9789177959311

Richard Swartz

Ostron i Prag

Polaris

Bokförlaget Polaris, Stockholm © Richard Swartz 2022 Omslag av Anders Timrén Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos ScandBook AB, 2022 isbn 978-91-7795-931-1 www.bokforlagetpolaris.se

en sen och solig eftermiddag i maj nittonhundrasextioåtta gick jag med ett diplom i handen nedför Handelshögskolans breda stentrappa, ut genom den dystra porten till Sveavägen, en av de längsta och mest trafikerade gatorna i Stockholm.

Var det en tisdag eller kanske en fredag? Idag – en torsdag – har jag ingen aning längre. Märkligt. Borde inte minnet ha bemödat sig om mer uppmärksamhet för en så viktig dag i mitt liv?

I nästan tre års tid hade jag stigit upp för samma stentrappa för att utsätta mig för högre studier tills det denna vårdag blivit dags att lämna dem bakom sig och ta steget in i den så kallade vuxenvärlden, ett steg tänkt som ett slags befordran, men som för mig verkade mer som hot.

Och samtidigt ändå en befrielse lik: jag hade befriat mig från de högre studierna, fast utan minsta tanke på att visa mig vuxen och mogen. Just denna omognad såg jag

5

som min största tillgång. Av vad jag under de tre åren lärt mig, om överhuvudtaget någonting alls, hade jag redan hunnit glömma det mesta; inte mycket mer än det banala och självklara hade blivit kvar i mitt huvud. Där skulle det ännu ett tag hålla sig kvar på rätt sida av tröskeln till glömskan, fast oklart hur länge till, och nu stod jag där på Sveavägen utrustad med papper på vad jag så framgångsrikt lyckats göra mig av med − ett diplom på styvt papper av bästa kvalitet, försett med stämpel, sigill i rött lack och allra längst ner på papperet diverse namnteckningar i svart bläck, alla oläsliga, samt på raden under namnteckningarna namnförtydliganden tillsammans med titlar, som också de tog stor plats.

Diplomet var bekräftelse på vad jag lämnat bakom mig. Ändå var det inget att glädjas åt eller känna sig stolt över.

Tvärtom. I svart på vitt bekräftade mitt diplom att jag i tre års tid underkastat mig andras vilja, gjort våld på mig själv när jag så länge låtit andra bestämma över vad som ändå var mitt och ingen annans liv. Men min far var av annan mening. Han brukade upprepa att varje familj måste ha sin egen läkare, advokat och bankman; utan dem kunde ingen bemästra tillvaron och med tillvaron menade han livet. För den som saknade sådana praktiska hjälpredor var framtiden däremot mörk. Allra bäst vore därför att ta saken i egna händer, att själv bli till en ”samhällets stöttepelare”, och så ofta upprepade han det att jag snart förstod att han 6

verkligen menade att det rörde sig om bästa sättet att ta sig fram och säkra sin rättmätiga plats i världen, också för hans egen son. För en ung man lät det som en mycket dyster föreställning om det liv som han ansåg sig veta mer än jag. Och han måste ha tvivlat på mitt omdöme. Ändå måste min far ha anat vad jag tänkte om saken och kanske just därför upprepade han ofta sin övertygelse, men diskret och som i förbigående, ju mer han märkte min ovilja.

Jag hade snart givit upp och underkastat mig hans livsfilosofi. Jag kapitulerade. Eller handlade det bara om anpassning, en dunkel föraning om att frågan vad jag skulle göra av mitt liv kom alldeles för tidigt för mig att besvara?

Att det vore klokare att överlåta den till min far och hans erfarenhet? Det var ju på hans inrådan jag valt att skaffa mig vad han mer vädjande än uppfordrande kallade en ”matnyttig utbildning”. Till synes frivilligt. Ändå liknade jag mer en hund som genast skenar iväg efter pinnen man kastat, fast utan hundens glädje över att ha burit den tillbaka igen. Det var ju han som ville att jag skulle ”bli” något, något "matnyttigt", i stället för att läsa litteratur och filosofi som jag först tänkt mig, studier som enligt min far inte skulle ta mig vidare i livet, i alla fall inte särskilt långt.

Han hade förstås rätt. Helt säkert skulle de inte ge mig en advokats eller läkares inkomster och anseende.

Och jag hade fogat mig i hans vilja i stället för att gå min egen väg.

7

Bakom min fars vilja tornade den så kallade vuxenvärldens alla insikter upp sig som han nu i de allra bästa avsikter och med hjälp av professorer ville utrusta sin son med, livets och den högre utbildningens erfarenhet, för mig ändå mer en börda lik. Först långt senare skulle det gå upp för mig att hans ”riktig utbildning” var tänkt som en livförsäkring åt en ung människa som ännu inte kunde förstå sitt eget bästa, ett slags frälsarkrans om jag skulle hamna i nöd.

Eller var hans tvivel ännu djupare?

