9789178850648

Vägen till dig

..

Vagen

till dig IDA BOËTHIUS

..

Vagen

till dig IDA BOËTHIUS

Vägen till dig Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Ida Boëthius © Omslagsbild: iStockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2019 ISBN: 978-91-7885-064-8

För de ord du gav mig, för det mod jag fick.

För skratten, tårarna och kärleken du gav med bara en blick.

För de minnen jag önskade men dit vägen aldrig gick.

Prolog

Sprutan är preppad, gummibandet virat runt armen och han kan inte vänta tills ruset, lugnet, fyller hans sinnen. Jacke har svårt att se venen, efter alla stick har han svårt att hitta dem mellan alla ärr och förhårdnader som bildats i hans armveck. Han provsticker en gång, för sakta in kanylen under huden och in i venen. Han försöker få en droppe blod att blanda sig med vätskan i sprutan och blir tvungen att dra ut kanylen och sedan föra in den igen ett par gånger innan den ljusgula vätskan får en rödaktig nyans. Jacke pressar sakta in drogen i venen och känner hur den befriande substansen fyller honom med välbehag.

Jacke lutar sig tillbaka, blundar och andas ut när han lossar gummibandet från överarmen. Han sitter i den slitna skinnsoffan i lägenheten. Ilskan han känner efter sveket gör honom vansinnig och han tackar sprutans innehåll för dess tillfälliga frånkopplande effekt. Han försöker andas lugnt samtidigt som han drar frenetiskt med de orena naglarna över underarmarna. ”Den lille jäveln lurade mig på ett stadigt flöde!” ”Vem fan tror han att han är, tror han verkligen att han kan bestämma själv. Jag äger hans själ!” Morrar han fram. ”Det jävla rövhålet ska inte komma undan, tro att han är bättre!”

Om och om igen upprepar Jacke för sig själv det hat han känner över att han hade mage att sticka. Hur fan ska jag nu få in cash, jävla as! Jacke kan inte släppa tankarna på honom, spelar ingen roll hur hög han är, hur mycket han trycker in i sina vener, ilskan ligger kvar och maler i huvudet på honom. Han ska betala för sitt svek. Ingen lämnar mig! ”Jag bestämmer om man lämnar eller inte!” Naglarna drar

9

fortfarande över armen, myrorna kryllar under hans hud och det efterlängtade ruset verkar utebli.

Jacke är så jävla förbannad, förbannad över att han vågade gå emot honom, förbannad över att en av hans bästa undersåtar hoppat av. Jacke var så jävla säker på honom, säker på att han var fast och inte skulle vara så jävla naiv och tro att han skulle vara så jävla speciell och kunna ta sig ur. Jävla snobb! Vem fan tror han att han är?

Svika mig och inte leverera.

Han tar upp ett glas som står på soffbordet och drämmer in det i väggen. Med ett kras går glaset i tusenbitar när det träffar väggen och sprider sedan ut sig över golvet. Glasets innehåll lämnar kvar en blöt fläck på väggen som sprider en inte allt för lockande lukt av gammal avslagen öl i rummet. ”Det är den där jävla horans fel. Det är hon som har förvrängt hans tankar. Jag ska krossa den där jävla slynan.”

Ilskan gör att han inte känner av önskad effekt från sprutan och i ren desperation preparerar han en ny. Han lindar bandet om armen och letar åter igen efter ett ställe i armvecket där han kan få träff.

Den här gången gör innehållet i sprutan det den ska göra och Jacke är borta innan han hinner luta sig tillbaka.

När Jacke sakta öppnar ögonen och stel i kroppen reser sig upp från den hängande ställning han antagligen legat i under de senaste timmarna, springer myrorna runt under hans hud värre än vanligt.

Han river hårt över armen och känner hur något varmt rinner över huden. Han tittar ner och ser hur blodet rinner ymnigt ur de infekterade såren som täcker den. Jacke drar med nederkanten av tröjan över armen för att torka bort det värsta av blodet som rinner. Tröjan ligger klistrad genomblöt mot hans svettdrypande kropp. Hans händer darrar och han känner tydligt av efterdyningarna från trippen.

Han drar av sig den blöta tröjan och tar upp en svart tjocktröja med huva från golvet och trär på sig den.

Han känner hur svaga hans ben är när han stapplar fram till bokhyllan, en enkel trämöbel, ett par ribbor med några hyllplan som

10

ekar tomma på all form av litteratur. Längst upp på översta hyllan plockar han ner en Glock 17 och ett paket med patroner innan han stapplar tillbaka till soffan och mer eller mindre faller ner i den igen.

Han plockar ur magasinet från vapnet och trycker ner patronerna, en och en tills magasinet är fullt, då trycker han åter in det i pistolen.

Han lyfter vapnet, höjer det framför sig med raka armar. Kisar med ena ögat och siktar mot väggen. Jacke har svårt att fokusera blicken på målet, ett svartvitt fotografi av hans pappa. Händerna är fortfarande väldigt skakiga och han har svårt att hålla vapnet stilla riktat mot ett och samma mål.

Jag måste samla mig. Jag måste vara stadig och fokuserad. Han ska straffas. Jacke är förbannad och fast besluten om att straffa honom för hans avhopp. Jag ska ta den där jävla horan, slynan. Jag ska förgöra det lilla jävla krypet.

För att stabilisera nerverna och återfå balansen i kroppen lägger han upp en lina på det smutsiga bordet. Han sveper undan några gamla fimpar och ölburkar som legat på bordet så länge att de klibbat fast i bordsskivan. Med ett ljudligt sug drar Jacke upp linan i näsan med hjälp av en hoprullad hundrakronorssedel. Han slickar på sitt pekfinger och drar sedan upp resterna av Tjacket från bordet och gnuggar in det över tandköttet. Det tar bara ett par minuter innan han känner effekt och med ens är han klar för att genomföra sitt uppdrag. Jacke reser sig ur soffan, går ut i hallen och drar ner sin svarta bomberjacka från den ensamma krok som sitter fast i väggen bredvid ytterdörren. Han tar på sig jackan och stoppar vapnet i ena fickan på den, innan han lämnar lägenheten och hårt slår igen dörren bakom sig.

11

Han

är fast i ett inre kaos och fylld utav hat. Drogerna bedövar hans känslor, får honom att domna av och släppa allt, och för ett tag kan han sluta hata. Drogerna har ett fast grepp om hans själ, kan han slå sig fri?

Hon

är fast i en roll hon inte valt för sig själv. Med en önskan om att bli accepterad för den hon är stirrar hon på personen som möter henne i spegelbilden. Förbannad på sig själv för att hon låter sig påverkas, vansinnig för att andra placerat henne i ett fack hon inte känner sig tillhöra. Kommer hon att orka stå upp mot alla hånfulla kommentarer?

I en kamp för att överleva och hitta sig själva tvingas de slåss mot sina demoner, de inre likväl som de yttre. I en värld där droger, våld och mobbning är deras vardag. Men när deras vägar möts får kampen en helt annan mening, är kärleken tillräckligt stark för att övervinna demonerna?

Det här är Ida Boëthius debutroman, inspirerad av verkliga händelser. En berättelse om mod, styrka och kärlek. Om kampen för att hitta sig själv och övervinna inre demoner likväl som de yttre.

www.vistoforlag.se