ORIANAS BÄLTE
Tidigare utgivning: Tröstande Sagor av Systrarna Grym av Cecilia Kostenius och Carola Siekas, 2007 Siri & Alve av Cecilia Kostenius och Carola Siekas, 2007 De Ursprungliga - första delen av De fem elementen av Cecilia Larsson Kostenius, 2017 Gudarnas skymning - andra delen av De fem elementen av Cecilia Larsson Kostenius, 2018 Hemligheten - del 1 av Siri och Alve - Hotet mot Midgård av Cecilia Larsson Kostenius och Carola Siekas Kostenius, 2018
Orianas bälte - tredje delen av De fem elementen Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Cecilia Larsson Kostenius, 2019 Omslag: © CLK Omslagsillustration: Adobe Stock Photo, © rdrgraphe Karta: © CLK facebook.com/defemelementen ymperia.com/defemelementen instagram.com/clkostenius defemelementen@outlook.com Tryckt i Viljandi, 2019 ISBN: 978-91-7885-028-0
leviticus 11:12, 23, 29, 43 Alla vattendjur som saknar fenor och fjäll ... alla andra bevingade djur som har fyra ben, skall gälla som något avskyvärt. Ödlor av alla arter skall ni hålla för orena. Akta er för orenheten från dem, så att ni inte själva blir orena! 26:3, 5, 6, 12 Om ni följer mina stadgar och håller mina bud och rättar er efter dem … kan ni leva trygga i landet. Jag skall låta fred råda i landet, så att ni kan gå till vila utan att något skrämmer er. Jag skall göra slut på alla rovdjur i landet och inga svärd skall härja. Jag skall vandra mitt ibland er och vara er Gud, och ni skall vara mitt folk. 26:14, 16, 22, 25, 33 Men om ni inte lyssnar till mig och inte handlar efter alla dessa bud … då skall fasan slå er med sjukdom och feber, som får er blick att slockna och ert livsmod att vissna. Vilddjuren ska släppas lös mot er. I städerna kommer pesten att sändas in bland er, och ni kommer att vara utlämnade åt fienden. Landet skall läggas öde och era städer bli ruiner.
Ur Tredje Moseboken, grekiska Λευιτικόν, Leuitikon = prästernas lag hebreiska Vayikra = ”Och Han kallade”
Upptakten Väktaren stirrade med fasa på natthimlen. Stjärnorna glittrade i många välkända formationer, men mitt på det svarta himlavalvet strålade en ny stjärnbild. En som han aldrig förut hade sett. Han var helt säker på att den var ny, för han hade stirrat upp mot himmelen varje natt den senaste tiden. Väntande, längtande hade hans sökande blick smekt varje stjärnglans, i hopp om att få se något tecken på att Gudinnan var i antågande. De fyra äggen hade lagts. Därmed visste Kaiba att hans gudinna hade lyckats. Oriana hade dödat sina svekfulla systrar och hon var nu den enda gudinnan kvar i Manhem. Hon hade lovat att komma tillbaka när så hade skett. Dunklets drake hade ett efter ett absorberat de bleknande elementens kärnor, allt som återstod av de fallna gudomarna, och dess skugglika kropp hade förändrats. Det var som om draken från början faktiskt hade varit tom, utan något innehåll alls, och när den sedan hade sugit i sig de fyra gudinnornas ämnen hade den exploderat av nyfödd energi. Kaiba kom mycket väl ihåg den euforiska känslan, som hade fyllt honom när draken hade återvänt efter sin 7
sista flygtur. Hon hade varit fullkomlig och fulländad. Hennes långa smidiga kropp hade strålat med ett silvervitt sken omgärdat av en svag lilaskimrande glans. Templet, som Kaiba hade låtit bygga efter Orianas uppmaning, hade fyllts av en underskön strålglans när draken hade lagt sig tillrätta i den taklösa salen i templets mitt. Varje rum och varje korridor hade lysts upp av drakens sken och Kaiba hade gråtit av lycka. Efter det hade draken aldrig flugit iväg mer. Hon behövde inte det. Hon hade förtärt de fyra elementen och därmed