Kanske misstrodde han mitt verklighetssinne, fann det redan från början så klent utvecklat att han fruktade att en längre tids sysselsättning med onyttigheter som diktare och filosofer skulle få det att förtvina, att jag på den vägen skulle gå fullkomligt vilse innan mitt liv som vuxen ens riktigt hunnit börja varför han känt sig tvungen att ingripa medan tid ännu fanns att förhindra en sådan mänsklig katastrof, till på köpet i hans egen familj.

I tre års tid hade jag så gått uppför Handelshögskolans breda stentrappa till seminarier och läsesalar där jag, böjd över papper och böcker, som en kuschad hund arbetade på min egen underkastelse medan diverse professorer, några av dem världsberömda, försökte stoppa mitt huvud fullt med kunskap som det kanske fanns plats för, men som jag inte hade minsta avsikt att behålla där. Mer än någonting annat var diplomet jag på Sveavägen denna vårdag höll i handen en smärtsam påminnelse om dessa tre mer eller 8

mindre bortkastade år av mitt liv, en officiell bekräftelse på mitt livs första stora nederlag.

Enbart av vad som kunde kallas plikt − fast det snarare handlade om feghet och förödmjukande underkastelse − hade jag hållit ut och fullföljt studierna. Men med mina tjugotvå år ansåg jag mig alldeles för ung och omogen för den så kallade vuxenvärld som jag nu utan dröjsmål och minsta tvekan förväntades stiga in i. Varsågod, dörren stod öppen! Jag hade kvalificerat mig. Men i stället för att locka skrämde den mig. Jag ryggade tillbaka. Ännu en tid ville jag undvika just den mognad och det ansvar för mitt eget liv som diplomet verkade avkräva mig.

Hur länge till?

Det visste jag inte. Men jag hade ingen önskan att börja försörja mig, att klockan nio varje dag utom sön- och helgdagar gå till ett kontor och bli där till klockan fem, ingen tanke på att gifta mig, skaffa familj, så småningom bil och kanske sommarnöje, betala skatt, komma ihåg födelsedagar, hänga tvätt, vattna krukväxter och ta hand om tombuteljer; på sin höjd var jag redo att borsta mina skor.

Blotta tanken på att tömma askkoppar och sopor eller rensa rabatter fick mig på dåligt humör. Jag hade ingen avsikt att tvinga mig till att samma tid varje morgon raka mig med en eller annan rödlistad dag i almanackan som enda undantag; till och med semester föreställde jag mig som en tvångskommendering. Ingenting av detta eller något annat 9

som hörde vuxenlivet till såg jag fram emot fastän just detta var vad som förväntades av mig, alltsammans bekräftat av diplomet i min hand, trots att där inte stod ett endaste ord om saken. Och nu var det jag som stod på tur. Ännu ett tag skyddade just min omognad mig från vuxenvärlden. Jag klamrade mig fast vid den; så länge jag kunde tänkte jag undvika alla slags plikter och rutiner. I detta försvar av min omognad var diplomet förstås inte till någon hjälp, inte ens att min examen var gediget slätstruken.

Till min fars stora besvikelse hade jag visat mig vara en usel student: mina betyg var medelmåttiga, bara jäms med ryggen kvalificerade de mig till ett liv som vuxen. Obarmhärtigt var min medelmåttighet dokumenterad. Och ändå stod jag där på tröskeln till vuxenvärlden: ännu ett steg och för gott skulle jag lämna omognaden bakom mig, denna frihet utan ansvar där ingenting som blev gjort inte genast kunde göras ogjort igen.

Så länge jag befann mig på den rätta sidan om tröskeln kunde jag fortfarande vägra att ta det där sista steget, och på väg längs Sveavägen mot Odenplan, någonstans halvvägs mellan Handelshögskolan och Stadsbiblioteket på sin kulle väster om Sveavägen, rev jag sönder mitt diplom i två nästan lika stora delar. För säkerhets skull ännu en gång så att bara fransiga pappersstycken blev kvar, omöjliga att foga samman igen till vad de alldeles nyss hade varit.

Så enkelt var det alltså.

10

Med bara dessa sorgsna rester kvar av min inträdesbiljett till vuxenvärlden fortsatte jag Sveavägen fram mot Odengatan. Inte långt före hörnet där de båda gatorna korsar varandra i rät vinkel, alldeles nedanför Stadsbiblioteket, stoppade jag ner allt det sönderrivna i en papperskorg tillsammans med min mognad.

En trotshandling. Barnslig. Men det kändes som om jag nu räddat mig kvar på de omognas sida mot allt och alla som uppfattade livet som en uppgift för vuxna och ansvarsfulla människor. Löjeväckande? Men i sista ögonblicket hade jag vägrat att ännu en gång underkasta mig: i fortsättningen tänkte jag inte tjäna någon annan än mig själv, och fast jag inte hade minsta aning om hur det skulle gå till eller se ut, hade just det dramatiska och desperata i min handling övertygat mig om att jag gjort det enda rätta.

