© Lin Hallberg, 2002, 2020 Utgiven av Lilla Piratförlaget ab, Stockholm Tidigare utgiven av Rabén och Sjögren Omslag: Richard Schöldström & Fredrik Remnefalk Omslagsfoton: Shutterstock/iStock Tryckt hos Livonia Print, Lettland, 2020 isbn: 978-91-7813-147-1 www.lillapiratforlaget.se
FÖDELSEDAGSPRESENTEN Kompisboken är gjord av mörkblå sammet. Den har ett glansigt, rött hjärta på framsidan. Mina Vänner står det under hjärtat. Kompisboken tillhör Klara. Hon går i 4A på Ängbäcksskolan. Klara har precis fyllt tio år. Hon fick boken i present av sin mormor. ”Du kan intervjua väninnorna”, sa mormor. Hon såg glad och förväntansfull ut. ”Det är så roligt att ha sedan när man blir gammal. Vänta du bara.” Klara berättar inte att hon just inte har några kompisar. Hon vill inte förstöra glädjen för mormor. Mamma tittar bekymrat på Klara när hon bläddrar fram och tillbaka bland bokens sidor. Som om Klara letade efter något. ”Det blir väl trevligt, Klara?” Mamma pratar högt. Som om Klara vore döv. Men om det var trevligt det skulle vara så höll hon med. När Klara gått in på sitt rum med presenterna hon 3
fått, börjar mumlet i vardagsrummet. ”Mummel, mummel, inga kompisar.” ”Mummel, mummel, hon verkar inte vilja ha några.” ”Mummel, mummel, nej mobbad är hon inte.” ”Mummel, mummel, hon växer nog ur det.” Klara ställer sig framför spegeln med boken tryckt mot bröstet. Hjärta mot hjärta. Fundersamt studerar hon sitt ansikte. Glasögon. Nya och ganska snygga. Ljust hår. Fräknar över näsan. Blå ögon. Klara rycker på axlarna. Inte är hon så ful att man dör. ”Klara är lite fundersam av sig.” Ellen, Klaras klasslärare, la plåster på mammas oro över att Klara går ensam på rasterna. ”En del barn är såna. Det växer bort.” Klara tittar noga i spegeln. Hon undrar om man kan se det där växandet. Om man står kvar tillräckligt länge. Sedan rycker hon på axlarna. Går och sätter sig på sängen. Hon får syn på klasskortet på väggen och tar ner det. Med en sax klipper hon ut allas ansikten. Snabbare 4
och snabbare. Den blå boken med röda hjärtat manar på henne. Klara hämtar klistertuben från skrivbordet. På Kompisbokens första sida klistrar hon in Auriels ansikte. Hon tar sin finaste penna och skriver hennes namn under. Auriel. Längd: lagom. Vikt: lagom. Ögonfärg: kolsvart. Hårfärg: kolsvart. Särskilt: Auriel är lika vacker som en orkidé. Det där sista har hon fått från mamma. Det sa mamma första gången hon såg Auriel. Det är underbart att vara Auriel, skriver hon sedan. Att vara Auriel är som att kliva omkring barfota på en jättetjock heltäckningsmatta. Alla tycker om Auriel. Speciellt killarna. För hon är tuff, söt och rolig. Tjejerna är avundsjuka på henne. Om de vågade skulle de hata henne. I stället slåss de om att få vara hennes bästis. Den som går närmast henne på rasten. Den som sitter i bänken bredvid. Den som Auriel väljer först om de ska välja lag. 5
Om jag fick leva om mitt liv, tänker Klara, då skulle jag vilja vara Auriel. Klara lämnar några sidor tomma. Sedan klistrar hon in Kemals ansikte. Inte för att hon gillar honom. Men för att han är ihop med Auriel och för att han är den starkaste killen i klassen. Kemal. Längd: lång. Vikt: tung. Ögonfärg: kolsvart. Hårfärg: kolsvart. Speciellt: När Kemal blir arg eller svartsjuk är han läskig. När han är glad skrattar alla. Kemal är kung i klassen. Man ska hålla sig väl med honom. Om Kemal säger hoppa, så hoppar killarna i klassen. För Kemal är det självklart att det är han som ska vara tillsammans med Auriel. Ingen annan. Ibland blir Auriel sur. Hon säger att Kemal tror att han äger henne. Att han kan dra åt helvete. Men det är ingen annan som skulle våga fråga chans på Auriel. 6
