INNEHÅLL
En studie i rött
Ett ganska märkligt möte
Det mest fantastiska av allt
En inbjudan
Vår tids klyftigaste sinnen
Arthur’s Seat
Att flyga
Baskerville Hall
Grover och Fickan
In i ringen
En spännande match
Ett rum med utsikt
En underlig slags tjuv
Matsalen
Dr Watson spelar ett spratt
Magi på schemat
Tur i oturen
Baskervilleblaskans olösta mysterier
Klövern
Den gröna riddaren
Domum Trifolium Incarnatum
En saga om två brev
Valencia Fernandez
Lita på logiken
Arthur plumsar i
Ett missförstånd
Dagerrotyper och dynamit
Blaskan blir en besvikelse
Allt avslöjas
Irene tar ställning
Ett svar dyker upp
In i klockan
En unge hittar sin mamma
Böckling
Nära ögat för Böckling
En anmärkningsvärd klocka
Den nattliga besökaren
Lord Bakers porträtt
En konsultation med dr Watson
Blixten slår ner igen
Skioptikon och silver
En föreställning går fel
Ett anonymt tips
Grey den äldre
Arthurs sista chans
Klövern hinner ikapp
In i mörkret
Flickan i maskinen
Professorn återvänder
Sherlock Holmes på egna utredningar
Bara början
Författarens tack
Allt om Arthur Conan Doyle
En studie i rött
Arthur var en pojke som nästan aldrig hade fel. I skolan hade han en oerhört irriterande ovana att komma på svaret först av alla, och få det rätt också. Hans klasskamrater visste att det inte var hans fel – det var bara så hans hjärna funkade.
Men om du hade frågat Arthur Conan Doyle om han kände något i luften den där friska septemberdagen, om han kunde ana att äventyr – och fara – nalkades, skulle han snabbt som attan ha avfärdat dig som en charlatan som försökte lura av honom en halvpenny.
Det visade sig att till och med Arthur kunde ha fel ibland.
”Var det allt?” frågade han den där ödesdigra eftermiddagen, och rynkade pannan åt den bit fårkött som mr Fraser lagt upp på slaktarvågen. Delat på sju skulle det bara bli ett par tuggor var.
”Det är dessvärre allt dina slantar räcker till i dag, Arthur”,
svarade mr Fraser med ett sorgset leende. Arthur la märke till de mörka ringarna under slaktarens ögon.
Han sneglade mot andra änden av den sågspånsbeströdda butiken, där mrs Fraser brukade arbeta, men hon var inte där.
Hon hade börjat se sämre den senaste tiden – det märkte han på hur hon kisade när han hälsade på henne. Kanske såg hon så illa att hon inte längre kunde arbeta. Vilket innebar att hon skulle behöva en doktor och att mr Fraser skulle behöva anställa någon i hennes ställe.
Med andra ord, kom Arthur fram till, hade mr Fraser inte längre råd att ge honom lite mer än han kunde betala för.
”Ja, sir”, sa Arthur, och – när han mindes hur man skulle bete sig – ”tack ska ni ha.”
Han gick mot dörren med det pappersinslagna fårköttet i famnen och svepte med blicken över de andra kunderna i kön.
Där stod en man som måste ha varit väldigt tankspridd, för han verkade inte ha märkt att han trampat i hästbajs på vägen till butiken. Där stod en kvinna som lappat ihop en reva i kjolen rätt hafsigt. Och en pojke som gömde en kniv i kängan, av utbuktningen att döma.
Bättre att titta på allt det där än köttstyckena av kalv och fläsk bakom mr Frasers disk, som fick det att vattnas i munnen i väntan på att andra familjer skulle lägga beslag på dem.
De är inte till oss, fick Arthur påminna sig. Åtminstone inte i dag.
Det blev en lättnad att kliva ut på Edinburghs sluttande kullerstensgator, stimmiga av människor som var ute på ärenden
och tidningarpojkar, hästar och flickor som sålde blombuketter i gathörnen.
Från Barrowcloughs bageri flödade doften av färska ingefärskakor, medan den svala brisen från sydväst skvallrade om höst. Löven i de få träden längs gatan prasslade trivsamt i väntan på sin tur att singla ner.
I vanliga fall fanns det inget mer underbart än septembereftermiddagar, enligt unge Arthurs mening. September innebar början på ett nytt skolår. Nya lektioner. Nya ämnen.
Men i dag gjorde blåsten honom bara frusen in i märgen.
Innan han visste ordet av bar fötterna honom tvärsöver gatan till bokhandeln W. Scott Books, där ett butiksbiträde höll på att skylta om i fönstret. Från den här sidan glaset kunde han inte urskilja någon av titlarna, men böckerna var minst lika aptitretande som slaktarens finaste köttstycken – kanske till och med ännu mer. Tänk bara på alla platser som återfanns inom pärmarna, långt borta från Skottland, och alla äventyr som väntade på att upplevas.
