9789178359806

BOKFABRIKEN

Författarens anmärkning: Detta är ett fiktivt verk sprunget ur min fantasi men inspirerat av egna och andras erfarenheter i underhållningsbranschen. För att undvika alla eventuella missförstånd vill jag understryka att ingen av karaktärerna existerar i ­verkligheten, åtminstone inte så vitt jag känner till.

© Susanne Fellbrink, 2022

Utgiven av BOKFABRIKEN, Malmö 2022 Omslagsformgivning: Emma Graves

Omslagsbild: Mark Owen/Trevillion Images och dreamstime Tryck: ScandBook AB, Falun 2022 Första tryckningen

ISBN: 978-91-78359-80-6 www.bokfabriken.se

Denna bok tillägnas mina kära systrar, Jenny och Helene

Cilla Senare

Det står tomma vinglas och tallrikar med rester av julskinka och Janssons frestelse på bordet i logen. Runtomkring henne sitter musikerna och hon känner sig varm inombords.

Varför gör hon inte det här lite oftare?

Tar sig tid att varva ner tillsammans med hela gänget efter en show i stället för att rusa på som om hon hade eld i baken.

Det är pinsamt att medge men Cilla blev faktiskt glad för att Klara, den andra sångerskan i årets julshow, hade bråttom hem i kväll. Alla killarna i bandet blir så uppskruvade när hon är med och det är ju inte så konstigt så som hon håller på och hoppar från knä till knä. Nu är alla lugna och har ro att prata på ett annat sätt, även med Cilla som annars ofta hamnar i skymundan.

En del tycker att det är märkligt, speciellt nu när hon inte bara äger showen utan till och med hela festvåningen, men Cilla har egentligen inget behov av att stå i centrum privat. Inte som Klara, som vill höras och synas var hon än är. Men i kväll insåg Cilla hur mycket hon har saknat att få sitta ner, sippa på lite vin och prata om allt mellan himmel och jord. Både om det som hänt under kvällens show och helt andra saker ute i det verkliga livet. Saker hon missat under det senaste året när hon varit helt begravd i jobb och näst intill instängd här uppe i festvåningen. Det har inte varit många stunder hon har kunnat lämna Plan tre och varit ledig sedan hon lade till festfixare på sitt cv. Men nu är det bara två 7

veckor kvar till jul och hon längtar efter lata dagar med familjen.

– Såg ni kvinnan som satt närmast scenen i kväll, säger gitarristen. Jag trodde att hon skulle äta upp dig med ögonen, skrattar han och tittar på basisten.

– Ja, där hade du halva inne, skrattar trummisen.

– Fy fan, säger basisten.

– Är det någon som vill ha lite mer vin? frågar Cilla.

– Nej, nu måste jag dra, säger basisten och de andra reser sig också upp och börjar klä på sig.

– Tack för ett strålande jobb i kväll igen, säger Cilla.

När de har gått tar hon en snabb sväng i lokalen men ser ingen av tjejerna så hon går tillbaka för att byta om. Efter lite krumbuktande når hon dragkedjan i ryggen på paljettklänningen och låter den sedan falla ner i en rasslande hög på golvet. När hon äntligen får av sig håll in- och lyft upp-strumpbyxorna kan hon andas ut och dessutom släppa ut magen. Hon slänger strumpbyxorna över stolen och hajar till när hon ser sig själv i spegeln. Den mörkgrå ögonskuggan har halkat ner och lagt sig under ögonen. Det är i och för sig inte så konstigt då kvällens show kändes som ett långt träningspass. Hon skrattar till när hon tänker på att ingen av musikerna som nyss suttit och pratat med henne kommenterade att hon såg ut som en tvättbjörn i ansiktet.

Hon byter om till sina sköna stretchbyxor och en tröja och går in på sitt kontor i rummet bredvid. Det är ovanligt tyst ute i lokalen, men hon antar att personalen är i köket och stökar undan det sista.