I alla fall inte innan Anton kom till klassen. Ibland tror Klara att Anton kommer från en annan planet. En planet där man vågar allt. Klara stryker fundersamt med pekfingret över Antons fräkniga näsa. Sedan klistrar hon in honom ett par sidor efter Kemal. De där fräknarna lurade henne nästan. De, och att Anton faktiskt log mot henne de första dagarna i klassen. Då inbillade sig Klara att de hörde ihop. Att han var hennes bortkomna tvilling som hittat tillbaka. Det var innan Anton förstod hur det var i klassen. Nu ler han inte mot henne längre. Anton, skriver hon under hans bild. Längd: kort. Vikt: lagom. Ögonfärg: gråblå. Hårfärg: ljusbrun. Speciellt: Anton är rolig och modig. Han vill att alla ska tycka om honom. Ibland gör han dumma saker bara därför. Anton kan inte sluta tänka på Auriel. Anton är ny i klassen. Han är som en utomjording som landat i vår klass. Ingen vågar tycka om honom förrän Kemal har bestämt sig. 7
Klara lägger in alla de andra bilderna längst bak i boken. De är inte så viktiga. Hon tar dem en annan dag. Huller om buller singlar de ner. Kemals kompisar: Tobbe, Micke och Johan. De tuffa grabbarna. Auriels tjejkompisar: Cissi, Amelie, Caro och Meuish. Fast Auriel byter ofta. Ibland är hon gullig mot alla. Till och med mot Klara. Klara lägger sig på rygg i sängen. Hon stirrar upp i taket. Hon tänker på boken, sluter ögonen och somnar till. Klara drömmer om Kompisboken. Den ligger på hennes skrivbord. Bladen vänds, som av en osynlig hand. ”I den här boken kommer allt att stå”, säger en röst i drömmen. ”Det som finns allra längst in. Det man aldrig berättar för någon.” Utan att riktigt ha vaknat sätter sig Klara upp i sängen. Hon tar upp boken. Skakar ut de lösa bilderna. Börjar från bokens baksida, upp och ner. Allmänt om klassen, skriver hon som rubrik. Bara det. Sedan lägger hon in bilderna igen, i bokens mitt. Hon 8
ställer in Kompisboken bakom de andra böckerna i bokhyllan. Den boken kommer aldrig någon att få se. Klara vet att hon aldrig kommer att sitta och fnissa mitt emot någon av de andra tjejerna och fråga de där vanliga grejerna. Om vad man gillar för mat och musik och så. Vem man skulle vilja vara ihop med. Vem man älskar. Klara tar fram boken igen. Håller den mot kinden. Hon ler. Det är ingen kompisbok egentligen. Det är boken som är hennes kompis. ”Vart tog du vägen, lilla gumman?” frågar mormor när Klara kommer tillbaka in i vardagsrummet. ”Jag har hållit på lite med boken.” Klara skrattar åt mormors förväntansfulla min. ”Det var den bästa presenten.” Mormor nickar belåtet mot mamma. Som om hon vill säga att det som mamma sa förut var fel. ”Tänk, jag kände det på mig”, säger mormor. ”Jag funderade länge må du tro. Innan jag köpte den. Det var som om den letade upp mig. Jag var ute och skulle köpa en bok i ett antikvariat. Där man köper gamla böcker 9
du vet. Och så stod den där. Vacker och övergiven, utan ett ord inuti …” ”Tuta nu inte i Klara en massa historier.” Mamma suckar. Hon skakar leende på huvudet. ”Det är sant!” Mormor tittar strängt på mamma. ”Vartenda ord. Den där ska Klara ha, tänkte jag. Precis så gick det till.” ”Och mannen bakom disken hade struthatt och ett magiskt spö”, säger mamma. ”Just det!” säger mormor. ”Och så en svart katt som låg och sov på stolen.” ”Och så såg han priset på boken i en kristallkula.” Klara far i virvlar runt rummet och skrattar. ”Hur kunde du veta det?” säger mormor med gapande mun. Klara faller henne om halsen. Hon tjuter av skratt. ”Du är inte klok”, säger mamma till mormor. Men det låter inte som om hon menar det.