Diplomet var förintat. Fortfarande befann jag mig på rätt sida av tröskeln till vuxenvärlden, fast besluten att förbli där så länge jag någonsin kunde.

Det skulle snart visa sig vara en nästan omöjlig uppgift.

Inte bara de högre studierna och mitt diplom hade tagit mig farligt nära gränsen till vuxenvärlden: sedan en tid tillbaka bodde jag tillsammans med en kvinna jag redan efter några månader hade velat lämna av inget annat skäl än att det fanns så många andra. Andra kvinnors blickar eller leenden lockade mig plötsligt mer; en blond, svart eller kastanjebrun hårslingas annorlunda fall över pannan.

11

I hemlighet hade jag börjat träffa en annan kvinna (rödhårig) på platser i Stockholms mest avlägsna utkanter, rädd för att ertappas. Avståndet var på vår sida. Ingen jag kände brukade besöka delar av staden där inte heller jag kände igen mig, än mindre kunde erinra mig att jag någonsin varit trots att Stockholm var min stad. Här var jag ändå född och uppvuxen, men trots detta hade jag inte minsta aning om var jag råkade befinna mig, bara varför jag råkade vara där.

Min otrohet fördrev all uppriktighet. Jag ljög i smått för andra och i stort för mig själv, inte av uppsåt utan av nödtvång. Sedan en tid tillbaka levde jag i en lögn som började ta över min person. Jag vaknade och gick till sängs med den. Lögnen hade tagit hand om vad jag gjorde och sade, lade sina ord i min mun, gjorde mig till främling i eget hus och som genom minsta oförsiktighet när som helst kunde avslöjas. Från första början hade lögnen drivit mig ut i det okända, löste buss- och tunnelbanebiljetter till stationer jag inte visste fanns så att jag där kunde vara ostörd tillsammans med en annan kvinna.

Troget höll lögnen sig förtroligt tätt intill mig. Fast ännu oftare lämnade den mig frustrerad tillsammans med denna andra kvinna, på platser där varken lögn eller sanning kunde hjälpa oss. Länge var vår otrohet utan adress tills hon kunde låna en nyckel från en väninna: om dagarna var väninnan på jobbet, vi kunde låna en trång och främmande säng. I gengäld höll vi med mjölk och bytte sand i hennes kattlåda.

12

Dessa stockholmska expeditioner handlade inte bara om förställning utan också om svek. Det var den andra sidan av lögnen. Jag bedrog en person, som av alla mina bekanta uppfattades som min kvinna, med en annan vars existens de inte ens kände till. Ännu mindre min egen kvinna som jag lämnade ovetande kvar i den vardag där uppriktighet och sanning fick det allt svårare, där just lidelsen slocknat och vardagen färgats grå och trist; och för att undkomma detta tröstlösa tillstånd måste lögnen med sin förställning och sitt svek, med sitt förräderi, ha förefallit som en liten uppoffring. Äventyren till förorter och stadens utkanter rymde faror. Jag lärde mig aldrig att i förväg förbereda mig på dem. ”Var har du varit så länge?” Varje gång var mitt svar en ny och improviserad lögn, sällan övertygande. Ibland rent kata­ strofal. ”På Medelhavsmuseet.” Medelhavsmuseet? ”För att se de etruskiska samlingarna.” Det lät inte särskilt trovärdigt och kanske var de berömda samlingarna bysantinska, inte etruskiska. Det hade jag inte riktigt klart för mig eller kom inte ihåg, och inte ens en katalog, inte minsta vykort, för att nu inte tala om en riven biljett, hade jag med mig hem för att styrka min lögn. ”Jag visste inte att du intresserar dej för krukor och gamla­ lerskärvor.”

Inte jag heller.

Eller jag kom hem först av oss: precis i tid för att i ett varmt bad hinna tvätta mig ren från en annan kropps dofter 13

och utsöndringar innan det blev dags för förhör. Varje gång med fler bra frågor än det fanns bra svar. ”Sen när badar du mitt på dan?” Vad jag hade att säga till mitt försvar bar mig allt längre ut i ett gungfly av våghalsiga kombinationer av vad som i bästa fall var halvsanningar. Men oftast värre.

Och varje gång jag öppnade munnen riskerade jag att trassla in mig i motsägelser som när som helst skulle kunna göra det omöjligt att åter skaffa sig fast mark under fötterna. ”Är förresten Medelhavsmuseet inte stängt på måndagar?”

Det hade varit säkrare att förlägga sådana icke existerande besök till museer eller institutioner som inte fanns eller som jag varit bättre bekant med och där min närvaro varit mer sannolik, som till Kungliga bibliotekets läsesal eller till något av innerstadens antikvariat, men som just därför dramatiskt skulle ha ökat även risken för upptäckt, vittnesmål från gemensamma vänner och bekanta som skulle få mina kombinationer av halvsanningar och rena lögner att genast störta samman.

