vintersång
vintersång JEAN-CLAUDE MOURLEVAT
ÖVERSÄTTNING KARIN LIDÉN
Gilla Böcker
© Gallimard Jeunesse 2006
Svensk utgåva: © Lilla Piratförlaget AB, 2022
Originaltitel: Le Combat d'hiver Översättning: Karin Lidén
Omslagsillustration: © Phil Schramm 2008, publicerad med tillstånd av Walker Books Ltd, London SE11 5HJ – www.walker.co.uk
Tryckt hos Livonia Print, Lettland, 2022 isbn : 978-91-7813-345-1
Gilla Böcker är en del av Lilla Piratförlaget. www.lillapiratforlaget.se
Till minne av Rony, min vän på internatskolan
J.-C. M.
Del 1
MILENAS RÖST
Det finns någonting i den mänskliga rösten som, då den kommer från själen, rör vår egen själ i djupet.
Janet Baker, brittisk mezzosopran, om Kathleen Ferriers röst
1. På internatet
På ett tecken från vakten reste sig en flicka i första raden och gick och vred om strömbrytaren av metall. De tre nakna glödlamporna lyste upp skolsalen med ett vitt sken. Sedan en god stund gick det knappt att läsa, så skumt var det, men reglerna var stränga: i oktober tände man lamporna klockan arton och trettio och inte en minut tidigare. Helen väntade i tio minuter till innan hon bestämde sig. Hon hade trott att ljuset skulle skingra smärtan som hade suttit i bröstet ända sedan morgonen och som nu steg upp i halsen, en tryckande känsla som hon väl visste vad den kallades: gråtfärdighet. Hon kände igen den och visste att hon inte kunde övervinna den, och att vänta skulle bara göra det värre.
Så ja, hon skulle gå till sin trösterska, det kunde inte hjälpas att det bara var början av oktober och tidigt på skolåret. Hon rev ut en sida ur sitt anteckningsblock och skrev: Jag vill träffa min trösterska. Följer du med? Hon behövde inte skriva under. Den som skulle läsa lappen kunde känna igen hennes handstil bland tusen andra. Hon vek papperet fyra gånger och skrev mottagarens namn och adress: Milena. Fönsterraden. Tredje bänken.
Hon skickade över lappen till Vera Plasil som satt bredvid och sov med öppna ögon över sin biologibok. Det lilla meddelandet vandrade diskret från hand till hand längs raden intill korridoren,
Helens rad, ner till fjärde bänken och flög sedan utan att bli upptäckt till mittenraden, nådde fönsterraden och fortsatte så att förflytta sig i andra änden av salen tills det nådde Milena näst längst fram. Det hade inte tagit mer än en minut. Det var en överenskommelse flickorna emellan: lappar skulle cirkulera fritt och snabbt och alltid nå adressaten. Det var självklart att skicka dem vidare, även om man avskydde avsändaren eller adressaten. De små förbjudna lapparna var det enda sättet man kunde kommunicera på under läxläsningen och på lektionerna eftersom skolans regler föreskrev total tystnad. Under de tre år som Helen hade varit där hade hon aldrig sett ett enda meddelande tappas bort eller bli skickat tillbaka och absolut inte bli läst av någon annan än adressaten. Den som gjorde något sådant skulle få betala det mycket dyrt.
Milena ögnade igenom meddelandet. Hennes tjocka blonda hår vällde som en lejonman över ryggen. Helen skulle ha gett mycket för ett sådant hår, men hon fick vara nöjd med sitt eget raka och kortklippta, en pojkfrisyr som hon inte kunde göra mycket åt. Milena vände sig om och rynkade ogillande på ögonbrynen. Helen förstod precis vad det betydde: ”Du är galen! Det är bara oktober! Förra året höll du ut ända till februari!”
Helen gjorde en arg liten rörelse med huvudet och knep ihop ögonen: ”Det kan hända, men jag vill gå nu. Så följer du med eller inte?”
Milena suckade. Det betydde ja.
Helen stoppade omsorgsfullt in sina saker i skolbänken, reste sig och gick genom salen med ett dussin flickors nyfikna blickar
efter sig. När hon kom fram till katedern lade hon märke till en skarp svettlukt från vakten, fröken Zesch. Trots kylan var hon fuktig på armarna och hennes överläpp glänste på ett osunt vis.
– Jag vill gå till min trösterska, viskade Helen.
Vakten visade inga tecken på förvåning. Hon öppnade bara den stora svarta klassboken som låg framför henne.
– Namn?
– Dormann, Helen Dormann, svarade Helen. Hon var helt säker på att Zesch visste vad hon hette men inte ville visa det.
Vakten lät sitt feta pekfinger löpa över namnen och stannade vid bokstaven D. Hon kollade att Helen Dormann inte redan hade använt alla sina permissioner.
– Beviljas. Medföljare?
– Bach, sa Helen. Milena Bach.
Vakten lät fingret löpa upp till bokstaven B. Bach Milena hade inte ledsagat fler än tre gånger sedan terminen började i september. Hon lyfte huvudet och gav upp ett sådant vrål att hälften av flickorna hoppade högt:
– BACH MILENA!
Milena reste sig och gick fram till katedern.