10
RÄDDA BARNEN På måndagen säger Ellen att de ska tillverka märken. Hon visar dem baksidan. En platta med en liten, liten säkerhetsnål. Det ska bli sådana där pins som man sätter fast på jackan. Barnen ska måla små, glada ansikten att klistra fast på framsidan. Under ett plasthölje. Sedan ska de gå ut på stan och sälja dem. Pengarna ska gå till Rädda barnen. Det är bra. Alla vill hjälpa till. Hjälpa de där barnen som varken har mat eller kläder. ”De drömmer om att få gå i skolan”, säger Ellen. ”Äh, nu överdriver du väl i alla fall”, säger Kemal släpigt. Hela klassen skrattar. Under eftermiddagen gör klassen nästan sexhundra pins. De får prata så mycket de vill medan de håller på. Ellen säger att de ska sälja märkena för tio kronor styck. Ett par av killarna räknar snabbt ut att det blir 6000 kronor. Det susar till i klassen. ”Då vill det till att vi säljer alla”, varnar Ellen. 11
”Jag vet inte om jag vågar”, säger Caro. ”Det är pinsamt.” ”Det är ju för att hjälpa de där barnen”, säger Auriel. Sedan protesterar ingen av tjejerna. Klara jobbar i samma grupp som Auriel. Fast på utkanten. Hon gör säkert trettio märken medan de andra pratar. Medan Klara jobbar håller hon öron och ögon öppna. När hon kommer hem ska hon skriva i boken. Kemal har bestämt sig för att testa Anton idag. Han fixar så att Anton sitter i hans grupp. ”Kom igen, Anton”, säger han och ropar honom till sig. Anton slinker lättad ner på stolen mitt emot Kemal. ”Vi ska ha flest pins”, skryter Kemal. ”Ni ska få se på proffssäljargänget.” När Ellen inte tittar släpper Kemal ner några i fickan. Han puttar asken med färdiga pins mot de andra. Alla plockar på sig några stycken. Anton rodnar när han tar dem. Han ser sig skyldigt omkring. För ett ögonblick möter Klara hans blick. Där 12
inne sitter den riktiga Anton och skriker att det där var fel. Väldigt fel. Ellen räknar in märkena. 590 stycken har de fått ihop. De överblivna baksidorna häller hon ner i en påse. Hon räknar dem aldrig. Ellen är alldeles rosig om kinderna. Hon berömmer dem och pratar om solidaritet mellan alla barn i världen. Sedan får hon förklara att det betyder att man hjälper varandra. Klassen växer med berömmet. På fredag ska de ses nere på torget på morgonen. Då ska de sälja sina pins till folk som hastar förbi i morgonrusningen. De strömmar ut ur klassrummet. Uppfyllda av att hjälpa de där barnen. Av känslan att göra något för någon annan. Klara blir stående vid jackhängarna. Grabbarna kämpar med skorna. Det blir alltid lika rörigt. Alla måste ha sina samtidigt. Det är ingen som tänker på att Klara står där. Anton halar upp märkena han stoppat i fickan. Han håller anklagande fram handen mot Kemal. 13
”Vad skulle det där vara bra för?” Antons röst åker upp i falsett. Han är nervös. Han rodnar. Han ser ut som en krigare där han står framför Kemal. ”Du tog dem ju.” Kemal spänner ögonen i Anton. Anton tittar bort. Han sparkar lite med gympaskons tå i golvet. Han kan inte säga som det är. Att han tog dem för att han hoppades på att bli kompis med Kemal då. Hoppades att få bli en i gänget. ”Ta det lugnt”, säger Kemal. Han slår till Anton på axeln. Anton får ta emot sig i väggen för att inte snurra runt. ”Vem vet. Vi kanske säljer slut. Då kan vi behöva de här.” Anton frågar inget mer. Han lufsar med de andra som ska ut och spela fotboll. Mitt i gänget. Anton tar upp handen ur fickan. Han bestämmer sig för att glömma bort märkena. De kan lägga tillbaka dem senare. Ute på planen gör Anton flera mål. Han blir dunkad i ryggen av de andra grabbarna. Snart skriker han lika högt som dem. När han vill att någon ska passa eller så. När de slutat spela är Anton alldeles rusig. Som förbytt. Han springer genom korridoren utan att tänka 14