Stockholm är ändå en liten stad. ”I måndags, säger du? Under förmiddagen? Konstigt.

Jag var där hela dagen, men i alla fall jag såg honom inte.”

Alltså tog lögnen oss till förorterna före den där nyckeln, till någon lokal där ingen kände oss, ibland med utsikt mot tät granskog och rena landet, till en sista återvändsgränd som slutade i en tom bakgård eller brandvägg, till 14

små tröstlösa konditorier med ensamma tanter eller lunchställen där bordsdukarna bara sällan blev bytta och kunderna fick vänta länge på kaffet och ännu längre på att få betala. Ju längre bort, desto bättre.

Och där, i stadens tallrikskanter, tunnades livet ut. Var det i längden till vårt förhållandes fördel? Livet verkade vara någon annanstans och glesna med varje ny busshållplats. Människorna blev färre. Ingen steg längre av, snart var vi ensamma i bussen. Människorna så långt borta från centrum verkade sorgsnare, mindre målmedvetna: de få vi träffade på rörde sig dröjande, som osäkra på vart de var på väg och om det ens lönade sig. Husen där de sov och lagade sin mat stod i snörräta rader längs gator med omsorgsfullt stängda portar och fönster. Oansenliga hus, tomma gator.

Alla såg lika ogästvänliga som ordentliga ut. Men här riskerade jag inte att bli ertappad tillsammans med någon vars sällskap jag inte skulle kunna förklara. Ändå bar det mig emot att besöka sådana platser.

Vem bodde där?

Kanske industriarbetare. Pensionärer. En eller annan arbetslös hantverkare, och det enda som väl hände här var att en cykel blev stulen eller en katt kom bort. Alla, utom pensionärerna, de arbetslösa och alkoholisterna, var om dagarna på jobbet och barnen i skolan. Men inte ens det var helt säkert. Ibland kunde en skugga röra sig bakom en florstunn gardin i ett fönster innan den försvann igen. Mitt på ef15

termiddagen kunde det verka som om just denna morgon ingen hade vaknat här, kanske ingen annan morgon heller.

Jag hade börjat sova dåligt om nätterna. Till en början försökte jag inbilla mig att det hade med världens tillstånd att göra, att jag sov dåligt på grund av kriget i Vietnam eller hotet som denna vår hängde över Tjeckoslovakien, vad hittar man inte allt på, det var världsläget som bekymrade mig fast bristen på sömn uteslutande hade att göra med den kvinna som i största ro sov där på rygg i sängen bredvid mig. Hon snarkade. Det var hennes djupa, trygga andetag, inget krig och ingen diktatur, som höll mig vaken om nätterna. ”Älskling, har du sovit dåligt igen?” Om mornarna hade mitt dåliga samvete svarta ringar under ögonen och mornarna hade blivit till veckor, till månader. Så kunde det inte fortsätta; sanningen kunde inte längre leva tillsammans med lögnen. Att förbättra världen hade varit att begära för mycket av mig, i stället hade det blivit nödvändigt att försöka rädda sig själv, att bryta upp från det självbedrägeri jag fortfarande kallade ett ”förhållande”.

Jag hade tröttnat på att leva tillsammans med ”min” kvinna utan att längta efter att göra det tillsammans med någon annan heller, bara efter min egen frihet. Samtidigt var jag så oskicklig och oföretagsam att jag inte visste hur jag skulle kunna ta mig ur ett ”förhållande” som verkade ha gjort gemensam sak med allt jag försökte undvika. Familj.

Jobb. Ansvar. Rutiner. Att bli vuxen. Ord som väckte det 16

största obehag och som alla färgade av sig också på Stockholm, min egen stad, men som hotade att ta över också mitt liv, en stad där jag kände mig allt mer främmande.

Med varje dag blev min ställning där allt ohållbarare.

Jag var tvungen att bryta upp. Eller bättre: separera. ”Separera” föreföll som ett kliniskt neutralt ord utan vassa kanter att skära sig på, ett ord som försökte övertyga mig om att vad som krävdes av mig ändå vore en ganska lätt uppgift. Men genast infann sig tvivel. Skulle hon inte använda ett långt brutalare och mer uppriktigt ord i stället för mitt fega? Hur många gånger hade jag inte redan misstagit mig på orden, använt dem vårdslöst eller alltför ofta?

Jag hade slösat med ”kärlek”, ”min enda” eller ”älska”, till en början av övertygelse fast snart av vana eller bekvämlighet. Att nu ersätta dem med vad som skulle ifrågasätta eller till och med förneka dem vore dålig smak. Och framför allt − uppriktighet skulle knappast vara till min fördel, bara leda till en grälsjuk advokatyr där inte ens sanningen skulle vara mig till någon större hjälp.

