Hajtänder
2
3
Utgiven av Lilla Piratförlaget AB, Stockholm Copyright © 2019 Anna Woltz Originalets titel: Haaientanden Översättning: Olov Hyllienmark Omslagsillustration: Maartje Kuiper Svensk omslagsbearbetning: Oskar Degard
Tryckt hos Livonia Print, 2022 isbn: 978-91-7813-327-7 www.lillapiratforlaget.se
Med illustrationer av Maartje Kuiper Översättning av Olov Hyllienmark Met illustraties van Maartje Kuiper
15
61
72
4,9 kilometer Jag kommer susande nerför backen. Vinden blåser tvärs igenom mig, men jag tänker inte bromsa det minsta. Jag sneglar upp mot fyren. Ett kritvitt, fyr kantigt torn som verkar hämtat ur en saga. I samma ögonblick kommer smällen. Jag brakar rakt in i cykeln framför mig. Baklyset på den går i tusen bitar, killen på cykeln klarar med nöd och näppe att hålla balansen. Själv vinglar jag till. Och sen ramlar jag och känner hur skinnet på armbågen skrapas upp mot cykelbanans asfalt. Jag biter ihop och börjar inte gråta. Av alla tjejer jag känner är jag den som lipar minst. För en stund är det alldeles tyst. Härnere, i skydd av fördämningsvallen, är det vindstilla. Allt jag hade i cykelkorgen ligger spritt över cykelbanan. Vattenflaskor, regnjackan, tolv ostfrallor, fyra bananer. ”Gjorde du illa dig?” frågar killen.
9
Jag skyndar mig att skaka på huvudet. Han ska verkligen inte tycka synd om mig. Hela skolan tycker redan jättesynd om mig. Alla släktingar. Grannarna på gatan, alla i mitt fotbollslag. ”Vad sjutton sysslar du med?” skriker jag och kravlar mig upp. Det känns skönt att få skrika på någon som jag inte känner. ”Du kan ju inte bara tvärbromsa sådär!” ”Det kan jag väl visst”, säger killen lugnt. ”Det märkte du väl?” Hans mörka hår är lite längre än killarnas i min klass. Hans bruna ögon ser rakt på mig. Det verkar inte som att han tänker säga förlåt. Inte för att jag bryr mig. Vuxna tycker alltid att man ska säga förlåt. Och tack och hur står det till? Men så fort det händer något på riktigt, då har de ingen aning om hur de ska bete sig. Då hjälper det inte att de har gått omkring och varit väluppfostrade i fyrtio års tid. Killen lägger sin cykel i gräset intill cykelbanan och går tillbaka en bit. Där plockar han upp något från marken. Vad kan det vara som var så viktigt att han var tvungen att tvärbromsa? Innan jag hinner se vad det är har han stoppat ner det i fickan. Jag kollar min telefon. Det har inte gått mer än en halvtimme sen jag startade, jag är bara någon kilo meter utanför Enkhuizen. Om jag inte cyklar vidare med en gång kommer jag aldrig att hinna.
10
Jag struntar i min uppskrapade armbåge och reser upp cykeln. Alla grejerna måste tillbaka ner i korgen: tjocktröjan, julljusslingan, energikakorna, lagningskitet. ”Styret är ju helt snett!” säger jag argt. ”Det kommer jag aldrig att kunna vrida rätt på egen hand …” Killen kommer glatt springande och greppar tag i styret framifrån. Han har shorts trots att hösten redan är här. Trycket på hans T-shirt föreställer en skrattande fisk. ”Men ta det lugnt!” ropar jag när han knycker till styret hårt. ”Du kan väl ta det lite försiktigt?” Han släpper taget och suckar. ”Är du alltid såhär artig och trevlig mot folk?” ”Hela tiden”, klipper jag till. ”Är du alltid såhär artig och trevlig mot folk?” Han tänker efter. ”Det kanske inte alltid går fram”, säger han till slut. ”Nämen kolla!” Han pekar på några röda stänk på marken. ”Du är ju skadad!” ”Nej, det är inget.” ”Inte? Hur kommer det sig då att din arm dryper av blod?” ”Skärp dig”, säger jag. ”Vampyrer dryper av blod. Det här är inget. Några ynka droppar bara.” Han skrattar. ”Okej, jag fattar, du är tuff. Men vill du verkligen lämna blodspår efter dig?” Jag biter mig i läppen. När jag känner efter så gör det jätteont i armen.
