Mia Öström
© Mia Öström, 2021 Omslagsillustrationer och textning: Aron Landahl Tryckt hos Livonia Print, Lettland, 2021 isbn: 978-91-7813-273-7 Utgiven av Lilla Piratförlaget AB, Stockholm www.lillapiratforlaget.se
Till Frans, Vidar och Elmer. Ni är motsatsen till mörker.
Förr i världen var man rädd för mörkret. För det som kunde gömma sig där. Vem kunde ana att det var själva mörkret som var farligt?
5
1. Blodet Den morgon allt börjar, vaknar jag som vanligt av mistluren. Ljudet skär genom plåtstaden och får väggar, fönster och dörrar att skaka till. Skjulen av trä och plåt är inga stabila byggen. De darrar som av en jordbävning och ruskar om människorna så att de vaknar innan de ens hör ljudet, innan de ens öppnar ögonen och allt fortfarande är mörker fastän det är morgon. Det är så på den här platsen i norr, vid världens ände. Natten är mycket längre än dagen, förutom på sommaren då det är ljust dygnet runt. En bit av solen finns hela tiden kvar och efter ett tag blir man nästan genomskinlig av all vakenhet. Vissa blir galna av mörkret. Andra av ljuset. Man måste vara av en speciell sort för att klara de här trakterna, brukar morfar säga. Inte vem som helst kan leva här. Han får det att låta som om vi är utvalda. Vi står för ljuset i den här mörka världen, säger morfar. Fast egentligen skulle ingen bo här alls, tänker jag. Världens ände borde vara en plats utan människor. Bara det 7
höga berget, den väldiga skogen och det oändliga havet borde finnas här. Men när morfar var ung upptäckte någon skimret i berget och med ens dånade vildmarken av ljus och buller. Golvet är iskallt. Jag tassar fram till kaminen, makar ihop vedklabbar och näver och tänder en tändsticka. Lågan når nävern först, får den att krulla ihop sig till en glödande boll. Jag öppnar luckan lite på glänt, sätter mig ned och ser hur små gnistor slår ut i vedklabbarna. Doften av skog fyller skjulet. Värmen sprider sig sakta genom huden, in i armarna och benen, in i magen. Kinderna hettar men jag flyttar mig inte. Det här är min bästa stund. Just nu kan jag tro att allt kommer att ordna sig. Från tornet hör jag morfar hosta. Det skräller högt som om en jätte befinner sig däruppe. Men morfar har liksom krympt. Är bara ett tunt skal omkring hostan. Morfar är alltid trött. Jag säger åt honom att vila. Vila? säger morfar. Det får man göra i graven, hörru. Morfar har aldrig vilat. Han har jobbat i berget sedan han var ung, när de som var modiga och starka tog sig in för att bryta loss det dyrbara skimret med hackor och spadar. Morfar pratar alltid om det med stolthet: Han var en av de första som gick ned i underjorden! En av nybyggarna! 8
Sedan tog gruvbolaget över. Nybyggarna hämtade skimret, men fick själva bara några mynt i lön. Morfar trodde nog att skimret skulle förändra hans liv. Fast han blev bara gammal. Jag tänder fotogenlyktorna. Värmer mjölk med honung på kaminen, maler kaffebönor i kvarnen och tar fram bröd och ost. Sedan väcker jag Vo. Vo vänder sig mot väggen, gör sig liten. ”Frukost”, säger jag. ”Aldrig!” säger Vo. Då kittlar jag henne i magen. Det är en lek vi leker varje morgon. Jag kittlar, och hör hur skrattet i Vo rusar runt i hela kroppen tills hon är helt vaken. Då kryper jag ned hos henne, in under filten som luktar skog och sömn. Jag hinner vila här en stund innan stegen upp till tornet knakar till och morfar klättrar ned. Morfar vaknar alltid när frukosten är färdig, utan att jag sagt något. Det är den underbara doften av kaffe, säger han. Men i dag hörs inget knak. Bara hostningar, högre och skrälligare än vanligt. ”Morfar”, ropar jag. Han hostar igen, det låter som om han har ett oväder i sig, en storm som vill ut. 9