En sådan uppriktighet skulle bara tvinga mig till långa försäkringar att jag verkligen hade älskat henne, att det inte var sant att jag redan från första början bedragit henne. Men det skulle bara tvinga mig till ännu längre utläggningar om när och hur mitt bedrägeri hade inträffat; ett slags otrohetens tidtabell och bokföring skulle avkrävas mig, lika plågsamma som meningslösa förklaringar där ingenting som 17

kom fram i pinsamma, säkert ändlösa samtal som jag redan med obehag kunde föreställa mig, skulle ändra någonting som helst i sak. Inte ens om hon ville fanns något att lappa ihop mellan oss, inte ens med bästa vilja i världen skulle de andra kvinnorna bli färre, mindre lockande eller attraktiva.

Och ingenting skulle göra min längtan efter frihet mindre.

Att flytta ihop hade visat sig mycket lättare än att flytta isär; den fysiska närheten hade inte utplånat faror jag då inte anat, frestelser jag inte kunnat stå emot och som gjorde ett uppbrott ännu svårare än om de aldrig ägt rum.

Allra minst vardagen var på min sida. Vad som börjat i känslor och förälskelse hade blivit till ett problem av högst praktiskt och banalt slag, förargligt som en för trång stövel.

Snart skulle det handla om vad som tillhörde vem och vem som skulle behålla vad, men framför allt om vem av oss som skulle flytta ut. Ett högst obehagligt problem fastän kontraktet på lägenheten var mitt. Det måste därför bli hon som flyttade ut, jag som blev kvar.

Fast hur skulle jag kunna få henne att förstå att det vore den enda förnuftiga lösningen? Den enda rättvisa? Hennes krukväxter var inget problem, för dem fanns ett sopnedkast. Men då hade jag inte ens tagit hänsyn till hennes hjärta, där förmodligen snart mycket litet skulle bli kvar av hennes kärlek till mig: inte ens glöd nog att blåsa några sista bleka, nästan osynliga flammor ur.

Ingenting mer än kall aska.

18

Jag såg ingen praktisk lösning på vårt problem, särskilt inte som det uteslutande var mitt så länge som jag inte sagt henne sanningen. Sanningen? Att jag tröttnat på henne.

I stället började jag fantisera om en lösning som inte fanns, om ett kliniskt och raskt, nästan ljuvt snitt som utan att såra någons känslor skulle skilja oss åt för gott, men hos oss båda inte skulle lämna efter sig mer än ett med tiden vemodigt fast ganska vackert minne. I mina dagdrömmar började fantasi och oföretagsamhet att som parhästar streta åt samma håll, att harmoniskt arbeta tillsammans på en sådan lösning, men vardagen ville annorlunda. I den stelnade vårt förhållande till något för oss båda oupplösligt ju längre jag undvek att ta itu med det annat än i dagdrömmar där ordet ”separation” förekom alltmer sällan, tills det − utan att jag visste hur och när − ersatts med ett annat.

Ordet var flykt.

Till en början bar det mig emot. Flykt var inget vackert ord. Det smakade nederlag. Att rymma fältet var kanske inte detsamma som underkastelse, men heller ingen trotsig gest som att riva sönder ett diplom. Länge försökte jag hitta ett bättre ord, ett rakare i ryggen som jag inte behövde skämmas för. Men jag kom inte på något annat; bara genom att fly skulle jag kunna bli av med ”min” kvinna, enbart genom att helt plötsligt inte längre finnas där utan någon annanstans.

Var? 19

Det hade jag ingen aning om. På någon okänd ort. Bara bort från Stockholm och detta ”förhållande”. Det slog mig att en sådan fanflykt liknade de utflykter jag tvingats till i Stockholms utkanter, bara i större skala. Ändå var skillnaden stor. Denna gång skulle jag inte fly till utan bort ifrån något. Och skulle jag hitta en sådan ort så lovade jag mig själv att i fortsättningen göra allt annorlunda: att inte genast störta mig in i ett nytt så kallat ”förhållande”, att inte släppa någon ny kvinna tätt inpå livet, att med alla medel slå vakt om min frihet, att inte låta någon kvinna använda sig av min tandborste, inte låta någon krypa ner i sängen bredvid mig för att nästa morgon använda sig av min tandborste igen, tills hennes egen plötsligt en morgon stod där i plastmuggen tillsammans med min. Och nästa morgon och nästa morgon igen, så länge som hon ville och hade lust till, som vore det den naturligaste sak i världen och hennes tandborste funnit sin rätta plats.

Fasansfulla framtidsutsikter jag var fast besluten att inte utsätta mig för ännu en gång.

Natten mellan den tjugonde och den tjugoförsta augusti nittonhundrasextioåtta, mellan en tisdag och onsdag, invaderade Warszawapakten Tjeckoslovakien.