Han suckade längtansfullt så att det blev imma på fönsterrutan.
De är inte till mig, påminde han sig igen. Inte i dag.
Om hans familj inte hade råd med mat hade de definitivt inte råd med böcker att göda Arthurs fantasi med.
Som för att verkligen markera väcktes Arthur ur tankarna av barska knogar mot andra sidan glaset. Det gråhåriga butiksbiträdet blängde på honom och gestikulerade att han skulle flytta på sig.
När Arthur klev tillbaka ut på den trånga trottoaren tog han ett beslut.
Han tänkte tillbaka på när mr Crabtree, den buttra rektorn på Newington Academy vars andedräkt stank som sur mjölk, hade sagt åt honom att om man hade huvudet på skaft så som Arthur skulle man verkligen kunna ta sig någonstans här i världen.
Men Arthur skulle inte få chansen att pröva mr Crabtrees teori, för nu hade han bestämt sig för att inte återvända till Newington Academy nästa vecka.
Någon måste försörja familjen, och nu när hans far arbetade mindre och mindre skulle denna någon behöva bli Arthur. Tanken fyllde honom med fasa, men också beslutsamhet.
Kanske borde han gå tillbaka till mr Fraser i morgon och fråga slaktaren om han kunde få anställning som lärling. Han såg inte direkt fram emot att stå och skära kött hela dagarna, men det var ändå bättre än att sota skorstenar eller – han rös – gräva gravar.
Fast först och främst behövdes han där hemma, där hans mamma väntade på att få komma igång med kvällsmaten.
När Arthur vände sig om sprang han nästan in i en kvinna som sköt en barnvagn uppför den slingrande kullen.
”Ursäkta, frun”, sa han.
Men kvinnan verkade knappt lägga märke till honom.
Vad konstigt, tänkte Arthur.
Han granskade henne ordentligt. Hon såg bra ut, men lite tärd och sur, som om hon hade ont. Ansiktet var en blek måne
över den färgglada buketten som vällde ut ur en axelremsväska på höften och det klarröda klänningstyget. Klänningen stack ut i mängden, de flesta gick klädda i gulbruna nyanser som till hälften blekts till grått.
Plötsligt stelnade kvinnan till.
I samma ögonblick drog Arthur tre slutsatser.
För det första att kvinnans klänning var väldigt ny.
För det andra att barnet i vagnen var väldigt litet – bara ett par månader.
För det tredje att kvinnan andades väldigt ytligt.
Plötsligt fladdrade kvinnans ögonlock till och hon tippade fram som en tekittel.
Arthur släppte paketet med fårkött, slängde fram armarna och lyckades få tag på henne precis innan huvudet slog i trottoaren.
Lättnaden spred sig inombords när han klumpigt la ner henne. Han hade tolkat signalerna korrekt. Så fort damen hämtat sig från svimningsanfallet skulle hon kunna återvända hem välbehållen med sitt barn.
Hennes barn!
Arthur vred på huvudet precis när barnvagnen började rulla nerför den sluttande trottoaren. Han slängde ut handen, men för sent. Den ökade farten när backen blev brantare, rulllade fortare och fortare.
Hjärtat stannade nästan när vagnen skakade över en ojämn kullersten och girade skarpt ut mot gatan … där fyra gigantiska hästar och en droska stormade fram rakt mot den.
Ett ganska märkligt möte
Barnvagnen var på väg att trampas ner av hästarna, men
Arthur var för långt borta för att kunna göra något åt det! Han såg hastigt över gatan, böjde sig sedan ner och fann tack och lov en liten sten på marken.
”Hallå!” hojtade han för allt han var värd, slungade iväg den och hoppades att den skulle finna målet.
Den slog rakt i bakhuvudet på mannen som promenerade framför barnvagnen, precis som Arthur hade hoppats. Mannen snodde runt i jakt på den skyldige, men fick i stället se vagnen som rusade ut mot gatan. Han slängde sig fram och lyckades få tag om handtaget precis i tid. Ett ögonblick senare dunkade droskan förbi.
Arthur säckade ihop av lättnad. En liten publik hade samlats, som sträckte på halsarna för att se mannen med barnvagnen. Han gick tillbaka uppför kullen, sköt barnvagnen
med ena handen och höll en käpp i ett fast grepp i den andra.
Arthur blev förvånad att se hur till åren kommen räddaren var – han hade slängt sig så piggt.
”Var det du som kastade stenen?” frågade han Arthur med en livlig, rättfram dialekt.