sig för. Han dribblar bollen framför sig. Kemal, Tobbe, Johan och Micke går bakom. De skrattar och hejar på. När en av lärarna kommer ut och säger till tar Anton upp bollen under armen men han ber inte om ursäkt. När han kommit ännu en bit ner i korridoren börjar han igen. Fast läraren står kvar och ser efter honom. Kemal och grabbarna tittar förväntansfullt på läraren när hon går förbi dem. Men hon skakar bara bekymrat på huvudet och drar igen klassrumsdörren bakom sig. ”Den här skolan är så mesig”, häver Anton ur sig när Kemal hunnit upp honom. ”De har ingen koll.” Grabbarna skrattar uppmuntrande. Beundrande. Kemal lägger armen om Anton. När Klara kommer hem på eftermiddagen tar hon fram Kompisboken. Under Anton skriver hon: Idag valde Anton sida. Han gick från det goda till det onda. Han tror att han inte har något val. Det viktigaste i livet är att vara kompis. Att vara med. Han tror att han inte är stark nog att kriga mot Kemal. 15
När Anton kommer hem är det Auriel han tänker på. Om han väljer att vara kompis med Kemal försvinner alla chanser att vinna Auriel. Så gör man inte. Inte mot en kompis. Plötsligt är allt svart i Antons rum. Han tar upp de förbannade märkena. Han slänger dem på sängen. Äcklad. Anton mår illa när han ser dem ligga där. När hans mamma tittar in och undrar hur det är med honom ber han henne dra åt helvete. ”Men Anton”, säger mamma bekymrat. Hon går fram emot honom. Håller ut händerna. ”Varför är du så arg?” ”Jag hatar skolan!” Anton rasar. Mest för att inte behöva förklara mer. ”Du har inte sagt något förut om att du vantrivs.” Mamma sätter sig på sängen. Hon klappar bredvid för att få Anton att sätta sig. ”Och så ska du alltid lägga dig i allting”, skriker Anton. ”Det är så jobbigt! Det är äckligt.” Anton får lite ont i magen när han ser att mamma blir ledsen. Men det kan han inte ta hänsyn till just nu. Snart har han vunnit. Mamma reser sig med en suck och går ut ur rummet. Hon stänger den argt försiktigt 16
bakom sig. Hon säger att Anton kan komma ner och äta när han vill be om ursäkt. Aldrig, tänker Anton. Ilskan mot mamma håller i sig en bra stund. Sedan kommer det dåliga samvetet smygande. Anton sätter sig på sängkanten. Han håller huvudet i händerna och gråter. För att allt blev så fel. För att han egentligen tyckte Kemal gjorde fel idag. För att han är så kort. För att Auriel aldrig kommer att välja honom. För att han inte orkar vara modig längre. Inte orkar vara ensam och stark. ”Vi ska sälja de där märkena på stan på fredag”, säger Anton truligt när han gått ner till mamma i köket. Mamma knycker på nacken, så där som hon gör när hon är sur. Hon svarar inte. ”Förlåt”, mumlar Anton ner i tallriken. ”Du vet att du alltid kan prata med mig”, säger mamma. Nu tittar hon på Anton. Hon har lyst upp. Det är lätt att få förlåtelse från mamma. ”Mmmm …” Anton lägger för sig av potatismoset och falukorven. ”Vi ska samla pengar till Rädda barnen.” 17
”Vilken bra idé”, säger mamma. ”Vi kanske får ihop 6000 kronor.” Anton kan inte låta bli att imponera. ”Det låter fantastiskt!” säger mamma. ”Du ska se att allt löser sig.” Man kan höra att mamma redan är långt borta. Att hon tänker på annat. Anton glömmer det där med märkena han stal. De ligger kvar i en låda hemma. De känns inte så viktiga längre. Han är med Kemal och de andra varje dag nu. Han är med i gänget. De hittar på massor av grejer och Anton försöker vara värst. Två gånger får han gå till Mira, deras skolsköterska, och be om plåster. En av gångerna följer Kemal med. Bara för att slippa lite av mattelektionen. Men ändå. ”Du kanske ska ta det lite lugnare”, säger Mira till Anton. Då har han hoppat från gungorna. Säkert tio meter. Och varit tvungen att ta emot sig med händerna. Nu håller han fram båda handflatorna mot Mira, som sätter på rejäla plåster. Det gör ont. Fast samtidigt är det skönt. Varje sår är ett bevis på att han är tuff. Tuffare än de flesta. 18