11
Skitirriterande. Börjar man tänka på att man har ont så gör det genast ännu ondare. Och det är just det som är skälet till att jag är här. Här, på cykel, på väg norrut. I stället för hemma. ”Ta-daa!” Killen halar fram en plåsterask ur sadel väskan. ”Kom hit med armen …” ”På riktigt?” säger jag. ”Har du alltid plåster med dig när du är ute och cyklar?” Utan att svara rycker han av skyddsremsorna på det största plåstret. Jag vrider på armen så att han ska kunna se armbågen, men själv tittar jag bort direkt. Förr brukade jag aldrig tänka på att människor kan gå sönder. Det var bättre på den tiden. ”Vad har du mer i din lilla sadelväska?” frågar jag. ”En blomvas? Värmeljus? Rena kalsonger?” ”Vad rolig du är.” Han suckar. ”Det är bara min mamma som jämt ska hålla på. I somras tränade jag på att göra tricks med cykeln och kom hem med skrubbsår på knäna varenda kväll. La mig på soffan med en påse chips och då blev det blodfläckar överallt. Så mamma införde en ny regel: Jag fick inte komma in genom dörren förrän vartenda sår var ordentligt täckt med plåster.” Han trycker fast plåstret på min armbåge. Ganska omilt. ”Hon fattar ingenting”, säger han argt. ”Varför ska hon ha rätt att införa massa nya regler när hon själv aldrig är hemma? Tydligen måste det köpas en ny
12
soffa. Eller, hon får köpa en ny soffa. Själv tänker jag aldrig sätta min fot där igen.” ”Vad menar du?” säger jag. Han rycker på axlarna. ”Det jag säger. Jag sätter aldrig min fot hemma igen. Jag flyttar någon annanstans.” ”Vart då?” ”Det vet jag inte än.”
16,3 kilometer Det jag ska göra idag kan man inte vara två om. Det är knappt att det går på egen hand. ”Jag måste vidare”, säger jag därför till killen. ”Lycka till med, ehm … din nya bostad och allt.” I natt låg jag och räknade ut hur lång tid det kommer att ta. Jag kan ta en tiominutersrast varannan timme. Inte mer. Annars hinner jag inte. Jag sätter mig på cykeln och börjar trampa igen. Sakta, för det är brant upp till krönet på fördämningsvallen. Jag tittar mig inte om efter killen. Så är jag uppe. Till vänster breder fälten ut sig, till höger glittrar den stora IJsselmeer-sjön. Mellan fälten och vattnet löper den höga fördämningsvallen, med en cykelbana som ett smalt streck. Här slipper man tänka, det finns bara ett håll. Framåt. Nu när benen är igång med att trampa och vinden
14
rufsar mig i håret kan jag andas. På alla andra sätt är det precis som hemma. Där sitter pappa och mamma och väntar. Vad de än håller på med, hur energiskt de än dammsuger eller lagar mat eller sitter och knappar vid datorn, så håller de andan och väntar. Jag har redan hunnit glömma killen med skrattet i blicken men plötsligt cyklar han jämsides med mig. Håret flaxar härs och tvärs, det smattrar om T-shirten. ”Har du aliens efter dig eller?” ropar han med andan i halsen. ”Du bara stack iväg som en dåre och hörde inte att jag ropade!” Ovanför oss skränar måsarna, på bilvägen som går parallellt med oss puttrar en traktor fram. Jag tänker inte sänka tempot för den här killens skull. ”När du stack såg jag att den här låg kvar på marken.” Han håller upp en pinne. I ena änden av den dinglar en rosa grej med ståltråd i. ”Tappade du löständerna? Fast just själva tänderna verkar ha försvunnit.” Jag märker att jag blir blossande röd om kinderna. ”Ge hit!” Han gör en grimas och svingar pinnen åt mitt håll. Plastbiten med ståltråd i flyger genom luften, studsar mot min tinning och landar perfekt i cykelkorgen. ”Inte illa”, säger han glatt. ”Ska du åka och hälsa på din zombie-mormor?” ”Det är en nattandställning.” Jag lutar mig fram över styret och lägger regnjackan över den. ”Jag hade
15
