Det värsta har redan hänt
Marta Söderberg
DET VÄRSTA HAR REDAN HÄNT
Gilla Böcker © Marta Söderberg, 2021 Omslag: Sara R. Acedo Tryckt av Livonia Print, Lettland, 2021 ISBN: 978-91-7813-152-5 Gilla Böcker är en del av Lilla Piratförlaget. www.lillapiratforlaget.se
Tillägnad min mamma
tusen nålstick rakt in
En helt vanlig morgon, vi sitter vid köksbordet och äter frukost under tystnad. Genom mitt stora juiceglas blir mamma och pappa lite förvrängda. Eller så är det precis sådana de är. Skeva och ojämna. Jag smakar på juicen, fingrarna lämnar avtryck på imman på glaset. Ibland vill jag slänga någonting i klinkergolvet bara för att något ska hända. Liksom väcka mamma och pappa ur sin massiva bedövning. De senaste två åren har de vandrat omkring som genomskinliga sömngångare. Och det finns så mycket jag skulle vilja säga till dem. Så många ord som trängs i bröstet, som skaver och blivit ett hårt nystan inuti. Men jag vet inte hur jag ska börja.
9
”Du pratar väldigt bra svenska”, säger kvinnan som håller i intervjun. Hon nickar uppmuntrande mot mig. Jag rätar lite på mig i stolen och säger: ”Du pratar också bra svenska.” Kvinnan ger mig en blick. Mitt svar var tydligen inte det hon sökte. Hon tittar fundersamt på mig och jag anar vad hon tänker. Så många gånger som jag har stått framför spegeln, petat och känt över ansiktet. Och försökt förstå vem jag ser. De mörka ögonen. Håret som är tjockt och vågigt. Huden som inte är vit, men inte heller svart. En märklig blandning av något slag. ”Jag är adopterad”, säger jag till slut. ”Jaså, på det viset.” Kvinnan ler mot mig, nästan lättat. ”Men då är du ju svensk.” Jag ler artigt tillbaka. Men tänker: Är jag verkligen det?
10
Mobilen lyser upp i min hand, men jag dröjer lite med fingret innan jag svarar. ”Ja, hej Bianca, det är Helena från Lexells städservice.” Jag känner igen rösten. Det är kvinnan som intervjuade mig i förrgår. ”Jag ville bara berätta att sommarjobbet är ditt om du fortfarande söker ett.” Det låter som att hon ler. Och jag vet att jag borde bli glad, men inombords känns det bara tomt. Jag sökte mest jobbet för att slippa vara hemma. Och kanske för att det kändes passande på något sätt. Jag förtjänar att plocka fimpar, förtjänar att städa upp massa smuts. Jag tvingar fram ett vad roligt, men det klingar falskt, som det mesta i mitt liv. Som mammas och pappas röster som skär sig lite när de försöker prata som att allting är som vanligt. Fast ingenting någonsin kommer bli som vanligt igen.
11
Vi sitter vid köksbordet med plats för fyra personer, tittar överallt, bara inte på varandra. Jag tror att det kallas att ha en familjemiddag. Men jag är osäker, ordet familj antyder att vi har något gemensamt. Att vi binds samman genom någonting. Antingen genom blodet eller genom känslan. Vi har inget av dem. Vi är en trasig DNA-kedja, klamrar oss fast vid våra bestick och försöker låtsas att det värsta aldrig har hänt. ”När börjar du?” säger han som jag kallar pappa. Han försöker låta glad. Positiv. Allt för att hans bortbyting inte ska känna sig misslyckad. ”Jag kan fortfarande ringa golfklubben”, säger hon som jag kallar mamma. Sommarjobbet på städfirman var tydligen inte vad hon önskade sin så kallade dotter. ”Det behövs inte.” Jag smakar på den gravade laxen. Fettet lägger sig som en fet hinna i gommen. Jag måste hejda en kväljning. Mamma tror fortfarande att lax är min favoriträtt. En gång, efter att allt hade hänt, gjorde mamma laxsmörgåsar till oss alla. Hon åt lugnande till frukost, 12
orkade knappt andas, ändå såg hon till att jag och pappa la oss mätta varje kväll. Jag åt av smörgåsen. Log så att ansiktet stramade och sa att lax var det godaste jag visste. Det var det minsta jag kunde göra för henne. Min skuld kommer jag ändå aldrig kunna betala av.
13
Nästa morgon vaknar jag med en konstig känsla av att jag har glömt något. Jag svarade aldrig på pappas fråga om när jag börjar mitt sommarjobb. På måndag, skulle jag ha svarat om han frågat mig nu. Det händer allt oftare nu för tiden. Så många svar som slarvas bort. Alla tankar som drunknar i allt meningslöst prat. Det allra viktigaste som glöms bort. Jag drar på mig morgonrocken och går iväg mot badrummet. Sveper snabbt förbi rummet som ligger bredvid mitt. Knacka eller stå kvar, står det på skylten på dörren. Dörren som varit stängd i nästan två år. När jag går in i duschen vrider jag på det kallaste. Blundar in i vattnet och tvingar mig att stå kvar. Tusen nålstick rakt in i skinnet.
14
I mitt huvud finns en drive-in-bio som alltid har öppet. En skräckfilm som klistrat fast sig vid hornhinnan. Titta inte, dånade det i huvudet. Men jag tittade. Och det finns inget jag ångrar mer.
15
Jag sjunker ner på den mjuka gräsmattan. Lägger mig raklång och önskar att jag fick växa fast här. Ditt namn på den ljusa minnesstenen. Jimmy, femton år, som för alltid kommer förbli just femton år. Jag vänder blicken mot himlen. Högt ovanför mig breder en gammal blodlönn ut sig. Vinden får löven att darra. Ibland bryter solen igenom, blir som en gnistrande stjärna i lövverket. Jag tänker att det måste vara du. Du älskade solen. Kunde snurra på gräsmattan flera timmar med ansiktet vänt mot värmen. Jag kommer aldrig glömma ditt skratt. Hur det spred sig i kroppen och landade mjukt i magen. Jag fick dig alltid att skratta. Nu minns jag inte senaste gången jag skrattade själv.
16