Dessutom stod Auriel och de andra tjejerna och tittade när han flög. Auriel pratade direkt med honom. Visserligen undrade hon bara om han inte var riktigt klok. Men ändå. Kemal var snabb som en vessla när han såg att Auriel pratade med Anton. Han kom flygande som från ingenstans och la armen om henne. Anton är med gänget varje eftermiddag. Det är en härlig känsla när de drar från skolan tillsammans. Jackor och skolväskor flyger omkring dem. De tar upp hela trottoaren. Mer än en gång går folk ner på gatan när de ser dem. De får skylla sig själva. De behöver ju inte flytta på sig. Kemal är alltid godissugen. Först är det Tobbes pengar som går åt. Sedan alla de andras. Alla får bidra. Godiset delar de såklart. På onsdagen tömmer Anton sparbössan. Han hade tänkt spara ihop till en ny basketboll men det är inte så viktigt längre. På torsdagen är det ingen som har pengar med sig. De hittar några små petflaskor i parken. När de går till affären för att panta dem utmanar Kemal grabbarna. 19
”De har noll koll!” Kemals röst halkar lite upp och ner. Han har börjat komma i målbrottet. ”Några fixar vid kassan och några plockar lite från hyllorna.” Anton blir alldeles kall. Han tittar ner i gatan. Ur ögonvrån kikar han på de andra grabbarna. Tobbe spottar på marken. Kemal hetsar. Han eldar på dem. Får det att låta som en kul grej. Anton stålsätter sig. Han tänker inte vara den som fegar ur. Inne i affären är det Kemal och Johan som pratar med kassörskan. Kemal kopplar på charmen. Han frågar jätteartigt var man ska panta flaskorna någonstans. Om de får göra det där. Anton kämpar mot illamåendet. Hjärtat dunkar som en vansinnig trummaskin i bröstet på honom. Det dunkar i hela kroppen. Till och med i fingrarna, som greppar runt en Centerrulle, dunkar det. Centern slinker ner i fickan tillsammans med en Anthon Berg marsipangrej. Inte för att han gillar marsipan. Bara för att de ligger precis intill. Och kanske lite för att det står Anton utanpå. Lite är det ju som om det är hans choklad. 20
De sluter upp runt Kemal och Johan. Kemal har fått pengar för flaskorna. Han köper ett paket tuggummi och betalar. Anton vågar inte titta på kassörskan. Han håller blicken i golvet och följer med de andra ut ur affären. Där utanför slänger Kemal till dem ett tuggummi var. Han vrålskrattar. Anton håller ögonen på affärens automatiska dörrar men inget händer. Sakta börjar skräcken ge med sig. De drar iväg en bit bort. De sätter sig på en bänk. Micke, Tobbe och Anton tömmer fickorna. Grabbarna buar när Anton halar upp Anthon Bergs marsipan i sin chockrosa förpackning. ”Fy, vad äckligt!” hojtar Kemal. Alla grimaserar. ”Den där får du äta själv. Det står till och med Anton på den.” ”Det där var grymt”, säger Johan mellan tuggorna. ”Hur lätt som helst.” ”Ska du säga.” Tobbe låter sur. ”Nästa gång får du sno i så fall.” ”Det är nog ingen bra idé.” Orden slinker ur munnen på Anton. Grabbarna tittar undrande på honom. Anton känner att han rodnar. ”Att göra om det, menar jag. Tänk om vi åker fast.” 21
”Vad är du för nåt?” Kemal knuffar på Anton. ”En mus eller en man?” ”Äh”, säger Anton. Han stoppar ner marsipanen i fickan igen. Han vill inte ha den. De andra delar på resten. Anton får inget. Han har ju fått marsipanen. När de andra drar sig mot parken skyndar sig Anton att samla ihop godispapperet grabbarna slängt omkring sig. Han pular ner det i papperskorgen. Sedan springer han efter. Anton ser inte Klara som står utanför affären. När Anton kommer hem den kvällen ger han mamma marsipanen i present. Hon blir alldeles tårögd och glad och kramar Anton länge, länge. I stället för att må bättre mår Anton bara sämre. På fredagsmorgonen har Anton bestämt sig. Han tänker inte stjäla något mer. Det var för läskigt. Det måste finnas andra sätt att vara kompis. Anton tänker på skrytet om att de skulle vara proffssäljargänget. Det ska han hjälpa Kemal med.
