Page 1


Kriminellt, javisst, men‌


ROYNE NILSSON & SUSANNE BRYCKE

Kriminellt, javisst, men…


© 2019 Royne Nilsson, Susanne Brycke Sättning och omslagsutformning: BoD – Books on Demand Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7851-326-0


Författare Fd. Kriminalkommissarie Royne Nilsson Royne Nilsson var tidigare utredare vid länskriminalen i Göteborg. Under åren 1996-2002 var Royne kurschef för Polis högskolans utbildningar för avancerade förhörsledare. Utbildningarna omfattande förhörsteknik, strategi och utredningsmetodik. Tidigare utgiven bok tillsammans med Fil.Dr Gillis Herlitz: »Förhörsgrammatik« genom förlaget Uppsala Publishing House. Susanne Brycke Dotter till Royne Nilsson, och medförfattare. Arbetar som juridisk assistent. Tillsammans med min dotter har jag beskrivit ett scenario som jag funderat på under ett antal år. Är det möjligt? Skulle det kunna ske? Räcker lojaliteten till?

5


6


K

ulan skar genom den lätt fuktiga luften. I början lite uppåt som ämnade den missa sitt mål, för att sedan falla allt snabbare. Tyget i kavajen och skjortan utgjorde inget som helst hinder, utan gjorde endast att rotationen ökade en aning. Då kulan trängde genom skinnet och underhuden ökade rotationen ytterligare, vilket slet sönder den omkringliggande vävnaden, men kulans spets var fortfarande intakt. Den stora skillnaden kom när spetsen träffade ett revben och trasades sönder. Kulan vred sig alltmer och ett stort parti av vävnaden i lungan kring dess bana slets sönder. Slutligen stannade den inne bland kött och ligament nära ryggraden. Han kände egentligen ingen större smärta, men chocken gjorde honom matt och benen vek sig under honom. Luften pumpade ut genom hålet i lungväggen och blod flöt in istället. Han fick allt svårare att andas där han låg på trottoaren. Nästa kula var redan på väg. Den lämnade loppet några sekunder efter att han lagt sig tillrätta. Då den träffade huvudet strax vid sidan av pannbenet stannade den till, kom i kraftig svang, och då den fortsatte in i hjärnvävnaden hade den samma effekt som ett bowlingklot i perfekt träff med en strike som följd. Döden var ögonblicklig. Han varken hörde eller kände denna sista kula. Allting 7


bara stannade av och mörkret var totalt och oåterkalleligt. De personer som befann i närheten av händelsen, såg vad som hände men förstod egentligen inte vad de bevittnade. Smällarna då vapnet avfyrades hördes bara som ett doft plopp, och påminde inte alls om ett vapen som avlossas. De såg honom falla men fattade ändå inte riktigt att han just träffats av en kula från det nyss avfyrade vapnet. Inte ens när den andra kulan träffade, och en liten fontän av blod lyfte från hans huvud och bildade en mindre sjö på trottoaren, förstod de vad som just hänt.

8


Kapitel 1

T

elefonsamtalet var oväntat. Det var ganska många år sedan jag gick i pension, och någon kontakt med någon från jobbet hade jag knappast haft efter pensionen. Efter lite inledande småprat, frågade Benny om vi kunde träffas och ta en öl och snacka vidare lite. Han hade några saker han ville prata med mig om. Under färden in till stan satt jag och tänkte tillbaka på de år vi jobbat tillsammans. Även om ålderskillnaden var ganska stor så hade vi trots detta mycket gemensamt, och arbetet hade fört oss ganska nära varandra. Det är inte bara jobbet som avhandlas när man sitter helt isolerad under långa spanings pass med en kollega. Vi hade också upplevt många dråpliga situationer tillsammans, och jag satt och småskrattade för mig själv när jag tänkte på en del av dem. Jag såg fram emot att träffa Benny och prata gamla minnen, och kanske få lite information om hur de hade det på jobbet numera. Vi träffades på Bryggeriet på Avenyn klockan åtta på kvällen. Vi hittade ett bord lite avskilt, och medan Benny beställde in var sin öl och lite korv och gurka som tilltugg, studerade jag honom. Det syntes att han blivit äldre. Håret hade grånat, ryn9