När hon tänker på köket och Kristian, kocken, svider det till i magen. Han har en förmåga att förpesta tillvaron för både henne och resten av personalen och hon vet vad hon måste göra. Det går inte att skjuta upp det längre. Men det är julfester inbokade nästan varje kväll de närmaste veckorna och hon klarar sig inte 8

utan en kock. Och hur ska hon hitta en ny som vill ta över det här annorlunda upplägget?

Nog för att hon har hört många märkliga historier om krogbranschen, men aldrig hade hon kunnat ana att hon skulle behöva vara rädd för sin egen kock. Det här året har verkligen lärt henne hur en del människor fungerar men framför allt har hon lärt sig mycket om sig själv.

Hon är nog ingen bra chef.

Framme vid skrivbordet konstaterar hon att Julia inte har lagt in kvällens kassa som hon brukar, så Cilla går till köket för att se om hon och de andra tjejerna är där. Men där är det både mörkt och tomt.

Var är alla?

Milly, Alva och Julia skulle vara kvar för att röja efter de sista gästerna, men ingen av dem syns till. Cilla går förbi den tomma baren och tar ett varv i den nersläckta festvåningen. Det börjar krypa i skinnet på henne. Borden ser ut att vara avtorkade och ljusen är släckta.

Kan tjejerna vara i spritförrådet ute i fläktrummet?

Hon öppnar dörren. Där inne är det alldeles tyst och stilla, i alla fall så tyst det kan bli i ett rum fyllt av fläktar och diverse maskiner, men ingen rörelse och inga röster hörs. Inte ens det där hamrande ljudet som bara uppstår på nätterna när hon är ensam kvar i lokalen. Cilla ryser till och slår igen dörren hårt.

Har de verkligen lämnat henne ensam kvar utan att säga något?

Det är inte likt dem, och det är framför allt inte likt Milly, som har haft huvudansvaret i kväll.

Har de ens låst entrén nere på Storgatan?

Det måste de väl ändå ha gjort, annars kan ju vem som helst ta sig in i gallerian i natt. Hon inser att hon måste gå ner och kolla. För säkerhets skull tar hon med sig både nycklarna och 9

en sax och bestämmer sig för att ta trapporna. Den stora, tunga dörren gnekar när hon öppnar den och det är som att vandra in i en skräckfilm, men hon jagar nog upp sig i onödan som vanligt.

Irritationen växer när hon ser att tjejerna inte ens har släckt ljusen i trapphuset.

Herregud, det är ju det viktigaste av allt i det här huset med tanke på att hela byggnaden brann ner till grunden för några år sedan, och det vet de mycket väl.

Snabbt böjer hon sig ner och blåser ut ljus efter ljus på trappavsatserna. Hon blir alldeles yr i huvudet och får hålla sig i ledstången för att inte svimma. När hon till slut, etthundra trappsteg senare, kommer ner till entréplanet, lutar hon sig över trappräcket för att se så att ingen står gömd nere vid källarutgången.

Varje gång tänker hon samma tanke.

Vad skulle hon göra om det verkligen stod någon där? Springa uppför alla trappor igen med en galning i hasorna? Hon andas allt häftigare och skyndar sig att stänga grinden och vänder ut mot entrén. När hon går den sista biten i korridoren stirrar skylt­ dockorna i butikerna på henne med tomma ögon. Cilla fäster snabbt blicken rakt fram för att slippa se dem. Det krullar sig i nacken när hon tänker på att hon inte bara är ensam kvar i festvåningen, utan dessutom i hela gallerian.

Helvete! säger hon för sig själv när hon ser att varken gatu­ prataren eller marschallen står innanför entrén. De har alltså glömt att låsa! När hon närmar sig öppnas dörrarna automatiskt. Det är kolsvart utanför och snön yr omkring. Skylten ligger omkull­vält och marschallen brinner fortfarande. Storgatan ligger tyst och öde medan julbelysningen som hänger mellan fasaderna vajar betänkligt i snöyran. Hon skrapar snabbt ihop lite snö och kastar den över lågan. Därefter baxar hon upp den tunga skylten från backen och rullar den in i entrén innan hon 10

hämtar marschallen. Det ryker fortfarande om den så hon vågar inte ta in den. Tänk om brandlarmet skulle sättas igång av röken.