Jag var i Stockholm. Tidigt denna onsdagsmorgon råkade jag befinna mig i badrummet och medan jag borstade tänderna hörde jag nyheterna från Prag på en liten transistor20

radio. Den upphetsade radiorösten ekade mellan kakelväggarna i badrummet. Tjeckoslovakien invaderat!

Bara några få olyckskorpar hade räknat med det. Hela våren och sommaren hade världen, kastad mellan hopp och oro, följt vad som hände i detta land mitt i Europa. I Prag, men också i en avlägsen stad som Stockholm, hoppades man på vad som kallades en socialism med ”mänskligt ansikte”; kommunistpartiet gick i spetsen för den och folket följde entusiastiskt efter. För första gången i socialismens historia skulle alltsammans gå ordnat och förnuftigt till: i Prag skulle inga statyer störtas omkull, inga partifunktionärer lynchas eller hängas i lyktstolparna, ingen enda av gårdagens makthavare ställas inför rätta för att folk skulle kunna leva friare och bättre. Här handlade det om att i grunden reformera vad som redan fanns, inte om att skapa något som förut inte funnits; och allt var tänkt att gå lika kontrollerat och fridsamt till som när man byter en smutsig skjorta mot en ren.

Så såg avsikten ut och så hade Pragvåren presenterat sig inför världen. Men för denna del av Europa rörde det sig ändå om vad som snarare liknade en revolution. Skulle det lyckas tjecker och slovaker att avskaffa den stalinistiska socialismen? Att genom reformer radikalt förändra villkoren de levde under? Att utan att rubba makten så att säga till hälften vara gravid med frihet? För egen del var jag skeptisk. Jag såg få förutsättningar till reformer som den stali21

nistiska diktaturen inte snart skulle kväva av rädsla för att de skulle slå rot och växa till sig.

Fast under våren hade knappast funnits plats för tvivel.

När Historien är som mest upptagen av sig själv skrivs den i konjunktiv; vad som borde vara blir viktigare än vad som är. Jag var därför ganska ensam med min skeptiska hållning. Ändå gjorde det lilla jag visste om hur ett stalinistiskt samhällssystem fungerar − eller snarare inte fungerar – mig alltmer övertygad om att det var omöjligt att förändra, att om omfattande reformer verkligen kom igång de inte skulle kunna hejdas, i stället riskera att leda till att systemet avskaffade sig självt. Och det var uteslutet att Moskva skulle tillåta det.

Den våren blev jag av dem som var höger kallad pessimist eller cyniker och av dem som var vänster borgerlig defaitist, vad det nu var för något. Rent objektivt sett var jag en stalinismens hantlangare. Hursomhelst stod jag på fel sida. Där var jag ganska ensam. Själv kallade jag mig ingenting särskilt. Var jag kanske realist eller bara fantasilös? Eller både och på samma gång?

Riktigt är att jag inte kunde föreställa mig att vad som i min livstid alltid varit där plötsligt inte längre skulle finnas till, en brist på just fantasti som kunde missuppfattas som ett slags ofrivilligt försvar av vad som ”reellt” existerade, också om det vore aldrig så önskvärt att förändra det i grunden.

Men hur skulle det gå till?

22

Prag var bara en isolerad utpost i ett imperium och i Moskva fanns ingen som trodde på någon självreglerad, reformkommunistisk samhällsordning, bara på vad som senare skulle komma att kallas realsocialism, den ”reellt existerande socialismen". Allt annat vore äventyrliga utopier och utvecklingen i Tjeckoslovakien hade redan under våren gått för långt. Ur Moskvas synvinkel höll man i Prag på att helt förlora kontrollen över situationen. Kaos hotade, i förlängningen av kaos till och med kontrarevolution.

Därmed var saken avgjord och invasionen under natten till den tjugoförsta augusti hade därför inte så mycket överraskat mig som bekräftat vad jag menade mig redan ha förstått. Bara på geografernas kartor befann sig Prag mitt i Europa, i själva verket i marginalen av något så mycket större och mäktigare; Prag var periferi, det var provins, men trots allt farligt genom exemplets smittande kraft.

Ingenting fick därför hända där. Ändå hade alltför mycket redan hänt och det hade blivit hög tid att göra det ogjort.

Det hade blivit tid för nederlag och återtåg, hög tid att återställa den stalinistiska ordningen.

I Stockholm kunde jag på teve se hur stridsvagnar omringades av rasande och förtvivlade Pragbor medan de förskrämda soldaterna på dem, ofta asiater, trodde att de var i Berlin och tiggde Pragborna som de just befriat från fasc­ ism om vatten. De fick vatten medan Pragborna försökte övertyga dem om att de inte var i Berlin och här i Prag 23

inte befriare utan ockupanter. Det förvirrade soldaterna ännu mer. Det enda de hade att hålla sig till var sina order och kulsprutepistoler. Som i kramp klamrade de sig fast vid båda. Från stridsvagnarna vågade de sig inte ner; snart skulle de ta skydd inuti dem och stänga luckorna om sig.

