en längtan bort, en längtan efter det okända. Att liksom 20

Aryas föräldrar få resa långväga och uppleva äventyr och faror.

Att få se vad som fanns bortom det där trädet, bortom den där kullen, bortom bergen och haven vid horisontens gyllene rand.

I mitt unga och naiva hjärta, hade en äventyrare vaknat.

Och snart skulle mitt egna stora äventyr ha sin början.

Efter den överdådiga lunchen fördes vi, till min fars förfäran, vidare till den obligatoriska dansen runt midsommarstången.

Men först hjälpte vi, även det till min faders stora förvåning, tjänstefolket att duka av långbordet. Vilket jag misstänker var en av mormors ”galna idéer”.

Sedan gick vi allesammans till en stor äng där en urgammal ek stod, ensam och stolt. Det var en ovanlig syn med ett sådant träd där uppe i norr och jag hade svårt att förstå hur det kunde ha frodats så pass bra.

Majstången var i alla fall uppställd under de väldiga grenarna och såg väldigt ynklig ut bredvid det väldiga trädet, speciellt då den bara var halvt förberedd och endast klädd med björkruskor. Först var det alltså dags att maja den.

Vi barn sprang ut på de stora fälten vi kört förbi tidigare på dagen och började plocka stora knippen med blommor i regnbågens alla färger. Flickan med det röda håret, som jag nu visste hette Arya, gick alldeles bredvid mig. När jag kollade upp mötte hon min blick igen och gav mig ett sådant leende som fick hjärtat att dansa i bröstet på mig.

Jag ville säga något till henne, något smart eller roligt, men jag tycktes ha fått tunghäfta för stunden och lyckades inte få ur mig något bättre än: ”Fina blommor!”

När vi plockat hela famnen full gick vi tillbaka. Därefter hjälptes vi alla åt att klä stången. Det blev en väldigt vacker skapelse måste jag säga, kanske litet sned som min far påpekade men vad gjorde väl det?

Sedan satte dansen igång. Jag såg oroligt på min far, fanns 21

det något han avskydde mer än allt annat var det att göra sig till åtlöje inför andra, och där vi nu skuttade fram och sjöng ”små grodorna” och höll våra händer vid våra bakdelar, kunde jag riktigt se plågan i hans ansikte.

Stackars far, som tur var hade de andra allt för roligt för att lägga märke till hans sura miner.

När vi alla dansat så pass att svetten rann var det dags att gå vidare. Nu var det dags för olika lekar och andra förströelser. Vi började bakom den gamla ladan där de vuxna kastade yxa på en stor trästubbe upphängd på ladugårdsväggen medan vi barn kastade pil.

Där blev det ännu en förödmjukelse för stackars far, ty de andra männen var riktiga kraftkarlar, vana med hårt arbete i antingen lagården eller smedjan. De svingade iväg yxan utan problem och fick den att fastna i stubben som stod sisådär tio, femton steg bort. Men när det var fars tur, som aldrig någonsin jobbat hårt med sin kropp, nådde han inte ens fram till målet.

Han tog dock i så att han blev alldeles röd, men yxan flög lojt genom luften och landade alltför tidigt och långt ifrån. Det var ingen som skrattade åt honom, men det uppstod istället en talande tystnad, och jag måste medge att jag skämdes lite för honom då.

Som om inte det vore nog, blev det absolut inte bättre då mormor klev fram, kavlade upp ärmarna på sin klänning och svingade iväg yxan så att den satte sig mitt i prick. För ett ögonblick trodde jag faktiskt att far skulle börja gråta.

Därefter följde en galen säckhoppning, kast med hästsko, en konstig stafett där man skulle bära en sked i munnen och balansera ett ägg på den fram och tillbaka. Sedan en knepig tipsrunda, blindbock och sist stövelkastning. Där lyckades min far på något konstigt sätt att kasta stöveln rakt i ansiktet på sig själv med en stor bula i pannan som resultat, varpå han högljutt förbannade

22

allt som hade med dumma lekar att göra och jag kunde se hur den rödhåriga flickan såg på honom och skakade föraktfullt på huvudet. Säkerligen tyckte hon att han var väldigt oförskämd.

Det var hon nog inte heller ensam om och jag skämdes ännu mer.

Jag förstår att allt det här kan tyckas vara ytterst ordinära händelser och inte alls likna den fantastiska historien jag utlovat, men lugn bara, det kommer. Jag har genom hela mitt liv varit en man som håller sitt ord, och det ämnar jag att fortsätta med.

Okej, förutom en gång då jag prutade med en kameluthyrare i Marrakesh, men det var en nödsituation och om ni visste vilka hutlösa priser han föreslog, skulle ni hålla med om att det var både befogat och nödvändigt.

I alla fall, så här i efterhand när jag ser tillbaka på den midsommaren måste jag räkna den som en av de bästa i mitt liv.

Trots min fars ständiga gnällande och oförskämda beteende, så var det en fantastisk dag och en ytterst viktig sådan för mitt framtida liv.

Det var dagen då jag fann en ny familj, människor som jag snabbt lärde mig älska och uppskatta. Dagen jag kom till insikt om mitt liv och den framtid som var ämnad för mig. Men viktigast av allt så var det dagen jag fann mitt mod. Modet att vara mig själv och modet att stå upp för det jag tror på. Det var en dag fylld av upplevelser och intryck som jag sent skulle glömma, om någonsin.

23

.

I midsommarnattens dunkla strak, skall porten ligga öppen, att lämna gammal värld bakom och träda in i det dolda riket ...

Efter sin mors tragiska bortgång reser Nilhas Ekendahl med sin far till släkten i Jämtland för att fira midsommar. Efter en fantastisk fest lockas han in i midsommarnatten av den mystiska flickan, Arya.

Snart upptäcker han att det döljer sig mycket mer i Jämtlands trolska skogar än han kunnat drömma om. Något som visar sig då de träder in bland granarnas dunkel, in i en Midsommarsaga …

www.vistoforlag.se