korna hade blivit fler, och det var inte samma kraft över honom som tidigare. Han måste ha passerat de sextio med några år tänkte jag, medan jag synade honom lite från sidan. Jag kunde inte undgå att fråga mig varför han tagit denna kontakt. Även om vi hade mycket ihop under åren vi jobbade tillsammans, hade vi knappt haft någon kontakt sedan jag gått i pension. Var det bara för att tala om gamla minnen han kontaktat mig, eller var det något annat han ville ta upp med mig? Benny tog till orda innan jag hann fundera vidare. – Jag hade tänkt att ringa dig tidigare men du vet hur det är. Det är så mycket annat som kommer in i bilden. Det blir aldrig av. Benny lyfte avväpnande händerna i luften, ryckte lätt på axlarna och log och fortsatte: – Hur har du det numera Kent, gör du nått vettigt eller går du bara och drar? Jag skrattade och skakade på huvudet. – Du vet Benny, när man passerat de sjuttio, så har man inte så stora krav på aktiviteter längre, det är ganska skönt egentligen. Jag har kvar min gamla käring, och vårt hus, och vi har skaffat oss en husbil som vi kör söderöver med på vinterhalvåret, så egentligen har vi det ganska bra tycker jag. Benny läppjade på sin öl och nickade lätt. 10


– Jag går ju själv i pension snart, sa Benny medan han ställde ner glaset. Jag hade tänkt lägga av om ett eller två år, men det man oroar sig över är ekonomin. Frugan får inte många kronor i pension. Hon började ju jobba väldigt sent så det blir fattigpension för hennes del, och vi vill ju gärna försöka ha kvar hus och det man skaffat sig. Benny gjorde en kort paus och frågade sedan: – Hur går det för dig? Om jag minns rätt så hade du en liknande situation? Jag nickade lite med en lätt grimasch. – Ja något lyxliv är det då rakt inte. Vi klarar oss tack vare lite sparat, och sen får man hoppas att det inte blir några stora kostnader på vare sig hus eller bil, för då vete fan hur det går. I så fall får vi höja lånen på huset eller rent av sälja och skaffa oss nått billigt istället, var man nu skulle kunna hitta något sådant, alternativt, fortsätta bo i husbilen. Det är ju en hel del som väljer den varianten. Benny lutade sig fram, och fixerade mig med blicken. – Tycker du att det är rättvist? Vi har jobbat hela livet med att skydda och hjälpa andra och i stort sett aldrig fått ett tack för det vi åstadkommit, framför allt inte från de högst upp? Jag funderade en stund. – Nej det kan man inte säga Benny. Det finns saker i samhället som borde se annorlunda ut, det 11


måste jag medge. Ibland blir man faktiskt riktigt förbannad. Jag högg förargat korvbiten över ryggen med gaffeln som om den hade det minsta med saken att göra. – Hur menar du nu? Benny släppte inte mitt ansikte med blicken. – Jag läste nyss om ytterligare en i den så kallade eliten som fått sparken, och samtidigt får en djävla massa miljoner i avgångsvederlag. Det är så man blir spyfärdig! Jag kände hur pulsen ökade i takt med ilskan, men fortsatte: Skulle vi andra göra sådana misstag så blir det sparken direkt utan ett enda öre. De skor sig med skyhöga löner, och när de visar sig helt odugliga så skall de ha avgångsvederlag för att man skall bli av med dem. I Sverige snackar man om andra länder som korrumperade bananrepubliker, men det här är väl så korrumperat det kan bli. Varenda djävel i den där divisionen kliar varandra på ryggen, och alla skaffar sig så många förmåner de kan, och sedan ska vi vanliga skattebetalare stå för notan. Nä, jag är så djävla glad att jag inte jobbar längre utan kan tillbringa, åtminstone halva året nån annanstans så man slipper se och höra om skiten. Det kändes skönt att få känna lite ilska och inte bara tafatt acceptera. Benny skrattade och ögonen glittrade i det fårade ansiktet medan han lutade sig 12


lätt bakåt i stolen med huvudet lite på sned. Han gjorde en lätt grimasch, drog med sin högerhand över kinden och hakan och lutade sig sedan över bordet igen. – Jag funderar på att göra som du Kent, men jag oroar mig för pengar. Han skrattade till. Men å andra sidan, räcker inte pengarna därnere så kan man ju alltid skicka upp lite kokain till de där djävla glidarna, så kan de få vara med och betala tillbaka en del av allt de kostat oss. Det drabbar ju ingen fattig. Vi skrattade båda, drack öl, mumsade på korvarna och hade det ganska trevligt. Det sista Benny sagt var inget jag tog på större allvar. Det var mer ett uttryck för samma frustration jag själv gett uttryck för. Benny blev plötsligt allvarlig, och satt alldeles tyst med blicken ut genom fönstret. Innan jag hann fråga hur det var fatt, vände han ansiktet mot mig igen och såg mig plötsligt stint i ögonen. – Kan jag säga något till dig och vara helt säker på att oavsett vad du tycker, så kommer det att stanna mellan oss? Hans ansiktsuttryck och sättet han sa det på gjorde att jag förstod att det han tänkte säga inte handlade om vad som helst. Min omedelbara tanke var, ville jag veta? Å andra sidan hade vi jobbat ihop, och haft otaliga hemligheter för oss själva under många år, och naturligtvis blev jag nyfiken. 13