Efter bara några dagar skulle de bytas ut, avlösas av nya soldater som inte var lika förskrämda och förvirrade.

Men de nya soldaterna fick inget vatten längre.

Realsocialismen lät sig inte reformeras och invasionen var den logiska konsekvensen av detta faktum. ”Att lära av Sovjetunionen betyder att lära sig segra”, brukade det stå på banderollerna som bars av de utkommenderade i regimens demonstrationståg, och vad som stod på dem gällde fortfarande trots att sådana banderoller under den korta Pragvåren rullats samman och blivit kvar i particentralernas källare. Där hade de stuvats undan i ett hörn; för gott som många trodde. Ett misstag. Efter invasionen skulle de snart vara tillbaka igen: banderoller med texter som ”leve den tjeckoslovakisk-sovjetiska vänskapen!” eller ”med Sovjetunionen i all evighet!” gällde åter som samhällets retoriska grundbult, slagord som inte var åsikter utan order och som stalinisterna borde ha huggit i marmor i stället för att med rödfärg av dålig kvalitet skriva dem på banderoller, svajande fram och tillbaka i nyckfull vind.

Tjeckoslovakien var och skulle förbli ett realsocialistiskt land. En gång för alla hade Historien redan avkunnat sin dom.

24

Men inte heller om det var jag övertygad. Jag förblev misstrogen, inte minst av rent personliga skäl. I vad som hänt i Prag tyckte jag mig känna igen mitt eget uppror mot tvingande omständigheter och någon annans vilja, likaså nödvändigheten att värja sig mot varje underkastelse. Det privata flöt samman med vad som hände i en värld långt större än min.

Kanske var det tidsandan: att göra politik också av vad som var privat, övertygelsen att också det intimaste privata i slutänden var politik. Till att leva i överensstämmelse med sig själv, till att förstå sig själv, behövdes politiska formler och en politisk verktygslåda; min var visserligen mycket liten och mina politiska formler få och vaga, men tidsandan kan ingen helt dra sig undan och vägra att andas in. Inte heller jag.

Egentligen rörde det sig om hemlagad kitsch, om att blanda stort med smått, världspolitikens äpplen med privatlivets päron; hoprört blev det till en kompott där vad som var vad inte längre var så lätt att avgöra: vare sig den mest smakade diplom och den så kallade vuxenvärlden eller stridsvagnar och den så kallade socialistiska broderhjälpen handlade det om samma förödmjukande underkastelse. Men precis som jag hade man i Prag velat ta ett steg tillbaka, ut ur vad som visat sig vara en politisk och historisk återvändsgränd, som jag i Stockholm tagit ett steg bort från tröskeln till vuxenvärlden, ut ur det liv man tvingats 25

leva för att ta sig tillbaka till vad som en gång varit frihet och oberoende – som jag inbillade mig snarlik min ungdom och omognad.

Invasionen den tjugoförsta augusti var en katastrof, fast paradoxalt en ännu mycket större för ”realsocialismen” än för tjeckerna fast ingen då kunde förstå det. Men det var i Prag som kommunismen dog; när sedan Berlinmuren efter en tjugo år lång historisk transportsträcka föll, rörde det sig bara om en senkommen bekräftelse. Det var i Prag som kommunismen lade hand på sig själv och avskaffade sin egen framtid; ingenting skulle längre bli bättre eller större, ingen morgondag ljusare, ingenting längre kunna byggas om eller reformeras. Vi förstod det inte då, trots att det redan i vår samtid röjde sig som ett slags första fantom­smärtor.

Först dog hoppet i Prag och efter en tid snart intresset i väst för vad som hände där. Staden Prag försvann från teverutan och tidningarnas förstasidor. Hade den någonsin funnits där? Rapporterna från det ockuperade landet blev sällsynta, snart så knappa och intetsägande att de bidrog mer till mörkläggning än upplysning. Hopp och engagemang hade på kort tid ersatts med besvikelse och frustration. Nästan omärkligt skulle det bli till likgiltighet; redan mot slutet av hösten efter invasionen föreföll den där våren som ett rus eller en hägring som ingen längre ville bli påmind om.

Ordningen var så slutgiltigt återställd.

26

Mindre än ett halvår efter invasionen avtecknade sig Tjeckoslovakien som det gamla vanliga terra incognita från förr. Prag var åter som det alltid varit, en ort på andra sidan av järnridån, alltså ingenstans, på nytt försvunnet, nu också utanför Historien. Vad som alldeles nyss haft liv var dött igen.

Prag var tillbaka i det där halvt bortglömda, slitna albumet med sina svartvita eller bruntonade foton från förr, fotografier från mellankrigstiden föreställande praktfulla palats och katedraler, gator och gränder med bara få människor, för evigt fastfrusna i någon outgrundlig syssla eller fångade mitt i steget på väg mot okänt mål i sin egen stad.