Arthur kunde bara stirra när gubben stoppade in käppen under armen och sköt fram sin höga hatt så att han kunde gnida sig i bakhuvudet. Åldern var inte det enda som var förvånande. Mannen var väldigt solbränd i det rynkiga ansiktet, som om han precis kommit hem från tropikerna, och det snövita skägget var perfekt ansat. Han hade en lång, smal näsa, grå ögon och bar en elegant tweedkostym och väst. Käppen, såg Arthur nu, var en blankpolerad mahognystav med ett korphuvud i silver längst upp. Vad hade en engelsk gentleman för sig i ett sådant här område?
”Jag är väldigt ledsen, sir”, sa Arthur. ”Men jag visste att om jag ropade kanske ni inte skulle förstå att jag ropade på er. Då skulle ni inte ha vänt er om i tid.”
Gentlemannen granskade Arthur en bra stund innan det ryckte till i skägget. ”Tja, det finns väl värre anledningar till att åsamka en främling en huvudskada.”
Det trumpna bokhandelsbiträdet hade kommit ut ur sin butik för att hjälpa barnets mor på fötter. Kvinnan plockade upp sitt barn ur byltet av filtar och tryckte honom mot bröstet.
”Det är tydligen dig jag ska tacka, som dämpade mitt fall”, sa hon till Arthur. Så vände hon sig mot gentlemannen. ”Och er för att ni räddade mitt barn.”
Engelsmannen skakade på huvudet. ”Det var också tack vare pojken. Hade han inte varit så snabbtänkt hade det kunnat sluta förfärligt. Verkligen förfärligt.”
Efter det följde lite rabalder när modern insisterade på att Arthur skulle ta blommorna hon precis hade köpt på marknaden och flera främlingar kom fram för att skaka hans hand. Det var riktigt omtöcknande för Arthur, som helst bara velat gå raka vägen hem. Äntligen, när modern och barnet hade gett sig av och publiken skingrats, återstod bara Arthur och den egendomliga herren.
Mannen lutade sig mot skyltfönstret till bokhandeln och knackade eftertänksamt en otänd pipa mot läpparna. Blicken var genomträngande när den mötte Arthurs.
”Du dämpade alltså damens fall?” sa han. ”Snabba reflexer, antar jag?”
”Nej, sir”, svarade Arthur, illa till mods av främlingens uppmärksamma blick. ”Jag kunde se att hon var på väg att svimma.”
”Jaså? Hur kommer det sig?”
”Alltså, jag såg att klänningen var ny och jag kunde se att hon var blek och verkade ha svårt att hämta andan. Hon hade precis fått barn, men var väldigt slank om midjan. Så jag tänkte för mig själv att när hon var ute och shoppade klänningen kanske hon också hade passat på att inhandla en …” Här sänkte Arthur rösten till en viskning. ”… korsett.”
Han hoppades att mannen inte skulle tycka det var konstigt att han kände till sådant där, men han delade trots allt rum
med fem systrar, och hans mamma hade fått lilla Constance för bara några månader sedan.
Arthur harklade sig. ”Men tydligen hade den som snörade på den snört åt för hårt. Och sådana där underplagg är kända för att kunna begränsa lufttillförseln och leda till …”
”Svimningsanfall”, avslutade herren. ”Mycket riktigt.”
Klockan i Newington Church började klämta för jämn timme och Arthur flämtade till.
”Ni får ursäkta”, sa han och böjde sig ner för att plocka upp sitt paket med fårkött. ”Jag måste hem.”
Mannen höjde på hatten mot Arthur. ”Din observationsförmåga tjänade dig väl i dag”, sa han. ”Kanske bättre än du förstår.”
Innan Arthur hann komma på ett svar på den märkliga avskedsfrasen hade herren försvunnit in i trängseln. Fast inte förrän Arthur hunnit notera ännu en knepig detalj. Mannen hade kommit uppför kullen med käppen i höger hand. Ändå höll han den nu i ett fast grepp i vänster.
Till unge herr Arthur Doyle:
Jag har nöjet att meddela att du har antagits som elev vid Baskerville Hall för skolåret 1868. Baskerville Hall är den striktaste och mest nyskapande skola som någonsin skådats på Brittiska öarna, och har frambringat några av vår tids klyftigaste sinnen. Är du redo att utmana allt du känner till?
Med vänlig hälsning, professor George Edward Challenger
Arthur ska börja arbeta för att försörja familjen när han blir erbjuden en plats på en hemlig skola för exceptionellt begåvade barn. Där lär han känna Irene och Jimmie och tillsammans utforskar de Baskerville Hall och kämpar för att bli utvalda till ett hemligt sällskap. Men snart upptäcker de något makalöst – en mörk hemlighet, som kommer att sätta deras liv på spel.
Osannolika händelser på Baskerville Hall handlar om Arthur Conan Doyle, författaren till böckerna om Sherlock Holmes, baserat på hans faktiska uppväxt, blandat med karaktärer från hans böcker och en stor portion fantasi. För det som händer på Baskerville Hall kan väl inte ha hänt på riktigt ... eller?