blivit till ren energi. När hon någon gång behövde sträcka på vingarna flög hon bara rakt upp i skyn, men hon höll sig alltid i närheten av templet. Kaiba rycktes ur sina minnen och grubblerier av ett märkligt ljud, som ekade genom templet. Det knakade och smällde, som om en blixt hade klyvt en sten, men himlen var lugn och inget oväder syntes så långt hans ögon kunde se. Drakmodern låg i den taklösa salen, med det väldiga huvudet vänt bakåt och blicken riktad mot eldäggets södra plattform. Kaiba drog efter andan och sprang uppför trapporna till den översta våningen, för att få bättre sikt. Var det verkligen dags? Kaiba hade högaktningsfullt lovat Gudinnan att vakta draken och hennes ägg och han gjorde allt som stod i hans makt för att fullfölja det löftet. Men det hade inte varit enkelt. Själva drakmoderns närvaro hade hindrat människorna från att komma nära. Hon var omringad av ett osynligt kraftfält, som sände 8
stötar genom kroppen på den som var dåraktig nog att försöka närma sig henne. Endast templets främre salar var fria från hennes elektriska energi och alla hade fått flytta sina tillhörigheter dit. Resten av templet hade evakuerats. När det var dags för draken att lägga sitt första ägg hade omgivningarna bränts redan innan det hade kommit ut och själva hettan hade hindrat Kaiba från att ens närma sig det. Till och med på långt håll hade hans ansikte täckts av brännblåsor. De hade fått vänta tills ovädret bröt ut ovanför dem innan de hade kunnat göra något alls. Blixtarna som dånade mellan de svarta molnen lockade alltid drakmodern till sig. Hungrigt flög hon då upp i skyn för att suga åt sig av åskslagen. Det var en sådan gång som väktaren hade skickat in eldens barn samandrarna i templet. Vid det laget hade stora delar av salens golv redan varit så överhettat att stenarna hade börjat smälta. Rännilar av tjock magma hade flutit ut i fogarna och på vissa ställen hade stenplattorna sjunkit ner och skapat rykande heta hål. Om de skulle ha lämnat kvar ägget där, skulle det snart ha bränt igenom marken och sjunkit djupt ner i jordens inre. Arton samandrar och en kraftig bärställning av järn hade krävts för att flytta det rödglödande, pulserande ägget till häckningsplatsen i templets bortersta ände på den södra sidan. Ovanpå en plattform täckt av gjutjärn hade eldägget fått en bädd av pyrande kol, omringad av en mängd ljus 9
och facklor som hade självantänt så snart ägget kommit nära. Kaiba granskade det rödglödande ägget i de eviga eldarnas mitt. En spricka sträckte sig från dess topp och hela vägen ner längs det spräckliga skalet, som var färgat i eldens alla nyanser. Den sprickan hade inte funnits där förut. Var det alltså dags för eldägget att kläckas? Skulle den första elementdraken äntligen födas? Hur skulle människorna påverkas av varelsen? Kaiba mindes hur det andra ägget hade bundit honom till jorden när han hade råkat komma för nära. Hans fötter hade blivit tunga och orubbliga, som om han verkligen hade vuxit fast i marken, och det hade krävts oerhörda kraftansträngningar innan han slutligen hade lyckats backa undan för att komma fri från tyngdkänslan. De hade tagit bort golvplattorna i ett av templets norra rum och när ett nytt oväder hade rasat i skyn hade jordens barn nomerna burit dit jordägget och grävt ner det i mullen, så att bara toppen stack upp. Runtom det tredje ägget hade det bildats starka vindströmmar, som hade blåst bort alla utom luftens barn sylferna, och ägget hade placerats högt uppe på taket till templets högsta torn i den östra längan. För att få ägget dit upp hade de först fått utrymma hela templet. Sedan hade de burit det genom korridorerna, förbi de främre salarna där Kaiba och hans anhängare bodde och slutligen uppför trapporna. Några hade förstås varit alltför nyfikna och dröjt sig kvar för att titta på, men när sylferna hade burit ägget förbi dem hade luftvirvlarna gripit tag i åskådarna 10