När hon har skrapat ihop ännu mer snö vräker hon den över elden tills den är helt släckt. Sedan slänger hon in hållaren i hörnet bakom gatuprataren och suckar när hon ser sina nersvärtade händer. Från ingenstans dyker det plötsligt upp en ensam och vinglig festprisse och han tittar förvånat på henne där hon står innanför glasdörrarna och fipplar med nyckeln. Cilla sträcker sig snabbt upp ovanför dörrarna för att nå låset och andas inte ut förrän det klickar till. I stressen tappar hon nyckeln på golvet och när hon böjer sig ner för att plocka upp den ser hon plötsligt hur ett par skor rör sig mittemot henne på andra sidan glaset.

– Kan du släppa in mig?

Mannen är långt ifrån nykter och ingen hon vill ha någon närmare kontakt med.

– Tyvärr, vi har stängt och om jag öppnar igen går larmet, ljuger hon.

– Du vill väl inte att jag ska frysa ihjäl? sluddrar han.

– Jag kan ringa en taxi om du vill. Annars är det ju bara tvåhundra meter till taxistationen, säger hon och pekar mot torget.

– Jävla kärring.

Hjärtat slår hårt.

När hon vänder sig om och går tillbaka mot dörren till trapphuset bankar han på glaset. Hon smäller igen dörren bakom sig och springer uppför alla trapporna. Vågar inte andas ut förrän hon har kommit in i lokalen och kan låsa om sig.

Det här ska hon verkligen ta upp med Milly och gänget. Tänk om Cilla bara hade åkt hem utan att dubbelkolla.

En obehaglig känsla av att det är något som inte stämmer sköljer över henne.

Vad kan ha hänt?

11

Hon går in i baren för att tvätta sina smutsiga händer och därefter provar hon att ringa Milly, men telefonsvararen går på direkt. Det samma händer när hon ringer till Julia och Alva.

När Cilla står där i baren ser hon att både växelkassan och den lilla väskan med kvällens intäkter ligger kvar bredvid kassa­ apparaten.

– Men vad fan, säger hon högt.

Hur kan Julia ha lämnat pengarna helt öppet?

Det är så konstigt att alla tre bara drog, och varför svarar ingen av dem när hon ringer?

När hon passerar fläktrummet med växelkassan och penga­ påsen i handen smäller det till därinne och hon hoppar högt.

Jaha, där kom det igen, hamrandet.

Hon låser in sig på kontoret och sätter sig ner för att börja räkna pengarna. Efter ett par minuter inser hon att hon är för uppjagad. Hon vill bara bort härifrån, så hon gömmer pengarna på det vanliga stället, i påsen som hänger på en krok på väggen.

När hon har tagit på sig jackan och packat ner sin dator i ryggsäcken går hon in i logen och hämtar de smutsiga scenkläderna som ska tvättas inför nästa show.

Det är tyst och ödsligt i den långa korridoren på väg mot hissen. De svarta dörrarna in till toaletterna känns hotfulla, som om det gömmer sig faror bakom varje dörr. Hon ökar takten. När hon passerar spegeln slänger hon en blick på sig själv. Som en packåsna, tänker hon. En packåsna som ser ut som en tvättbjörn i ansiktet. När hon närmar sig köket ser hon att det lyser där inne.

Ljuset syns i springan under dörren.

Var det inte släckt när hon öppnade dörren förra gången?

Hon ställer ner väskorna och går in för att släcka. Därinne snubblar hon nästan över sopsäcken. Hon sparkar på den. Tog de inte med den heller?

12

Nu susar det inte i öronen längre, det bultar i hela huvudet.

Det är tur att det är ett par dagar utan aktiviteter nu, så att hon hinner lugna ner sig. Det kanske är lika bra att ingen av tjejerna svarar för hon vet inte vad hon skulle kunna vräka ur sig just nu. Cilla kliver över säcken och ger ifrån sig en inte så rumsren ramsa. Det är så många saker att reta sig på även här inne. Dels måste man gå genom halva köket för att tända eller släcka och frysen dånar nästan som ett flygplan. Hon vill bort härifrån. Nu. När hon släckt, famlat sig tillbaka och öppnat dörren får hon tag i säcken som hon släpar mot hissen och ser hur den lämnar ett blött och illaluktande spår efter sig på golvet, men det struntar hon i.