Vo sätter sig upp i sängen. ”Morfar?” Skräll, skräll. Vo tittar på mig. Jag reser mig från sängen och går fram till stegen. Jag och Vo får inte vara uppe i tornet, det är morfars privata område. Hans utkik. Från bottenvåningens fönsterglugg ser man bara väggarna på de andra skjulen, men i morfars rum kan man tro att man är en fågel högt uppe i ett träd. Nedanför vecklar plåtstaden ut sig som ett rostigt kaos av tak och skorstenar, men ovanför breder stjärnhimlen ut sig och tar aldrig slut. Och rakt fram står det väldiga berget. Plåtstaden ligger i bergets skugga. Solen når sällan ned till gränderna och går man en bit bort syns staden knappt, skjulen skulle lika gärna kunna vara en samling stora stenbumlingar som rasat ned i ett jordskred. Men berget syns tydligt, särskilt på sommaren. När vintermörkret kommer anar man det bara, som en väldig silhuett täckt av blinkande lampor, gruvbolagets lyktor och strål kastarljusen från lastbilarna som fraktar skimret till hamnen. Jag vet det, för jag gick upp i tornet och tjuvkikade en gång. Men morfar upptäckte mig och skällde ut mig. Gör aldrig om det, Nita, sa han. 10
Som om det fanns något där han var rädd om, och som jag skulle kunna ha sönder. Jag förstod ingenting. Rummet däruppe var litet som en handflata. Det rymdes bara en säng, ett fönster och ett skrivbord. Men jag gick aldrig upp igen. Nu klättrar jag upp för stegen, sticker huvudet genom luckan i tornrummets golv och får syn på morfar. Tornrummet är litet och skumt, men från fönstret faller månljuset in och kastar en fläck av ljus över morfar. Jag tänker att han ser ut som en sjökapten med sitt tjocka gråsvarta skägg. Han borde ha seglat över oceanerna med ett stort fartyg istället för att bli trött och sjuk långt nere i underjorden. Morfar sitter i sängen med slutna ögon och andas långsamt. Andetagen låter märkliga, liksom väsande, som smala ormar som åker in och ut genom hans mun. ”Morfar?” Han svarar inte. Jag andas in. Här, längst upp under taket, är luften som varmast och luktar trä och näver. Men nu luktar det också något annat, något tjockt och otäckt. ”Morfar!” Jag häver mig upp på golvet och går fram till honom. Han ser ut som vanligt, fast ändå inte. Andetagen rosslar. Stormen viner i honom, blåser och vrider sig inuti hans bröst. 11
Så slår han upp ögonen. Ögonvitorna är rödstrimmiga, hinner jag tänka innan han öppnar munnen och hostar så att blodet flyger ut som ett häftigt regn.
12
2. Trästegen Allt går så snabbt. Jag sticker ned huvudet genom luckan och ropar åt Vo att hämta Jansson. Hon måste komma nu! Genast! Och Vo verkar förstå allvaret för hon säger ingenting, hoppar bara upp ur sängen, slänger morfars päls över nattlinnet och springer ut. Jag stannar kvar vid morfar. Han hostar mindre nu, andas lättare. Han säger att det inte är någon fara. Men jag ser att det är fara. På kudden och täcket ligger morfars blod i roströda stänk och pölar. ”Ligg still”, säger jag. ”Jansson kommer.” ”Vad ska Jansson göra?” harklar morfar. ”Ta dig till doktorn”, säger jag. Morfar hostar till. Den tjocka lukten blir starkare. Den kommer inifrån honom. ”Äsch”, säger morfar. ”Jag behöver ingen doktor. Jag behöver kaffe, jag ska till jobbet, hörru.” ”Du ska inte till jobbet”, säger jag. ”Lyssna!” Morfar lyssnar. Det hörs ingenting. Vi väntar en stund. 13
Så ljuder mistluren igen, den här gången i två långa stötar. Signalen för att berget öppnats. Alla är redan där. Morfar har inte en chans att hinna, det måste han förstå. ”Skit också”, säger han och försöker resa sig upp. ”Du får vara sjuk i dag”, säger jag. ”Jag har aldrig varit sjuk!” säger morfar. ”ALDRIG!” ”Jag vet”, säger jag. För morfar har berättat det så många gånger. Om hur han började som bergspojke, sköt skottkärror med sten genom gångarna. Hur han sedan fick hacka med järnspett, därefter ansvara för borrarna som likt väldiga myggor gjorde hål i berget, och till sist för DYNAMITEN. Den farligaste arbetsuppgiften, som bara tillfaller de mest erfarna. ”De klarar sig inte utan mig!” Jag ser på morfar. Hostan får honom att skaka som ett träd när det blåser. Han håller en näsduk för munnen när han hostar. Näs duken blir röd. Han hör mig inte, ändå viskar jag: ”Vi klarar oss inte utan dig.” ”Hallå!” Jag hör hur Jansson och Vo kommer in genom dörren. De tar med sig kylan utifrån, jag känner hur den sveper in i skjulet och letar sig ända upp till tornet. ”Häruppe!” ropar jag. 14