22
FÖRSÄLJNING Hela klassen ses vid torget. Ellen delar ut pinsen och små kartonger som de ska samla pengarna i. Först ställer de sig tillsammans, alla fem grabbarna, men då verkar det som om folk går omvägar runt dem. Anton känner sig modig idag. Han bryter sig ur flocken. Han känner deras beundrande blickar i ryggen när han närmar sig en tant som kommer gående mot bussarna. ”Köp ett märke! Hjälp Rädda barnen!” Anton har tagit av sig kepsen. Han ler mot tanten och gör rösten extra ljus. ”Har ni gjort dem själva?” frågar tanten. Hon stannar och tittar på Antons märken. Anton nickar lite blygt. ”Vi ska hjälpa en hel klass”, hittar Anton på. ”Det tycker jag ni gör alldeles rätt i!” Tanten skrattar förtjust. Hon köper tre märken. En tjugolapp och en tia hamnar i Antons tomma kartong. Kemal busvisslar beundrande när Anton går vidare mot en farbror med portfölj. Det känns härligt. Anton 23
ska fixa det här åt Kemal. Farbrorn rotar runt i fickorna och hittar två tior. Han köper två märken. Anton ler sött och tackar artigt. Han har kommit på hur man gör. För en gångs skull är det en fördel att vara kort, att se liten ut. Anton spelar på det och gör sig extra barnslig. Det tar inte lång stund förrän han får gå tillbaka till de andra och hämta fler pins. ”Skitbra”, säger Kemal. Anton får alla hans märken. ”Ni tänker väl inte bara stå här”, säger Anton. ”Det är inte så svårt. Jag kan ju inte sälja alla själv.” ”De gillar inte mig.” Det blixtrar till i Kemals svarta ögon. Sedan säger han argt: ”Jag hörde någon säga jävla utlänning.” ”Lägg av”, säger Johan. ”Det var det ingen som sa. De sa jävla unge.” ”Jag är väl inte döv”, fräser Kemal. Gänget säljer slut på sina märken på rekordtid. Anton säljer flest. Kemal stoppar dem när de är på väg att gå tillbaka till skolan för att ge Ellen pengarna. ”Nu säljer vi de andra märkena”, säger Kemal. ”Så att vi också får lite pengar.” 24
”Jag glömde mina.” Anton letar runt i fickorna fast han vet att de ligger hemma i lådan. Det är bara Kemal som har sina med sig. Han säger åt Anton att sälja dem. Det går så himla lätt. Snart har Anton fått in sextio kronor. ”Se!” Kemal låter triumferande när han låter pengarna glida ner i byxfickan. ”Lite till dem och lite till oss. Säkrare än att sno.” ”Ska du ha alla pengarna?” Tobbe protesterar. ”Det är väl inte rätt.” ”Kom med nån bra idé själv nån gång”, säger Kemal. ”Ta med era pins på måndag så säljer vi dem och delar på pengarna.” ”Du får köpa och bjuda.” Johan ställer sig bredvid Tobbe. Framför Kemal. ”Efter skolan.” ”Klart jag gör.” Kemal flinar. ”Ibland är ni så korkade.” Klara har stått för sig själv, en bit bort. Hon säljer också många märken. Precis som Anton så gör hon sig mindre än vad hon är. Hon slänger lite med de blonda flätorna och tittar snällt på alla genom ramen av glas ögonen. 25