Hon slänger sig fram mot hissknappen och som vanligt ställer hon sig en bit ifrån hissdörren med pulsen dånande i öronen. Det är samma sak varenda natt när hon ska åka hem. Hon trodde att det skulle gå över, men trots att det har gått ett helt år sedan hon öppnade den här festvåningen är hon fortfarande lika rädd.

Kanske till och med ännu räddare än i början. Nu när hon vet hur många som kan ta sig in här. Det är inte klokt att taggen som bland annat byggarbetarna hade under tiden de jobbade här fortfarande fungerar. Flera gånger har hon mött obehöriga inne i lokalen.

Dörrarna går upp och hon spänner hela kroppen. Hon andas ut när hon ser att det är tomt i hissen och föser först in sopsäcken med fötterna innan hon kliver in för att ta sig ner till källar­ våningen. Där är också husets soprum och den enda vägen för att ta sig härifrån på natten.

När hissen börjar åka möter hon sin egen blick i spegeln och gäspar stort. Carolas låt börjar rulla i huvudet. Se dig omkring, var det det här vi drömde, drömde. E’ det nånting, någonting vi glömde, glömde …

13

Ja, vad var det hon drömde egentligen?

Hon som hade tänkt att det skulle bli mer hemmatid med familjen nu när hon bara uppträder i Sundsvall. Ett styng av dåligt samvete virvlar till i magen när hon tänker på August och William, även om hon vet att de har det bra med Henke på kvällarna. Men bara de här veckorna fram till jul är över så blir det bättre.

Hon spänner kroppen igen när hissen landat i källaren. Men hon konstaterar, belamrad med sopsäck, väskor och ryggsäck, att ingen verkar vilja mörda henne i natt heller. Det enda som slår emot henne är soplukten. Hon håller andan och går snabbt mot containern för att slänga den rinnande sopsäcken innan hon äntligen kan ge sig av härifrån och få andas in frisk luft.

Det kan inte vara nyttigt för hjärtat att alltid vara så här rädd.

Hon läste någonstans att vid en traumatisk händelse förändras hjärnan fysiskt och nervsystemet kan påverkas. Man kan fastna antingen i ett freeze-, fight- eller flight-tillstånd vilket innebär att hjärnan fortsätter att uppleva hot överallt. Det har ju hänt en hel del genom åren så det kanske inte är så konstigt. Hon kanske måste träffa en psyko…

Vad är det där?

Hon stannar upp mitt i steget och håren på kroppen reser sig.

De där vinterstövlarna med något slags päls längst upp känner hon igen. Varför har någon slängt dem i containern? Och varför står de liksom upp ovanför kanten? Hon går sakta närmare. Är det någon som har slängt en skyltdocka? Hon sträcker sig fram mot kanten och petar på stövlarna.

Det är ingen skyltdocka. När hon ser blodet på sina fingrar ger hon ifrån sig ett dämpat skrik.

Stövlarna sitter fast.

På ett par människoben.

14

Hon backar hastigt och stupar baklänges över väskorna och sopsäcken som hon nyss ställt ifrån sig. Trots att hon landar på svanskotan på betonggolvet känner hon ingen smärta.

Hon måste bort.

Ut härifrån.

Nu!

15

De hinner precis gömma sig bakom containern. Där står de hoptryckta och så stilla de kan och håller andan. Det tar bara ett par sekunder innan de hör ett kvävt skrik och blundar. Om de blir upptäckta nu så går allt åt helvete. Ännu mer än vad det redan har gjort.

Hur ska de lyckas lösa det här utan att åka dit? För mord.

Hur fan blev det så här?

16

Cilla Hon sitter kvar på golvet och stirrar på sina blodiga händer när det slår henne. Mördaren är kanske kvar här inne någonstans?

Den makabra synen med de blodiga stövlarna som står upp ur containern får henne att tappa andan och hennes kropp är helt paralyserad.

