pa bondga rde n
Åsa och Michael Rönn Ingrid Flygare
gösta knutsson Gösta Knutssons första bok om den kloka och snälla Pelle Svanslös gavs ut 1939. De roliga och finurliga berättelserna med bitvis allvarsam underton har levt och lästs i över 75 år. Men har böcker som skrevs för så länge sedan någon aktualitet i dag? Kan dagens barn ha någon glädje av de upptåg och äventyr som Gösta Knutsson skildrade? Ja, i allra högsta grad. Måns och hans kumpaner Bill och Bull ställer ofta till det för Pelle. Trots det är Pelle alltid snäll. Han biter inte tillbaka med elakhet utan vågar vara snäll. Vänlig. Schysst. Och det är fortfarande både imponerande och relevant. Med sin övertygelse om allas lika värde skapade Gösta Knutsson en karaktär och en värld som har något att lära oss – såväl nu som då. Och vi vill att ännu fler barn i framtiden ska upptäcka Pelles tidlösa budskap. Men så gamla berättelser måste bearbetas både när det gäller språket och innehållet. Därför har vi varsamt skrivit och ritat om historierna. En del nya katter har fått dyka upp och några helt nya äventyr har skapats – allt i Gösta Knutssons och Jan Gissbergs anda. Samtidigt finns de äldre klassikerna kvar att läsa och älska. Kom ihåg – våga vara snäll! Sagogränd, som förvaltar rättigheterna till Pelle Svanslös Åsa Rönn och Michael Rönn, författare Ingrid Flygare, illustratör Bonnier Carlsen
bill & bull
Måns
trisse
biffen Pelle
gullan
maja
gunsan
katti & kaA
fritz & Frida
fridolfina, Fridolf, friskus, frallan, fridolin
Laban
konrad
gammel-maja
-D
et har hänt något oerhört! Murre, katten från bondgården i Skogstibble, kom springande nerför Åsgränd och ropade för full hals.
– Sluta gapa, fräste Måns, som var ute och promenerade med Bill och Bull. Så där kan man bete sig ute på landet. Här i stan uppför vi oss. – Ni hade gjort likadant om ni visste vad som har hänt, svarade Murre. Det har kommit ett riktigt konstigt djur hem till bondgården. Ingen har sett något liknande!
– Har det svans? undrade Måns. I så fall kan det vara en katt. Inte Pelle Svanslös förstås, utan en riktig en. Men Murre trodde inte att det var en katt. Djuret hade två ben och en lång hals, berättade han. Ibland väste det också. – Bjuder du på något gott att äta så följer vi med och tittar, föreslog Måns. Jag är expert på främmande djur. – Ni kommer inte att bli besvikna, försäkrade Murre. Om vi skyndar oss så hinner vi med bussen.
På landet var det tyst och luften var inte fylld med avgaser som i stan. De hoppade av bussen och följde efter Murre längs en liten grusväg.
– Vi börjar med maten, sa Måns när de kom fram till bondgården. Vad blir det? De åt stuvad stallråtta med färskvispad grädde. – Säga vad man vill om lantisar, men laga mat det kan ni, sa Måns. – Maten är det bästa på landet, sa Bill. – Förutom alla lantisar, sa Bull. – Det är ingen skillnad på katterna i stan och de på landet, muttrade Murre. Nu ska vi väl ändå titta på det märkliga djuret? Det står här bakom planket. – Ja, nu skyndar vi oss, muttrade Måns. Jag börjar längta hem.
Bakom planket såg de verkligen något konstigt. Det var stort och vitt och vaggade fram över gräset. – En karaff, sa Bill. – En kanel, sa Bull. – Dumskallar, fräste Måns. Det är varken en giraff eller en kamel. Det är en struts! – Är du säker? frågade Murre. – Absolut! svarade Måns. Om det där inte är en struts så hoppar jag i gödselstacken!
Bill och Bull sträckte tassarna över planket för att hälsa. – Hej struten, sa de i mun på varandra. Men djuret ville inte alls hälsa, utan nöp till dem ordentligt med sin röda näbb. – Aj, vilken dum strut, gnydde Bill. – Truten gör ont, snyftade Bull.
