Afrosvensk Ar – 15 berättelser ur historien
Boken är utgiven av Lilla Piratförlaget i samarbete med Världskulturmuseerna.
www.lillapiratforlaget.se
www.varldskulturmuseerna.se
text © Johanna Berg 2023
bild © Maria Fröhlich 2023
idé Johanna Berg
omslAgsillustrAtion Maria Fröhlich
omslAg Maria Svedberg, Happy Book
formgivning Maria Svedberg, Happy Book
tryck Jelgavas Tipografija, Lettland 2023
isbn 978-91-7813-516-5
Johanna Berg Maria Fröhlich
Förord 8
Carl Fredrik Adolph 11
Carl Gustav Abrahamsson 17
Gustav Badin 21
Slaveri 27
Barn 31
Betty Bull-Bäckström 35
Pierre Louis Alexandre 39
Mazahr Makatemele 43
Tidslinje 1650–1950 46
John Hood 49
Bona Bassa 55
George Letsom, Louis Dauton och andra 59
Joseph de Vylder 63
Geo Jackson 67
Angelo Georges-Kobel 73
Peter Tom 77
Efterord 80
Källor 82
Bildkällor 84
Den svenska historien rymmer alla människor som levt i Sverige före oss. De var förstås både lika och olika varandra, precis som vi, men den historiska mångfalden glömmer vi ofta bort idag. Därför känns det viktigt att lyfta fram några svarta svenskar ur historien, och bidra till en sannare bild av vilka människor som faktiskt levt här.
vArför berättAr vi om just de här personernA?
De människor vi berättar om i den här boken hade gemensamt att de hade afrikanskt ursprung, men på många andra sätt skilde de sig åt. De var unga och gamla, fattiga och rika. Somliga var födda i Sverige och andra hade kommit hit från andra platser. Väl här bodde en del på landet och andra i stan. De är både lika och olika oss som lever nu. Personerna i boken kallade sig inte själva för afrosvenskar. På deras tid använde man andra ord för att beskriva svarta personer, och kanske var språk eller religion viktigare för hur de såg på sig själva, än hudfärgen. För oss idag är det ändå ett ord som ger plats åt svarta människor med olika erfarenheter, antingen de var födda i Afrika, Amerika eller Sverige.
Det finns inte så många kvinnor med i boken. Det är vanligare att män migrerar, alltså flyttar över landsgränser, så av de svarta människor som kom hit till Sverige var de flesta män. Omkring hälften av de afrosvenska barn som föddes här var förstås flickor, men de är svårare än pojkar att hitta information om.
Det är också så att det finns ett stort antal människor som inte lämnat så många spår efter sig över huvud taget. Människor som levt »vanliga« liv är svårare att hitta än de som varit ovanligt framgångsrika, eller levt i samhällets utkanter. I den här boken har vi valt att ta med sådana personer som det finns lite mer att berätta om.
Boken tar bara upp några få personer, och det är svårt att veta hur mycket deras liv liknade andra afrosvenskars. De skiljer sig inte särskilt mycket från andra svenskar vid samma tid, de människor de bodde och arbetade tillsammans med. Samtidigt kan de ha alldeles unika erfarenheter, som de inte delar ens med andra svarta personer i Sverige.
det finns mer Att sägA …
Det har såklart funnits många fler afrosvenskar genom historien än de som ryms i den här boken. Det finns också mycket mer att berätta om deras liv, och ännu mer som vi inte kan berätta eftersom det inte finns nedskrivet eller dokumenterat. Ingen minns det idag, och vi kan bara fantisera om vad de drömde om och längtade efter – alla dessa människor som nu är borta.
Slaget vid Poltava 1709 är den svenska arméns största och mest kända nederlag någonsin. När striderna mot den ryska armén var över hade minst 7 000 svenskar dött på slagfältet. Många av de som överlevde togs till fånga, och en av dem var en pukslagare som hette Carl Fredrik Adolph.
Han föddes långt från Poltava, och långt från Sverige – i Västafrika, omkring år 1685. Vi vet inte exakt var eller när, och inte heller vad han hette från början. När han var i tioårsåldern fördes han bort från sina föräldrar av holländska slavhandlare.
Han fick arbeta som kökspojke på ett fartyg i fem år, och hamnade sedan hos en svensk major som tog honom med sig till Sverige. Då kallades han Petter Klas, men i Stockholm döptes han i kyrkan till Carl Fredrik Adolph. Majoren var en högt uppsatt man och kungens systrar var med som faddrar. Sitt nya namn fick den västafrikanska pojken efter den lille prinsen, Carl Fredrik.
Strax efter dopet började Carl Fredrik Adolph som pukslagare vid den svenska militären. Pukor är slaginstrument som används i mycket militärmusik, men också för att skicka signaler under strid. Därför var han med på det långa fälttåget mot Ryssland, och även i slaget vid Poltava, som ligger i dagens Ukraina. Själva slaget stod i den ljusaste sommartiden, men den svenska kungen Karl XII och hans armé förberedde sig på en mörk dag. Riktigt hur mörk visste de inte innan, och det
kanske var tur. Sammandrabbningarna blev kaotiska, och döda kroppar låg i drivor på slagfältet. Carl Fredrik Adolph överlevde men togs till fånga, tillsammans med 3 000 andra svenskar.