Jansson säger något till Vo, sedan klättrar hon upp för stegen. Hennes ansikte är alldeles lugnt när hon kommer upp, som om ingenting särskilt har inträffat. Det är det som är så speciellt med Jansson. När hon är med kan inget farligt hända. Jansson är kusin med morfar, de är båda vithåriga, urstarka och envisa utan gräns. Jansson var en av de första kvinnorna som kom hit till världens ände. Hon lämnade allt för att hon ingenting hade att förlora, säger hon, men jag undrar vad hon har vunnit här. Hon arbetar också i gruvan, men ett annat skift. När morfar jobbar är hon ledig, och tvärtom. De ses nästan aldrig. ”God morgon”, säger hon glatt. ”Inte särskilt”, muttrar morfar. Jansson verkar inte se blodet, hon går bara fram och sätter sig på morfars säng. ”Vad säger du?” säger hon. ”Ska vi ta en sväng till doktorn? Hon har kaffe, det vet jag bestämt.” ”Kaffe?” säger morfar och ser lite piggare ut. ”Bästa medicinen”, säger Jansson och skrattar. Sedan vänder hon sig mot mig och blinkar. ”Så kan ni flickor fixa lite fint här hemma under tiden”, säger hon och jag förstår precis vad hon menar. Byta lakan i morfars säng. Vädra ut den här tjocka, konstiga lukten. 15
På något sätt lyckas morfar ta sig ned för stegen. Jansson hjälper honom på med pälsen och stövlarna. Allt ser plötsligt ut att vara för stort för honom. Han liknar ett barn som klätt ut sig. Jansson ler och småpratar och jag försöker också le men det går inget vidare. Vo har röda kinder av kylan och pladdrar på om hur fort hon sprungit fastän det var jättekallt och morfars päls var jättetung. ”Åh”, säger Jansson och ler. ”Säger du det. Bra gjort!” Skjulet är fullt av ord och rörelser men det enda jag kan tänka på är trästegen bakom mig. Den som morfar själv snickrade ihop när han byggde skjulet, när han inte nöjde sig med en våning som alla andra utan också konstruerade ett skrangligt torn av tunna träplankor och metallskrot för att få utsikt. Och jag känner det så tydligt. Morfar har tagit sig ned för stegen. Men han kommer aldrig att ta sig upp igen.
16
3. Glasklotet Dörren slår igen. Skjulet blir så tyst, det enda som hörs är knastret från kaminen. Elden har börjat brinna ut. Jag måste lägga in fler träklabbar, det är min uppgift att hålla skjulet varmt. Jag vet exakt vad jag ska göra fastän ingenting är som det ska. Men först måste jag hålla fast Vo så att hon inte ska springa efter morfar i bara nattlinnet. Vi står så en lång stund. Vo är så liten, ändå måste jag hålla henne med all min kraft. Vo spänner sig mot mina armar, gör sig hård som ett stenblock. ”Såja”, säger jag för jag kommer inte på något annat. ”Morfar kommer snart hem. Allt blir bra.” Jag pratar på, försöker låta som Jansson, som om inget farligt finns. Till slut mjuknar Vo, sjunker ihop lite och jag kramar om istället för att hålla fast. Morgonen fortsätter. Jag matar elden i kaminen. Vi äter gröt. Vi försöker låtsas som att det är en helt vanlig dag, att morfar är nere i berget och att han kommer hem till kvällen. Till dess ska jag och Vo vakta kaminen, städa skjulet, laga 17
mat, tvätta och byta lakan. Till dess ska vi läsa i boken som morfar har sparat. En tjock bok med väldigt liten text. Morfar tjatar alltid om att vi ska läsa. Varför då? säger jag. Man kan inte läsa nere i berget. Men ni ska inte jobba i berget, säger han. Ni ska leva, inte bara hålla er vid liv. Ni ska ta er härifrån. Vart då? säger jag. Någonstans, säger morfar. Världen är stor. Jag tror honom inte. Jag har bara sett den här platsen. Plåtstaden, berget, skogen och så havet. Omkring världens ände finns bara myrmark och tomhet som sträcker ut sig mil efter mil. Om vintern är myrmarken täckt av is, om våren och sommaren är den så blöt att inget kan färdas på den. Det tar många dagar att ta sig hit med fartyg från världens mitt. Fast ingen kommer hit, och ingen åker härifrån. Bara skimret lastas på fartygen, i stora plomberade lådor. Inga andra barn läser böcker heller. Vi har fullt upp hela dagarna: håller kaminerna brinnande, skjulen städade och tallrikarna diskade, ser till att varm mat står på bordet när de vuxna kommer hem. Eller vaknar efter att ha jobbat nattskiftet. När morfar var barn lekte han jämt. Han har berättat hur han och andra barn samlades på gården mellan husen i staden där han bodde. 18