och slungat iväg dem åt alla håll. Skadorna på själva byggnaden hade också blivit omfattande, eftersom stormarna omkring ägget hann knäcka både dörrkarmar och spräcka fönsterglas innan sylferna hade lyckats få upp det i tornet. Väl uppe på taket hade de sedan lagt ägget i ett näste värdigt en stormfågel. Det fjärde ägget var det enda som Kaiba själv hade kunnat närma sig. Tillsammans med flera andra undiner hade han skyndat fram när drakmodern en natt som vanligt hade livnärt sig på åskviggarna i en oväderstung himmel. De som inte tillhörde vattnets barn drunknade på torra land om de vågade sig för nära, men Kaiba hade känt hur vattnets element i hans egen kropp liksom vaknade till när han närmade sig vattenägget. Han kände sig uppfriskad, som om han äntligen kom till liv. Han hade aldrig kunnat ana det tidigare, men i äggets närhet insåg han att hans själ bara hade slumrat i alla år. Det som han hela tiden hade trott var livet hade i själva verket bara varit ett fosterstadium. Alla år som han dittills hade levt hade han ändå varit ofödd. Det var när hans händer för första gången hade rört vid det blåskimrande äggets glänsande skal, som han äntligen hade fötts. Det var då hans liv på riktigt började. Alla känslor hade bubblat upp inom honom. Forsande och brusande hade de svämmat över och fyllt honom med förnimmelser och känningar, som han aldrig tidigare hade kunnat föreställa sig. Lyckan hade varit översvallande, sorgen uttorkande, rädslan dränkande och kärleken uppfriskande. 11
För ett ögonblick hade Kaiba till och med glömt att han hade en uppgift. Allt runtomkring honom hade försvunnit och blivit obetydligt grumligt. Inget förutom han och ägget hade existerat. Om han hade kunnat skulle han ha stannat där för resten av sitt liv, men till slut hade han insett att han var omringad av flera andra gråtande undiner. De hade allihop blivit lika tagna som han och han förstod att de måste ta sig samman för att kunna skydda ägget. Om de skulle ha lämnat det där på det tomma stengolvet skulle det till slut ha torkat ihop och dött. Skalet skulle ha spruckit i förtid och innehållet skulle inte ha kunnat överleva. Ägget måste omges av sitt eget element. Kaiba hade lovat Oriana att skydda de fyra äggen. Även om han inte alls hade velat släppa ägget, hade han inte haft något val. Det måste flyttas. Dessutom skulle drakmodern återvända så snart ovädret var över och då skulle Kaiba och de andra ändå ha stötts bort från den taklösa salen och bort från ägget. Undinerna hade med gemensamma krafter lyft det havsgnistrande ägget till ett intilliggande rum i templets västra del, där en fylld bassäng bredde ut sig. De hade sänkt ner ägget i det svalkande vattnet och sedan återvänt till de främre salarna, i god tid innan draken hade återkommit till templet. Sedan hade Kaiba väntat. ”Jag kommer när mina systrar är döda”, hade Oriana lovat innan hon försvann från världen. ”När alla fyra ägg har lagts, då vet du att jag har lyckats.” Varje vaken stund hade väktaren letat efter tecken, 12