Hon måste bort härifrån. Äntligen lyder benen henne och hon tar sig upp på fötterna innan hon rusar mot dörren som flyger upp när hon kastar sig mot den. När hon skyndar sig nerför gallertrappan fastnar ena klacken i gallret och det tar tvärstopp. I sista sekund får hon tag i ledstången och lyckas förhindra att hon faller raklång. Dörren bakom henne slår igen och det känns som om hon ska kvävas.

Som om någon stryper henne. Hon rycker och drar i stöveln och när klacken äntligen lossnar kastar hon sig mot ytterdörren.

Hon är ute.

Ett djupt andetag fyller lungorna med syre innan hon kan andas ut. Men inte i många sekunder, plötsligt inser hon att hon står ensam ute i den kolsvarta natten och att en mördare kanske finns i närheten. För så måste det ju vara. Ingen hoppar frivilligt ner i en container med huvudet före. Och blodet på stövlarna!

Hon trycker sig mot husväggen för att ha sikten fri medan hon får fram sin telefon och ringer polisen.

– 112, vad har inträffat?

17

– Det ligger ett lik i containern, får hon fram. Stövlarna är alldeles blodiga.

Till slut lyckas hon förklara var hon befinner sig och lägger på luren. Hjärtat slår fort. Hon har hittat ett lik. En död person i en sopcontainer. Tänk om det hänger ihop med att hennes personal bara försvann från lokalen i natt? Tänk om det har hänt dem något?

Medan hon väntar på att poliserna ska komma står hon kvar, tryckt mot husväggen och ringer Henke. Det tar ett par signaler innan han vaknar och därefter ytterligare ett par sekunder innan han förstår vad hon säger.

– Det är tamejfan inte klokt. Såg du verkligen rätt? Jag menar, kan det inte ha varit någon butik som har slängt en trasig skyltdocka?

– Tror du inte jag ser skillnad på en skyltdocka och ett par blodiga, riktiga människoben? Jag har fullt med blod på händerna, nästan skriker hon. Tror du mig inte?

– Det är klart att jag tror på dig, men det låter så fruktansvärt overkligt bara. Fy fan. Ska jag komma ner? frågar han.

– Ja, snyftar hon. Men jag har ju bilen.

– Jag tar så klart en taxi, men kan jag lämna grabbarna ensamma hemma? Eller ska jag ringa dina föräldrar?

– Det är bättre att jag ringer till Bianca och Robin. De har säkert varit på krogen och kanske till och med är vakna. Dessutom har de ju mycket närmare hem till oss.

– Om de kan komma så kan ju jag ta deras bil ner till stan.

– Jag ringer när jag har fått tag på dem.

Händerna skakar så att hon knappt kan ringa. Bianca svarar efter ett par signaler.

– Varför ringer du mitt i natten? Har det hänt något?

– Ja, det kan man verkligen säga. Jag har hittat ett lik i soprummet.

18

– Vilket soprum? Och vad menar du med ett lik?

– En död människa! I soprummet nedanför Plan tre.

– Du driver med mig!

– Tyvärr inte. Men nu kommer polisen. Ring Henke. Han behöver hjälp.

19

– Helvete! Tror du hon såg?

– Tror inte det, men jag är inte säker. Kom nu.

– Jag pallar inte med det här. Nu är det kört.

– Tyst! Det går inte att tänka när du skriker så där. Jag löser det här. Gör bara som jag säger och utan ett knyst. Polisen är säkert snart här. Vi måste upp igen innan de kommer.

20

Cilla När hon ser polisbilarna som kommer och parkerar utanför gallerians lastintag åker axlarna ner en aning. Nu kan väl ingen­ t­ing hända henne?

– Var det du som ringde? frågar en av poliserna.

– Ja, det var jag.

– Fryser du, ska vi hämta en filt åt dig? frågar hon.

Cilla nickar och känner hur hon hackar tänder. Den snälla polisen är snabbt tillbaka med en filt som hon sveper om Cilla.

– Vill du släppa in oss och visa vägen?