v anlig tandställning till för bara två veckor sen. Nu måste jag ha den här när jag sover, annars sitter tänderna snart snett igen.” I natt tänker jag i och för sig inte sova överhuvudtaget. Men i morse när jag packade tänkte jag: Tja, varför inte? Jag kan lika gärna cykla några timmar i mörkret med tandställningen i. Och vad som än händer efter det, i morgon, i fortsättningen … så sitter i alla fall mina tänder som de ska. ”Hur gammal är du egentligen?” frågar killen. ”Jag menar, om du redan har hunnit ha tandställning …” ”Elva. Jag tappade mjölktänderna tidigt.” Jag säger inte att de nya tänderna som växte ut hamnade så konstigt att tandläkaren sa att om jag inte genast började med tandställning skulle de snart tränga ut genom kinderna på mig. ”Själv är jag trettiotre”, säger killen stolt. ”Räknat i Finley-år, alltså.” Jag tittar oförstående på honom. ”Finley-år”, upprepar han. ”Det är som hundår, fast utgår från mig. Jag heter Finley.” Under däcken forsar asfalten förbi. Från höger luktar det rökt fisk, från vänster av gräs som torkar i solskenet. Jag har ingen aning om hur gammal den här killen är på riktigt. ”Hallå!” Han viftar med pinnen framför näsan på mig och håller nästan på att sticka ut mitt ena öga.
16
”Jag presenterade mig. Då brukar normala människor svara med att säga vad de själva heter.” Jag sväljer, med blicken fäst på en båt långt ute på sjön. De vita seglen sväller i blåsten, båten studsar fram över vågorna. Allt i mitt liv, allt som förut bara var kul, har fått vassa kanter. Jag måste akta mig, annars skär jag mig. ”Jag heter Atlanta.” ”Atlanta? På riktigt? Kan man heta det?” ”Jag gör det.” Jag har fortfarande blicken fäst på segelbåten. ”Mamma och pappa hade tänkt segla hela vägen till Amerika. Korsa hela Atlanten. Tre veckors seglats, det var planen. Men innan de hann göra det fick de mig. Då blev jag planen i stället.” ”Och så döpte de sitt barn till Atlanta.” Finley låter plötsligt sur. ”Himla gulligt, hördu.” Jag rycker på axlarna. ”Det var så det gick till. Jag gissar att alla har en liknande historia.” ”Inte jag.” ”Vadå? Du är väl också född?” ”Uppenbarligen.” ”Ja, och då har väl dina föräldrar en historia om vad som hände då?” Han svarar inte och jag sneglar på honom. Hans mörka hår ramlar ner i ögonen men han stryker inte bort det. Han har en rynka i pannan och ser allvarlig ut. Jag fattar inte.
17
Han säger att han har rymt hemifrån men har inte ens en hoodie med sig. Ingen matsäck, ingen ryggsäck, inget gosedjur, ingen sovsäck. Hur ska han göra i kväll? Och i morgon? Och i övermorgon? ”Föräldrar är alltid så dumma i huvudet!” säger han argt. Äntligen stryker han håret ur ögonen. ”Dina med, låter det som. Vem vill ha en unge när man kan ha ett helt hav?” ”Du vet ingenting om mina föräldrar.” ”Jag vet allt om dina föräldrar!” Han ökar farten. ”Såna där seglarfamiljer ser jag var och varannan dag. Papporna skrattar och ler och mammorna skrattar och ler och båtarna är skinande blanka, inte en repa. Men så plötsligt …” Han slår ut med armen, pinnen flyger iväg och plumsar ner i IJsselmeer. ” … så dyker Atlanta upp med munnen full av sneda tänder … sjukt gullig visserligen, men tryck för guds skull in en tandställning illa kvickt!”
Jag kramar händerna om styret. Exakt en sån familj var vi. På pricken en sån familj. En pappa som skrattade och log och en mamma som skrattade och log och en liten flicka som trodde att det alltid var sommarlov. Tills det plötsligt inte var sommarlov längre. Finley har fått sån fart på pedalerna att han kör ifrån mig. Jag vill ropa något efter honom, men vet inte vad. Då får jag syn på en avtagsväg. Finley har redan passerat den, men inte jag. Nere bland fälten ligger en liten by, och det är verkligen inte dit jag ska. Ändå svänger jag av och rullar nerför backen. Jag vill bli kvitt den här killen. Kvitt allt han säger om föräldrar som han inte känner för fem öre. På väg nerför backen ser jag honom trampa vidare längs fördämningsvallen. Framåtlutad över styret, som om han hade minst fyrtio zombies i hasorna. Så försvinner han ur sikte och jag är ensam igen.