men tiden hade gått och Gudinnan hade ännu inte kommit. Människorna i templet hade börjat tappa hoppet och de hade plågat honom med frågor och krav. De hade vänt sig till honom eftersom han var utvald av Oriana själv. Han var hennes rådgivare och äggens väktare, men han var maktlös. Ingenting kunde han göra och ingenting visste han. Han hade lugnat dem och övertygat dem om att hon snart skulle komma. De hade bara att vänta. Och så hade den nya stjärnbilden tänts på natthimlen. Stjärnornas formation visade konturerna av en jättinna med höjd pilbåge och ett enastående vackert gnistrande bälte. De tre stjärnorna som utgjorde jägarinnans livrem strålade i gult, grönt och blått. Snett nedanför stjärnbilden lyste en väldig stjärna i rött, likt en dyrbar ädelsten som hade fallit ur bältets fäste. Kaiba förstod att jägarinnan var Oriana, som hade prytt sitt bälte med stoftet från de svekfulla gudinnornas förintade själar. Men varför hon inte hade fäst eldstjärnan intill de andra förstod han inte. Det bådade inte gott. Hade någon stoppat henne innan hon hade hunnit? Och i så fall, vem? Varje natt granskade väktaren den nya stjärnbilden. Han letade efter skiftningar eller minsta tecken på rörelse, men formationen var oföränderlig. Bilden av jägarinnan hade fryst fast mot himlavalvet. Den hade stelnat i ett falnande minne. Tiden gick och till slut måste Kaiba erkänna för sig själv att Oriana aldrig mer skulle återvända till Manhem. Gudinnan hade dödat sina halvsystrar, men 13
sedan måste hon själv ha blivit dödad. Det enda som återstod av henne nu var den hånfullt vackra avbilden, som blickade ner på honom vareviga natt. I all evig tid skulle hon finnas där på himlavalvet, men aldrig någonsin mer skulle hon kunna röra sig. Hon kunde inte göra något för dem längre. Hon skulle aldrig komma tillbaka. Sorgen som drabbade honom när han insåg att Oriana var död var större än något annat han tidigare hade känt, men minnet av känslostormarna som vattenägget hade skänkt honom lindrade ändå hans sinnesrörelser något. Gudinnans avkomma fanns fortfarande kvar i världen. Drakmodern levde och frodades och hennes ägg var väl omhändertagna. Minnet av Oriana skulle leva vidare genom dem och Kaiba skulle förvalta det minnet väl. Han skulle fullfölja sitt uppdrag. ”Hur ska vi klara oss utan ledsagare?” hade Kaiba frågat Gudinnan innan hon hade lämnat dem. ”Du får vägleda människorna”, hade hon svarat honom. Enligt hennes vilja hade han byggt templet till hennes ära och många andra hade samlats omkring honom. De människor som hade bevittnat när Gudinnan själv hade utsett Kaiba till sin rådgivare, hade blivit hans första självklara anhängare. De hade med egna ögon skådat Gudinnans makt och de hade låtit sig omslutas av hennes förtrollande tjuskraft. De hade sett henne döda de forna gudinnornas fysiska kroppar innan hon hade uppkallat Dunklets drake från underjordens djupaste inre. 14
Med tiden hade ryktet spridit sig och fler människor hade anslutit sig till dem. Folk från olika delar av världen hade vallfärdat till Orianas tempel. Undiner, nomer, samandrar och sylfer hade förenat sig i sin gemensamma tro på Orianas återkomst. Även folk från Orianas så kallade orena raser hade tillslutit. De förvridna varelserna, som hade fötts och vuxit upp i Utmarkens ogästvänliga länder, hade i hela sina liv älskats av Oriana och hatats av hennes halvsystrar. De hade aldrig haft någon plats i den fria världen, men i gryningen efter gudarnas skymning hade de äntligen lämnat ödemarken och välkomnats i Manhem. Som likar. Där de tidigare hade avskytts och avfärdats som troll var de nu självklara medlemmar av Orianas kult. Det var deras Gudinna som hade segrat, det var hon som hade beseglat de svekfulla gudinnornas öden och förenat världen. Oriana var Manhems enda gudinna. De fem olika folkslagen var inte längre åtskilda. Alla stod enade i Hennes namn. Men nu var hon död och det föll på Kaiba att leda människorna. Draken och äggen var Orianas sista gåva till världen och han var dess väktare. De fem elementen var i hans vård och människorna skulle följa honom. Men hur skulle han kunna svara på deras frågor och lugna deras oro? Hur skulle han kunna övertyga dem om att allt var bra? Kanske drakens födelse skulle mildra folkets oro? Upphetsat grep Kaiba om fönsterkarmen och pressade ansiktet mot fönstret. Det tjocka glaset var 15