Många av de svenska krigsfångarna var sårade. Ändå sattes de att röja upp på slagfältet och begrava de stupade ryssarna. Därefter fördes krigsfångarna till Moskva där de visades upp, besegrade och förödmjukade, vid tsar Peters överdådiga triumftåg. Sedan sattes de i tvångsarbete. Även de som hade mest tur skulle få längta hem länge, innan de kunde återvända till Sverige.
Carl Fredrik Adolph fick arbeta hos den högt uppsatte furst Mensjikov, och tyckte själv att han hade det det bra där. Men han ville gärna hem till Sverige, och när han var i Polen med fursten och ryska armén kunde han rymma. Kanske tog han sig över stridslinjerna och lyckades ansluta sig till de svenska trupperna. I början av 1714 var han i alla fall tillbaka i Stockholm – då hade han varit borta i minst fem år.
Carl Fredrik Adolph fick tjänst som pukslagare vid hovet, men han hade svårt att få lönen att räcka. En gång bad han själva prinsessan
Ulrika Eleonora om hjälp, då han hamnat i stor fattigdom. Och det skulle bara bli värre – en vårdag 1715 satt han och drack tillsammans med några andra militärmusiker, och blev osams med en oboespelare. De gick ut för att fäkta, och det ville sig inte bättre än att den andre mannen skadades och dog ett par veckor senare. Carl Fredrik Adolph blev anklagad för dråp, vilket i värsta fall kunde ge dödsstraff.
Rätten frikände honom för dråpet, men tyckte att han levde för »överdådigt och lastbart« och att han därför ändå borde få ett straff. Han blev dömd till tre veckors fängelse på vatten och bröd, och sedan sex års arbete med att bygga den nya fästningen på Marstrand utanför Göteborg – ett vanligt straff vid den här tiden. Men domen verkar inte ha verkställts, utan han fick återgå till sin pukslagartjänst. Han levde dock inte länge till, utan dog strax före påsk 1717, då han bara var i trettioårsåldern.
Det kristna Dopet är den ceremoni där nya
människor välkomnas in i kyrkans församling. Det vanligaste är att man döper småbarn, som i samband med dopet får sitt namn. Ofta finns det andra vuxna än föräldrarna med vid dopet, som man kan kalla faddrar eller gudföräldrar. De kan bli ett slags extraföräldrar till barnen, och brukar väljas bland familjens närmaste vänner.
De dop vi berättar om i den här boken såg annorlunda ut. Männen som döptes var vuxna, och de hette redan någonting. Men de namnen var oftast inte de som de fått av sina föräldrar som små, utan de namn de tilldelats av människor som ägt, köpt eller sålt dem som slavar. De tog ofta ifrån dem allt, till och med deras egna namn. När männen döptes i kyrkan fick de vad som uppfattades som kristna, svenska namn som skulle göra dem mindre olika andra människor i Sverige. Apollo, Pluto och Zenoni blev Carl Gustav, Johannes och Fredrick. Även vid dessa vuxendop kunde det finnas faddrar, och de valdes ofta bland vänner till den döptes husbonde, alltså arbetsgivare. Det var hög status med rika och förmögna faddrar, och inte ovanligt att den som döptes fick sina namn efter dem. Om han längre fram i livet kom i svårigheter, kunde han vända sig till sina faddrar och be om hjälp.
De flesta afrosvenskar vi känner till från 1700-talet tjänstgjorde i det kungliga livgardet. Som lakejer kläddes de i dyra plagg för att på det viset uppfattas som »exotiska« av andra svenskar, och de kunde ha uppgifter som trumpetare eller trumslagare.
En sådan person var Carl Gustav Abrahamsson. Han var född omkring 1764 i Boston i USA, och som pojke hette han Richard. Han hamnade av oklara skäl i Sverige i början av 1780-talet, och det var här han fick sina nya namn. Men privat höll han fast vid sitt ursprungliga namn, resten av livet, och kallade sig Ritcha eller Richta.
I Sverige ska Carl Gustav Abrahamsson, enligt egen uppgift, ha deltagit i kung Gustav III:s fälttåg mot Ryssland 1788. Kriget där pågick i två år och Sverige förlorade 50 000 man, men när det var över låg gränserna kvar oförändrade. När Abrahamsson kom tillbaka till Sverige hade han tjänst som trumpetare, bland annat vid livgardet, tills han föll av sin häst vid en parad utanför Stockholms slott. Det bar sig inte bättre än att han bröt benen. Han fick avsked från militären och ny tjänst hos en baron som han förmodligen kände från livgardet. År 1817 sökte Abrahamsson pension från militären, men hade svårt att bevisa hur gammal han var, och eftersom han inte skadat sig i strid fick han inga pengar. Han gifte sig två gånger under sitt liv och fick fyra barn och senare många barnbarn.
I Afrosvenskar – 15 berättelser ur historien får vi möta kända och okända människor som tillsammans berättar om den afrosvenska historien från 1600-talet och framåt.
Möt bland annat Carl Fredrik Adolph som stred för Karl XII, Betty Bull-Bäckström som var barnmorska i Dalarna på 1800-talet, och Gustav Badin som arbetade vid Drottning
Lovisa Ulrikas hov. Genom dessa människoöden synliggörs viktiga delar ur vår historia.
Johanna Berg har genom forskning i arkiv hittat spännande och intressanta levnadsöden. Boken är rikligt illustrerad av Maria Fröhlich. Tillsammans har de skapat en bok som breddar bilden av Sveriges historia.