Cilla nickar igen och inser att hon helt har tappat talförmågan. Hon fipplar med sin tagg och tappar den två gånger i snön. Händerna skakar så mycket att det är svårt att hålla taggen emot kodlåset, men till slut lyckas hon öppna och kan släppa in dem. Poliserna går bakom henne uppför gallertrappan innan de kommer till nästa dörr som leder in till lastintaget och soprummet.

– Där, säger hon och pekar mot containern. Måste jag gå in?

– Nej, du kan stanna här. Vi kommer att vilja prata mer med dig om ett tag. Har du någon som kan komma och vara hos dig?

– Min man är på väg hit.

Cilla sätter sig på den hårda och obekväma gallertrappan. Poliser går in och ut, ännu fler poliser kommer och de sätter upp avspärrningsband och pratar högt i radion. Överallt är det folk 21

som springer fram och tillbaka runtomkring henne. Telefonen ringer och det är Henke.

– Nu står jag här utanför. Kan du släppa in mig?

Cilla reser sig upp på ostadiga ben och går mot dörren och öppnar den. Där står han, med rufsigt hår och med ögon som knappt har öppnat sig ännu. Hon kastar sig fram in i hans famn.

– Älskling, det här är tamejfan inte klokt, säger han igen.

Tårarna rinner sakta utefter hennes kinder men det tar inte lång stund innan hon börjar hulka okontrollerat.

– Ska vi sätta oss någonstans?

Hon nickar och de går och sätter sig i trappan igen. De sitter där tillsammans och tittar på poliserna som gör sitt jobb.

– Vaknade grabbarna innan du åkte? frågar Cilla när hon har lugnat ner sig.

– De sov och märkte ingenting när Bianca och Robin kom.

– Vad bra att de kunde komma så snabbt.

Cilla ser hur en välbekant person kommer gående emot henne och hon känner hur kinderna hettar till.

– Hej Cilla, det var längesedan sist, säger han och sträcker fram sin hand.

– Hej Mårten, svarar hon och tar hans hand. Det här är Henke, min man, tillägger hon och vänder sig mot Henke.

Mårten sträcker fram sin hand.

– Mårten Glanz, polisinspektör. Cilla och jag sågs för ett par år sedan uppe på Södra berget i samband med de där tragiska morden, då när vi blev instängda på hotellet. Hur längesedan är det egentligen, Cilla?

– Det måste vara tre år sedan snart. Ja, vid nyår är det tre år sedan allt hände däruppe.

– Jo tack, jag var ju också där ett tag. Det glömmer man inte i första taget, säger Henke.

22

– Nej, verkligen inte, säger Mårten.

Cilla tycker att han ler lite och hon skruvar på sig.

– Och nu är det dags igen. Du är verkligen med där det händer, du.

– Inte frivilligt i alla fall, säger Cilla.

– Det förstår jag, säger han. Hur som helst, skulle du kunna berätta lite kort om händelseförloppet här i natt?

– Jag har en festvåning längst upp i huset och när jag hade stängt och gjort klart efter kvällens evenemang så skulle jag slänga soporna i containern och det var då jag såg stövlarna. När jag försökte flytta på dem för att kunna kasta soporna insåg jag att de satt fast på ett par ben. Stövlarna var alldeles blodiga, men det förstod jag inte förrän jag tog på dem.

Cilla tittar på sina händer som fortfarande har spår av blod på sig, trots att hon försökte tvätta bort allt i snön här utanför.

– Okej, kan du berätta om kvällen och om det var någonting ­eller någon som verkade annorlunda eller som betedde sig konstigt?

– Allt var väl som det brukar vara. Det var mycket folk, jag stod först på scenen och sjöng med mitt band och när showen var slut så satt jag i logen en stund med musikerna. Det var ovanligt för jag brukar alltid hjälpa till med något ute i lokalen. Men nu satt jag i alla fall därinne ganska länge innan alla åkte hem.

– Vet du när musikerna åkte hem?

Cilla försöker räkna ut när det kan ha varit.

– Kanske vid ettiden. De satt kvar ovanligt länge efter showen, men vi hade trevligt så …

– Vilken väg tar de för att komma ut efter en showkväll?