disigt och sikten var inte klar, men han kunde ändå tydligt se att ägget verkligen höll på att kläckas. Bilden förvrängdes av fönsterglasets ojämnheter, men när en ny knall ekande smällde genom templet såg Kaiba hur ännu en spricka plöjde genom äggskalet. Många sömndruckna människor stapplade fram till fönstergluggarna i templets olika rum. Alla ville beskåda det fantastiska som höll på att ske. Ett hänfört sorl spred sig när de trängde sig fram och Kaiba pressades hårt mot fönsterkarmen. Genom fönstret kunde han se att eld och rök pyste ut ur ägget genom de växande sprickorna. Upphetsningen steg i honom. Otåligt tryckte han sig bort från fönstergluggen och trängde sig genom folksamlingen och ut ur rummet. Flämtande sprang han ut på templets bröstvärn där han klättrade upp på muren. Kåpan slingrade sig kring benen när han hävde sig upp på det sluttande taket. Skornas lädersulor gled mot takplattorna, men han slet av sig dem och fortsatte uppåt med bara fötter. En ny ekande smäll fick honom att tappa fotfästet och han rutschade nedåt en bit, innan han lyckades få fatt i kanten på en takplatta. Fingrarna blödde och hjärtat bultade hårt när han klättrade uppåt igen. Uppe på taket hade han bra sikt över eldäggets plattform och han kunde se att hela toppen nu hade sprängts bort. Ett tjockt rökmoln steg upp ur hålet, likt en vulkan, och glödande gnistor svävade upp i luften där de förkolnades och försvann. Kaiba stirrade hänfört och när röken skingrades 16
mötte han den nyfödda drakens blick. Två gula ögon lyste som små solar i ett rödsvart fjälligt ansikte. Väktaren var tvungen att skymma blicken med ena handen för att inte bländas av drakens ögon. Till och med på så långt håll kunde han känna att dess ögonkast värmde likt solstrålar. Ett hänfört sorl hördes inifrån templets alla rum, där människorna trängdes vid varje fönsterglugg för att kunna se. Den första draken var äntligen född! Besten kravlade sig upp ur det spräckta ägget och skalen krasade ljudligt under tassarna. Fyra korta ben höll uppe kroppen, som i storlek och form kunde jämföras med en fullvuxen tjur. Den halkade till på sina ovana ben och föll omkull så att det dånade i gjutjärnsgolvet, men snart kom den upp på fötter igen. Den sträckte på sig, gäspade stort och blottade ett väldigt gap med flera rader av vassa tänder. Två rödskimrande vingar vecklades ut i sidorna när draken sträckte på sig och de nådde tvärs över hela plattformen. Drakmodern hade ställt sig upp i den taklösa salen när ägget var helt spräckt och nu närmade hon sig sakta. Hon sträckte fram huvudet och nosade på ungen. Ett spinnande ljud som från en katt undslapp elddrakens mun när den gnuggade sin nos mot moderns. Tårarna rann utmed väktarens kinder när han beskådade de fantastiska varelserna, så vackra och fullkomliga, och han fylldes av kärlek till dem och till Oriana som hade skänkt dem till Manhem. Även de andra människorna i templet var 17