På kvällen skriver Klara i Kompisboken. Under Anton. Anton har sålt sin själ till Kemal. Han har blivit Kemals slav. I stället för att bli längre har han blivit kortare. Han har tappat kontakten med rymden. Han är inte modig längre. Klara känner att hon är arg på Anton. Nästan som om han svikit henne. Om hon klarar sig utan kompisar borde han också göra det. Under Allmänt skriver hon: Kemal håller på och testar Anton. Han får honom att göra saker. Han får honom att bli likadan som de andra i gänget. Det är fortfarande ingen i klassen som vet om de kan gilla Anton. Det kommer ingen att veta förrän Kemal bestämt sig för om han duger. Tjejerna pratar med honom ibland. De retas och fnissar. Fast de väntar också på att Kemals gäng ska bestämma om han är en tönt eller inte. Anton skrattar och gör sig till. Fast man kan se att han är trött och orolig, längst där inne. 26
På söndagskvällen drar Anton ut lådan i sitt skrivbord och stoppar ner märkena i skolväskan. Fast han inte vill. För en gångs skull sitter Anton i skolan och önskar att lektionerna inte ska ta slut. ”Tänk om nån ser oss”, säger han till Kemal på rasten. ”Det är lugnt”, säger Kemal. ”Då säger vi att vi tänkte dra in lite mer pengar till Rädda barnen.” ”Vi står inte på torget”, säger Tobbe. ”Det är för nära.” ”Vi tar bussen bort till köpcentrum”, säger Johan. ”Där är det mindre risk.” Anton förstår att de pratat ihop sig. Det spelar ingen roll vad han säger. Märkena ska säljas. Inte heller nu är det några större problem att få folk att köpa. Anton säljer nästan ännu lättare idag. Han ser ynklig och ledsen ut. En tant sticker till honom en extra tjuga så att han ska kunna ta sig en glass själv. ”Du är som gjord för det här.” Kemal dunkar Anton i ryggen. De sätter sig bakom pantsorteringen och räknar vad 27
de fått in. De har sålt trettio märken. Med tjugan som Anton fick blir det trehundratjugo kronor. Anton undrar hur mycket mat de där barnen skulle kunna köpa för trehundratjugo kronor. Det blir sextio kronor var. Kemal tar den extra tjugan. De gör av med alla pengarna på en gång. Det är som om de brinner i fickan. Anton tycker att det borde synas på pengarna han räcker fram i kassan att de inte är hans. Men det är ingen som protesterar. Anton kommer ut ur affären med en lika välfylld godispåse som de andra. Anton plockar lite i påsen. Han som är så godissugen i vanliga fall. Nu smakar det inte riktigt. Ingen äter särskilt mycket. Anton kommer hem flera timmar senare än vanligt och mamma är som tokig av oro. Hon bara skäller till att börja med. ”Ellen ville att vi skulle sälja de sista pinsen”, hittar Anton på. ”Utan att säga till hemma”, protesterar mamma. ”Hon kanske glömde det”, svarar Anton. ”Det var vi 28
som ville. Några av grabbarna i gänget. Så att vi skulle sälja slut.” ”Hänsynslöst”, muttrar mamma. Hon är lite lugnare nu. Anton håller fram godispåsen. ”Vi fick varsin påse godis som tack”, säger han glatt. Hans leende känns kletigt. Som om han fått tuggummi över ansiktet. ”Det var ju snällt.” Mamma tittar undrande på påsen. ”Har de pengar till sånt.” ”Det var bara för att vi sålde så himla mycket”, säger Anton. ”Du kan få lite om du vill.” ”I fortsättningen så ringer du om du ska iväg på sånt där.” Mamma tuggar på en salt fisk. ”Jag fattar inte vad Ellen tänkte på.” Anton lägger ner godispåsen i lådan där märkena legat. Nu är det bara att hoppas att mamma aldrig ska prata med Ellen.
29