– Tyvärr måste de oftast ta den här vägen, sopvägen som vi brukar kalla den, när vi har låst entrén ut mot Storgatan. Men jag vet inte vilken väg de tog i natt. Entrén var inte låst när de gick härifrån.

23

– När brukar ni låsa entrén ut mot Storgatan?

– När alla gäster har gått så går någon av oss ner och låser men när jag kom ut från logen så hade min personal gått hem utan att låsa. De sa inte ens något innan de gick härifrån och det är väldigt konstigt. Så brukar de inte göra.

– Skulle du kunna skriva ner en lista med namn och telefonnummer till alla som jobbade i kväll? Både musikerna och din personal.

Cilla nickar igen.

– Får vi åka upp till lokalen så kan jag hämta papper där? Jag kanske ska sätta på lite kaffe också om ni vill?

– Det tror jag skulle uppskattas mycket, så gärna det, säger han och lägger sin hand på Cillas arm. Måste du ta hissen därinne för att komma upp eller finns det en annan väg?

– Vi kan ta den här trappan, säger Cilla. Så slipper vi gå in där igen, säger hon och nickar mot soprummet.

Cilla, Henke och Mårten går tillsammans uppför trapporna och det dånar för varje steg de tar.

24

– Vi har bara några minuter på oss. Se till att få med allt och följ efter mig. Minsta ljud och vi är röjda. Jag hör hur de kommer uppför trap­ pan nu. Rappa på, men smyg för fan!

25

Cilla När de har gått uppför alla våningarna öppnar Cilla dörren och går in och tänder i lokalen.

– Oj, vad fint det är här inne, säger Mårten.

– Ja, visst är det, men det är jobbigt att folk kan ta sig in här hur som helst och det snöar in genom balkongdörrarna där uppe, säger hon och pekar på avsatsen där alla balkongdörrarna leder ut mot terrassen. Och det luktar avlopp varje kväll vid sjutiden och …

Mårten avbryter henne.

– Vad menar du med att folk kan ta sig in här?

– Det verkar som om halva stan fortfarande kan ta sig in med de taggar de fick när de var här och byggde lokalen. Dessutom har flera butiker sina lager längst därinne i fläktrummet, säger Cilla och pekar mot dörren.

– Okej, det låter märkligt att andra kan ta sig in i din lokal.

Hyr du inte den?

– Jo, och jag har sagt till många gånger men de på Norrsidan säger att det inte stämmer. De säger att det bara är jag och min personal som kan ta oss in här och så klart fastighetsskötarna och de som har förråd där inne. Dessutom påstår de att deras hissnycklar bara kan ta dem direkt in i fläktrummet, men det stämmer inte. Det är ju bara att gå genom dörren där.

– Du borde kunna kräva att de gör något åt det, säger Mårten och Cilla suckar.

26

– Jag har försökt i snart ett år.

– Okej, men du såg ingen som inte borde ha varit här i kväll?

– Det är svårt att säga, det var ju så många gäster att jag inte skulle märka om det var någon obehörig mitt ibland dem.

– Jag förstår det.

– Men det är som sagt väldigt konstigt att min personal drog härifrån utan att säga något. Ingen av dem svarar när jag ringer heller.

Cilla reser sig upp och går mot köket.

– Jag skulle ju sätta på kaffe, säger hon.

– Du får skriva ner allas kontaktuppgifter så ska vi prata med dem. Inget annat som verkat konstigt? frågar Mårten.

– Det skulle väl vara att det börjar hamra därinne var och varannan natt, säger hon och nickar återigen mot fläktrummet.

Men det är ingen som tror på mig när jag berättar det. Inte ens du, säger hon och vänder sig mot Henke.

– Vi har ju suttit här några nätter och väntat på de där hammar­ slagen, du och jag, men då har vi inte hört något i alla fall.

– Jag vet. Det är bara när jag är här själv som det händer. Jag håller kanske på att bli tokig efter allt som har hänt de senaste åren.

– Visst var du inblandad i den där kidnappningshistorien också på något sätt? Jag har för mig att du berättade om det sist vi sågs.

– Du menar det som hände Bianca?

– Ja, så hette hon. Det var en hemsk historia, säger Mårten.