överväldigade och under dagarna som följde anlände ännu fler. Många hade hört talas om elddrakens födelse och alla ville naturligtvis se den. Området utanför Orianas tempel växte småningom till ett helt samhälle. Varje dag fylldes templets främre salar av folk som ville få en skymt av drakmodern och hennes unge. Till en början var det ingen som tordes närma sig elddrakens plattform, men Kaiba övertalade dem. De kunde inte låta ungen svälta ihjäl. Slutligen var det några modiga samandrar som vågade sig fram med fällda trädstammar och annat virke, som fattade eld så snart de kom nära. Elddraken betraktade nyfiket sina skräckslagna besökare, men rörde dem inte när de närmade sig utan började genast tugga på en färsk rykande bjälke. Samandrarna lämnade platsen så snabbt de förmådde och visade kvidande upp sina handflator. Till och med de hade bränt sig, trots att de tålde hettan mycket bättre än de andra folkslagen. Elden brann intensivare nu, sedan den nya draken hade fötts. Ungen livnärde sig på elden, de brända stockarna och de förkolnade stenarna. Eldhärdarna på plattformen matades med nytt bränsle så snart drakmodern flög upp i skyn för att sträcka på vingarna. Ungen växte och frodades och snart var den alldeles för stor för sin plattform. Då bredde den ut sina vingar och flög iväg. En enda gång vände den sig om och svepte förbi templet, så att hettan brände alla som befann sig utomhus, och sedan var den borta. 18
Drakmodern låg alltjämt kvar i sin sal och väntade lugnt på att resten av hennes ägg skulle kläckas. Människorna överöste Kaiba med frågor. Vart hade draken tagit vägen? Vad skulle hända härnäst? Och när skulle Gudinnan komma? Väktaren hade ännu inte vågat berätta om vad han hade kommit fram till om Gudinnans öde. Elddrakens födelse hade för en tid lugnat folket, men nu var stämningen i templet återigen upprorisk och han började bli rädd. Snart skulle de tappa tron på honom som ledare. Vad skulle de då göra med honom? En dag kallade han folket till sig. De samlades på det stora torget framför templet och han tog plats uppe på tempeltrappan, för att de allihop skulle kunna se honom. Bruset av otaliga oroliga röster nådde honom och han höjde handflatorna mot dem för att lugna dem. Tystnaden tryckte på och hundratals spända blickar riktades mot Kaiba. Vad skulle han säga till dem? Hur skulle han börja? ― Har du nyheter till oss? ropade någon efter en stund. ― Är Oriana på väg? frågade en annan. ― Det är med stor sorg jag måste meddela att …, började Kaiba och tittade plågat ut över folkmassan. Sylfer och samandrar, nomer och undiner, troll och förvridna varelser. Hur skulle de reagera när de fick höra att Oriana var död? De skulle givetvis drabbas av sorg och förtvivlan, men vad skulle hända sedan? Skulle deras lidande övergå i ilska över att Kaiba inte 19
hade berättat något tidigare, redan när han själv hade förstått vad som hade hänt? Skulle de hata honom för att han hade förlett dem att tro att hon snart skulle komma? Skulle de överge honom och templet när de förstod att Oriana ändå aldrig skulle komma? Han kunde inte … ― Det är ännu inte tid för Oriana att återkomma till oss, sa Kaiba och tvekade om han gjorde rätt i att inte berätta sanningen för dem. ― Hur vet du det? frågade någon. ― Har du talat med henne? undrade en annan. Deras tvivel var uppenbar och Kaiba var rädd. ― Jag har tytt hennes tecken, svarade han osäkert. ― Vilka tecken? hördes det från folkmassan. ― När kommer hon då? ― Vart har elddraken tagit vägen? ― När är det tid för nästa drake att födas? Misströstan och otåligheten i frågorna slog emot Kaiba där han stod på tempeltrappan. Förskräckt vacklade han till. Ilskan växte i gruppen av anhängare och han insåg att han faktiskt fruktade för sitt liv. Han betydde ingenting för dem. Han var varken deras gud eller kung. Han var inte heller deras ledare. Det var inte honom de följde. De var bara där för Orianas skull och för hennes drakar. Kaibas makt bestod i att han var Orianas utvalda. Så länge han var Gudinnans rådgivare och äggens väktare var han helig för folket. Men när alla äggen var kläckta och drakarna bortflugna, vad återstod då? Det enda han hade att klamra sig fast vid var tron på Oriana. 20
