Fyrtornet i Alexandria
Fler böcker av Patrik Bergström och Filippo Vanzo
Legenden om Örnfolket
Maximus ring 2015
Vulkanen vaknar 2016
Den siste draken 2017
Örnfolkets hemlighet
Trollkarlens torn 2022
fyrtornet i alexandria
Utgiven av Lilla Piratförlaget AB, Stockholm
© text Patrik Bergström 2023
© illustrationer Filippo Vanzo 2023
Tryck Livonia Print, Lettland, 2023
ISBN 978-91-7813-372-7
www.patrikbergström.se
www.lillapiratforlaget.se
örnfolkets hemlighet
patrik bergström
illustrerad av filippo vanzo
Kapitel 1
Tillfångatagen
Remus sträckte armarna rakt ut och njöt av fartvinden och Aquilas starka kropp under sig. Solen stekte från den blå himlen, men här uppe var luften sval och skön.
Nedanför dem bredde Alexandria ut sig. Remus blev
nästan yr när han såg ut över alla ståtliga stenhus längs de breda avenyerna.
En flod slingrade sig som ett glittrande blått band
genom staden, för att sen rinna ut i havet. Bortom staden låg öknen, med gyllene sanddyner så långt ögat kunde se.
Remus lät Aquila flyga fritt medan han försökte smälta allt han och Ardele varit med om de senaste timmarna. Han kunde knappt tro att han just använt den sista magin i Maximus gamla guldring för att landa det jättelika Ensamma tornet på en pir längst ut i Alexandrias hamn.
Trollkvinnan Beatrix hade kommit till Ensamma tornet för att stjäla böckerna innan vulkanen skulle få sitt utbrott. Men utbrottet kom tidigare än någon räknat med, och hon tvingades flyga iväg med hela tornet.
Uppe i luften hade Remus gamle fiende Clydas för-
sökt förråda Beatrix och ta hennes magiska halsband.
Beatrix hade dött i striden, men Remus, Ardele och
Regina lyckades övermanna Clydas. Nu låg han fastbunden på golvet i tornet, med Regina som vakt.
”Remus, titta!” Ardeles rop ryckte upp Remus ur hans funderingar. Han vände sig i sadeln och såg att hon pekade ner mot Ensamma tornet.
Där höll några soldater just på att föra ut både
Regina och Clydas genom tornets port.
”Vad gör de?” sa han förundrat. ”Regina är bunden!
De har tagit henne till fånga! Hon har inte gjort något, det är ju Clydas som är en skurk!”
”Det kan inte soldaterna veta”, sa Ardele. ”De är nog bara nervösa. Det är inte varje dag som det kommer ett jättetorn flygande. De släpper henne säkert när de får veta vad som hänt.”
11 )
Remus kunde bara se på när de bistra soldaterna
knuffade ner sina fångar i en stor roddbåt.
”Jag slår vad om att det är dit de ska”, sa han och
pekade mot ett palats på en ö längre in i hamnen.
”Det måste vara där den som bestämmer här bor.”
Trots att han var både arg och orolig för Regina kunde han inte låta bli att imponeras av den enorma byggnaden och dess gyllene kupol som glänste i solskenet.
Palatset täckte hela ön så att ytterväggarna nådde
ända ner till vattnet.
I ett hörn av byggnaden stack en lång träbrygga ut, och det var mycket riktigt dit soldaterna var på väg.
Remus och Ardele såg hur soldaterna lyfte upp
Regina ur båten och knuffade henne framför sig.
Innan de föste in henne i palatset vinkade hon till Aquila.
Clydas följde hennes blick, och när han fick syn på den stora örnen ryckte han en av soldaterna i armen
och pekade. Soldaten bara skakade på huvudet och satte spjutet mot hans rygg för att tvinga honom framåt.
”Clydas försökte peka ut oss för vakterna”, fräste
Ardele. ”Jag hoppas de kastar honom i en cell och slänger bort nyckeln!”
Remus såg oroligt på de tjocka stenmurarna och alla soldater. ”Jag hoppas verkligen att de släpper
Regina när de pratat med henne.”
”Det
är klart att de gör”, sa Ardele. ”Hon är ju
drottning! Varför skulle de hålla henne fången?”
Men Remus kände sig inte lika säker.
( 15 )
Kapitel 2
En ny vän
Aquila landade på en smal takremsa som löpte runt den gyllene kupolen. De befann sig utom synhåll för alla, högt över vattnet, och med en bländande utsikt över hamnen och Ensamma tornet.
Under eftermiddagen tog Remus korta turer med Aquila för att spana in genom fönsteröppningarna.
Det vimlade av människor överallt, men ingenstans såg han Regina.
Efter den sista turen satte han sig på takkanten och dinglade med benen. ”Jag hittar henne inte, och vi kan inte ta oss in för att leta”, sa han missmodigt. ”Det är så mycket folk överallt så vi skulle bli upptäckta direkt.”
( 16 )
”Det verkar svårt”, höll Ardele med om. ”Men det
finns ju bara en bro in till land. Om vi håller koll på dem så kan de åtminstone inte föra bort Regina utan att vi märker det.”
I skymningen flög Aquila iväg ensam och kom tillbaka efter en stund med en stor fisk i klorna. Remus och Ardele samlade ihop kvistar och trädgrenar som blåst upp på taket, och snart grillade de bitar av fisken över en liten lägereld.
Medan de åt såg de ut över hamnen. Många båtar seglade in i skymningen och kastade ankar för natten.
Remus mindes hur Ensamma tornet brukade stå på sin klippa på Argonia. Han fick nypa sig i armen för att påminna sig om att varken klippan eller Argonia fanns kvar. Hela ön hade slukats av vågorna.
”Tänk att jag lyckades landa tornet precis där”, sa han. ”Lite längre ut så hade det legat på havets botten nu och lite längre in så hade det kraschat rakt in i palatset.”
”Mm”, sa Ardele med munnen full av fisk. ”Tror du de låter det stå kvar?”
”Böckerna hämtar de i alla fall”, sa Remus. Hela dagen hade soldaterna burit ut tunga lådor och kört kärra efter kärra in mot staden.
Han torkade av händerna på byxorna och kikade över takkanten. Långt där nere låg en terrass, och nedanför den slog vågorna mot palatsets yttervägg.
Han tänkte just på vilket bra gömställe de hittat när en pojke plötsligt kom gående på den smala tak-
( 18 )
remsan runt kupolen. Ardele slet fram sitt spjut och
blottade tänderna medan Aquila kastade sig upp och flög mot pojken med utspärrade klor.
Pojken skrek till och höjde armarna för att värja sig. ”Skada mig inte, o store Horus”, tjöt han. ”Jag visste inte att du var här. Jag ska gå!” Han försökte backa tillbaka samma väg som han kommit.
”Han såg bara Aquila, inte oss”, viskade Ardele och stampade på brasan för att släcka den. ”Kom! Vi gömmer oss!”