– Är ni villig att följa med Dormann Helen till hennes trösterska?
– Ja, svarade Milena utan att se på sin väninna.
Vakten tittade på sin klocka och skrev upp tiden på ett kort, sedan rabblade hon likgiltigt, som en utantilläxa:
– Klockan är arton och elva. Ni ska vara tillbaka inom tre timmar, det vill säga klockan tjugoett och elva. Om ni inte är
tillbaka, eller om en av er inte är tillbaka, kommer en elev att placeras i Himlen och få stanna där tills ni är tillbaka. Vill ni utse någon särskild?
– Nej, svarade Helen och Milena på samma gång.
– I så fall får det bli …, Zeschs finger gled över namnen, … det får bli … Pancek.
Helen kände ett styng i hjärtat. Att föreställa sig den lilla Catharina Pancek i Himlen kändes hemskt. Men en annan oskriven lag på internatet var att man aldrig själv valde vilken flicka som skulle bli straffad i ens ställe. Det lämnade man åt vakten.
Om det passade henne kunde hon så klart ge sig på samma person tio gånger om, men solidariteten flickorna emellan var ändå upprätthållen och ingen kunde anklagas för att medvetet ha orsakat någon annans olycka.
Himlen borde ha kallats något annat. Fängelsehålan låg under källaren, mycket långt ifrån himlen. Man kom dit från matsalen genom en lång, smal spiraltrappa som dröp av kall fukt. Cellen var ungefär två gånger tre meter. Väggarna och golvet luktade jord och mögel. När dörren stängdes bakom en kunde man bara treva sig fram till träbritsen och sätta sig eller lägga sig ner. Och vänta. I timmar var man ensam med sig själv i mörker och tystnad. Det sades att när man kom in skulle man snabbt lyfta blicken och titta högst upp på väggen mitt emot dörren. Där, på tvärbjälken, hade någon målat en himmel. Ett stycke blå himmel med vita moln. Om man lyckades se den, om så bara för en sekund innan dörren stängdes, fick man styrka att lättare stå ut med mörkret och att inte förtvivla. Det var därför stället kallades
Himlen och därför man fruktade så att bli skickad dit. Eller att utan att vilja det skicka dit någon annan.
– Hur som helst, fortsatte Zesch, så missar ni kvällsmålet, har ni tänkt på det?
– Ja, svarade Helen för dem båda.
– Ge er iväg då, sa vakten.
Hon antecknade datum och tid för flickornas permission på deras kort, satte dit en stämpel och tog ingen vidare notis om dem.
Milena gick till sin pulpet för att stoppa ner sina saker och sökte sedan upp Helen som väntade i korridoren insvept i sin kapuschongkappa. Milena tog ner sin kappa från kroken, drog på sig den, och så gav de sig av längs korridoren som på båda sidor lystes upp av lamporna i skolsalarna. De gick utför den breda stentrappans nötta steg ner till bottenvåningen. Där följde de en annan korridor som låg i mörker eftersom klassrummen var tomma vid den här tiden. Det var kallt. De enorma järnelementen var alla avstängda – hade de för övrigt någonsin fungerat? Utan att säga ett ord till varandra skyndade de över gården. Helen gick först med raska steg. Milena följde efter med en dyster min. När de kom till grinden gick de, som reglerna föreskrev, in i vaktkuren där Skelettet höll till. Där satt den fasansfullt magra gamla skatan i ett moln av frän rök. Hon mosade sin cigarett i ett överfullt askfat och tittade på flickorna.
– Namn?
Man kunde ana hennes skelett under skinnet, benen var nära att tränga igenom huden på kinderna och på fingrarna där blåaktiga blodådror ritade invecklade mönster.
– Dormann Helen, sa Helen och räckte fram sitt kort.
Skelettet studerade dokumentet, hostade på det och gav tillbaka det till ägaren.
– Och ni?
– Bach Milena, sa Milena och lade sitt kort på bordet.
Skelettet såg plötsligt intresserad ut.
– Är det ni som sjunger så bra?
– Jag sjunger …, svarade Milena försiktigt.
– … bra? envisades Skelettet.
Det var svårt att gissa vad hon var ute efter, om hon var avundsjuk eller beundrande. Eller båda delarna.
När Milena inte svarade, fortsatte hon:
– Sjunger ni … bättre än jag, till exempel?
Nu var det uppenbart att Skelettet ville mucka gräl.
– Jag vet inte. Kanske …, svarade Milena.
Efter mer än tre år i internatskola hade hon lärt sig hur man skulle svara vakterna och lärarna: neutralt, inte yttra sig säkert om någonting, alltid hålla med. Då blev man lämnad i fred.
– Sjunger ni inte bättre än jag? Svara då!
Det gamla benranglet hade uppenbarligen bestämt sig för att ha lite roligt. Hon tände en ny cigarett. Pekfingret och långfingret på hennes högerhand var gula av nikotin. Helen kastade en blick på väggklockan. All denna tid som gick förlorad!
– Jag vet inte, svarade Milena lugnt. Jag har aldrig hört er sjunga.
– Men ni skulle säkert gärna vilja? log Skelettet falskt. Ni skulle bra gärna vilja höra mig sjunga en liten melodi, men ni vågar inte fråga, eller hur?