– Du känner mig Benny, jag blir nästan lite förbannad för att du frågar, självklart stannar det mellan oss, men det är inte säkert att det är något jag kan ställa upp på. Han såg sig omkring i lokalen. Borden runt om oss stod tomma, men trots det sänkte han rösten. – Låt mig tala färdigt innan du tar ställning. Jag nickade tyst. Benny började berätta att han numera var på spaningen, och att hans huvudsakliga uppgift var telefonavlyssning i samband med grova brott. I samband med avlyssning i ett ärende hade han kommit över information om en person vi båda haft att göra med långt tidigare. Uppgifterna om vår »Vän« var sidouppgifter som inte hade något som helst med det aktuella ärendet att göra, men de var ändå mycket intressanta. Benny hade börjat rota, och efter ett halvår hade han fått fram tillräckligt med fakta för att få hela bilden klar för sig. Det handlade om en lina där kokain togs in från havet utanför Marocko till Spanien. Kokainet transporterades sedan vidare av en person, genom Europa till Sverige. I Sverige övertogs det av vår, sedan tidigare, kände »Vän« som förde det vidare till en krögare i Stockholm. Kokainet såldes sedan, i framför allt Stockholms kändis kretsar. 14


Linan hade fungerat under några år nu och ett mycket litet antal personer var inblandade. Det var inte heller några stora kvantiteter, utan allt hade hållits på en mycket låg nivå. Genom en kontakt inom polisen i Spanien, som själv hade spanat i ärendet, hade Benny fått reda på hur transporten och överlämnandet gick till, vilka som var inblandade och vem det var som tog varorna genom Europa till Sverige. Kuriren som tog varorna till Sverige och vår tidigare »Vän« hade en gay-relation, och vår »Vän« hade vidare en relation med den aktuelle krögaren i Stockholm. Kollegan i Spanien var i ungefär samma situation som Benny, med något år till pensionen och taskig ekonomi. Spanjoren hade själv framfört möjligheten att ta över linan. Han hade rotat fram transportören från Marocko, och hade skaffat tillräckligt med bevis för att kunna placera denne inom lås och bom för gott. Själv hade Benny skaffat all information han behövde för att kunna sätta press på vår »Vän« i avsikt att ta över den aktuella linan. Ett problem var att spanska narkotika spanare hade börjat visa intresse för den person som tog varorna från Marocko till Spanien. Det skulle behövas en person med god geografisk kännedom om området, som kunde hitta en ny väg utanför Spanien, och som sedan kunde ta varorna vidare till Sverige. 15


Jag hade suttit alldeles tyst och lyssnat, och tankarna snurrade för fullt. Jag trodde mig förstå vad det var han ville, och det både skrämde och lockade på samma gång. Jag frågade lugnt: – Varför säger du detta till mig Benny? – Jag känner dig sedan länge Kent, och vet att jag kan lita på dig till hundra procent. Jag vet att du kan lösa saker som händer på bästa sätt. Jag tror mig förstå att du, liksom jag, känner en vanmakt över hur vissa personer skaffar sig fördelar på alla våra andras bekostnad och alltid klarar sig undan. Jag hörde från håll att du hade skaffat husbil och att du tillbringade en stor del av året söderöver. Han fortsatte: – Jag skulle själv inte ägna en tanke på det här, om det inte var så att detta går att hålla på en tillräckligt låg nivå, med ett mycket litet antal personer inblandade som vi har häng på hela vägen. Jag tänker då på de som för grejorna till Europa, och den som tar hand om dem i Sverige. Tillsammans med kollegan i Spanien har vi material som kan sänka dessa för gott om de försöker med någonting. De får också en såpass generös betalning att de inte har någon anledning att krångla. Jag skulle vilja ha med dig på tåget och jag vet att du har husbilen och kan området, och att du också är fullt kapabel att transportera varorna upp till Sverige. Det är inga stora kvantum det rör sig om men tillräckligt för att 16


Profile for Smakprov Media AB

9789178513260  

9789178513260  

Profile for smakprov