39,2 kilometer Jag är helt utpumpad. Såhär långt har jag aldrig cyklat i hela mitt liv. I alla fall inte alldeles ensam. Det här är bara början, upprepar jag gång på gång för mig själv. Inte för en sekund får jag tänka att jag redan är trött. Trött får jag inte bli på hundrafemtio kilometer minst. Fram till den idylliska lilla staden Medemblik känner jag igen mig, efter alla cykelutflykter med pappa. Dit är det tjugofyra kilometer längs den höga fördämningsvallen och sen brukar vi äta lunch i båthamnen. Allt runt omkring ser ut som ett vykort. Efter Medemblik däremot. Efter Medemblik börjar den längsta vägen någonsin. Den är spikrak, utan separat cykelbana, och med en strid ström av bilar. Sjön IJsselmeer ser man inte längre, fördämningsvallen är så hög att den skymmer
20
sikten. Det enda man ser är en massa får med klotrunda ögon som knatar omkring uppe på den gräsklädda vallen och betar frenetiskt. Ovanför mig viner vindkraftverkens vingar och jag tänker på mamma. Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att leva utan henne. Men jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Det går bara inte. Det är därför jag cyklar här. Det är ungefär detsamma som att göra ingenting, men det är ändå bättre än att bara sitta och vänta. En långtradare dånar förbi mig och jag måste hålla jättehårt i styret. Luftdraget från långtradarna är som en orkan som varje gång är nära att slita omkull mig. Finley har jag inte sett skymten av. Den lilla byn som jag egentligen inte hade något ärende till betydde en omväg på en kvart. Sen var jag tillbaka uppe på vallen. Inuti mitt huvud skriker jag åt honom. Allt det jag inte sa rakt ut. Det är väldigt praktiskt, för det är ingen som skriker tillbaka. Den tvåfiliga vägen övergår i en smalare väg utan långtradare, och sen i en cykelbana. Jag behöver ingen karta för rutten jag följer är skyltad. Med andra ord brukar folk cykla den här vägen, men just idag är det bara jag. Det är helt tyst runt mig. Man hör inga bilar. Inte ett hus så långt ögat når. Så fortsätter vägen in i en skog. Cykelbanan smalnar
21
av och det skulle vara svårt att cykla flera i bredd. I början skymtar man fortfarande fälten bortom träden, men snart tätnar skogen. De vanliga gröna träden övergår i halvdöda granar. Mörka stammar med snustorra grenar och bruna barr, överallt omkring mig. Det finns ingen annan än jag i hela skogen. Plötsligt är det något som pilar tvärs över cykel banan. Mitt hjärta slår en kullerbytta. Men innan jag hinner se vad det är har det försvunnit igen. Borde jag sjunga för full hals? Skulle det hjälpa? Jag försöker med ”Blinka lilla stjärna”, något annat kommer jag inte på. Men inne i den här förtorkade skogen låter min sång väldigt creepy. I sju månader har jag gått och oroat mig för vad som kan hända min mamma, men nu skrämmer jag upp mig helt på egen hand. Hur dum får man vara? Att tanklöst störta iväg alldeles ensam, utan att berätta för någon vart man ska. Jag trodde att det skulle vara fullt av turister ute på vägarna. Men det är ingen här. I samma stund hör jag knaket från en gren som knäcks. Inne bland träden är det något som rör sig. Jag gallskriker. Men bara för en sekund, sen kniper jag fort igen munnen. Det går runt i huvudet på mig.
22
Vad ska jag ta mig till? Trampa på så fort jag bara kan eller vända om? Då får jag syn på en mörkblå cykel som ligger slängd intill cykelbanan. Baklyktan är naturligtvis fortfarande mosad och under sadeln sitter den lilla väskan med plåster i. Jag hör ännu fler grenar som knäcks och därinne bland träden får jag syn på Finley. Han är sötare än jag mindes. ”Hej Atlanta”, säger han lugnt. ”Trodde du att det var en zombie med tandställning?”