I det faktiskt existerande Prag återupprättades den gamla stalinistiska ordningen. Lika precist som cyniskt kallades det för ”normalisering”, på tjeckiska normalizace. Steg för steg ”normaliserades” livet igen för samma människor som alldeles nyss och nästan utan undantag bekänt sig till just det onormala.

Borde det ha avskräckt mig?

I stället sporrade det min nyfikenhet − att de på så kort tid skulle ha ändrat mening kunde jag inte föreställa mig.

Hur levde de nu efter invasionen? Att något slags liv, förmodligen mer provisoriskt än heroiskt, ändå måste gå vidare där var klart, även om inget längre rapporterades om det. Till min förvåning upptäckte jag att jag var mer nyfiken på ett sådant ”normaliserat” liv än på hur Pragborna 27

hade kunnat leva om invasionen aldrig ägt rum.

Först skämdes jag för min nyfikenhet; den föreföll mig opassande, rentav omoralisk. Men jag blev den inte kvitt och ganska snart övertygad om att enda sättet att ta reda på vad som hände i Prag var att ta sig dit och uppleva det på plats.

Jag kom på mig själv med att ha börjat längta till en stad som alla andra redan glömt bort.

Fast längta till vad?

Till en plats dit nästan ingen ville och som ännu fler önskade sig bort ifrån − ett slags existentiell paus. Till en ort tillräckligt långt borta – men för mig ett gömställe, en ort att hålla sig undan på. Till en adress på den andra sidan där ingen skulle kunna nå eller hitta mig. Till en plats där ingenting jag gjorde eller inte gjorde spelade någon roll, där min närvaro inte skulle vara av någon som helst betydelse för någon eller något. En plats där jag skulle kunna skjuta upp mitt inträde i vuxenvärlden och ingen skulle komma på tanken att leta efter mig.

Just Prag var den ideala platsen. Staden räknades inte.

Ingenting bakom den så kallade järnridån fanns ju på riktigt, det enda som där fanns var något man i bästa fall hört talas om, men som inte satte några spår, inte väckte några drömmar eller tankar.

Där skulle jag kunna leva som om jag inte ens fanns på plats. Inga krav skulle ställas på mig. Jag skulle inte behöva 28

bekänna mig till någonting alls, kunna dra mig undan varje ansvar, inte för ett ögonblick bli tagen på allvar, och denna längtan till Prag försvarade jag med ett stort ord som frihet i stället för ord som bekvämlighet eller till och med feghet.

Anade jag att en sådan stad inte var och inte heller skulle kunna bli min? Att jag i Prag inte skulle bli till mer än gäst hos verkligheten, egentligen en bekväm snyltgäst som bjudit in sig själv, en främling i bättre skor och rock än någon annan? I ett land utan pengar skulle jag även som ung student ha mer på fickan än andra, dessutom med min egen frihet diskret inom räckhåll: närhelst det föll mig in skulle jag med returbiljetten på fickan kunna lämna denna inställda verklighet och ta mig tillbaka hem till vad jag flytt ifrån.

Anade jag att sådana förutsättningar skulle tillåta mig att enbart betrakta livet i Prag som genom ett smutsigt skyltfönster? Eller ett nyckelhål?

Som en voyeur?

Om ingen av dessa faror var jag då medveten. Inte heller tror jag att jag kunnat förutse dem efter att ha bestämt mig för att söka ett svenskt stipendium för studier i Prag inom ramen för det officiella kulturutbytet mellan Sverige och Tjeckoslovakien.

Som en av få skeptiker och tvivlare i min generation reste jag till det så kallade ”normaliserade” Prag som ingen då skulle ha kommit på tanken att besöka. Där skulle det visa 29

sig att jag var en av ytterst få studenter från väst. De ekonomiska studier jag ville ägna mig åt avslöjade sig redan efter någon månad som vad de var − ren förevändning för min flykt.

I Prag fanns åtskilligt av intresse att studera, men ingen ekonomi alls.

Trots det skulle jag i Prag se och höra en hel del, till och med lära mig ett och annat, men som jag till skillnad mot Stockholm inte skulle belönas med något diplom för. Ändå blev jag kvar i två år och när jag kom tillbaka hem till Stockholm (som efter Prag aldrig mer blev sig likt) skulle ingen intressera sig för vad jag varit med om.

Bokstavligen ingen. Erfarenheter från verkligheten på den andra sidan var inget som stod högt i kurs och jag var en empirist och trist pragmatiker som pockade på att Prag fanns.

Men jag hade misstagit mig. Prag fanns inte. Inte ens jag som varit där kunde övertyga någon om motsatsen.

Ingen fanns som ville lyssna. Ingen ställde några frågor.

Utan att ens ha varit där visste de allting bättre än jag. Prag?

Man kunde inte ens vara riktigt säker på att en sådan stad någonsin existerat.

30