Johan Anderblad
Filippa Widlund
Bojan hoppar runt, runt i rummet. Han vill inte gå och lägga sig. Det går ändå inte att sova när man har hopp i benen. Mamma håller upp händerna. – Stopp! Du kommer att göra illa dig om du fortsätter att hoppa så där. – Nä då, jag kan. Titta! Bojan gör ett jätteskutt från sängen till stolen. Men han når inte riktigt fram … – Aaaaj! Benet träffar rakt över stolskanten. Bojan rullar ihop sig till en liten boll och snyftar.
– Såja, säger mamma. – Vad var det jag sa, säger Bojan. – Det är ju jag som ska säga det, skrattar mamma. – Jag vet. Men nu var det jag som sa det. Bojan gillar inte när mamma säger ”vad var det jag sa”, så istället brukar han säga det själv.
– Det gör jätteont, säger Bojan. Jag kan inte gå. – Nej, jag ser det. Men vad tung du är. – Tänk om jag hade gjort mig illa långt ute skogen, hade du orkat bära mig då? – Nä, då hade vi fått ringa efter en ambulans, säger mamma. – En ambulans? Skulle ambulanspersonalen orka bära mig då? – Ja, de är alltid två stycken och har en bår.
Bojan försöker se ambulansen framför sig. Och den långa båren. – Hur får man in båren i ambulansen? frågar Bojan. – Det vet jag, säger mamma. Jag har ju jobbat som ambulanssjuksköterska. – Har du? Berätta! ber Bojan och sätter sig upp. Tussan blir så förskräckt att hon hoppar ner och landar rakt på det onda benet. – Aj! säger Bojan. – Jag får berätta imorgon, nu måste du sova. – Nej, jag vill höra nu, säger Bojan. Jag har så ont i benet att jag ändå inte kan somna. Mamma tittar på Bojan och ler. Hon blåser lite på benet, och så berättar hon om ambulansen. Mamma gillar att berätta om alla jobb hon har haft, och hon har kört nästan alla fordon.
En ambulans är längre än en vanlig bil för att man ska få plats med en bår. En bår är som en bärbar säng där patienten kan ligga hela vägen till sjukhuset. Ambulansen är också extra hög för att det ska vara lätt för ambulanssjuksköterskan att arbeta i bilen.
Ambulanser är lätta att känna igen. De är alltid målade i gult och grönt, och har ett märke med en sexuddig stjärna. I stjärnan finns en stav med en orm, det är ett tecken för läkekonsten.
Ibland kan det behövas lite extra luft. Då ger man syrgas genom en syrgasmask.
Om patienten snabbt behöver medicin sätter man en infart i armen. En liten slang, där man sen kan föra in mediciner eller smärtlindring direkt i blodet. Då får man i sig medicinen blixtsnabbt.
I ambulansen finns det sjukvårdsutrustning. Det är som ett litet sjukhus på hjul. Det första ambulanssjuksköterskan gör är att sätta en klämma på fingret på patienten. Den mäter pulsen, hur fort hjärtat slår. Då ser man hur patienten mår. Man läser siffrorna på multifunktionsapparaten, där det också går att mäta många fler saker. Till exempel kan man sätta små plättar på patientens bröst och se exakt hur hjärtat slår.
Multifunktionsapparat
Det finns olika sorters ambulanser. Alla är stora och rymliga.
Van
Och en del är extra stora.
Skåpbil
Det finns ambulanser som kan åka på vattnet.
Sjöambulans
Och som kan flyga i luften.
En ambulanshelikopter är bra när det är extra bråttom att ta sig till sjukhuset.
Helikopter
Det finns också speciella ambulanser som kan ta sig fram i fjällen.
Bandvagn
Ambulansmotorcyklar är smidiga när det är trångt att ta sig fram. Till exempel i städer eller vid stora evenemang. Motorcykel
RAKEL-apparat
Siren och blåljus
Bara blåljus
Skärm
Fram i bilen ser det nästan ut som en vanlig bil, fast med fler knappar. Det finns knappar för blåljus och sirener. Och en stor skärm med olika rutor att trycka på där man väljer vilka man ska prata med i radion. Radiosystemet kallas för RAKEL. Här tar man emot meddelanden från larmcentralen, polisen och räddningstjänsten.
När det är utryckning piper det i bilen, och ambulans personalen måste trycka på en knapp för att svara på larmet inom 90 sekunder. Då ser larmcentralen att ambulansen är redo att rycka ut, och kan skicka ut meddelande med mer information om vad som hänt och vilken adress ambulansen ska åka till. Ambulansen åker på larm både vid olyckor och sjukdom, så det kan bli många utryckningar.
Larmcentralen – här sitter de som svarar när man ringer 112.
Tussan kurar ihop sig och lägger huvudet på Bojans onda ben. Det känns varmt och skönt. Som om benet läker när Tussan spinner. – Räddade du några djur när du jobbade på ambulansen? frågar Bojan. – En ambulans åker bara på utryckningar när människor gjort sig illa. För djur finns det speciella djurambulanser. Men visst hände det att vi även hjälpte djur när vi var ute. – Hur då? Berätta! – Det får vi ta en annan gång. Nu måste du faktiskt sova, säger mamma och stoppar om Bojan. – Men jag kan inte sova nu. Jag har ju ont i benet. Tussan måste läka det åt mig först. Mamma skrattar och klappar lite på Tussan som spinner. Sen börjar hon berätta: – Det var en varm vårdag …
Solen lyste genom det glesa lövverket. På en gård utanför stan skulle en ryttare ta en ridtur. Han sadlade sin häst och red iväg mot skogen.
Det var trångt på ett ställe och hästen törnade emot ett träd. Det hade inte varit så farligt om det inte varit en avbruten gren just där. Den stack ut som en vass kniv och skar rakt in i låret på hästen. Hästen gnäggade av smärta och stegrade sig.
Ryttaren kunde inte hålla sig kvar på hästryggen utan kastades av och blev liggande på marken. I fallet hade han fått ena benet under sig och det gjorde ont när han försökte röra sig. Till slut fick han fram telefonen ur fickan och ringde 112.
När vi kom till platsen lyfte vi upp ryttaren på båren. Benet var brutet. För att inte förvärra skadan lade vi det först i en vacuumkudde. Då hålls benet stilla och det gör mindre ont. – Nu kör vi raka vägen till sjukhuset, sa jag. – Men du måste hjälpa Stella också! sa ryttaren. – Stella, vem är det? frågade jag.