Han insåg att han hade fattat rätt beslut. Folket fick inte veta att Gudinnan var död, för då skulle han inte längre vara någonting för dem. Då skulle de vända sig bort från honom och överge honom. Han måste ha dem med sig om han skulle lyckas förvalta minnet av Oriana och uppfylla sitt löfte till henne. Och de skulle bara följa honom så länge de var övertygade om att hon snart skulle komma. ― När alla äggen är kläckta ska Oriana återvända, ropade han ut över torget. När alla hennes barn har fötts ska hon komma till oss och vi kommer att bli rikligt belönade för att vi har tagit väl hand om äggen. ― Hon skulle komma när alla ägg var lagda, protesterade någon. Jag var där, jag hörde hennes ord. Kaibas min hårdnade. ― Var det dig hon utsåg till sin rådgivare? ropade han tillbaka. Han fick inget svar. ― Jag är Orianas utvalda, fortsatte Kaiba. Hon utsåg mig till äggens väktare och det är till mig hon skickar tecknen. ― Har du sett den nya stjärnbilden, frågade någon. Är det ett tecken? Vad betyder det? ― Jag har sett den, sa han. Och det är i sanning ett tecken. ― De fyra färgade stjärnorna, ropade en annan. Är de symboler för de fyra äggen? ― Så är det naturligtvis, svarade Kaiba och nickade. ― Den röda stjärnan tappade sin färg och blev vit när eldägget kläcktes, ropade en tredje. Vad betyder det? 21
Kaiba drog efter andan, men kämpade för att behålla fattningen. Hur hade han kunnat missa detta? Hade han alls tittat upp mot den nya stjärnbilden sedan elddraken hade fötts? Han visste inte. Han kände upphetsningen stiga i kroppen. Om det stämde att den röda stjärnan verkligen hade blivit vit när eldens ägg hade kläckts ... kunde det sannerligen vara ett tecken ... Oriana kanske faktiskt skulle återvända efter att alla drakar hade fötts. Så kunde det vara. Kanske Gudinnan inte var död, trots allt. Kunde han ha haft fel? Tänk om han hade misstolkat synen. Kaiba fylldes med hopp. ― När alla juveler i Orianas bälte lyser vita kommer hon tillbaka till oss, ropade Kaiba. Stjärnornas färg är i sanning tecknen. Orden lät så sanna att han själv blev övertygad om att han faktiskt hade rätt. ― Vi behöver bara ge oss till tåls lite till, sa han. Snart kommer hon! Och folket jublade.
22
Kriget är över. Virusgudinnan är besegrad. På natthimlen syns skuggan av det som finns kvar av henne och i sin stjärnbild bär hon resterna av systrarna - jord, eld, luft och vatten. Info om författaren
Elementens kärnor har slukats av Dunklets drake. Men när fyra ägg har lagts kommer Oriana åter till Manhem. Så löd hennes löfte och hot. Odal återvänder till en förändrad värld där elementen inte längre är pålitliga. Han måste återställa balansen, för att förhindra fullständig förintelse. Pål utkämpar en inre strid där Svala spelar en stor roll. Hur mycket kan en person begära och längta? Och vad gör du när ingen kan uppfylla dina önskningar?
Orianas bälte är den tredje delen av De fem elementen. Författaren Cecilia Larsson Kostenius presenterar en
alternativ sanning om vårt ursprung och visar världen ur en annorlunda synvinkel, i en egen tolkning av mytologin.
www.vistoforlag.se