– Det slutade i alla fall bra. Hon är barnvakt hemma hos oss nu.

– Har ni fortsatt hålla kontakten?

– Ja, hon är nästan som en dotter för mig och hon är ju dessutom tillsammans med Robin om du kommer ihåg honom?

– Nja, vem är det?

– Det är en lång historia, men jag träffade honom i samband med allt som hände vid invigningen av gallerian för ett par år sedan.

27

– Nöjesbranschen verkar inte vara att leka med, säger Mårten och ler en aning.

– Nej, verkligen inte, säger hon och öppnar dörren in till köket.

Cilla går in och sätter på kaffe och ställer fram koppar på vagnen. Hon lägger ett gäng mintcrispkakor i en skål och häller upp mjölk i en kanna. Det går av bara farten och hon inser att det inte är helt friskt att hon nu kokar kaffe och dukar upp fika till ett gäng poliser, när hon för en timme sedan hittade en död människa. Som om poliserna vore gäster. Men hon gör det per automatik och inser att hennes hjärna alltid är inställd på att serva.

– Kan vi ta oss upp hit via hissen eller måste vi ta trappan? frågar Mårten.

– Jag kan ställa om hissen med en knapp inne i baren så blir den upplåst. Då kan ni åka upp och ner som ni vill.

– Vad bra, då säger jag till mina kollegor där nere att det finns kaffe här när de har tid. Förresten, kan vem som helst ställa om hissen eller måste man ha någon specialnyckel för det?

– Det är bara att trycka på den här knappen, så blir den upplåst, säger Cilla och lutar sig fram över bardisken. När vi har fester och konferenser så måste gästerna kunna åka upp och ner som de vill.

– Okej, och annars så måste man ha en tagg med en speciell kod för att kunna ta sig upp?

Cilla nickar och samtidigt både ser och känner hon lukten av randen som sopsäcken lämnade efter sig tidigare i natt. Hon går in till städförrådet och hämtar en skurmopp.

– Ska jag hjälpa till? frågar Henke.

– Det behövs inte, det känns bättre att ha något att göra än att bara sitta stilla och fundera.

– Hann du se vem det var som låg i containern? frågar Henke.

– Nej, jag ville inte titta. Det räckte med att jag kände att det var ett par ben i stövlarna.

28

Det plingar till när hissen kommer upp och två andra poliser kommer in.

– Kaffe finns här, säger hon.

Hon häller upp en kopp till både sig själv och Henke och sedan går de och sätter sig vid ett av borden.

Mårten tar sin kopp och kommer och sätter sig mittemot Cilla.

– Teknikerna gör sitt där nere och allt är avspärrat, men det kommer att ta sin tid innan vi är klara. Jag vore tacksam om i alla fall du kan stanna kvar, säger han och tittar på Cilla. När vi har fått listan med alla namn av dig kommer vi att kontakta dem och det bästa vore om vi kunde träffa alla här på plats så snart som möjligt.

– Just ja, jag fixar den nu, säger hon och reser sig upp för att gå in till kontoret.

Hon ser sig omkring på vägen dit, men allt ser ut som när hon lämnade det.

När hon kommer tillbaka med papper och penna ger hon dessa till Henke.

– Okej, vad ska jag göra med det här? frågar han.

– Jag letar upp namn och nummer i telefonen och så skriver du.

När de är klara lämnar hon över listan till Mårten.

– Vet ni vem som ligger där nere? Alltså i sopcontainern? frågar Cilla.

– Det vågar jag inte svara på än. Vet du?

– Nej, men jag tyckte att jag kände igen stövlarna, jag hoppas att det inte stämmer.

– Det är ingen mening att vi spekulerar innan vi vet säkert, säger han innan han reser sig upp och går in i hissen igen för att åka ner till sina kollegor.

Först då slår det henne att hon aldrig tände lampan när hon gick in i köket för att koka kaffe. Det var redan tänt, igen. Hon 29

ryser till. Var det någon här när hon stod ute och väntade på poliserna? Eller har det varit någon här hela tiden?

Hon måste berätta för Mårten när han kommer tillbaka, tänker hon och sätter sig närmare Henke.

30