De lekte kull och kurragömma. Tjuv och polis. Det var roligt, hörru, berättade morfar men såg ändå ledsen ut. I plåtstaden finns så lite tid för lek. Jag och Vo ska arbeta i skjulet tills vi är stora nog att börja jobba i berget. Det är bara ett år kvar för mig. ”När kommer morfar?” frågar Vo. ”Snart”, säger jag. ”Alldeles snart.” Jag byter lakan i morfars säng. Vo är rädd för blod, jag är bara rädd för morfars. Det ska inte vara här i sängen, det ska sjunga i honom som det alltid har gjort. Han brukar säga så, när han mår bra. Nu sjunger blodet i mig, hörru. Och så ler han och kramar om mig och Vo. Jag öppnar fönstret och vinterluften viner in. Efter en stund är den tjocka lukten borta. Jag ser ut i mörkret, över plåtstaden, mot den väldiga skogen i öster, mot berget som kastar sin skugga över allt. Morfar har berättat att berget är en vilande vulkan. Någon gång för tusentals år sedan var det fullt av kokande lava. Den oerhörda hettan fick graniten att smälta. Sedan svalnade alltsammans och pressades ihop av bergets väldiga tyngd. Det var så skimret bildades. Jag har frågat om berget kan koka igen, men morfar säger 19
att det inte är någon fara. Det dröjer några tusen år till dess, säger han. Då är vi borta sedan länge. Jag flyttar blicken från berget, till himlen. Stjärnorna blinkar som tusentals små ögon. Morfar har visat hur stjärnorna bildar figurer – djur och varelser, och berättat att sjökaptenerna navigerar efter dem på oceanerna, att stjärnfigurerna hjälper dem att hitta rätt hamn. Vintermörkret kyler snabbt ned rummet. När jag stänger fönstret stöter jag till skrivbordet och något skramlar till, inuti. Jag böjer mig ned. Skrivbordet har en låda som inte är riktigt stängd. Jag ser mig omkring, som om morfar var i närheten. Om allt var som vanligt hade jag aldrig vågat. Men inget är som vanligt nu. Jag tar tag i lådans handtag och drar ut den helt. Lådan är tom, förutom en liten, rund metallburk längst in i ett hörn. Jag tar upp den i handen. Burken är oväntat tung fastän den är så liten. Jag öppnar locket och drar efter andan. På ett grönt tyg ligger ett skimrande klot av glas. Inuti klotet bildar två tunna metallstänger ett kryss och i kryssets mitt sitter en stjärna med fyra stora uddar och fyra små. Stjärnan har en visare, nästan som på en klocka. Visaren snurrar runt lite, innan den stannar till. Jag följer riktningen med blicken. Visaren pekar ut genom fönstret. I samma ögonblick slås ytterdörren upp därnere. Jag stelnar till. 20
Morfar skulle aldrig förlåta mig om han upptäckte att jag rotat bland hans saker. Har han kommit tillbaka? För ett ögonblick tror jag det, hoppas. Men så hör jag Vos tjatter och så Janssons lugna röst. Jansson låter glad som vanligt, men jag hör ändå att det är allvar. Vi ska följa med till Hospitalet. Hospitalet. Jag stänger försiktigt skrivbordslådan och låter den tunga metallburken slinka ned i fickan.
21
4. Mörka fläckar ”Hospitalet”, säger jag och rösten låter pipig men det kanske är för att vi går så fort och luften är så kall att den bränns. ”Jag trodde att morfar skulle till doktorn.” Vi rör oss genom plåtstaden, mellan skjulen som ligger tätt tätt, som om de krupit ihop för att skydda sig mot kylan och mörkret. Det är bara förmiddag men dagen har ramlat ned i natten och mörkret går inte att ta bort, det är som en fläck som torkat och inte försvinner, hur mycket man än gnuggar. Ingen annan är ute, alla håller sig inomhus i den värme som finns. Snön frasar under stövlarna, iskristallerna täcker skjulen och får dem att glittra i det svaga månljuset. Kylan letar sig in i bröstet. Jag måste hoppa och ruska på mig för att den inte ska fastna. Om den gör det blir man sjuk, det vet minsta unge. ”Doktorn behövde röntga morfars lungor”, säger Jansson. ”Så de flyttade honom till Hospitalet.” ”Va?” säger Vo. ”De har tagit bilder av morfar”, säger jag snabbt. ”Så att man ser hur han ser ut inuti.” 22