Måns började skratta. Han hade nämligen fått en idé om hur han skulle sätta Pelle Svanslös på plats. – Vi ska ha en tävling, sa Måns. Den som kan gissa vad det är för ett djur vinner ett finfint pris. – Men du sa ju att det är en struts, invände Murre. – Det vet bara vi, sa Måns. Skynda dig till stan och bjud hit alla katter. Och glöm inte Pelle! Jag ska se till att han blir ordentligt biten av strutsen.
På kvällen började det regna i Uppsala. Pelle satt hemma i fönstret och tittade ut. – Visst är det tråkigt när det regnar, suckade Birgitta. Ska vi hitta på något? Birgitta tog fram en bok och lyfte upp Pelle i knät. – Har du hört talas om Nils Holgerssons underbara resa? undrade hon. Den handlar om en pojke som reser genom Sverige på ryggen av en gås. I början är pojken lat och elak, men gåsen lär honom att bli hjälpsam och snäll. Det vore något för Måns, tänkte Pelle. Bara sätta honom på en gås, så blir han snäll.
Birgitta läste om Nils Holgerssons äventyr och Pelle tittade på alla bilder. Till slut somnade de båda två. Pelle drömde att han flög på en gås högt ovanför marken.
Nästa morgon smet Pelle som vanligt i väg till Biffens Deli. Utanför entrén stod Murre från Skogstibble och runt honom var en massa katter samlade. – Var med i Måns galna tävling! ropade Murre. Den som kan gissa vad vi har för ett konstigt djur hemma på gården vinner ett finfint pris! Alla är välkomna. Särskilt Pelle Svanslös!
Tävlingar var det bästa Gullan visste. – Jag vill vinna det där finfina priset, sa hon. Vi kan väl åka dit? – Undrar varför det är så viktigt att Pelle följer med? muttrade Maja. Det är något skumt med den där tävlingen. – Äsch, vi åker, avgjorde Pelle. Vi har klarat av Måns påhitt förut.
På Murres gårdsplan var det fullt av katter som ville vara med och tävla. En skylt talade om att tävlingsavgiften var en strömming. Bredvid den satt Bill och Bull och såg viktiga ut. – Det är ingen kanel, svamlade Bill. – För det är en strut! avslöjade Bull. – Sluta babbla, röt Måns. Nu ska vi tävla. Har Pelle kommit?
För att tävla var man tvungen att betala en strömming och ställa sig i kö. – Det var dyrt, knorrade Fritz. Sju strömmingar för hela familjen. – Snåljåp, fnyste Måns. Har du sett till Pelle? – Det var ett väldigt tjat om Pelle, sa Fritz. Han gick visst mot ladugården.
– Jag är född på en bondgård, sa Pelle till Maja och Gullan och gläntade på dörren till ladugården. Vi går in och tittar. Där inne luktade det hö. När deras ögon vant sig vid det dunkla ljuset såg de en lång rad stora djur med horn. – Hjälp, skrek Gullan. Här var det inte bara ett konstigt djur utan en hel armé. – Har du aldrig sett kor på nära håll, skrattade Pelle. Det är från dem Biffen får mjölk till sina kattelatte. – Och grädde, föreslog en av korna. Det brukar sådana som ni gilla.
Kossan hette Majros och var mamma till Krona som stod alldeles bredvid. – Vill ni träffa något riktigt sött? undrade Majros. Fortsätt in till stian. Han är alldeles bedårande! – I stian bor grisarna, sa Krona. Men håll för era nosar. Det luktar lite … annorlunda därinne.
– Krona har rätt, fnyste Gullan när de kom in i svinstian. Går det att vädra? – Titta! utbrast Maja. Det får lukta som det vill. Hon pekade på ett rosa knyte som låg och sov i halmen. Det var den sötaste kulting hon hade sett. – Det är Knorren, sa en röst från stian. Han är bara några timmar gammal och döpt efter sin lilla knorr till svans. Rösten tillhörde Knorrens mamma, suggan Berit. Hon vakade stolt över sin lilla gris.
– Ändå är Knorrens knorr längre än Svanslösingens svans, anmärkte någon bakom dem. Det var Måns. Han hade letat överallt efter Pelle för att få sätta igång med sin elaka plan. – Skynda er, sa Måns. Det är en tävling där ute. Är det någon som är smart nog att vinna, så är det Pelle.